Villhavillhavillhavillhavillha

På väg till lägenheten som skulle synas gick jag in på bokhandeln i Jakobsbergs centrum. Och där stod den. Långt ner på en hylla, men jag såg den ändå. Och som jag är, så förälskade jag mig på en gång. Bläddrade med ett bländande leende. Höll den i min famn och kände mig lite nere över att behöva lämna den där på hyllan. Och ja, jag är medveten om att jag är fantastiskt ytlig och materialistisk ut i fingerspetsarna. Take it or leave it.

Villhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillha!

En sammanställning av Joakim Thåströms låttexter, mellan 1977-2007, och bilder. Med fantastisk layout. Vill ha!

Vad gäller lägenheten så vaknade tyvärr inget ha-begär. Det visade sig även att en kille som hade lägre könummer än mig var där och ville ha den. Så det är bara att leta vidare.

Nej, dags för seriemördare.

Mannen med håret

Jag vet inte hur många av er som läst något av Neil Gaiman. Och det är väl för mycket att hoppas på att ni skulle kommentera om det heller. Han är dock en av mina favoritförfattare och jag kan förklara varför lika lite som jag kan förklara varför jag tycker andra författare eller band är bra. Han är bara bra, helt enkelt, och han talar "mitt" språk. Det finns en slags varm humor i och mellan raderna som gör att jag myser när jag läser. Skulle ha kunnat skriva spinner, men nu är jag ju inte en katt.

Det första jag läste av Neil Gaiman var några kortare noveller och texter. Jag fastnade speciellt för Babycakes, som jag fortfarande tycker är fantastisk på sitt morbida sätt. Och med illustrationer till blir den bara starkare. Jag hoppas att ni klickar vidare och läser.
Nästa skrev han och skickade ut som julkort. Vem hade inte velat få detta i ett julkort, kalligraferat av Dave McKean (uj vad tråkigt):

Nicholas Was...

older than sin, and his beard could grow no whiter. He wanted to die.

The dwarfish natives of the Arctic caverns did not speak his language, but conversed in their own, twittering tongue, conducted incomprehensible rituals, when they were not actually working in the factories.

Once every year they forced him, sobbing and protesting, into Endless Night. During the journey he would stand near every child in the world, leave one of the dwarves' invisible gifts by its bedside. The children slept, frozen into time.

He envied Prometheus and Loki, Sisyphus and Judas. His punishment was harsher.

Ho.
Ho.
Ho.

Både Babycakes, och Nicholas was... finns att hittas i Smoke and Mirrors eller Angels & Visitations.

Den första boken jag läste av Neil Gaiman var Neverwhere. Och sedan dess har jag läst den både på engelska och i översättning. Båda funkar, även om jag naturligtvis tycker att man borde läsa på originalspråk när det är möjligt. Då får man nämligen med... vad ska man säga... glimten i ögat (läs: orden).
Hursom. Jag har tidigare skrivit att hans Coraline kommer som film. Nu verkar det som att även Neverwhere blir film. Den finns tidigare som tv-serie, som tyvärr lämnade mig lite besviken. Hur de kommer att lyckas få ner en åttatimmarshandling till filmtid utan att förlora för mycket vet jag inte. Allt jag vet är att jag hörde Henson Company nämnas och ett leende spred sig på mina läppar. Har dock ingen aning om det faktiskt blir av eller när i så fall det kommer ske. Det är väl bara att vänta och se.

Här är intervjun med Mannen Med Håret där han pratar om Neverwhere men även lite om Coraline och Sandman:

Underbar nostalgi

Jag hade en hel del böcker som barn. Men det är speciellt en som jag minns bäst. Where The Wild Things Are. Eller Till vildingarnas land, som den heter på svenska, av Maurice Sendak.

Jag kan visserligen inte säga att jag minns hela historien så väl, men illustrationerna finns för alltid i mitt hjärta.

Och i höst kommer den som film. Och Jim Henson Studio och Creature Shop är involverade. Jag fnittrar som en liten skolflicka bara jag tänker på det. Den här filmen har potential att bli hur underbar som helst.

Översättning av Alan Smithee

Jag tycker att översättare har ett viktigt jobb. De ska förmedla budskap och känslor från ett språk till ett annat, utan att förlora något på vägen. Böcker kan bli mycket sämre i och med översättningen då inte enbart författarens språk försvinner, utan även hans röst och i värsta fall det som står mellan raderna.

Det är inte riktigt lika viktigt när det gäller film, då man oftast kan höra vad personerna säger ändå. Men det är absolut lika störande när något är översatt fel. Igår såg jag Payback och det var pinsamt många fel i översättningen.
Shit, om jag hade tänkt så långt skulle jag ha skrivit ner dem så ni kunnat se nu, men jag förträngde dem så snabbt jag kunde. Den enda jag nu kan dra mig till minnes är:
I only came back for my cigarettes som översattes till: Ge honom en cigarett.

*klapp klapp* Oflyt.

Best. Day. Ever.

Okej, jag kanske överdrev en smula, eller ganska mycket. Om detta var den bästa dagen i mitt liv skulle det vara en aning tragiskt, faktiskt. Men jag är på gott humör.

Jag började dagen med att komma, vilket alltid är utomordentligt trevligt. Sedan hade jag all läslust i världen (vilket tyvärr inte hör till vanligheterna nu för tiden) och är nöjd med mitt bokval, Manus & dramaturgi för film, som är en kombination av både intressant och rolig läsning. Dessutom är Max Schreck på framsidan! Om jag inte vore en sådan student hade jag funderat på att köpa den istället för att som nu utnyttja bibliotekens fantastiska tjänster.

Jag lyckades få en lite längre glimt av Hugh Laurie som gäst på Jay Leno och min själ log ikapp med solen, eller jag antar att solen sken någonstans bakom de grå molnen.

Jag lyckades även att undvika ”allt som kan gå fel kommer att gå fel”-syndromet som har förföljt mig de senaste veckorna. Om en viss ofantligt snäll lärare inte hade funnits hade jag annars vid det här laget varit i stort behov av psykvård.
Men idag flöt det på! Visst, filmningen tog lite längre tid än vad jag hade hoppats på och ämnet var långt ifrån mitt val av ämne, men inga större missöden! Shit, det förtjänar nästan ett kors i taket. Hoppas bara att redigeringen imorgon går lika bra.

Nej, nu är det dags att börja läsa igen och skriva PM. Läsning – skoj! PM-skrivande – inte lika skoj…

Passive bullet use…

För mig kan läsandet av en bra bok vara som att bli kär. Jag vill inte riktigt lägga ifrån mig boken och när jag måste göra annat (som att göra rätt för mitt uppehälle osv), finns boken alltid i mina tankar. Jag blir glad bara att tänka på den och kan gärna skjuta på både måltider och möten enbart för att få spendera en liten stund extra med den.

Låter det sjukt? Må så vara, men det är så jag fungerar.

The Straw Men av Michael Marshall var inget undantag. Jag läser inte en bok på 484 sidor på tre dagar om den inte är bra. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det första kapitlet var lite långdraget innan det som egentligen hade någon relevans hände. Men efter det så var magpirret och även leendet där.
Marshall har den slags mörka humor som jag gillar och som kanske inte går hem hos vem som helst, men som får mig att stundtals nästan skratta högt.

... while passive smoking may be bad for you, passive bullet use will take you down quicker.

Dessa humoristiska meningar livar upp texten och ger även liv åt karaktärerna. Man gillar dem helt enkelt och vill att det ska gå bra för dem.

I do have a licence to carry a concealed weapon, which surprised them. But they observed, reasonably enough, that the licence doesn't say I can wave it around in bars.

Men det är inte bara det roliga som binder mitt intresse, själva storyn är också fascinerande. En hemlig sekt med armar långt ut i världen, en seriemördare med storhetsvansinne och en hemlig bakgrund som vecklas fram för huvudkaraktären genom hela boken. Det är bra skrivet och framfört, även om man som läsare kan räkna ut vissa saker innan huvudkaraktären gör det. Det är bra, med spännande och skrämmande scener som får mig att sitta som på nålar utan möjlighet att sluta läsa.

Tills sidan 453, då Michael (fucking) Marshall tar död på min favoritkaraktär.
Och inte på något heroiskt sätt (har försvarat sig bra men blir till slut övermannad eller offrar sig för att rädda de andra), utan låter någon smyga sig på honom, bakifrån och pang du är död.

Så luften går ur mig och tyvärr även ur boken. Visst det finns en del spänning kvar men avslutningen är lite långdragen och till viss del även lite moralkakig.
Jag kan rekommendera denna bok, även om det är lite motvilligt med tanke på att min favoritkaraktär får huvudet avskjutet.

Sommarlektyr

Det är dags för The Straw Men av Michael Marshall (Smith).

Friends. Neighbours. Serial killers.
Sarah Becker is the fifth girl to be abducted by a homicidal maniac. Judging from the state of the bodies that have been found, her long hair will be hacked off and she will be tortured. She has about a week to live.

Tidigare läsning under sommaren:

On Writing av Stephen King
– väldigt intressant och rolig läsning. En inblick i en författares liv och skrivsätt.

Anansi Boys av Neil Gaiman
– min favoritförfattare som alltid har ett bra språk och humoristiska inslag i sitt skrivande.

Man and boy av Tony Parson
– bra flyt i språket och en insikt i en förälders tillvaro, även om det i vissa avseenden råkar vara en rätt så disfunktionell person det handlar om.

Man and wife av Tony Parson
– tyvärr inte lika bra som Man and boy.