tisdag 31 mars 2009

Den som uppfann fade-outs borde få stryk

Jag vet att jag har varit lite frånvarande här. Inspirationen har helt enkelt inte infunnit sig. Vet inte om den är tillbaka nu heller, men jag gör ett försök.

En film bör ha en intresseväckande början, ett bra, underhållande, kittlande innehåll, samt ett kick-ass slut. Det samma gäller för en låt. Så varför förstör man annars fantastiska låtar med fade-outs? Det är som att ha gjort en god sås, perfekt till konsistensen, och sedan addera vatten alldeles innan servering. Så sitter man där med en fadd smak i munnen. Allt som byggts upp under låten dör ut i ett utvattnat segt ingenting. Varför? Till vilken nytta?

Vad är meningen med fade-outs? Jag frågar er, för jag förstår inte. Det kan ju inte vara en medveten våldtäkt på låten, det måste finnas en anledning som gör det, om inte förlåtligt, så ändå förståeligt. Vet de inte hur de ska avsluta låten? Ett tips: sluta bara spela. De kan ju inte använda fade-out när de spelar live ändå, då är det väl bara att avsluta som de gör live. Eller lägger jag, som en omusikalisk lyssnare, alldeles för mycket tilltro till musikers förmåga då?

Jag gör en spellista åt min bror i Spotify och det är skrämmande många låtar som avslutas med fade-out. Riktigt bra låtar vars avslut drar ner på känslan och gör mig irriterad.
Men om jag bortser från denna menlösa låtslutsföreteelse så känns det underbart att ha börjat fylla mina dagar med musik igen. Det har varit lite dåligt med det. Speciellt med olika musik. Jag fastnar så lätt i repeat-träsket, eller sitter med tv:n på istället för att spela musik överhuvudtaget. De senaste dagarna däremot har varit väldigt musikbaserade och det känns fint. Nej, dags att fortsätta med min lista.

måndag 30 mars 2009

Mjukstart

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Ja, alltid. När jag inte glömmer...

2. Vem såg dig senast naken?
Döskallarna på duschdraperiet. Perversa jävlar.

3. Hur såg du ut på högstadiet?
Nästan helt osynlig.

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?
Om tjugo år? Jag tror ärligt talat inte att jag kommer leva om tjugo år. Glass är alldeles för gott.

5. Hur var du på dagis?
Gick inte på dagis. Däremot gick jag på lekis. Skulle gissa att jag var rätt så tyst och snäll.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Lättutnyttjad.

7. Har du celluliter?
Jag består enbart av celluliter.

8. Biter du på naglarna?
Nej.

9. Har du något handikapp?
Förutom det sociala handikappet så har jag även vissa paranoida tendenser som försvårar vissa saker.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Vaknar skrikande varje morgon. Eller så inte. Konstig fråga.

11. Tror du att Gud är en man eller en kvinna?
Spell God: B I T C H

12. Svär du?
Fuck yeah.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Jag är min fars dotter till stora delar, men jag har nog aldrig fått någon att vilja ta livet av sig.

14. Hur homo är du på en skala 1-10?
När det gäller bröst så skulle jag säga 10. Annars beror det på humör.

15. Tror du på utomjordingar?
Jag tittar gärna på Alien, men har svårt att tänka mig att det skulle kunna hända "på riktigt".

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Glass. Aha, maträtt... Banana-split. Vad? Det är ju frukt med.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Kokosgratinerad ananas (ja, Robert, jag minns fortfarande).

18. Har du blivit arresterad?
Nej.

19. Ljuger du?
Jag har märkt att sanningen inte alltid är så uppskattad, så vita lögner får man nog leva med.

20. Har du kysst en polis?
Nej. Eller? Nej.

21. Är du rädd för Securitasvakter?
Nej.

22. Har du någonting att dölja?
Ja, alla celluliter tydligen.

23. Vad har du på din nyckelknippa?
Två hemnycklar, låsbricka till hemporten, låsbricka till Tidningsverkstan och en liten Woodstock i plast.

24. Är du/har du varit gift?
Icke.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojk-/flickvännen från krogen?
Ja.

26. Kan du laga cyklar?
Nja.

27. Kan du fixa med bilar?
Nej.

28. Brukar du köra om?
Jag tar mig fram rätt långsamt, så nej, inte så ofta.

29. Kan du baka bröd?
Ja.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Ja.

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
Oj. Svårt! Tror det får bli "How I Met Your Mother"... för New York, humor och Swarley.

söndag 29 mars 2009

Veckans eftertext

First we take Manhattan av Leonard Cohen.

They sentenced me to twenty years of boredom
For trying to change the system from within
I'm coming now, I'm coming to reward them
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'm guided by a signal in the heavens
I'm guided by this birthmark on my skin
I'm guided by the beauty of our weapons
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby
I love your body and your spirit and your clothes
But you see that line there moving through the station?
I told you, I told you, told you, I was one of those

Ah you loved me as a loser,
but now you're worried that I just might win
You know the way to stop me, but you don't have the discipline
How many nights I prayed for this, to let my work begin
First we take Manhattan, then we take Berlin

I don't like your fashion business mister
And I don't like these drugs that keep you thin
I don't like what happened to my sister
First we take Manhattan, then we take Berlin

I'd really like to live beside you, baby
I love your body and your spirit and your clothes
But you see that line there moving through the station?
I told you, I told you, told you, I was one of those

And I thank you for those items that you sent me
The monkey and the plywood violin
I practiced every night, now I'm ready
First we take Manhattan, then we take Berlin

I am guided

Ah remember me, I used to live for music
Remember me, I brought your groceries in
Well it's Father's Day and everybody's wounded
First we take Manhattan, then we take Berlin

söndag 22 mars 2009

Veckans behov av vårkänslor

You Picked Me av A Fine Frenzy.

one two three,
counting out the signs we see
the tall buildings
fading in the distance
only dots on a map
four five six
the two of us a perfect fit
you’re all mine all mine

and all I can say
is you blow me away

like an apple on a tree
hiding out behind the leaves
I was difficult to reach
but you picked me
like a shell upon a beach
just another pretty piece
I was difficult to see
but you picked me,
yeah you picked me

so softly,
rain against the windows
and the strong coffee
warming up my fingers
in this fisherman’s house
you got me,
searched the sand
and climbed the tree
and brought me back down

and all I can say
is you blow me away

like an apple on a tree
hiding out behind the leaves
I was difficult to reach
but you picked me
like a shell upon a beach
just another pretty piece
I was difficult to see
but you picked me, yeah you picked me

onsdag 11 mars 2009

Vad är det som händer?

Det känns ofattbart på något vis. Som att jag drömmer. Men detta år verkar bli helt fantastiskt musik- och underhållningsvis. Jag har redan sett Wintersleep. Tiger Lou och Wovenhand väntar. Faith No More har återförenats (och kommer förhoppningsvis inte splittras igen innan jag sett dem). Depeche Mode, Thåström, I Are Droid på Arvikafestivalen. Nick Cave & the Bad Seeds kommer till WTAI.

Och vad var nyheten idag? Dylan Moran kommer hit den 1 juni och Nine Inch Fucking Nails kommer till Arvikafestivalen. Vad är det som händer???

Man ska dock aldrig frågasätta en fördel och jag ifrågasätter ingenting. Jag njuter. För fulla drag. 2008 var i största allmänhet ett skitår. 2009 verkar onekligen kunna gå till historien som ett mycket positivt och underhållande år. Nu måste jag bara hitta ett jobb som låter mig åka på festival...

söndag 8 mars 2009

Veckans låt jag inte fick höra

Wintersleep. Första gången på svensk mark. Första tonen och leendet var där. Jag fick höra Miasmal Smoke & The Yellow Bellied Freaks, Caliber, Search Party, Drunk on Aluminium och Laser Beams. Danse Macabre var en skön avslutning. De hade gärna fått spela flera flera timmar, och med det spelat alla låtar de någonsin gjort, men gick frustrerande av efter prick en timme.
Det är förståeligt att de mest spelar låtar från senaste skivan. Det är den som har distribuerats här, det är den som har tagit dem hit. Så av de elva låtar som de sammanlagt spelade, var nio från den skivan. Väldigt många, men inte många nog egentligen då det innebar att de inte spelade den tionde... som råkar vara min favorit på den skivan. Åh, typiskt.

Så, för att jag inte fick höra den igår (och även för att den gått varm under veckan), så är veckans lilla låt:

Dead Letter & The Infinite Yes av Wintersleep.

I found a letter it read
"Our existence has serious side effects"
Turned on, turned on the television
And it's telling me the world is collapsing
I think it's coming and it comes so fast
I'm hearing whispers of an infinite yes
And I don't know why it is
Our bodies are dead, why you look so sad?

And my therapist said
"We've evolved through a series of accidents"
There's been talk of chemical imbalances
Restless sense of detachment, nausea and or violence

I think it's coming and it comes so fast
I'm hearing whispers of an infinite yes
And I don't know why it is
I feel it coming, I think it's real insignificant
I think I think I think a little too often
That's what my therapist said
We're alone in this wilderness
Left to choke on the pills and to feed on the viruses
I think it's coming and it comes so fast

I think it's coming and it comes so fast
I'm hearing whispers of an infinite yes
Our bodies are dead, why you look so sad
Our bodies are dead, why you look so sad

torsdag 5 mars 2009

Will you sleep with me? Absolutely

David Fincher har varit en av mina favoriter sedan Seven. Han har gjort mig besviken, men inte på grund av att han gjort en dålig film utan mer för att jag begär så mycket av honom. Det är omöjligt att ha låga förväntningar på en film som bär hans namn.
Men jag har försökt att komma iväg och se Benjamin Button vid två tillfällen tidigare och för varje gång så kändes den längre och längre bort. Igår var dock tredje gången gillt och jag fann mig själv glatt överraskad.
Jag är ju enkel att fånga, men jag har nog aldrig fångats snabbare än jag gjorde av Benjamin Button. Redan när Warner Brothers-loggan kom satt jag och fånlog som en förälskad tonåring. Och trots sin längd så lyckades den hålla mitt intresse uppe.
De dokumentäraktiga bilderna i början visade på det visuella under som är Fincher. När Elias Koteas ror ut till havs… vilken vacker bild. Det är en fin film, söt film, vacker film, charmig film. Och roligare än jag trodde. Och den utspelar sig till stora delar i New Orleans. Det är omöjligt för mig att inte falla när jag ser samma gator som jag gått på och förälskat mig i, när jag ser träden och husen.
Men det var inte bara det visuella som var bra. Karaktärerna sken också starkt, speciellt Queenie och Captain Mike. Jag är ju inte så fasligt förtjust i Brad Pitt, och även om han inte är dålig så tycker jag att han tenderar att vara lite träig, så också här. Cate Blanchette är en av mina favoriter och ibland satt jag bara och stirrade på henne, hon är en skönhet (och fantastiskt rödhårig i denna film). Andra karaktärer att minnas var även en äldre man som berättade gång på gång att han blivit träffad av blixten sju gånger, vilket vi också fick se. Korta filmsnuttar som fick mig att skratta gott.
Detta är en film att njuta av, att skratta till och kanske även fälla en tår till. Och den varma känslan i bilderna och mellan karaktärerna stannar kvar och får mig fortfarande att le.

Some people were born to sit by a river. Some get struck by lightning. Some have an ear for music. Some are artists. Some swim. Some know buttons. Some know Shakespeare. Some are mothers. And some people, dance.

Benjamin Button var en nästan tre timmar lång romans mellan mig och en sjökapten, en mamma och en man som träffats av blixten sju gånger. Och i mitt nyförälskelserus får filmen fyra fylliga popcorn.

Ikväll...

... har Medium säsongspremiär!

onsdag 4 mars 2009

Måste bara säga...

Jag ska se
WINTERSLEEP
på lördag
!!!!!!!!!!!!!!!

Wohoo!

tisdag 3 mars 2009

We don't mind creepy

I helgen intogs två engelska filmer varav ingen gick på bio här. Jag vet inte vad SF håller på med. Den första är en romantisk komedi och kanske ska det vara amerikanskt för att SF ska höja på ögonbrynen. Den andra är en independentfilm vilket jag även där antar inte är SF:s prioritet. Deras förlust, men tyvärr även eran. Men de finns på dvd.

Den första har jag redan skrivit om en gång, jag lyckades se den på en filmfestival förra året: Run, Fat Boy, Run. Den var lika roande andra gången, även om jag är en aning partisk med tanke på hur mycket jag gillar Simon Pegg och Dylan Moran.

Den andra filmen sågs däremot för första gången. The Escapist.
En film som inleds med ”The Partisan” med Leonard Coen är på allvar. Omedelbar stämning. Jag fångades med första tonen och hölls fast till sista stavelsen i eftertexterna.
Det är Rupert Wyatts första långfilm och då det är en independentfilm utan större budget spelades den in på mindre än 30 dagar. Det märks inte på något annat sätt än att den känns äkta och levande och skitig och nära.

Huvudrollen är skriven för Brian Cox och han gör som vanligt en trovärdig rollprestation. I övriga roller ses bland andra Joseph Fiennes i en något annorlunda roll för honom, Damian Lewis (som jag antar inte behöver någon mer introduktion?) och Steven Mackintosh som spelar en riktigt äcklig karaktär – fantastiskt creepy.
The Escapist är en fåordig, lågmäld, välspelad och välklippt film.
Se den.