söndag 31 maj 2009

Veckans låt

Start Beginning av Nizlopi.

Hello my love
It’s good to see you
Shining with the freshness of arrival
And I see your beauty
Standing there before me
And I wonder when we will start this love

Cos we can start beginning in our hearts beginning
Blooming out from all that shit you went through
Cos I know I need you and I know you need me too
We came move now, and we won’t loose now

There’s a man in me
Won’t let me go free
He smiles the more I procrastinate
But it’s strange how he goes
The moment my heart knows
That I’m here and I am doing this right now

We can start beginning in our hearts beginning
Blooming out from all that shit you went through
Cos I know I need you and I know you need me too
We came move now, and we won’t loose now

And I’m waiting for
The sun to rise
And dry out
All of our crying eyes
It’s coming up
The sun is up
It’s coming out
I’m running out
It’s coming up
It’s coming out
The sun is up
It’s coming out
It’s coming up
We’re running out
In the spring time
The spring time
And I love you so
And it needs to grow
You and me are soul
In the spring time

We can start beginning in our hearts beginning
Blooming out from all that shit you went through
Cos I know we need to do all we here to
We came move now, and we won’t loose now

lördag 30 maj 2009

Att kunna andas

Det känns som att jag kan få in mer luft i lungorna. Det är ett slags lugn som har lagt sig. Den senaste tiden har varit så stressig, frustrerande och ångestfylld att det känns lite nu, när den stressen, frustrationen och ångesten har sinat, som att något fattas. Jag har ännu inte fyllt de hålen med något, förutom luft, men lugnet och glädjen börjar allt mer sippra in.

Förra veckan levde jag på hoppet. Hoppet om att kunna skicka in min layout av tidningen till tryckeriet. Egentligen skulle jag ha skickat in på måndagen, men fick aldrig något rakt svar gällande varken tryckeri eller papper. Så jag satt där på Verkstan och led. I timmar. Tills jag inte stod ut längre och gick. Svar om tryckeri och papper kom först dagen efter, runt fyra halv fem. Då hade jag suttit på Verkstan sedan halv elva. Och väntat. Försökt att sysselsätta mig. Försökt att inte titta på klockan. Försökt att inte tänka på vad jag annars skulle ha gjort denna dag som skulle ha varit min lediga dag. Istället satt jag där och blev tröttare och tröttare. Mer och mer irriterad.
Och när det började snackas om att bilderna tog upp för många färgarkssidor och att man borde kunna få ner dem i antal om man stuvade runt lite, då höll jag på att gå över gränsen för hur en civiliserad person uppför sig. Jag förstår att en ideellt driven tidning som lever på bidrag från statens kulturråd måste hålla i pengarna och få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt. Men att komma med en sådan sak, att ens prata om en sådan sak, dagen EFTER det att jag egentligen skulle ha skickat in till tryck...
Men jag var den snälla tysta flicka som jag alltid är och flyttade en bild för att få ner antalet en arksida. Sedan fortsatte jag vänta. En väntan som fortsatte tills torsdagen. Då var jag praktiskt taget ett vrak.

Nu låter det kanske som att jag inte haft roligt alls, att jag vantrivts och aldrig mer vill tillbaka. Men så är det inte. Naturligtvis inte. Jag har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massor. Men saker kan definitivt förbättras, rutiner skulle kunna fixas som skulle underlätta mycket.
Men nu. Nu är tidningen inlämnad till tryck. Jag har gjort en annons för releasen. Jag har förberett för uppdatering på hemsidan och för release-utskick. Lugnet har lagt sig.

Stressen, frustrationen och ångesten har dock inte enbart haft att göra med praktikplatsen, det jobb jag gjort för dem och de problem som dykt upp under vägen. Det handlar även om tiden efter. Arbetslösheten. Återbetalningen till CSN. Allt det där som får mig att känna en konstant trötthet. Och nedstämdhet. Så kom brevet. CSN har beslutat att jag inte behöver betala tillbaka något under 2009. Jag grät av glädje. Kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det sist eller om jag någonsin gjort det. Dansade omkring som en galning och fånskrattade. Jag kan inte förklara hur skönt det känns. Att se den där nollan i brevet. Jag kan inte ens börja beskriva känslan. Lättnaden. Den stora ekonomiska tyngden som försvann från mina axlar.
Om jag ser nyktert på det hela så är naturligtvis inte alla mina problem lösta i och med detta, jag behöver fortfarande ett jobb och jag är fortfarande skyldig pengar. Men den där nollan kändes faktiskt som en slags livlina. Och det känns lättare att andas.

