Veckans låt

All Falls Down av Machine Head.

Anticipating, salivating, intoxicating
How I've been waiting
To gently soak in, your dream that's broken
Caress my hands around your throat
When I choke the last gasp of air out of you

I'll mesmerize you, hypnotize you, paralyze you
My snake eyes blind you
My gentle tickle, my tender prickle
The back of your neck I stab icicles

My sweetest grin will pull you in
Behind that grin a razor teeth smile
Under your bed, inside your head
I am the monster in wait

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

I patronize you, victimize you
My false pretences endear me to you
I'm psychopathic, psychosomatic
Believe everything you've heard about me

Ate you alive since you were a child
That's when the monster first appeared to you
So know my name, what is my name?
My name is fear and I'm you

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

With faith I crawl
In sadness, I fear what I've become
'Cause after all
I'm acting, pretend my smile on
Before the fall the pain washes over
Hold on, hold on
Survive this

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

If you die horribly on television, you will not have died in vain. You will have entertained us.

Det blir inte så mycket kvalitativt tv-tittande nu för tiden. Inte för att jag tittat mindre på tv, inte egentligen, utan för att de flesta serier jag följer har tagit paus eller försvunnit. Men det finns några guldkorn kvar:

The Big Bang Theory är en komediserie om fyra nördar och en snygg blondin. Det låter lite kliché och jag missade den nog på grund av just det första gången den gick. Men efter att ha sett ett avsnitt så var jag fast. Nördarna är fantastiskt charmiga på sina egna osociala, överintelligenta och underliga sätt. Sheldon, som är one lab accident from being a super villain, är en given favorit. (Kanal 5 nästan varje vardag kl. 18.30.)

Jag har nog nämnt How I Met Your Mother tidigare, men det är också en rolig serie. Tyvärr visas det bara repriser nu som jag redan sett, men de får mig ändå att skratta. Neil Patrick Harris gör ett ypperligt jobb med karaktären Barney Stinson som på de flesta sätt är så genomusel att man inte kan undgå att roas av honom. Och när han sedan visar de där andra mer mänskliga och snälla men ack så hemliga sidorna, så blir han helt underbar. (Tv3 nästan varje vardag kl.19.)

So You Think You Can Dance är fascinerande på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag förstår mig inte alltid på danserna och kan tycka att ett nummer är jättetråkigt för att sedan höra juryn säga att det var det mest fantastiska de sett. Kanske inte riktigt, men nästan. Men sedan finns det även nummer som är ofantligt fascinerande och bra. Mer än ofta är de bästa gjorda av Wade Robson. Det har inte varit så många avsnitt hittills så jag har egentligen bara en favorit hittills: Evan. Han är så söt i sina Gene Kelly-kläder och Broadway-stil. Sedan är Phillip med sina Olivia-armar också lite charmig. (Kanal 5 tisdagar och onsdagar kl.21.55.)

Jag tycker verkligen om det mystiska och onaturliga i Fringe. Det påminner om det jag en gång i tiden tyckte var bra med Arkiv X. Och jag har saknat Walter Bishop. Jag har saknat de där lite bisarra, humoristiska mellanspelen som kommer utav den karaktären. För utan dem hade nog inte serien varit lika bra. Fast fallen är visserligen också fascinerande. Jag vill veta mer! (Kanal 5 torsdagar kl.21.55.)

Pushing Daisies fortsätter att vara precis sådär bisarrt söt och charmig i handling och utseende och har med varje avsnitt lyckats få mig på gott humör. Just nu funkar allt; berättarrösten, de klara färgerna, handlingen och den morbida humorn. Hoppas att det fortsätter så. (Tv3 söndagar kl.19.)

Jag har dessutom tittat klart på säsong tre av Dexter. Jag har verkligen saknat Dexter. Den Dexter som jag föll för i säsong ett. Den Dexter som det kändes bleknade och nästan försvann i säsong två. Men nu är han tillbaka. Och mina mungipor leker grannar med mina öron. För det är tecknet på en bra serie. Att jag ler. Att jag är glad och uppspelt när eftertexterna rullar. Och jag vill se mer! Nu! När kommer nästa säsong? En källa viskar om USA-premiär 27 september...

Musika

Imorgon kväll (och på lördag) spelar MAN.MACHINE.INDUSTRY på Pub Anchor i Stockholm tillsammans med väl utvalda gäster. Från kl.23 blir det covers i massor och även två nya låtar från mmi's kommande skiva. För att nämna några gäster + låtar: Misha Sedini – "Asteroid" och "The wait" (Killing Joke), Tompa Henriksson – "The hand that feeds" (Nine Inch Nails), Jens C. Mortensen – bland andra "Push It" (Static-X) och "Beautiful People" (Marilyn Manson), Nail – "Du hast" och "Rammstein" (Rammstein). Kan det bli annat än jävligt bra?

Lördagen kommer för min del dock att spenderas i Hultsfred på Sonisphere. De fyra M'en väntar: Meshuggah, Mastodon, Machine Head och Metallica. Sommarens tredje festival. Detta är verkligen musikens år.

