söndag 1 november 2009

Let's say goodbye like we said hello, in a friendly kind of way

Ni som är uppmärksamma har nog märkt att jag inte skrivit något här på ett tag. Jag har ingen inspiration, ingen lust, ingen förmåga. Jag blir alltid nere på hösten och detta år är inget undantag. Att gå i ide vore underbart, men tyvärr inte en möjlighet i det verkliga livet. Att göra det här är dock möjligt. Hur länge kan jag inte säga ännu. Jag ber ödmjukast om ert tålamod och er värme.

Så nu lämnar jag er, med denna lilla visa, och hoppas att se er igen när solen ännu en gång hittar in i mitt hjärta.

voracious children and wolves
sharpen their teeth on our bones
carrion feeds the wretched
vacant eyes peer through the hole
beggars and thieves bring down a common enemy
while pawnshop kings and corner queens
all hawk their souls for gold

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for a way out of their skin
writhe in the cruel bloom

trying to find the beauty
in flesh torn from me
trying so hard not to lose you
in cobwebs and empty hearts

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for any way out of their skin
writhe in the cruel bloom
witness the ghostlike shades of ourselves
searching for any way out of our skin
writhe in the cruel bloom

Suffer no fools they will not have their day
Your broken wings drag us down into the shadows

söndag 4 oktober 2009

Veckans video

Blue Song av Mint Royale.

Right through my head
I ain't got the blues no more I said
Step some more I said, pick me up
Thinkin' I got a lot, groovy I am

onsdag 23 september 2009

Åh, kära nån!

tisdag 22 september 2009

Säsongsstarter

Hösten är här och det innebär säsongsstarter:

House
tv4 – 29 sep

Grey's Anatomy
kanal5 – 30 sep

Christine
kanal5 – 6 okt

CSI
kanal5 – 19 okt

Fringe
kanal5 – nov

Jag ser mest fram emot House och Fringe, men jag lär se de andra också. Sedan börjar även andra tv-serier som jag inte direkt följer, men kommer kanske se:

Cold Case
kanal9 – 27 sep

Nip/Tuck (första säsongen)
tv8 – 28 sep

Nurse Jackie
svt1 – 3 okt

Ugly Betty
kanal5 – 6 okt

Desperate Housewives
kanal5 – 6 okt

Southland
tv3 – 7 okt

måndag 21 september 2009

Äta kaka!

Jag vet inte varför de kallas cheesecakemuffins, då det inte finns någon slags ost i dem. Antar att det har med frysandet att göra. Hur som, här är receptet:

Cheesecakemuffins (8 st)

50 g smör
100 g digestivekex
3 dl vispgrädde
100 g vit choklad

1. Smält smöret. Krossa kexen grovt och blanda med det något avsvalnade smöret.

2. Tryck kexmassan till en kakbotten i 8 st dubbla bullformar.

3. Värm 1/2 dl av grädden i en kastrull. Tag av från värmen och bryt ner chokladen i grädden. Rör tills den har smält.

4. Vispa upp resten av grädden, den ska bli riktigt fast. Blanda med den helt avsvalnade chokladröran.

5. Fyll upp muffinsformarna med chokladgrädden och ställ i frysen minst två timmar.

Som dekoration kan man sikta över kakao och dekorera med en liten chokladknapp vid servering.


Inget för den som räknar kalorier. Men satan så gott.

Efterlysning

Någon som kommer ihåg Stark Raving Mad? En amerikansk komediserie som gick för ett antal år sedan med Tony Shalhoub, Neil Patrick Harris och Eddie McClintock. En säsong blev det om den något otrevlige skräckförfattaren Ian Stark (Tony Shalhoub) och hans editor Henry (Neil Patrick Harris).
Jag kommer speciellt ihåg ett avsnitt, "Four Colds and a Funeral", där Henry tror sig ha dödat sin favoritbarnboksförfattare genom att ha smittat honom med sin förkylning. Stark var då inte sen med att komma på denna lilla ramsa:

You didn't use a gun or knife,
but surely sir, you took his life.
If you hadn't let him get so near'ya,
he wouldn't have died from your bacteria.
No one's denied the man just died.
His death is surely bonafide.
But you must confide, he wouldn't have died,
if you hadn't committed homicide.


En annan serie som jag borde ha spelat in när den gick var My Life in Film med Kris Marshall och Andrew Scott. Denna engelska komediserie på bara sex avsnitt (löjligt lite) handlar om Art (Kris Marshall) som är en aspirerande men något misslyckad filmskapare som i sin vardag hamnar i olika filmiska situationer. En serie för filmnördar med kittlande filmreferenser.

Jag skulle vilja se om dem, men har inte kunnat hitta dem någonstans. Någon som vet? Det finns uppdelade avsnitt på YouTube, men det är ju inte samma sak...

söndag 20 september 2009

x2

Ikväll är Jonas Karlsson på två kanaler. Samtidigt. Både i Mannen under trappan och i denna söndags Kommissarien och havet. Jag tror mer på Mannen under trappan, men tanken är att spara den till tv-sällskapets hemkomst, så jag kanske sätter mig och genomlider ännu en Kommissarien och havet. Enbart för Jonas Karlssons skull. Det har inte hänt sedan jag genomled Air Force One för Gary Oldmans skull. Och det var ju ändå Gary (min favorit, om ni missat det).

För övrigt är jag lite kär i mina cheesecake-muffins. Tack Sophia, för receptet!


Kl. 21.50
Nähä. Tydligen ska man inte lita på de trailers tv4 visat. Ingen Jonas så långt ögat når i kvällens Kommissarien och havet. Bara tråkiga karaktärer och pinsam dialog. Jag lägger ner.

Veckans repeat

Hide And Seek av Imogen Heap.


Något förkortad version

Where are we? What the hell is going on?
The dust has only just begun to fall
Crop circles in the carpet
Sinking, feeling
Spin me round again and rub my eyes
This can't be happening
When busy streets a mess with people
would stop to hold their heads heavy

Hide and seek
Trains and sewing machines
Blood and tears
They were here first

Mmm, what you say? That you only meant well?
Well, of course you did
Mmm, what you say? That it's all for the best?
Of course it is
Mmm, what you say? That it's just what we need?
You decided this
Mmm, what you say? What did she say?

Ransom notes keep falling out your mouth
Mid-sweet talk, newspaper word cut-outs
Speak no feeling, no I don't believe you
You don't care a bit. You don't care a bit

You don't care a bit
...

måndag 14 september 2009

Bottennapp

För er som inte sett Derailed men funderar på det: gör det inte. Håll er borta från den filmen. Det var längesedan jag såg en sådan förutsägbar film. Och dialogen! Hjälp! I en scen höll jag på att slänga fjärrkontrollen på tv'n för jag blev så förbannad på hur dålig dialogen var. Jag ryser jag bara tänker på det. Usch.

Och om man ska fortsätta kloakdykningen... vem godkände Kommissarien och havet? Jag vill verkligen veta så att jag kan fråga denna person vad det är som pågår. Jag har sett fenomenet förut med dubbning av enstaka karaktärer i enstaka filmer. Men i Kommissarien och havet var det nästan var och varannan person! Och deras förklaring:
De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.
Say what? Då är det väl bättre att göra hela filmen på svenska och sedan dubba hela skiten till tyska efter det. Tyskarna verkar ju inte bry sig om dubbning hur som, men för mig förstörde det hela upplevelsen av filmen. Och det var verkligen inte en film som hade råd med det, med tanke på att den inte var speciellt bra i övrigt heller. Sug.