Djupa vackra andetag.

tisdag 26 maj 2009

Favorit i repris

1.47 minuter in kommer första rysningen och sedan håller det i sig. Gåshud över hela kroppen. Så mitt tips är att skruva upp volymen och sedan njuta av denna lite speciella cover.

lördag 23 maj 2009

Jo, just det ja...

Om ni inte har sett Stranger Than Fiction så visar tv4 den kl 21.25 ikväll. Se den.

Tio

Jag skulle ha kunnat haft rubriken "Top Ten Movie Posters", men jag vet inte riktigt om jag kan stå för det. Dessa tio är nämligen de bästa som jag kunde komma på just nu. Jag har med största sannorlikhet glömt någon. Av just den anledningen kommer jag inte heller att numrera dem.

Jag gillar enkla posters. Den första är grafisk enkel. Den andra är också avskalad, men även den helt rätt:

The Godfather

Alien

Det behövs inte så mycket för att ändå förmedla en känsla. Som dessa:

The Silence of the Lamb

Jaws

Shawshank Redemption

Det finns undantag när det gäller mycket bildinformation och det är följande poster. Det pågår rätt mycket i den, men är ändå rätt nedtonad till färgen. Och lite kuslig:

One Hour Photo

Rött och svart fungerar fantastiskt ihop. Och om man har det färguttrycket tillsammans med ett sådant här foto kan det inte bli fel. Jag gillar speciellt den reflekterade stadsskylinen:

Leon

Humor är aldrig fel, speciellt inte när det görs så här snyggt:

Naked Lunch

Fargo

The Dark Knight

Och om jag måstet ska välja en av dem som favorit, så blir det nog den sista. Den får mig fortfarande att fånle.

Vilka är era favoriter?

fredag 22 maj 2009

You don't watch tv? What's the matter with you?

Jag såg aldrig Ghost Rider när den gick på bio av anledningen att jag inte trodde att den var bra. Nu har jag sett den. Och den var inge bra.

Men istället för att koncentrera mig på allt det negativa (och det fanns mycket) tänker jag istället räkna upp tre lite roliga saker i filmen:
1. Han visslar på sin motorcykel och den kom åkande. Det är lite sött faktiskt och en liten hint till western-genren jag växte upp med.
2. Den korta reaktionen i förhörsrummet: "That was weird", när polisens tändare levde ut sina pyromandrömmar.
3. Den tredje var när Nick Cages karaktär frågar Sam Elliots karaktär, med nästan lite förfäran i rösten, "You don't watch tv? What's the matter with you?" Hur skulle jag kunna motstå det?

I övrigt var filmen en enda stor gäspning. Och slutscenen kan ha varit det mest pekorala jag någonsin sett. Usch.
Men men, man måste se dåliga filmer för att verkligen uppskatta de bra.

onsdag 20 maj 2009

Holy Kleenex, Batman!

Jag har i stort tröttnat på Grey's Anatomy, kan inte ens låtsas bry mig om att Meredith och Derek ska gifta sig. Men Owen och Christina... jag kan inte sluta titta, för jag måste få veta hur det går för dem. Jag erkänner, har gjort det många gånger tidigare, att jag är en obotlig romantiker. Och nu, med kvällens avsnitt, är döden nära mina vänner.

"They're all three words so I can have something to say to you instead of the three words that are killing me. The three words that you know I feel but I can't say because it would be cruel to say them because I am no good for you. I don’t want to torture you, I don’t want to look at you longingly when I know I can’t be with you. So yeah, I’m smiling and I’m saying “take care now”. I’m letting you off the hook. I’m trying so hard to let you off the hook, I am trying to make it right. What I did to you . . . I’m just trying to make it right.”

Men gud! Jag dör! Det är nog tur att verkligheten inte lever upp till mina romantiska drömmar, för jag skulle falla så hårt att alla ben i min kropp skulle krossas.

Nu ska jag gå och snyta mig.

