Enjoy. It's dreadful, but quite short

Tre säsonger av Black Books är genomtittade. Arton avsnitt på typ tjugo minuter vardera. Ganska lagom faktiskt.

Handlingen är enkel: Bernard Black har en bokhandel vari han helst sitter och dricker vin & röker, samtidigt som han försöker undvika konfrontationer med sina kunder.
Hans anställde och tillika slagpåse Manny (Bill Bailey), utnyttjas till fullo för alla slags sysslor.
Tillsammans med neurotiske Fran (Tamsin Greig) bildar de en trio som är svår att vara likgiltig inför.

Bernard är otrevlig, antisocial, ohygienisk och alldeles… alldeles… underbar.
Fran balanserar upp de båda andra, men bidrar samtidigt med sin egen humoristiskt dekadenta touch.
Manny… det räcker egentligen att bara titta på Manny för att man ska fnittra lite, då hans ansiktsuttryck och hår är en stor del av hans komiska bidrag.
Half Iago, half Fu Manchu. All bastard.

Och det är sådan där brittisk humor som kan vara helt underbar – man-skrattar-högt-och-missar-det-som-kommer-efter-det-roliga-så-man-måste-spola-tillbaka-roligt – ELLER som får en att titta på sin serie-tittar-partner och yttra "What the *beep*".
Som tur är överväger det förstnämnda och Black Books är riktigt, riktigt bra.

There may have been an incident, possibly involving a kitchen item and a hand. And maybe the hand was Manny’s and maybe the item was a sandwich toaster, and maybe I introduced them to each other.

Kanske är jag dock en aning partisk, då en av skaparna av Black Books och den eminente karaktären Bernard Black råkar vara Dylan Moran – en av mina absoluta favoritkomiker.

Which one of you bitches wants to dance?

Good lord, are you having a bowel movement or a baby?

Jag har beundrat Hugh Laurie på avstånd alltsedan jag såg honom som fjollig prins i Blackadder. Han hade ett slags utseende som gjorde att man log bara man såg honom. Ett roligt ansikte, helt enkelt.

Hans ansikte, och han själv också får jag förmoda, har vuxit upp lite. Tyvärr har jag missat hans mer allvarliga prestationer.
Jag tycker inte att House infaller under ”allvarligt” även om det är en dramaserie (?) eftersom Lauries karaktär, självaste dr. House är otrevlig på ett väldigt humoristiskt sätt.

Hey, I can be a jerk to people I haven't slept with. I am that good.

Jag erkänner gärna att jag var lite besviken på House som serie under den första säsongen. Upplägget kändes kopierat gång på gång. House är lite grinig och vill oftast inte ta fallet innan någon specifik detalj fångar hans intresse, de experimenterar och gissar en massa vilket får patienten att må sämre och sämre, vilket leder till att de börjar ifrågasätta varandra tills voila! Patienten är botad!

Men, när jag såg reprisen av säsongen, som visades varje vardag, kom jag in i det mycket bättre och lagom till andra säsongen satt jag fastnaglad framför tv:n.
Och det bevisar ju bara min tes om att tv-serier ska ses oftare än bara en gång i veckan. Minst ett avsnitt om dagen, helst fem.
That's absurd. I love it.

Sedan måste jag ju bara nämna att hans gästspel i Vänner är superbt.

Den fjärde september är det säsongsstart för House igen på tv4.
Titta då!

Popcorn!

Bra dialog. Välanvänt soundtrack. John Cusack som lönnmördare. Behöver jag säga mer?

Egentligen inte. Men för er som inte är så lättövertalade, kan jag säga att Grosse Point Blank inte bara kan erbjuda bra karaktärer som exempelvis en något deprimerad lönnmördare och en stackars terapeut, musik som passar som handsken till handlingen samt snabb och genomtänkt dialog. Filmen är rolig också.

Visst, den kanske har en hel del ulli-mulli-gull-tendenser, men kräkkänslan infinner sig inte ( i alla fall inte för mig).
Och så innehåller den sådana där tragikomiska scener som bara kan uppkomma på tioårsjubileumsklassmöten.

Dessutom är Hank Azaria med. En must-see-film alltså.

Debi: You're a psychopath!
Martin: No, no. Psychopaths kill for no reason. I kill for money… It's a job... That didn't come out right.

Fuck! Ass!

Tanken är att titta igenom alla de filmer som står på tv-hyllan här hemma. Återupptäcka gamla godingar och se vilka som verkligen har överlevt tidens hårda framfart.

