fredag 31 juli 2009

torsdag 30 juli 2009

Best. Cupcakes. Ever!

Fantastiskt charmiga! Och bara så du vet, Hanna, om du gör sådana åt mig så är jag din för evigt.
Tack Steve för länken! Du lyckas alltid få mig att le.

onsdag 29 juli 2009

An oldie but goldie

Friday the 13th conclusions:

* All teenagers do is have sex and skinny dip, oh yeah and die.

* For some reason 17 year old summer campers are in their 30's.

* Cars in the 70's were equipped with a serial killer self destruct switch; in which if you're being chased by one, the car will not start until it's too late.

* Slow and steady really does win the race. Especially if you're a 250 lb lumbering serial killer. Run all you want, cus you'll fall and he'll be in front of you.

* If you're a fat nerdy guy, you're as good as dead.

* Hockey masks are the world's hardest natural substance and are completely indestructible.

* Despite rotting and decomposing constantly, you will continue to increase your muscle mass and strength.

* If you're a serial killer who wears a hockey mask and you get killed; they will most certainly bury you with said mask. They wouldn't want you to have to go out and get a new one after you rise from the dead, which you most certainly will.

* Despite having the highest murder rate of any town of all time, Crystal Lake only employs 3 local police officers.

tisdag 28 juli 2009

Påminn mig om bra musik, god öl och ändlösa leenden

Juli är snart över. Vad hände egentligen med sommaren? Just nu, sittandes med omöjligt tråkiga uppgifter, känns det mest som vinter i mitt bröst. Så det är dags för en paus. Dags att tänka tillbaka:

Peace & Love
Bäst: Faith No More, Henry Rollins, boendet, Fish&Chips, AC i bilen
Sämst: magsjuka, festivalorganisationen

semesterkänslan

Semesterkänslan

Lugnet
Lugnet

Henry Rollins
The man – Henry Rollins

Arvikafestivalen
Bäst: Depeche Mode och glimtarna av Detektivbyrån
Sämst: Fish&Chips, regnet

Depeche Mode

Depeche Mode

Detektivbyrån
Detektivbyrån

Eagles of Death Metal
Eagles of Death Metal

Sonisphere
Bäst: Robb Flynn (han skulle fan kunna charma barken av ett träd)
Sämst: Vädret och att ljudet, speciellt på sången, ofta var rätt kasst

Machine Head

Robb Flynn – Machine Head

Machine Head
Robb Flynn – Machine Head

Meshuggah
Meshuggah

måndag 27 juli 2009

Filmhelg, del 2

Planet Terror
På framsidan av denna film står bland annat Rose McGowan med ett vapen istället för nederdelen av sitt högra ben. Det är lite humor, om du frågar mig. Och Robert Rodriguez's Planet Terror var faktiskt lika stor del humor som zombie-gore. Lika mycket parodi som tribute. Riktigt underhållande och ljusår från bottennappet Death Proof.

Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon
Det börjar som en dokumentär och slutar som en skräckfilm. En insyn i "branschen" som lever efter egna slags regler och sin egna särskilda etik. Humoristisk med känslan av att vara bakom kulisserna på klassisk ungdomar-blir-dödade-av-galning-ute-i-skogen-film.
Personligen tycker jag sällan om handhållen kamera i fejkad dokumentärstil. Oftast verkar de överdriva det skakiga för att man ska fatta att det är en av karaktärerna som håller i kameran. Tro mig, vi fattar ändå. Så minus för det skakiga, stort plus för den morbida humorn. Absolut sevärd.

The King of Kong
Det är något speciellt med nördar. Folk som ägnar så mycket tid av sina liv på en enda sak. Som lever, andas och dör med sin "hobby". The King of Kong är en dokumentär om besatthet. Och Donkey Kong.
Det står mellan high score-innehavaren Billy Mitchell och utmanaren Steve Wiebe. Och man vill ju så gärna att Steve ska vinna, för Billy Mitchell är precis en sådan där dryg jävel som jag absolut inte tål. Hu.
The King of Kong är en riktigt bra dokumentär som roar och griper tag och får mina händer att längta efter Donkey Kong och Pac Man. Så se den! Undvik dock det extramaterial som heter "the Saga continues". Ett tips bara.