Fem års erfarenhet

Jag letar jobb. Men de flesta kräver fem års erfarenhet. Min fråga är då; hur är det meningen att jag ska kunna få fem års erfarenhet om alla begär fem års erfarenhet? Nej, vänta, en av annonserna meddelade att man gärna får vara nyutbildad. Score! Förutom att man ska kunna persiska. Någon som vet om det finns en helgkurs?

tisdag 19 maj 2009

Med båda fötterna i graven

Allt Om Film läggs ner. Och när jag nu sitter här med senaste numret bredvid mig så kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. Jag har hela tiden haft en romantiserad syn på Allt Om Film. Jag såg den lite som en svensk Empire. Jag kan inte förklara varför, för jag måste erkänna att jag faktiskt inte har varit den kontinuerliga läsare som jag skulle ha velat vara. Men nu spelar det ingen roll längre.

Jag hade ett helt inlägg skrivet när jag fick reda på nedläggningen. Ett inlägg om hur Allt Om Film fallit platt på marken och gjort mig besviken. Detta genom sitt tunna upplägg. I och med senaste numret ser jag lite mer distanserat på tidningen och jag saknar den passion för film som så tydligt finns i Empire. Och humor. Det är förvånansvärt mycket ytligheter och akademikeråsikter i Allt Om Film.
Jag är fullt medveten om att alla inte kan tycka som mig. Jag blir lätt lyrisk, vilket kanske inte helt hör hemma i en artikel eller recension. Jag har även väldigt ytliga tendenser och skriver kanske varken bra eller roligt, men jag skriver en blogg (som vad, fem personer läser?) och inte i ett rikstäckande magasin. Visst, jag kanske är lite hård nu. Speciellt nu när mina åsikter gränsar till att sparka på någon som redan ligger ner.
Naturligtvis kan inte en liten tidning från Sverige göra samma djuplodande artiklar som Empire. Allt Om Film kan jag tänka mig har fått de där 10-minutersintervjuerna medan Empire får vara med flera dagar på inspelningsplatser. Naturligtvis kan det inte bli samma textmängd eller djupa inblick. Men det har inte enbart handlat om det. Ibland känns det som att personen som skrivit en recension om en film inte ens har sett den.

Man ska inte klaga på specifika människor när de nu inte får en chans att försvara sig. Men det var speciellt en recension (av filmen The Escapist) i nummer 04 (2009) som gjorde mig storögd och gapande. Av helt fel skäl.
Ni som läste mina åsikter om den vet att jag tyckte den var bra. Riktigt bra. Av ack så många skäl. Så visst var jag partisk å filmens vägnar när jag läste recensionen. Jag klagar inte på betyget. Den fick en trea av Allt Om Films recensent. Deras betygsystem är lite konstigt, men en trea är rätt bra. Det var själva innehållet som fick mig att reagera. Och inte enbart för faktafelet i texten utan även för hennes sätt att uttrycka sig.
Filmens handling hoppar i tid och recensenten menar att den hade vunnit på att visa händelserna kronologiskt. Men en kronologisk följd hade förstört hela filmen. Sedan avslutar hon med: "The Escapist känns mest som om en filmskolestudent har klippt ihop ett avsnitt av Prison Break", något som recensenten säkert tyckte var väldigt fyndigt. Men jag bara skakar på huvudet. Må vara att vi har olika åsikter om vad studenter kan göra och hur bra Prison Break är, men för mig låter det bara illa.

Det är tråkigt när tidningar läggs ner, även om jag antagligen inte kommer att sakna Allt Om Film med dess nutida tunna upplägg. Men eftersom jag har valt det journalistiska yrket (mest med inriktning på layout) så är det lite av en sorgens dag när en tidning, vilken som helst, läggs ner. Nu går visserligen redaktören och chefsredaktören vidare med Cinema. Frågan är väl om den tidningen inte riskerar att bli än mer akademieråsiktsbaserad och (för att vara lite burdus) tråkig. Den som lever får se.

söndag 17 maj 2009

Veckans gung

Space Cadet av Kyuss.

I stand alone on the cliffs of the world
No-one ever tends to me
Sitting alone covered in breeze
Some things are so my mind can breathe
Waiting is hard, fuckin' takes so long
Draped in sun, hands in sand
Earth acid cleanses me, it cleanses me clean
But the world it never comes, it never comes
It never comes

I lay on my side in the edge of the womb
She never expects anything from me
For all the days, the days of my year
I know I'll miss that part of me
Waiting is hard, fuckin' takes so long
Draped in sun, hands in sand
Earth acid cleanses me, it cleanses me clean
But the world it never comes, it never comes
It never comes

lördag 16 maj 2009

Hallå, my name is Olof. I'll be raping you later.

