Tre säsonger av Black Books är genomtittade. Arton avsnitt på typ tjugo minuter vardera. Ganska lagom faktiskt.
Handlingen är enkel: Bernard Black har en bokhandel vari han helst sitter och dricker vin & röker, samtidigt som han försöker undvika konfrontationer med sina kunder.
Hans anställde och tillika slagpåse Manny (Bill Bailey), utnyttjas till fullo för alla slags sysslor.
Tillsammans med neurotiske Fran (Tamsin Greig) bildar de en trio som är svår att vara likgiltig inför.
Bernard är otrevlig, antisocial, ohygienisk och alldeles… alldeles… underbar.
Fran balanserar upp de båda andra, men bidrar samtidigt med sin egen humoristiskt dekadenta touch.
Manny… det räcker egentligen att bara titta på Manny för att man ska fnittra lite, då hans ansiktsuttryck och hår är en stor del av hans komiska bidrag.
Half Iago, half Fu Manchu. All bastard.
Och det är sådan där brittisk humor som kan vara helt underbar – man-skrattar-högt-och-missar-det-som-kommer-efter-det-roliga-så-man-måste-spola-tillbaka-roligt – ELLER som får en att titta på sin serie-tittar-partner och yttra "What the *beep*".
Som tur är överväger det förstnämnda och Black Books är riktigt, riktigt bra.
There may have been an incident, possibly involving a kitchen item and a hand. And maybe the hand was Manny’s and maybe the item was a sandwich toaster, and maybe I introduced them to each other.
Kanske är jag dock en aning partisk, då en av skaparna av Black Books och den eminente karaktären Bernard Black råkar vara Dylan Moran – en av mina absoluta favoritkomiker.
1 kommentar:
Ja, troligen sa det ar
Skicka en kommentar