Jag skulle ha tittat på Mannen under trappan istället med Jonas Karlsson. Jag slog över ett ögonblick och hamnade i en scen som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag skojar inte. Det hör inte till vanligheterna, speciellt inte när det gäller svenskproducerat. Om resten är lika bra är en annan fråga, men något jag definitivt tänker ta reda på.
Mannen under trappan är en serie på fyra delar som visas på söndagar, kl 21.15 på svt1. Om ni missade första avsnittet igår så går det ett flertal repriser, bland annat ikväll kl 23.10.

söndag 13 september 2009

Veckans Alice

Love, Hate, Love av Alice in Chains.

I tried to love you, I thought I could
I tried to own you, I thought I would
I want to peel the skin from your face
Before the real you lays to waste

You told me I'm the only one
Sweet little angel you should have run
Lying, crying, dying to leave
Innocence creates my hell

Cheating myself still you know more
It would be so easy with a whore
Try to understand me little girl
My twisted passion to be your world

Lost inside my sick head
I live for you but I'm not alive
Take my hand before I kill
I still love you, but, I still burn

Love, hate, love

fredag 11 september 2009

Dagens överanvändning av ordet "avsnitt"

Igår såg jag Criminal Minds. Det var inte säsongsstart utan avsnitt 22 i säsong fyra. Nåväl, avsnittet lade mer fokus på mördaren än vad det brukar vilket gav en lite annan känsla än vanligt. Bra upplägg i ett bra avsnitt. Tre kvar av säsong fyra, efter det får jag väl anta att säsong fem tar vid.

Gårdagens Skräckministeriet handlade om blod. Eller gjorde det verkligen det? Kanske första halvan, sedan snöade det av någon anledning in på moral gällande våldsfilmer. Inte vad jag såg fram emot att se. Samma känsla av antiklimax kom av första avsnittet där jag naivt utgick från att The Exorcist skulle dyka upp, med tanke på "det inre monstret", eller annan valfri film om demoner som tar över människor. Det närmaste var väl Jekyll & Hyde. Och även om H.P. Lovecraft är en fantastiskt intressant författare i och med vad han inspirerat andra till, så kan man knappast säga att hans monster var av det inre slaget. Om det nu inte var hans egna inre monster som de var ute efter och i så fall måste jag säga att de misslyckades med även det.
Det har bara visats två avsnitt och kanske är det lite för tidigt att klaga på Skräckministeriet som serie redan nu. Men med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa borde det finnas en välgrundad tanke bakom innehållet. Det är mycket som ska få plats. Men ändå fyller de ut med övergångar och stämningsklipp som mannen som tittar på bilder. Då är det kanske inte så konstigt att resten av innehållet känns lite tunt. Ytligt. Och tyvärr ofta felriktat. Det är tråkigt att de, när de nu väl gör en sådan här sak, inte tar hela steget ut och gör det ordentligt. Synd.
Nästa vecka anfaller maskinerna. Jag är inte så hoppfull längre, men H.R. Giger är med och det måste jag se.

Och nu till något helt annat.
Idag har inte varit en produktiv dag. Skulle egentligen iväg på jobb, men mådde kass. Mår fortfarande inte prima liv, så det blir att bädda ner sig i soffan och vila ögonen på något. Det blir INTE Mindhunters eller Pirates of the Caribbean – total waste of films.
Kanske blir det Derailed på svt1 kl.21 som jag inte sett eller Benny & Joon på kanal9 vid samma tid. Jag rekommenderar Benny & Joon som är en fantastiskt söt film. Den kan ses, om inte bara för bra rollprestationer, även för en söt Johnny Depp och sköna flörter med den gamla Buster Keaton-eran.

torsdag 10 september 2009

So much to do, so little time...

Det känns inte riktigt som jag hinner tänka längre. Det är så mycket som måste göras nu och tiden springer iväg. Är mitt uppe i layoutarbetet och har dessutom lovat bort alla mina fredagar fram till jul på volontärarbete. Jag tror att det kommer bli lärorikt, men det kommer äta upp tid som jag kanske egentligen skulle behöva till annat. Men nu har jag tagit uppdraget och det får funka på något sätt.