Special med Adam Hills på Comedy Store.

It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious!

Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det finns till och med barn som jag tycker är både söta och charmiga (läs: Una, Dante, Lukas eller Leo). Jag hatar när barn skriker, bråkar och är allmänt störiga. Det handlar kanske mest om ljudvolym. Och behov av barnkörkort för vissa föräldrar. Stötte på några sådana i affären idag. Två ungar som skrek och bråkade samt två föräldrar som sade åt och hotade. Det hjälpte naturligtvis inte. De försvann från affären, men väl framme vid busshållplatsen så stod de naturligtvis där. Lika högljudda. Ungarna sprang omkring och skrek.
I ett försök att tona ut dem diskuterade jag och skägget de festivaler som hägrar under sommarmånaderna, och det går inte att prata om sommarens festivaler utan att komma in på Faith No More. Det går heller inte att prata om Faith No More utan att komma in på ett visst textstycke, nämligen: "It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious". Och just då ramlade en av ungarna och började grina och fick bli tröstad. Och ja, väntan på bussen blev faktiskt lite roligare.

fredag 15 maj 2009

Ljuset

Jag börjar att se ljuset i slutet av tunneln. Det har varit en pärs. Jag kan tänka mig att det blir lite lättare ju mer erfarenhet man får. Men såhär första gången, ansvarig för layouten av en hel tidning, har jag pendlat mellan ångest och ren och skär panik. Jag har även pendlat mellan att vilja skrika "jag är bara en praktikant, jag kan inte det här" till att rycka på axlarna och tänka "det är lugnt", vilket har fått mig att känna mig en aning personlighetskluven.
Jag kan inte förklara hur roligt det har varit, hur gärna jag vill fortsätta med detta som yrke, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket jag vill fortsätta att lära mig. Jag kan inte heller förklara hur jävla skönt det är att se det där ljuset - underbara, ljuvliga, himmelska ljuset - i slutet av den där mörka tunneln. Och när omslag och inlaga är inskickat till tryckeriet kommer jag nog fälla några lättnadens tårar, innan det är dags för det nervösa att ännu en gång fylla mig i väntan på papperstidningen. För tänk om allt blivit fel. Om alla bilder är dåliga, om texter hamnat fel eller något har försvunnit. I skolan när man lämnat in saker hittar man alltid småfel som man inte upptäckt tidigare för att man stirrat sig blind. Tänk om det blir så nu med. Men nu kan alla som köper tidningen se det... Hu, kan inte tänka så nu. Nu ska jag bara tänka på ljuset.

onsdag 13 maj 2009

Stackars lilla bumling på min balkong

det enda han ville
var att bumla omkring
men vi stängde in honom
satte honom i en glasbur
som tog hans liv
han studsade mot glaset
gång på gång
tills han inte orkade mer

söndag 10 maj 2009

Dagens låt

Dissolved Girl av Massive Attack.

Shame, such a shame
I think I kind of lost myself again
Day, yesterday
Really should be leaving but I stay

Say, say my name
I need a little love to ease the pain
I need a little love to ease the pain
It's easy to remember when it came

'Cause it feels like I've been
I've been here before
You are not my savior
But I still don't go

Feels like something
That I've done before
I could fake it
But I still want more

Fade, made to fade
Passion's overrated anyway
Say, say my name
I need a little love to ease the pain
I need a little love to ease the pain
It's easy to remember when it came

fredag 1 maj 2009

Två dagar kvar...

Fredag. Två dagar kvar. Söndag. Wovenhand. Ja, jag är exalterad.
Det skumma är dock att så mycket annat trevligt kommer ske mellan. Som att grilla och se en film med paret Bergman. Som att träffa bästa Ida. Och kramas. Kramas. Kramas. Och kramas. Umgås, äta, kanske gå på bio eller Depeche Mode-fest. Ta det som det kommer. Och bara njuta av helgen.
Inte tänka på jobb jag inte har, jobb som jag har, måsten.

Wovenhand! Det är så bra! Just nu existerar enbart Wovenhand och Bat For Lashes. Jag förlorar mig så lätt, men det är ack så lätt att förlora sig i dessa akter. Tyvärr verkar inte Bat For Lashes ta sig hit, men på söndag, om två dagar, kommer David Eugene Edwards röst att smeka min själ. Jag har ett stort leende på läpparna redan nu.