Denna gång var det dags för The Boondock Saints från 1999, där två religiösa bröder (Sean Patrick Flanery & Norman Reedus) ger sig ut på ett korståg för att göra sig av med dåliga människor. Detta görs till viss del tillsammans med Rocco – en helskön karaktär. Total loser, men ändock helskön.
FBI-agenten Paul Smecker (Willem Dafoe eller Madonna, välj själv) går i deras fotspår och får frustrerat försöka komma fram till vad som hänt vid varje ny brottsplats.
Scenen vid lönnmördarens hus där Willems karaktär går igenom vad som hänt är helt suverän. There was a fire fight!!

Överhuvudtaget är det schyssta klipp, bra karaktärer och även en bra längd på filmen. Se den, dammit!

Och nu för att citera ännu en bra karaktär (Doc):
Why don't you make like a tree, and get the fuck outta here?

En bit av verkligheten?

Det har skrivits spaltmeter om varför vi tycker om reality-program. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, för ärligt talat, så har jag ingen aning om varför jag gillar vissa program.
Jag tror att det för min del handlar om tävlingar där talang är en förutsättning. Det är något fängslande med att se någon göra något som denne är riktigt bra på. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om.

Humor eller galenskap?

Det finns en tunn linje mellan galenskap & genialitet och konstnären Jan Stenmark korsar den om vartannat. Vissa av hans texter till de mer normala(?) 50- eller 60-tals bilderna får mig att se mig omkring och tänka: ”Jaha?” medan andra är helt briljanta.
Som denna till exempel:

Suveränt. Humoristiskt. Stort leende.

Något som var total galenskap var temperaturen på våning fyra i Kulturhuset. Inte hört talas om AC? Fläkt? Tydligen inte.

Apropå galenskap eller humor, bestäm själv, så upptäckte jag vid en hotellvistelse att Scandic hotell definierar Last King of Scotland som komedi… Jag undrar hur en film om en fullblodsgalning till diktator kan ses som en komedi. Men, vad vet jag.
De tyckte även att 300 var en detective/thriller, så jag börjar misstänka att det kanske inte enbart var total okunskap involverat vid kategoriseringen utan även en stor mängd alkohol/droger/lobotomi…

Passive bullet use…

För mig kan läsandet av en bra bok vara som att bli kär. Jag vill inte riktigt lägga ifrån mig boken och när jag måste göra annat (som att göra rätt för mitt uppehälle osv), finns boken alltid i mina tankar. Jag blir glad bara att tänka på den och kan gärna skjuta på både måltider och möten enbart för att få spendera en liten stund extra med den.

Låter det sjukt? Må så vara, men det är så jag fungerar.

The Straw Men av Michael Marshall var inget undantag. Jag läser inte en bok på 484 sidor på tre dagar om den inte är bra. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det första kapitlet var lite långdraget innan det som egentligen hade någon relevans hände. Men efter det så var magpirret och även leendet där.
Marshall har den slags mörka humor som jag gillar och som kanske inte går hem hos vem som helst, men som får mig att stundtals nästan skratta högt.

... while passive smoking may be bad for you, passive bullet use will take you down quicker.

Dessa humoristiska meningar livar upp texten och ger även liv åt karaktärerna. Man gillar dem helt enkelt och vill att det ska gå bra för dem.

I do have a licence to carry a concealed weapon, which surprised them. But they observed, reasonably enough, that the licence doesn't say I can wave it around in bars.

Men det är inte bara det roliga som binder mitt intresse, själva storyn är också fascinerande. En hemlig sekt med armar långt ut i världen, en seriemördare med storhetsvansinne och en hemlig bakgrund som vecklas fram för huvudkaraktären genom hela boken. Det är bra skrivet och framfört, även om man som läsare kan räkna ut vissa saker innan huvudkaraktären gör det. Det är bra, med spännande och skrämmande scener som får mig att sitta som på nålar utan möjlighet att sluta läsa.

Tills sidan 453, då Michael (fucking) Marshall tar död på min favoritkaraktär.
Och inte på något heroiskt sätt (har försvarat sig bra men blir till slut övermannad eller offrar sig för att rädda de andra), utan låter någon smyga sig på honom, bakifrån och pang du är död.

Så luften går ur mig och tyvärr även ur boken. Visst det finns en del spänning kvar men avslutningen är lite långdragen och till viss del även lite moralkakig.
Jag kan rekommendera denna bok, även om det är lite motvilligt med tanke på att min favoritkaraktär får huvudet avskjutet.