Förutom jobbstress känner jag lite av en annan slags stress, en mer själslig stress över att bli ensam i tre veckor. Min sambo och bästa vän flyr jobb och allt annat imorgon för att vila upp sig på andra sidan jordklotet. Jag är glad för hans skull, det är absolut en resa jag skulle ha velat göra om jag hade råd, men samtidigt är jag lite ledsen över att bli kvar här, själv. Alldeles ensam, som en vän så snällt påpekade (kram på dig Malin).

Ikväll blir det mys och kanske lite Criminal Minds som har säsongspremiär kl.21 på kanal5. Soffmys är ju det vi gör bäst.

måndag 7 september 2009

Prövningar

Ikväll börjar säsong tre av Heroes på tv4 (kl 22.40 om nu någon av er skulle vara intresserad). Jag är lite skeptisk till att se serien på tv, det där att vänta en hel vecka på nästa avsnitt är egentligen inte min grej, men jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Det kommer bli en prövning.

Apropå prövning så övervann jag min telefonfobi idag (för en stund) och ringde en person för att prata om ett möjligt framtida uppdrag. Och så svarade han inte! Mäh. Så istället för att ha det gjort, så måste jag genomgå samma prövning imorgon igen. Jag gillar inte att prata i telefon. Sms är en underbar uppfinning. Det må göra mig okontaktbar och tråkig, men what else is new?

söndag 6 september 2009

Veckans struts

The Knives av Therapy?

My girlfriend says
that I need help
my boyfriend says
I'd be better off dead

I'm gonna get drunk
come round and fuck you up
I'm gonna get drunk
come round and fuck you up

and you can't help my life
but you can hide the knives

my girlfriend says
that I'm confused
my boyfriend says
that I'm bad news

all people are shit
bad trip tattoed on my brain
all people are shit
bad trip tattoed on my brain

and you can't help my life
but you can hide the knives

I wanna crawl up inside you and die
I wanna crawl up inside you and die
I wanna crawl up inside you and die
I wanna crawl up inside you and die

and you can't help my life
but you can hide the knives
and you can't help my life
but you can hide
the knives

fredag 4 september 2009

In nomine Patri


För er som gillade The Boondock Saints, en riktigt sevärd film, kan jag meddela att film nummer två har premiär i USA den 1 november vid namn The Boondock Saints II: All Saints Day. Jag är lite skeptisk, men Billy Connolly är med, så jag lär se den.

Et Fili. Spiritus Sancti

torsdag 3 september 2009

What an excellent day for an exorcism

Ikväll är det seriestart för Skräckministeriet kl. 21.30 på svt2.
Skräckministeriet, programserien som dyker ner i det allra mörkaste och kusligaste. Skräck har blivit allt mer populärt och finns idag som element i allt från dramaserier till mode och popvideor. Skräckministeriet kommer att skildra skräck ur ett idéhistoriskt perspektiv, som en del av vår kultur och vår historia.

De första fyra avsnitten av sammanlagt åtta handlar om:
del 1: det inre monstret (3 sep)
del 2: blod (10 sep)
del 3: maskinerna anfaller (17 sep)
del 4: japansk skräck (24 sep)
Och om man missar det på tv visas det även på svt play.

onsdag 2 september 2009

We must love one another or die

Lite lång men humor humor.

måndag 31 augusti 2009

Cry havoc and let slip the dogs of war

Helgen har ägnats åt Heroes och Generation Kill.

I det stora hela var säsong två av Heroes en enda lång gäspning, men de tre sista avsnitten var faktiskt riktigt bra. Det glimmade till och plötsligt var spänningen tillbaka. Varför kunde inte hela säsongen ha varit så?