Control
En inblick i tiden kring Joy Division och i sångaren Ian Curtis liv. Denna är motsatsen till skakig kamera och stressade scener. Istället är den fylld med långa och visuellt intressanta klipp. Det svart-vita. Musiken.
Tragisk. Vacker. Och fantastiskt bra. Om ni inte sett den, se den.

söndag 26 juli 2009

Veckans låt

There There med Radiohead.

In pitch dark I go walking in your landscape
Broken branches trip me as I speak
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
Just 'cause you feel it doesn't mean its there

There's always a siren singing you to shipwreck
(don't reach out, don't reach out)
Steer away from these rocks, we'd be a walking disaster
(don't reach out, don't reach out)
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
(theres someone on your shoulder)
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
(theres someone on your shoulder)
There there!

Why so green and lonely?
and lonely
Heaven sent you to me
to me

We are accidents
waiting waiting to happen

lördag 25 juli 2009

Filmhelg, del 1

Harry Potter and the Half-Blood Prince
Man vet på ett ungefär vad man får när man går och ser en film om Harry Potter. Det är schyssta prylar i schyssta miljöer. Det är musik som kan få alla hårstrån på kroppen att ställa sig upp i givakt.
Det är Alan Rickman.
Det har sagts att denna är lite mörkare, och det kan jag hålla med om. Men annars är den typ som de övriga mellanfilmerna, som jag kallar dem, en slags transportsträcka tills nästa gång Harry Potter möter den onde Voldemort.

Public Enemies
Jag hade stora förhoppningar på Public Enemies. Det är en tidsera som jag tycker är mycket intressant. Inte enbart för de brottslingar som ständigt gäckade polisen, utan även för bilarna, kläderna och prylarna. Det är helt enkelt en visuellt väldigt fager tidsera. Jag såg även fram emot att se den för att den fått väldigt bra kritik och jag gillar Johhny Depp.
Det är många bekanta ansikten, alla väldigt kapabla i sitt skådespeleri. Ändå är det något jag inte gillar. Min enda gissning är att det faller på klippningen. På urvalet av scener. Filmen känns nämligen ryckig, lång och griper aldrig tag ordentligt. Att dessutom ljudet krånglade, vilket naturligtvis inte var Michael Manns fel utan SF:s, hjälpte inte heller. Jag är besviken och jag tycker inte om att vara besviken.

Twilight
Jag är inte en skrikande liten goth-tjej. Jag har inte läst böckerna. Men det var en helt okej film. Det är rätt svårt att göra vampyrer trovärdiga, men här kändes de faktiskt naturligare än i andra filmer. Visserligen fick jag vissa Brad-Pitt-i-Interview-With-The-Vampire-vibbar av bovvampyren (ryser), men det kan jag leva med.
Däremot var inte kärleksförklarings-scenerna helt trovärdiga utan kändes lite... fjortis-skrivet (kommer jag få stryk nu?). Och då är jag ändå en stor sucker för romantik när det gäller personer som man vill ska "få varandra".

Pineapple Express
Jag var lite osäker när det gällde denna, det finns viss humor som jag inte klarar av och jag har fått för mig (kanske helt fördomsfullt) att Seth Rogen har levererat sådan tidigare. Men filmen höll sig på en bra nivå och jag skrattade vilt och villigt. Må vara att jag var en aning trött när jag såg den, vilket gör mig skrattvänligare lagd, men det är något charmigt med lite klantiga människor som slåss på ett trovärdigt sätt. Mycket underhållande faktiskt.

My Life In Songs

Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.

Pick Your Artist: Wintersleep

Are you male or female: Astronaut

Describe yourself: Drunk on Aluminium

How do you feel about yourself: Sore

Describe your current boy/girl situation: Home

Describe where you currently live: Jaws of Life

If you could go anywhere you wanted to go: Migration

Your favorite form of transportation: A Long Flight

Your best friend is: Wind

Your favorite color is: Lipstick

Favorite time of day: Insomnia

If your life were a TV show, what would it be called: Listen [listen, listen]

What is life to you: Search Party

What is the best advice you have to give: Nerves Normal, Breath Normal

If you could change your name, what would it be: Orca

Thought for the Day: Oblivion

How I would like to die: Laser Beams

My soul’s present condition: Fog

torsdag 23 juli 2009

Dagens vill ha

Dexter coasters, hur skulle jag kunna motstå? Tyvärr skeppar inte Showtime hit. De jävlarna.

onsdag 22 juli 2009

Bandbilder 5

Jag tycker väldigt mycket om bilder som har ett lite skitigt och skadat uttryck. Som denna på Maynard James Keenan:

Jag kan inte låta bli att få en del McKean-vibbar av den bilden. Måste vara paraplyet.

Gary Isaacs använder sig ofta av detta uttryckssätt. Här en bild på Wovenhand:

Bästa bandbilden just nu dock kan nog vara denna på Isobel and November:

söndag 19 juli 2009

Veckans låt

All Falls Down av Machine Head.

Anticipating, salivating, intoxicating
How I've been waiting
To gently soak in, your dream that's broken
Caress my hands around your throat
When I choke the last gasp of air out of you

I'll mesmerize you, hypnotize you, paralyze you
My snake eyes blind you
My gentle tickle, my tender prickle
The back of your neck I stab icicles

My sweetest grin will pull you in
Behind that grin a razor teeth smile
Under your bed, inside your head
I am the monster in wait

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

I patronize you, victimize you
My false pretences endear me to you
I'm psychopathic, psychosomatic
Believe everything you've heard about me

Ate you alive since you were a child
That's when the monster first appeared to you
So know my name, what is my name?
My name is fear and I'm you

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

With faith I crawl
In sadness, I fear what I've become
'Cause after all
I'm acting, pretend my smile on
Before the fall the pain washes over
Hold on, hold on
Survive this

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

fredag 17 juli 2009

If you die horribly on television, you will not have died in vain. You will have entertained us.

Det blir inte så mycket kvalitativt tv-tittande nu för tiden. Inte för att jag tittat mindre på tv, inte egentligen, utan för att de flesta serier jag följer har tagit paus eller försvunnit. Men det finns några guldkorn kvar:

The Big Bang Theory är en komediserie om fyra nördar och en snygg blondin. Det låter lite kliché och jag missade den nog på grund av just det första gången den gick. Men efter att ha sett ett avsnitt så var jag fast. Nördarna är fantastiskt charmiga på sina egna osociala, överintelligenta och underliga sätt. Sheldon, som är one lab accident from being a super villain, är en given favorit. (gick på kanal 5 vid 18.30, men går tydligen inte längre)

Jag har nog nämnt How I Met Your Mother tidigare, men det är också en rolig serie. Tyvärr visas det bara repriser nu som jag redan sett, men de får mig ändå att skratta. Neil Patrick Harris gör ett ypperligt jobb med karaktären Barney Stinson som på de flesta sätt är så genomusel att man inte kan undgå att roas av honom. Och när han sedan visar de där andra mer mänskliga och snälla men ack så hemliga sidorna, så blir han helt underbar. (Tv3 nästan varje vardag kl.19.)

So You Think You Can Dance är fascinerande på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag förstår mig inte alltid på danserna och kan tycka att ett nummer är jättetråkigt för att sedan höra juryn säga att det var det mest fantastiska de sett. Kanske inte riktigt, men nästan. Men sedan finns det även nummer som är ofantligt fascinerande och bra. Mer än ofta är de bästa gjorda av Wade Robson. Det har inte varit så många avsnitt hittills så jag har egentligen bara en favorit hittills: Evan. Han är så söt i sina Gene Kelly-kläder och Broadway-stil. Sedan är Phillip med sina Olivia-armar också lite charmig. (Kanal 5 tisdagar och onsdagar kl.21.55.)