Tre bra och en dålig...

Om man vill kan man titta på film hela dagen. Och kvällen. Och det är väl typ det jag har gjort.

Det började med The Truman Show som är en av de filmer som jag hört mycket bra om, men som för mig inte riktigt når ända fram. Missförstå mig inte, jag tycker inte att det är en dålig film, men den hamnar väl ungefär på samma ställe på skalan som Liar Liar som för övrigt var den andra filmen jag såg idag. Vissa roliga scener innan herr Carrey går lite för långt, varvat med lite för söta scener och oengagerande färdsträckor.
Bottennappet för kvällen var dock Plump Fiction, en parodifilm med ogenomtänkta skämt och skrala skådarspelarinsatser. Min åsikt har alltid varit att man måste se filmer som inte är något vidare för att verkligen kunna uppskatta riktigt bra film. Och visst, jag drog lite på smilbanden när några nunnor kom gående som kostymnissarna i Tarantinos mästerverk Reservoir Dogs, men det räckte inte så långt och jag måste erkänna att jag inte orkade se klart hela filmen. En rätt ovanlig företeelse när jag väl satt mig framför en.

Så trodde jag att filmkvällen var över för min del, men tänka sig, 3:an visar Tremors! Innan jag såg denna film för första gången var jag rätt skeptisk. Jag menar, maskliknande saker som kommer upp ur marken och äter folk. Kan det vara så bra? Ja, det kan det, på något obeskrivligt sätt. Och roligt! Det är inte handlingen som bär denna film, utan dess karaktärer. Det komiska samspelet mellan Valentine McKee (Kevin Bacon) & Earl Bassett (Fred Ward) känns genomtänkt och vapengalningarna Burt (Michael Gross) & Heather Gummer (Reba McEntire) är helt ljuvliga.

Broke into the wrong goddamn rec room, didn't you, you bastard!

Men som med många andra filmer (Aliens undantaget, förutom fyran) när det blir både tvåor och treor med samma handling så faller konceptet mellan springorna, även om trean har ett litet uppsving i och med Burt Gummers vapenarsenal. Men vad gör det ikväll när den första filmen lockar till glada miner!

Sommarlektyr

Det är dags för The Straw Men av Michael Marshall (Smith).

Friends. Neighbours. Serial killers.
Sarah Becker is the fifth girl to be abducted by a homicidal maniac. Judging from the state of the bodies that have been found, her long hair will be hacked off and she will be tortured. She has about a week to live.

Tidigare läsning under sommaren:

On Writing av Stephen King
– väldigt intressant och rolig läsning. En inblick i en författares liv och skrivsätt.

Anansi Boys av Neil Gaiman
– min favoritförfattare som alltid har ett bra språk och humoristiska inslag i sitt skrivande.

Man and boy av Tony Parson
– bra flyt i språket och en insikt i en förälders tillvaro, även om det i vissa avseenden råkar vara en rätt så disfunktionell person det handlar om.

Man and wife av Tony Parson
– tyvärr inte lika bra som Man and boy.

Trent brings me closer to God…

Det tog sexton år för Nine Inch Nails att behaga sig till svensk mark för en konsert. Då var det 2005 års Hultsfredsbesökare som kunde se ett av musikvärldens underverk. Och trots att det fortfarande var ljust ute när de gick på var det otroligt mäktigt att se och leendet på mina läppar försvann inte en enda gång. Kanske var det för att det var första gången som jag såg dem live. Kanske var det regnet som inte enbart skapade en perfekt stämning utan också jagade bort de personer som skulle ha stått där och tittat enbart för att de inte hade något bättre för sig just då. En ljuvlig kombination alltså, speciellt för en person som mig som inte är så förtjust i stora folksamlingar.

Andra gången var i april på Annexet, som inte direkt är mitt favoritkonsertställe, men som var fullt av förväntansfulla fans. Och med första trumtakten är leendet där. Visst, jag fick inte höra alla låtar som jag ville och det var knappast den epilepsivänligaste ljussättningen. Och visst, det var några musikaliska missar från bland annat ljudkillen och det var inte heller samma energi på scenen som under Hultsfredspelningen eller som man sett på deras ypperligt utmärkta live-dvd:er. Men varje band som kan locka publiken till stämsång har på sätt och vis lyckats – God is dead, and no one cares. If there is a hell, I’ll see you there.