Generation Kill är en smart och snyggt producerad miniserie på sju avsnitt om en pluton under de första veckorna i det krig i Irak som fortfarande pågår. I soldaternas vardag upplevs krigets fasor, orättvisor och tristess. Inkompetenta befäl, ologiska order och handlingar, rasistiska och sexistiska utspel. Ibland skrattade jag högt med vissa karaktärer och åt vissa andra. Ibland ville jag slå dem på käften. Aldrig var jag uttråkad eller ointresserad. Riktigt bra, riktigt hemsk, riktigt sevärd.

söndag 30 augusti 2009

Veckans "Kill everyone in the world". No? "Tell"? Right...

Forest av System of a Down.

Walk with me my little child
To the forest of denial
Speak with me my only mind
Walk with me until the time
And make the forest turn to wine
You take the legend for a fall
You saw the product
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

Walk with me my little friend
Take this promise to the end
Speak with me my only mind
Walk with me until the end
And make the forest turn to sand
You take the legend for a fall
You saw the product
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

Take this promise for a ride
You saw the forest, now come inside
You took the legend for its fall
You saw the product of it all
No televisions in the air
No circumcisions on the chair
You made the weapons for us all
Just look at us now
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

fredag 28 augusti 2009

Utveckling

Utvalda delar i utvecklingen av visuella effekter:

torsdag 27 augusti 2009

We in the killin' Nazi business. And cousin, Business is a-boomin'

På grund av en ofantligt seg laptop med pms var jag tvungen att stressa till pendeln. Tre steg utanför porten signalerade min iPod att den behövde laddas. Halvvägs ner till stationen upptäckte jag att jag glömt remsan. 45 sms-spänn senare stod jag på perrongen, genomsvett och med ostoppbara tårar rinnande nedför mina kinder. Med andra ord inte på humör för att trängas med människor på ett varmt tåg. Men bio hägrade blott en timme bort så jag bet ihop. Väl framme fick min biopartner mig snart att le och kvällen kändes ljusare. Och ljusare skulle den bli.

Två timmar och 36 minuter senare svävade jag ut från biosalongen. Äntligen! Quentin Tarantino är tillbaka! Och med tillbaka menar jag det faktum att jag egentligen inte varit nöjd med något han gjort sedan Four Rooms.

Inglourious Basterds består av en ljuvlig blandning av dialog och våld – exakt det Tarantino är bra på. När han nu vill. Han vågar låta dialogen ta den tid den behöver, han stressar inte fram något. Ett stort plus är även att han ofta låter det ske på originalspråk.
Karaktärerna i filmen känns alla genomtänkta. Till och med en till viss del överspelad Brad Pitt funkar. Många av dem är dragna över gränsen, stereotypiska, nästan karikatyriska i sitt framträdande. Exempelvis är britterna väldigt brittiska. Pitts karaktär är väldigt amerikansk. Men blandningen mellan dessa karaktärer och de övriga, mer samlade, stör inte.
Vad gäller våldet trodde jag, efter att ha läst och hört recensioner, att det skulle vara mer och grovare än det faktiskt var. Men det är möjligt att jag är lite avtrubbad. Hur det än är, lyckas Tarantino använda våld med glimten i ögat. Och det är aldrig fel.

Se den.

tisdag 25 augusti 2009

Tacksamhet

Jag har försökt att kombinera deltidsstudier och deltidsjobb på sistone. Det har gått rätt bra. Men det och en massa avsnitt av Heroes, gör att det inte blir så mycket tid över till annat. Jag försöker att inte stressa upp mig över att jag inte söker tio jobb om dagen. Jag försöker även att inte bli helt nedslagen över att de jag faktiskt sökt inte har hört av sig. Samtidigt växer listan över vad jag är skyldig min sambo.

Jag tänker på tacksamhet just nu. Jag känner en oerhörd tacksamhet, men jag är dålig på att uttrycka mig.

* jag är tacksam över att ha en snäll sambo, min bästa vän, som generöst låter mig ta del av hans musik, film- och tv-seriesamling, som gav mig en Arvikafestival-biljett i födelsedagspresent, som bjöd med mig på Sonisphere och som då och då bjuder mig på bio och en och annan muffin. Han bjuder även på ofantligt många skratt, trots att många av dem är på hans egen bekostnad.

