Jag föddes åksjuk. Jag vet inte om det säger mer om min mors anatomi än om mig som ett svagt människoexemplar, men åksjuk var jag och åksjuk förblev jag. Alla familjesemestrar innebar alltid mig i baksätet med en kräkpåse. Lagom traumatiskt.
När jag var några år gammal, fick jag även virus på balanssinnet (hur man nu får det) och ramlade omkull hela tiden. Detta gillades inte av min mor som tog mig till en stackars läkare som fick kämpa med att försöka söva ner mig för en undersökning. Jag vägrade naturligtvis. Tills glass utlovades. Choklad gick det inte att lova, då jag var allergisk. Det gick dock över med tiden, och jag har nu jobbat hårt med att ta igen de chokladfattiga åren. Det har gått rätt bra.
Sedan 1998 har jag även lidit av tinnitus, vilket har gjort mig känslig för… allt, känns det som ibland, men mestadels ljud. Exempelvis gör vissa röstnyanser ont i öronen medan andra får mig att må illa. När det är mycket ljud runtomkring mig blir jag lätt yr och får svårt att koncentrera mig på att höra vad folk i närheten säger. Jag hör i allmänhet sämre än förut och får förlita mig på att läsa läppar när man är ute i högljudda trakter. Det går sådär.
Igår var musiken, för att citera Dylan Moran, på en nivå som gjorde att stolen bredvid mig började blöda. Vilket inte enbart bidrog till en högre volym på pipandet i mina öron utan även en yrhet som gjorde mig glad att det blev taxi hem. Tills jag satte mig i taxin.
Mitt åksjukeproblem gör att jag är lite ambivalent när det gäller taxiresor. Jag har absolut inget emot att bli skjutsad ända fram till ytterdörren, istället för att sätta mig på en sunkig pendel för att sedan gå uppför ”våldtäktsstigen”. Speciellt inte när det regnar. Men samtidigt måste man förlita sig på någon annan. När man sätter sig i taxin vet man inte hur kompetent denna person är på att köra bil. Och det gäller inte enbart körsätt.
När man måste beskriva vägen till Skanstull från Odenplan är det illa. Igår natt var det extra tur att jag inte var ensam i taxin, för då hade vi nog hamnat i skogen någonstans. Jag har noll lokalsinne och var dessutom upptagen med att försöka att inte kräkas i nacken på chauffören. I och för sig hade han förtjänat en spya i nacken, för han var utan vidare konkurrens den värsta taxichaufför jag någonsin åkt med. Horribelt var det. Jag skulle kunna tänka mig att även den stadigaste människan i världen hade känt sig lite svag i kanterna efter den där färden.
Nåväl. Idag är det är meningen att jag ska göra en massa research inför en längre artikel. En reporter i Afghanistan har blivit dömd till döden i det första av fyra domstolsbeslut på grund av att han spridit artiklar från Internet som är kritiska mot Islam. Ett väldigt intressant ämne, men en väldigt trött missTv. Jag försöker nu att vakna till nog mycket för att kunna genomföra en kraftansträngning. Det går inge vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar