Spring, Will Smith, spring!

I söndags var jag på date. Tänka sig. Och det var en ypperligt bra sådan, om jag får säga det själv. Jag är en sådan där traditionell tjej, som gillar hela den där ”middag och bio”-grejen. Så att det inte bara blev en film, utan två, var mycket välkommet.
Observera: kan innehålla spoilers…

Den första filmen blev I am Legend med Will Smith, som övertygade och berörde. Vyerna var helt fantastiska. New York, baby! Och Will Smith fungerade alldeles utmärkt i rollen (som jag har hört var tänkt för Arnvold en gång i tiden *ryser*).
Det var ett antal rycka-till delar i filmen, även om jag kanske är lite mer lättskrämd än de flesta. Men vid ett tillfälle var jag glad över min stora halsduk. Sedan är jag, som erkänts tidigare, en obotlig romantiker och kunde inte tänka annat än att ledarmonstret egentligen bara bröt sig in hos Wills karaktär för att rädda sin flickvän som Will tidigare hade fångat och försökt bota. Men, men, det var nog bara jag som tänkte på det viset…
Det är dock lite synd att det är datoranimeringar när det lika gärna kunde ha använts människor i maskar eller smink. Att jakten på djuren i början av filmen vore svår att göra med riktiga djur, är en sak. Men jag tycker att man ska använda sig av animatronics och skådespelare så långt det bara är möjligt.

En vältränad Hank och en inte lika vältränad Simon...

Den andra filmen blev äntligen Run, Fat Boy, Run, som värmde och roade. Den här filmen har jag tänkt på sedan september typ och nu äntligen fick jag möjligheten att se den. Tanken var att jag skulle gå på lite fler saker under Popcorn-festivalen, men nu blev det tyvärr inte så. Men jag är nöjd ändå.
Filmen har naturligtvis en sådan där klassisk handling; pojke förlorar/dumpar flicka, ångrar sig men flickan är tillsammans med ny pojke som sedan visar sig vara ett kräk, vilket öppnar upp chansen för pojke nr1 igen. Det är en gammal kliché och det är inte den enda som dyker upp i filmen, men det fungerar ändå. Det är både en söt film som en rolig film.
Simon Pegg är bra på att spela killen som är lite av en loser, men som bygger sig upp till en bättre man. Dylan Moran är utmärkt som kompisen som hejar på Simon tillsammans med Simons hyresvärd, en redig man utrustad med en redig stekspade (köksredskapet, menar jag då). Dessutom: ett stycke naket man-ass utlovas.