* jag är tacksam över de personer som jag har den stora äran att kalla mina vänner, de som bjuder på stöd, skratt, förståelse, samtal, sommarens Peace & Love-biljett och mycket mycket annat.

* jag är även tacksam för allt det som jag hybriskt tar för givet. Som möjligheten att använda mina ben, armar och händer. Min hörsel, som gör att jag trots det eviga ringandet fortfarande kan njuta av all musik, att syn och smaksinne är med mig. Jag är tacksam för de stunder då jag inte har ont, de stunder då jag skrattar så att tårarna sprutar, de stunder jag är mätt och belåten och bara njuter av en bra film, ett bra samtal, ett gott sällskap eller en mysig vilostund.

Det finns mycket mer. Men det skulle bli alldeles för långt och för tråkigt för er att läsa. Så jag slutar här. Tack till er, som läst.

måndag 24 augusti 2009

Gäsp

Halvägs in i säsong två av Heroes och jag är lite... uttråkad. Grundplotten är fortfarande intressant och det har varit några schyssta scener där man känt av den skärpa och spänst som gjorde säsong ett svår att lägga ifrån sig. Men för det mesta känns det utdraget och onödigt.
På grund av manusförfattarstrejken består denna säsong endast av elva avsnitt. Min farhåga är därför att de aldrig kommer nå den spänning som jag förväntade mig. Att inledningen som kanske var tänkt som en uppbyggnad är det enda som kommer erbjudas. Men även om inledningen var tänkt till en dubbelt så lång säsong, är den hur som för lång. Och tråkig. Tyvärr.

söndag 23 augusti 2009

Veckans röst

Transmission av The Tea Party.

We fear what we see in the distance
We're shattered by life's soft deceit
Enslaved to our thoughts by our reason
Refusing to walk with the weak
Walk with me

Betrayed by the past's desolation
We slept listless nights by the shore
Searching for signs of salvation
Hoping to find something more
Something more

Transmission
I think I hear it, man

Tell me what I have when it all slips away
Tell me what I see when the light fades away
Tell me what I hold in the palm of my hand
Tell me what I feel because I'm trying to understand
Sending

Confused by the weight of our virtue
We follow the paths of the slain
In silence we walk through these shadows
Embracing the pleasures of pain
Once again

Transmission
I think I hear it, man

lördag 22 augusti 2009

Hey. What kind of party is this? There's no booze and only one hooker

Någon mer än mig som gillar Futurama? Då är inte väntan alltför lång. Nya avsnitt börjar nämligen visas på Comedy Central i mitten av 2010.
Till en början var det snack om att det kunde bli med andra röstskådespelare då Fox hade svårt att tillmötesgå lönekraven. Men de möttes halvvägs. Annars hade jag behövt åka dit och övertalat dem (läs: kicked some ass).

Och för er som har saknat Bender: Blank

fredag 21 augusti 2009

I understood it before the killing, I had a reason –- to take what others didn't deserve. It was natural selection

Jag tittade aldrig klart på säsong ett av Heroes när det gick på tv. Det berodde inte på att serien inte var bra, utan för att så gott som alla avsnitt slutade med to be continued... Tre små ord som är frustrerande nog att slänga ut tv:n från balkongen för. Heroes är gjord för att ses på dvd, flera avsnitt i följd.
Jag har nu tittat klart på säsong ett och trots vissa tveksamheter i sista avsnittet så är det en riktigt bra serie. Hjältar med superkrafter som försöker rädda världen samtidigt som de slåss mot superskurken. Och ja, skurken Sylar, är coolast. Men så är det väl alltid. Hjältar går från Stålmannen, som är så genomgod att jag nästan somnar bara jag tänker på honom, till Batman som inte drar sig för att skada några för att rädda andra. Ju längre bort från Stålmannen hjältetypen kommer desto intressantare blir han/hon. Lite mörker bakom fasaden ger alltid en extra dimension.

Heroes har drag från både det ena och det andra. Karaktärer som kan gå genom väggar, bli osynliga eller flippa bilar enbart med en handrörelse har man sett förut. Det finns en hel del liknelser med X-Men, både när det gäller superkrafter och vanliga människors rädsla inför dessa. Men författarna och regissörerna av Heroes lyckas ändå göra det intressant. Jag hoppas att det fortsätter så även i säsong två och sedan tre, som kommer på dvd i oktober.

måndag 17 augusti 2009

My two cents

Det måste vara jobbigt för skådespelare att förbli förknippade med en enda roll, trots att de gjort fler efteråt. Men det är nog lätt hänt när det gäller karaktärer i filmer eller tv-serier som når kultstatus. Speciellt, vågar jag fördomsfullt påstå, bland sci-fi-nördarna.
Men idag, när jag zappade mellan kanalerna och plötsligt såg Matthew Settle i Gossip Girl, så var jag inte ett dugg bättre. Vad gör kapten Speirs i Gossip Girl av alla serier? Han ska ha på sig sina militärkläder, springa igenom fiendeutposter och väcka liv i mina äggstockar.
Enligt imdb.com har Matthew Settle gjort ett antal roller sedan Band of Brothers och jag har nog lyckats missa dem alla. Det kan vara därför som jag fortfarande ser honom som kapten Speirs. Jag har dessutom aldrig sett ett helt avsnitt av Gossip Girl, det kan mycket väl vara en fantastisk (hmmm...) serie, men jag tror ändå att jag hellre ser honom i sin uniform. Har dock en känsla av att detta inte skulle uppskattas av Settle själv.

Någon som inte direkt döljt sin frustration över att bli hågkommen enbart för en roll är Alec Guinness. Men många skulle nog säga att Alec Guinnes ÄR Obi-Wan Kenobi. Lika mycket som att Bruce Campbell är Ash. Och om jag säger Harrison Ford, hur många av er tänker på Han Solo eller Indiana Jones? Hur många tänker Jack Stanfield eller Norman Spencer? Det betyder inte att de rollprestationerna inte var bra, kanske bara inte namn man lägger på minnet.
Länge betydde Kyle MacLachlan enbart agent Cooper. Nu också till viss del, men då han varit med i Desperate Housewives ett tag nu så har stämpeln avtagit lite.

Sedan finns det skådespelare som inte känns så. Michael C. Hall till exempel, som så länge var David i Six Feet Under godtog jag ögonblickligen som Dexter. Och när jag sedan såg ett avsnitt Six Feet Under fanns det ändå ingen Dexter i den kostymprydde David. Båda karaktärerna är lika trovärdiga i händerna på Hall.
Gary Oldman har också förmågan att försvinna bakom karaktärerna han spelar och skapa trovärdighet. Och även om många kanske ser honom som Stansfield, eller kanske Dracula eller nu Jim Gordon, så måste de flesta nog ändå medge att dessa karaktärer är rätt långt ifrån varandra på många sätt.

Så naturligtvis ser vi olika karaktärer, beroende på vilka som vi fastnat lite extra för. Men ärligt, vem av dessa skulle ni välja? För mig är valet kristallklart.

Matthew Settle i Gossip Girl

Matthew Settle i Band of Brothers

The only hope you have is to accept the fact that you're already dead. And the sooner you accept that, the sooner you'll be able to function as a soldier is supposed to function. Without mercy. Without compassion. Without remorse. All war depends on it.