Och nu, fyra månader senare, infann sig leendet ännu en gång. Trots att det är många låtar som är samma sedan förra gången så fick vi även sex nya. Den stora överraskningen var ”Dead Souls” från soundtracket till the Crow. Ljudet var riktigt bra och Trents röst höll rakt igenom, vare sig det var hårdare ”Last” eller softa och mörka ”Hurt”. Det verkade även som att humöret var gott på scenen och Trent levererade både en och två hela meningar till sin publik.
Under denna konsert stod jag inte bakom ljudbordet som på förra, utan satt ner på läktaren (att stå framför scenen går ju bort på grund av min människofobi). Och jag måste säga att det var en alldeles ypperlig plats då strålkastarna, som annars envisas med att träffa mig i ögonen och ge mig huvudvärk, helt missade mig! Jag blev bara bländad några få gånger. Underbart!
Ljuset var förövrigt väldigt välplanerat och uppenbart påkostat. För när man inte har ett regn att ta till måste man skapa stämning på annat vis och det ljuslandskap Nine Inch Nails förmedlade gjorde susen. Trent ensam framför en ljusfond som visade regnande ljus gjorde exempelvis ”Hurt” om möjligt ännu starkare.

Det riktigt mysiga med Nine Inch Nails kan man finna i publiken – en salig blandning av syntare, hårdrockare, allyssnare och (vågar jag säga det?) emos. Personer som lyssnat sedan första skivan Pretty Hate Machine kom ut 1989 och personer som inte ens var födda då. Föräldrar med sina barn, äldre med NIN-tröjan under kavajen och det söta lilla paret som gick hand i hand och såg ut att vara typ tio år. Alla är där av samma anledning: att njuta av musiken.

Låtlista:
Hyperpower! (year zero)
The beginning of the end (year zero)
Last (broken)
March of the pigs (the downward spiral)
Piggy (the downward spiral)
Heresy (the downward spiral)
Survivalism (year zero)
Burn (the natural born killers soundtrack)
Gave up (broken)
Me I'm not (year zero)
The great destroyer (year zero)
Eraser (the downward spiral)
Only (with teeth)
Wish (broken)
The good soldier (year zero)
Dead souls (the crow soundtrack)
No, you don't (the fragile)
Suck (broken)
The hand that feeds (with teeth)
Head like a hole (pretty hate machine)
Hurt (the downward spiral)

Ett första avtryck...

Jag tittar alldeles för mycket på tv. Eller alldeles lagom... jag har inte bestämt mig riktigt. Vad är "för mycket" egentligen? Fyra timmar? Åtta timmar? Tio? Kanske kan jag tänka mig att dra ner på mitt tv-tittande när ögonen börjar blöda. Men vi får se.

Så, vad tittar jag på? Svaret blir: allt möjligt. Men helst fiktion. Jag får nog av verkligheten genom att andas och att titta på nyheterna. Krig. Naturkatastrofer. Våld. Arbetslöshet. Brister i samhället. Är det inte en underbar värld vi lever i?
Tv, musik, film & komik är sådant som kan lätta på verkligheten när den blir alltför tung. Skapa nya världar, nya känslor och en trevligare tillvaro.

Tv-serier är underbara att ta till när man vill sudda ut vardagstristessen eller ångesten över att jag måste få tag på ett jobb sekunden min utbildning är klar för att inte gå i personlig konkurs. Du vet, sådant man helst inte vill tänka på.
Serier är speciellt bra när man ser dem så som de var ämnade att ses, nämligen flera avsnitt i följd och inte bara ett i veckan. Boxar med hela säsonger är Guds gåva till tv-nördarna (eller kanske bara till mig).

Musik kan få oss att slappna av eller ge oss mer energi, det kan passa vårt humör eller skapa ett bättre humör. Musik kan få oss att ta kontakt med andra eller rädda våra medpassagerare när det fulla, varma och försenade pendeltåget stannar mellan två stationer...

Film är visitkort från andra världar som kan fånga oss för att berika eller helt enkelt stjäla vår tid. Det är när man hoppar upp och ned i soffan i slutet på en film som man vet att den är riktigt bra (om du inte har sett The Usual Suspects - se den nu!).
Och det är när man kommer på sig själv mitt i filmen med att fundera på vart egentligen man lade den där grejen som kanske hör ihop med den där andra grejen eller när man kommer ut från biografen utan att kunna beskriva det man just har sett, som man vet att filmen inte direkt var någon hit.

Och vad vore världen utan humor? Ett gott skratt förlänger livet, eller? Jag vet inte om skratt kan förlänga livet, men komik gör åtminstone livet lite lättare att leva.