Jag tycker verkligen om det mystiska och onaturliga i Fringe. Det påminner om det jag en gång i tiden tyckte var bra med Arkiv X. Och jag har saknat Walter Bishop. Jag har saknat de där lite bisarra, humoristiska mellanspelen som kommer utav den karaktären. För utan dem hade nog inte serien varit lika bra. Fast fallen är visserligen också fascinerande. Jag vill veta mer! (Kanal 5 torsdagar kl.21.55.)

Pushing Daisies fortsätter att vara precis sådär bisarrt söt och charmig i handling och utseende och har med varje avsnitt lyckats få mig på gott humör. Just nu funkar allt; berättarrösten, de klara färgerna, handlingen och den morbida humorn. Hoppas att det fortsätter så. (Tv3 söndagar kl.19.)

Jag har dessutom tittat klart på säsong tre av Dexter. Jag har verkligen saknat Dexter. Den Dexter som jag föll för i säsong ett. Den Dexter som det kändes bleknade och nästan försvann i säsong två. Men nu är han tillbaka. Och mina mungipor leker grannar med mina öron. För det är tecknet på en bra serie. Att jag ler. Att jag är glad och uppspelt när eftertexterna rullar. Och jag vill se mer! Nu! När kommer nästa säsong? En källa viskar om USA-premiär 27 september...

torsdag 16 juli 2009

Musika

Imorgon kväll (och på lördag) spelar MAN.MACHINE.INDUSTRYPub Anchor i Stockholm tillsammans med väl utvalda gäster. Från kl.23 blir det covers i massor och även två nya låtar från mmi's kommande skiva. För att nämna några gäster + låtar: Misha Sedini – "Asteroid" och "The wait" (Killing Joke), Tompa Henriksson – "The hand that feeds" (Nine Inch Nails), Jens C. Mortensen – bland andra "Push It" (Static-X) och "Beautiful People" (Marilyn Manson), Nail – "Du hast" och "Rammstein" (Rammstein). Kan det bli annat än jävligt bra?

Lördagen kommer för min del dock att spenderas i Hultsfred på Sonisphere. De fyra M'en väntar: Meshuggah, Mastodon, Machine Head och Metallica. Sommarens tredje festival. Detta är verkligen musikens år.

Mistaaaaaake!!!!!

Någon gång i våras gjorde jag ett misstag. (Okej, jag gjorde flera, men jag tänker bara nämna ett nu.) Jag valde att plugga javascript & Document Object Model i sommar istället för att ta kursen om Detektivlitteratur. Min tanke var att jag skulle ha mer nytta av den förstnämnda i framtiden. Men nu känner jag att det hade varit mycket trevligare att ligga och läsa detektivnoveller och skriva om dem än att sitta och slita mitt hår och känna mig allmänt korkad över kod som inte gör som jag vill. !em pleH
Jag är väl inte helt dum i huvudet, jag förstår tanken bakom koden, det är bara kordinationerna från min hjärna till mina händer som inte verkar fungera. Någonstans på vägen försvinner viktig information och jag kör fast. Nåväl, vad vore livet utan utmaningar? Lätt... mysigt... underbart...

(Och förövrigt är de många a:na och utropstecknen i rubriken inte följden av ett hjärnsläpp, även om det är nära nu, utan tänkta som en referens till ett Scrubs-avsnitt. Om det nu är någon av er som följt den serien.)

onsdag 15 juli 2009

Dagens...

Dagens behov: sömn
Dagens dryck: festis – bloodorange mango
Dagens tv: Djurpolisen
Dagens uppgift: söka jobb
Dagens huvudbry: javascript
Dagens vill ha: Oreo Cookie Charm
Dagens superhjälte: MAX MIXSON to the rescue! Saving the world – one animal at the time
Dagens saknad: Dexter (och pengar, och jobb, och alla sorters -liv)
Dagens Gary Oldman:

tisdag 14 juli 2009

Bättre sent än aldrig?

Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?

Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.

Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.

Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.

Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.

Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.

söndag 12 juli 2009

Veckans Amelie-flört

Om du möter varg med Detektivbyrån.

torsdag 9 juli 2009

Okej då...

DAGENS VILL HA: En hjärna. Så jag fattar vad det är jag håller på med. Någon som vill leta efter gula vägar med mig?
DAGENS KLÄDSEL: Shorts och linne.
DAGENS SMINK: Väldigt sällan som mina ögon tillåter smink, så nada.
DAGENS FRISYR: Hästsvans (heter det fortfarande så nu för tiden?).
DAGENS HÄNDELSE: Att tröjorna från Last Exit To Nowhere är packade! Det gick ofantligt fort.
DAGENS LÅT: Soundtracket till Big Fish.
DAGENS PLANER: Att få något gjort. Det har gått sådär. Kvällens plan är dock att se massa Dexter-avsnitt. Mumma.
DAGENS SAKNAD: Sällskap.
DAGENS DUMMASTE: Jag. Villar bort mig bland massa koder.
DAGENS SJUKA: Trötthet som aldrig verkar kunna försvinna.
DAGENS DROG: Danny Elfman.
DAGENS KRAM: Räknas elektroniska kramar?
DAGENS PUSS: Är tragiskt puss-lös just nu.
DAGENS KÖP: Ingenting. Skickade dock efter T-shirts igår.
DAGENS GODIS: Jordnötsringar.
DAGENS HUMÖR: Hängig.
DAGENS ORD: Gonk!

onsdag 8 juli 2009

måndag 6 juli 2009

How Stella lost her groove...

video

Min näsa har sina moves. Hon är van med denna frihet och utövar dem dagligen. Men idag, under fem långa timmar, var något fel. Bara halva näsan fungerade. Jag är nästan säker på att hon hade putläpp.

Nu är dock allt som vanligt igen. Alla kan andas ut. I alla fall min näsa. Hon har nämligen fått tillbaka både groove och moves.

Ofrivilligt dregglande

Halva mitt ansikte är avdomnat. Tandläkaren meddelade, med ett brett leende, att det skulle vara så i ungefär två timmar. Den gränsen nåddes för tjugo minuter sedan och ingen skillnad känns.
Jag gillar verkligen inte att gå till tandläkaren. Visst, det är snäppet bättre än att gå till gynekologen (hu), men jag kan ändå inte låta bli att känna mig utsatt. Det finns inget att säga till om egentligen, man ligger där med andra människors fingrar och verktyg i sin mun och får helt enkelt lita på att de vet vad de gör.
– Brukar du ta bedövning?
Ja. Ja, ja, ja, ja. Jag är inget fan av smärta. Jag har till viss del vant mig vid den, efter år av migrän under uppväxten och horibla menssmärtor, men om jag kan undvika den så gör jag det. Jag har inget emot smärtstillande, bedövning: ja tack. Så bedövning fick jag, som spred sig från överläppen till näsan, utöver kinden och upp till ögat. Sedan satte de igång. Och trots bedövning gjorde det ont. Inte skrika-av-smärta-ont, men dock slå-tån-i-tröskeln-ont för varje borrtag.
Förutom det uppenbart tråkiga med att vara i denna situation, själva lagandet, lyckas tandläkaren och sköterskan slå i mina framtänder med ett av instrumenten och suga fast min tunga med ett annat. Samtidigt småpratade de med varandra och nynnade med i den Blur-låt som spelades på radion. Inget av detta förstärkte mitt förtroende för dem. Men med munnen full av tandläkarverktyg kan man bara prata med vokaler. Och få en aning för nedåtlåtande leenden. Tydligen.
Nåväl. Nu är det gjort, 657 spänn för både undersökning och lagning av en tand. Ibland är det bra att vara student. Synd bara att jag inte kommer kunna utnyttja det även framöver.