Mistaaaaaake!!!!!

Någon gång i våras gjorde jag ett misstag. (Okej, jag gjorde flera, men jag tänker bara nämna ett nu.) Jag valde att plugga javascript & Document Object Model i sommar istället för att ta kursen om Detektivlitteratur. Min tanke var att jag skulle ha mer nytta av den förstnämnda i framtiden. Men nu känner jag att det hade varit mycket trevligare att ligga och läsa detektivnoveller och skriva om dem än att sitta och slita mitt hår och känna mig allmänt korkad över kod som inte gör som jag vill. !em pleH
Jag är väl inte helt dum i huvudet, jag förstår tanken bakom koden, det är bara kordinationerna från min hjärna till mina händer som inte verkar fungera. Någonstans på vägen försvinner viktig information och jag kör fast. Nåväl, vad vore livet utan utmaningar? Lätt... mysigt... underbart...

(Och förövrigt är de många a:na och utropstecknen i rubriken inte följden av ett hjärnsläpp, även om det är nära nu, utan tänkta som en referens till ett Scrubs-avsnitt. Om det nu är någon av er som följt den serien.)

Dagens...

Dagens behov: sömn
Dagens dryck: festis – bloodorange mango
Dagens tv: Djurpolisen
Dagens uppgift: söka jobb
Dagens huvudbry: javascript
Dagens vill ha: Oreo Cookie Charm
Dagens superhjälte: MAX MIXSON to the rescue! Saving the world – one animal at the time
Dagens saknad: Dexter (och pengar, och jobb, och alla sorters -liv)
Dagens Gary Oldman:

Bättre sent än aldrig?

Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?

Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.

Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.

Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.

Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.

Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.

Veckans Amelie-flört

Om du möter varg med Detektivbyrån.

Okej då...

DAGENS VILL HA: En hjärna. Så jag fattar vad det är jag håller på med. Någon som vill leta efter gula vägar med mig?
DAGENS KLÄDSEL: Shorts och linne.
DAGENS SMINK: Väldigt sällan som mina ögon tillåter smink, så nada.
DAGENS FRISYR: Hästsvans (heter det fortfarande så nu för tiden?).
DAGENS HÄNDELSE: Att tröjorna från Last Exit To Nowhere är packade! Det gick ofantligt fort.
DAGENS LÅT: Soundtracket till Big Fish.
DAGENS PLANER: Att få något gjort. Det har gått sådär. Kvällens plan är dock att se massa Dexter-avsnitt. Mumma.
DAGENS SAKNAD: Sällskap.
DAGENS DUMMASTE: Jag. Villar bort mig bland massa koder.
DAGENS SJUKA: Trötthet som aldrig verkar kunna försvinna.
DAGENS DROG: Danny Elfman.
DAGENS KRAM: Räknas elektroniska kramar?
DAGENS PUSS: Är tragiskt puss-lös just nu.
DAGENS KÖP: Ingenting. Skickade dock efter T-shirts igår.
DAGENS GODIS: Jordnötsringar.
DAGENS HUMÖR: Hängig.
DAGENS ORD: Gonk!

Lite humor på kvällskvisten

How Stella lost her groove...

Min näsa har sina moves. Hon är van med denna frihet och utövar dem dagligen. Men idag, under fem långa timmar, var något fel. Bara halva näsan fungerade. Jag är nästan säker på att hon hade putläpp.

Nu är dock allt som vanligt igen. Alla kan andas ut. I alla fall min näsa. Hon har nämligen fått tillbaka både groove och moves.

Ofrivilligt dregglande

Halva mitt ansikte är avdomnat. Tandläkaren meddelade, med ett brett leende, att det skulle vara så i ungefär två timmar. Den gränsen nåddes för tjugo minuter sedan och ingen skillnad känns.
Jag gillar verkligen inte att gå till tandläkaren. Visst, det är snäppet bättre än att gå till gynekologen (hu), men jag kan ändå inte låta bli att känna mig utsatt. Det finns inget att säga till om egentligen, man ligger där med andra människors fingrar och verktyg i sin mun och får helt enkelt lita på att de vet vad de gör.
– Brukar du ta bedövning?
Ja. Ja, ja, ja, ja. Jag är inget fan av smärta. Jag har till viss del vant mig vid den, efter år av migrän under uppväxten och horibla menssmärtor, men om jag kan undvika den så gör jag det. Jag har inget emot smärtstillande, bedövning: ja tack. Så bedövning fick jag, som spred sig från överläppen till näsan, utöver kinden och upp till ögat. Sedan satte de igång. Och trots bedövning gjorde det ont. Inte skrika-av-smärta-ont, men dock slå-tån-i-tröskeln-ont för varje borrtag.
Förutom det uppenbart tråkiga med att vara i denna situation, själva lagandet, lyckas tandläkaren och sköterskan slå i mina framtänder med ett av instrumenten och suga fast min tunga med ett annat. Samtidigt småpratade de med varandra och nynnade med i den Blur-låt som spelades på radion. Inget av detta förstärkte mitt förtroende för dem. Men med munnen full av tandläkarverktyg kan man bara prata med vokaler. Och få en aning för nedåtlåtande leenden. Tydligen.
Nåväl. Nu är det gjort, 657 spänn för både undersökning och lagning av en tand. Ibland är det bra att vara student. Synd bara att jag inte kommer kunna utnyttja det även framöver.

