Smokin' uselt

Det börjar med en massa information staplat på varandra. Jag kan ha lite förståelse för sådant, man kan behöva viss information för att komma in i handlingen. Helst ska det inte behövas utan det ska ge sig efter hand, men ibland behövs det.
I Smokin’ Aces känns det bara onödigt. Vad vill jag veta? Vem som är målet och varför, samt vilka som är efter honom. Inget mer behövs, det kan fortsättningen av filmen ge.
Men, nej, i denna film ges information som gör att ”överraskningen” i slutet inte blir någon överraskning. Tråkigt.

Jag kan vara en rätt så jobbig filmtittare, då inledningen sätter en slags ribba över hur jag upplever resten av filmen. Om inledningen inte imponerar på mig eller roar mig så dämpar det min entusiasm inför resten av filmen. Det är så jag fungerar. När det gäller Smokin’ Aces försökte jag att frångå detta för att ge filmen en chans, men det ledde bara till att jag blev ännu mer besviken.

Jag såg en trailer för denna film där målet, Buddy Israel (Jeremy Piven – som alltid gör ett bra jobb), ställdes i mitten av galna, professionella och välbeväpnade lönnmördare. Det verkade inte vara en film som jag skulle springa till bion för att se, men som jag kunde tänka mig att slötitta på en söndagseftermiddag. Action i (och jag vet inte varför jag fick för mig detta) Snatch/Lock Stock-stil.
Men istället fick jag en film som verkade innehålla två helt olika historier, och ingen av dem var bra. Och slutet var inte bara ologiskt utan även uselt.

En film med försök till Tarantino-dialog, vissa riktigt schyssta men nästan helt outnyttjade karaktärer och en handling som lämnade mig med känslan av att ha blivit både själsligt och mentalt kränkt. En timme och 44 minuter som jag aldrig får tillbaka.
Se hellre Reservoir Dogs, Snatch, Boondock Saints eller Lock Stock and Two Smoking Barrels.
Smokin’ Aces… usch.
Men jag får väl skylla mig själv. Om man tittar på Rotten Tomatoes sida så fick Smokin’ Aces bara 27 procent. Illa.

Fast, The Number 23 av Joel Schumacher med Jim Carrey fick bara åtta procent på Rotten Tomatoes. Det borde ju betyda att den inte är så bra, men The Number 23 imponerade faktiskt på mig. Den var till och med bra.
Naturliga karaktärer och förhållanden, bra tempo genom nästan hela filmen, en twist som i alla fall inte jag räknade ut i förhand samt mani och paranoia. Riktigt bra.
Scenerna ur boken var till en början som ur en saga för att sedan gå över i ett överexponerat uttryck i serietidningsstil. Riktigt schysst.

Muuaahahahahaha

Ja, jag vet. Jag är en liten flicka. Jag fnittrar som en just nu i alla fall.
Såg just CSI och miniatyrbrottsplatsmakarmördaren (vill du utmana mig i Alfapet, eller?) var med... och kom undan. I love it!!!!

A man could kill from sunup to sunset
and still his work would never be done.

Tihi!

Serier, serier, serier…

Det är så otroligt populärt med tv-serier nu för tiden. Det är klart, det har alltid funnits tv-serier, men det känns som att det på senare år har skett en explosionsartad ökning (ungefär som med serietidningsfilmer).
Detta sker naturligtvis på både gott och ont. Fantastiska serier har kunnat få sin plats i tv-tablån, men samtidigt har även mediokra och rent av usla serier fått samma chans.

Det som stör mig dock är att vissa mindre bra serier har fått fler säsongschanser än serier som har visat mycket större potential. Nu fick i och för sig Carnivàle två hela säsonger på sig att bygga upp en stadig tittar-klientel, vilket kanske är en säsong mer än vad vissa andra får. Men hur många olika Law & Order-serievarianter behövs det egentligen? Eller CSI-varianter för den delen (I hate Horatio Caine).

Vi kommer nog alla ihåg den där första serien eller serierna som verkligen fångade vårt intresse (eller är det bara jag?) och som fick oss att inse vilket fantastiskt verktyg tv-serieformatet kan vara.
För min del var det Twin Peaks och Uppdrag Mord (Homicide – life on the streets). Efter det var det Arkiv X och Millennium (även om de tenderade att vara bättre i början än i slutet).

Jag följer inte på långa vägar alla serier. Vissa har jag följt slaviskt, andra har jag sett några avsnitt av men har sedan slutat titta av ett eller flera skäl och vissa har jag inte ens gett en chans. Vissa har jag inte förstått tjusningen med förrän jag följt dem genom dvd-boxen istället för på tv:n. Som The Shield.

Och apropå nya serier: vem har inte någon gång drömt om att ha en superkraft? Om du inte har sett Heroes än kommer chansen den femte september då denna serie har premiär på kanal fyra. Titta då!

Sedan kanske jag går händelserna i förväg nu, men Dexter har premiär på 6:an den 24 september! Michael C. Hall (från Six Feet Under) är perfekt i rollen som Dexter – blodstänksanalytiker om dagen och seriemördare om natten.

Denna serie måste ses! Basta!

Film, film, film…

Förutom Secret Window har det även blivit The Incredibles, Dinner Rush och Dark City från filmhyllan och Spaced från tv-seriehyllan denna helg.