Melting! Melting!

Det är löjligt varmt nu. Och inte ska det bli svalare heller. Optimalt festivalväder för mig är uppehåll, sol fast med många söta och snälla moln på himlen. Stekande hetta är inte optimalt. Men inte mycket att göra, på torsdag bär det av till Arvikafestivalen. Detektivbyrån och Nine Inch Nails redan på torsdagen, Depeche Mode, Eagles of Death Metal och I Are Droid på fredag samt Thåström och Tiger Lou på lördag. Det är min plan. Sedan får vi se om det blir dem, några fler eller några färre. Man vet ju aldrig.

Sjuk tänker jag i alla fall inte bli.

Apropå att smälta. Om ni inte redan uppfattat det genom tidigare inlägg, så vill jag flytta. Börjar känna mig smått desperat nu när sommarhettan gör lägenheten till en bastu. Help me, I'm in hell!
Men jag kan inte ta vad som helst för min surt förvärvade kötid. Jag måste känna att jag kan trivas där. Det kan tyckas kräset nu när jag så desperat vill flytta, men de hyreslägenheter som jag varit och kollat på har verkligen varit lägenheter som jag velat lämna så fort jag kommit in i dem. Och så kan man ju inte bo. Jag vill inte börja längta till "nästa lägenhet" innan jag ens packat upp. Och att köpa är inte ens att tänka på, utan lön och studieskulder upp över huvudet.
Sug.

I hate you, talking to myself...

Jag har kommit fram till att min kropp är en jävla drama queen. Med en idiot till ägare (jag är lite trött på dem båda faktiskt). Lyckades bli sjuk och liggandes nästan hela gårdagen. Faith No More-dagen. Det var en kombination av inte så genomtänkta beslut, som inte hade varit några problem för sig själva, men som tillsammans klubbade mig helt. Hur som låg jag där och tänkte "jag kan inte missa Faith No More, jag kan bara inte missa Faith No More, snälla skaffa en rullstol och rulla mig dit!". Men ingen rullstol behövdes. För trots darriga ben och ett envetet illamående lyckades jag och min snälla skötare ta oss dit. Jag missade tyvärr de första tjugo minutrarna, men resten var så fantastiska att det inte känns som hela världen (jag försöker intala mig det i alla fall).
Att jag lyckades stanna resten av spelningen är ett bevis på vilken kraft det finns i musik. I bilen på väg dit satt jag och försökte att inte kräkas, blev yr så fort jag kom ur bilen och inget kändes vidare bra. Men när vi närmade oss festivalområdet och man började kunna höra den där ljuva stämman genom stadens gator... den energi som plötsligt fyllde mig och gjorde mina steg rakare och stadigare, hade jag aldrig aldrig aldrig kunnat uppmana på egen hand.
Visst, jag orkade bara stå och titta på drygt två låtar sammanlagt, men jag hittade en plats där jag kunde sitta och åtminstone se screenen. När inte en cowboyhattsbärande människa ställde sig mitt framför. Grrr.
Och det är sant att det var svårt att hålla leendet levande under hela spelningen, speciellt när illamåendet stod mig upp i halsen, men det fanns där inombords. Hela tiden. Faith No More är ett band som jag ALDRIG trodde att jag skulle få se. Aldrig. Och nu har jag sett dem. Det är svårt att fatta. Och jag vill se dem igen! Och igen och igen och igen. Ja, ni fattar.

Så de delar av 2009 års Peace & Love-festival som jag vill sammanfatta och ta med mig är en smart och rolig Henry Rollins, ett fantastiskt Faith No More samt ett ljuvligt boende tillsammans med ljuvliga människor.

Inte alltid storleken som räknas...

Det är tråkigt när något som man tycker är bra som det är förändras till det sämre. Det är min första uppfattning av årets Peace & Love-festival. 36 000 biljetter sålda. Alldeles för mycket. Alldeles för stort. Och känslan är väl, efter att ha letat en bra stund efter den ingång man kunde byta biljett mot armband, att festivalarrangörerna kanske inte hunnit med i den utvecklingen. Nåväl.
Huset vi bor i är dock underbart. Med en utsikt att förlora sig i. Så nu när jag sitter här på altanen, med något bultande fötter, känns livet och det faktum att jag just nu missar Thåström helt okej. Jag är ändå i slutändan här för att se Faith No More – två dagar kvar!.

Fyra dagar kvar...

till Faith No More på ljuvliga Peace & Love. Kan inte riktigt fatta det.