Om man har bestämt sig för att enbart se en enda superhjältefilm, så välj i så fall The Incredibles, som är en riktigt bra animerad film om superhjältar med James Bond-inspirerade inslag.
En film med skurkar vid namn Bomb Voyage och the Underminer kan inte vara dålig. Dessutom är Jack-Jack söt och Edna Mode helt ljuvlig.

Dinner Rush inleds med en konversation mellan två äldre italienska män som låter så naturlig att det nästan känns som att man tjuvlyssnar på ett vanligt samtal. Och det är ungefär den känslan som hela filmen frammanar. Ett besök på en riktig restaurang, där fokus ligger på maten och där maffiainslagen mer är en sidohistoria.
Det ordnade kaoset i köket, personalen, gästerna och dialogen känns äkta. Matlagningsuppvisning ackompanjerad av musik och allt ser gott ut, vissa rätter kan man nästan känna doften av. En bra film helt enkelt.

Dark City är en mörk film. Bokstavligt. Belysningen är dunkel genom hela filmen, med undantag av vissa barndomsflashbacks, och det har inte enbart att göra med att handlingen utspelas under kvällar och nätter. Ljuskällorna som används är ofta ljuskällor som faktiskt är i bild, vilket ger en klassisk noir-känsla.
Men det är inte bara ljussättningen som är bra. Scenografin ser ut som kulisser, vilket ger rätt känsla för handlingen och undervärlden är full av schyssta inslag och makapärer.
Men det bästa måste ändå vara de bleka, smala och skalliga figurerna i mörka Pinhead-aktiga rockar som leviterar och håller staden i ett stadigt experimentellt grepp.

Tv-serien Spaced är skapad av samma herrar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz och det är samma slags humor. Många film- och seriereferenser som lockar till igenkännande skratt. En riktigt rolig serie och jag hoppas att andra säsongen är lika bra som den första.

Och apropå Simon Pegg, så ser jag fram emot Run, Fat Boy, Run med Dylan Moran och Hank Azaria (hurra).

And it was the key to Heeeeeeeell!!

Jag har sett långt ifrån alla filmatiseringar av Stephen Kings alster. Men det är även långt ifrån alla som man behöver se. Vissa bör absolut undvikas. Som The Mangler till exempel.
Guldkornen är absolut The Shawshank Redemption, Misery, Stand By Me, Apt Pupil och The Shining.
Men det är speciellt en kortfilm som jag vill uppmana alla att se och det är ”Battleground” som ingick i serien Nightmares and Dreamscapes. Utan dialog lyckas Brian Henson regissera ett ypperligt humoristiskt stycke som inte enbart får William Hurts karaktär att blöda, utan även mitt hjärta att le. Om ni har möjlighet: se den!

En av Kings filmatiseringar som verkar ha gått lite under radarn är Secret Window (2004). Och helt oförtjänt, för denna film är riktigt intressant.
Huvudkaraktären Mort Rainy (Johnny Depp) är en författare (vad annars?) som blir anklagad av en främmande man (John Torturro) för att ha plagierat dennes historia och krävs därför på rättvisa.
Johnny Depp gör en trovärdig karaktärstolkning som lite sliten i kanterna med ett charmigt nyvaket hår. De komiska inslagen, som uttrycks genom barnslig aggression mot städhjälpen och frun samt genom ljuvlig småsinthet mot frugans nya kille Ted, stärker karaktären och gör den bättre. John Torturro är bra som alltid. Filmen lyfts av skådespelarinsatserna av dessa herrar.

Men det finns även annat som lyfter denna film, öppningsscenen är riktigt bra och den långa kameraåkningen som leder oss från naturen utanför författarens hus, upp mot huset, in genom ett fönster och ner en våning och genom en spegel för att sedan stanna på huvudkaraktären är otroligt bra. Kameraföringen är förövrigt bra genom hela filmen och de små flashbacksen till scenen vid motellet eller scenen där Morty retade upp Ted, är perfekta med en nypa av underbar humor.

Slutet på filmer är väldigt viktiga för mig och tyvärr kunde slutet på Secret Window vara bättre. Sista klippet som är på några sekunder är riktigt bra, men jag tycker filmen kunde ha slutat vid spadscenen för scenerna som leder upp till slutet drar bara ner på det intressanta. Det är aldrig bra när man som tittare säger: ”Där borde filmen ha slutat” och så fortsätter den i tio minuter till.
Men, men, man kan inte få allt.

Nu ser jag fram emot 1408 med John Cusack!

I hate Horatio Caine.

Det finns otrevliga, nonchalanta och hycklande karaktärer i de flesta tv-serier eller filmer. Men den som tar priset är ändå Horatio Caine i CSI: Miami. Denna varelse som inte tittar rakt på andra utan från sidan, som tar på sig sina solglasögon (även inomhus) innan sista biten av varje punchline.
Kanal 5 envisas med att visa upp ett antal av dessa punchlines (med eller utan glasögon på) i sin reklam för programmet och när jag ser detta hamnar jag i ett tillstånd mellan illamående och självmord.

Det måste stå i hans kontrakt att han ska få första tjing på de sämsta one-liners som finns. Ungefär som det stod i Jean Claude Van Dammes (usch) kontrakt att han måste visa rumpan i varje film eller att kaptenen i Miami Vice alltid skulle få sista ordet i varje scen han var med i.
Frågan är väl om David Caruso själv tycker att han är cool. Om manusförfattarna tycker att de gör ett bra jobb. Den som sa okej till detta borde få stryk.