Matthew Settle i hjältescen i Band of Brothers

söndag 16 augusti 2009

Veckans beslutsångest

Det var helt omöjligt att bara välja en låt denna vecka. Jag har lyssnat lika mycket på alla tre. Så här, njut ni med av lite Tiger Lou:

Warmth.

this isn't love this is shelter
and I wanna tell you that tonight

I feel warm
here in my head I feel warm
here in my chest I feel warm
locked in your arms I feel warm

this isn't real this is lovely
this isn't tension this is reason
this is all I can say aloud
I feel aloud

this isn't love this is shelter
I wanna tell you that something here isn't working
I wanna find me a sign in the shape of things
this isn't love this is me


Coalitions.

fixate your fingers around me
focus and please keep your voice down
hungry for air can you see my eyes
coming out of their sockets

I will not blink
nor move an inch

these are the circles in which
I have been walking 500 laps every second
these are the vessels in which
I have been crashing 500 times every second

raise your head high, retaliate
the coalition is on the take
roll your sleeves up, emancipate
try to process just what's at stake

roll your sleeves up and raise your head high


The Loyal.

high strung and poorly hung
I think we're much too young
I hear a sound from your left lung
a melody so beautifully sung

sarcasm spread your wings
oh what sweet joy it brings
'come home' the whole town sings
they will greet us like kings

to everyone’s delight
we crash at the speed of light
so deep in the whitest white
this could have been our burial site

well okay, I am here for the loyalist
I wanna see its face
and okay, I am here for the loyalist
this is the nesting place
okay, okay, okay

torsdag 13 augusti 2009

Aww Hell No!

Denna vecka är en sorgens vecka. Tv-sorg. Både Fringe och Pushing Daisies har säsongsavslutning. Och jag må vara ytlig, men det känns tråkigt. Som om två vänner bara drar och lämnar mig kvar här. Ensam.
Fast ensam är jag inte. Jag har ju boxarna. Generation Kill står i hyllan, osedd. Två säsonger av Heroes, varav andra är osedd. Två säsonger Carnivale, andra säsongen osedd. Och jag kan alltid se om Dexter, Studio 60 och Twin Peaks. Så det finns saker att titta på. Bra saker på dvd, när tv'n sviker.
För vad är på gång? Ingen aning. True Blood börjar visserligen visas på svt den 26 augusti kl.22. Annars är det mörkt om när andra saker startar. Eller är det jag som är blind? Upplys mig!

Förövrigt, så erbjuder jag mitt förstfödda (eller valfri annans) barn till den som bygger en bra tv-sida som faktiskt särskiljer serier som går nu och som slutat gå OCH som visar på när nya serier börjar visas. Det är ärligt talat tragiskt hur usla vissa tv-kanalers hemsidor är.

tisdag 11 augusti 2009

söndag 9 augusti 2009

Veckans David Eugene Edwards

Sinnerman med 16 Horsepower

sinnerman
where will you run to
all on that day

run to the mountain
the mountain won't hide you
run to the sea
the sea will not have you
and run to your grave
your grave will not hold you
all on that day

see sinnerman
mountains are falling
sinnerman
the sea it rages
sinnerman
the grave will not hold you
all on that day
run to the lord
lord please hide me
run to the lord

sinnerman

tisdag 4 augusti 2009

Efter en lång dag på Kolmården...

... är jag bamsetrött. Så nu går jag och lägger mig. Godnatt.

måndag 3 augusti 2009

Planer...

Jag behöver en plan. En plan för att få ordning på mitt liv. Jobb. Trygghet. Självkänsla.
"Man behöver väl ingen plan", säger personen närmast mig. Och luften går liksom ur mig. Så nu sitter jag och tittar på en liten mjukishamster som springer runt runt i sitt röda plasthjul. Han verkar vara rätt nöjd med det. En ofantligt oanvändbar leksak egentligen. Ett litet leende kanske, sedan tänker jag mest: varför föddes jag inte som en tyghamster?

Men varför tänka på hamstrar när jag kan tänka på tigrar! Imorgon ska jag iväg och besöka Tigger. På Kolmården. Det är min plan nu. Och ja, jag är fem år och jävligt nöjd med det. Lau.

Tigger och jag.

lördag 1 augusti 2009

Actually I really, really don't want to be on this boat with you

I tisdags började jag titta på en film. Först nu är den klar. Det måste vara världens längsta film. Inte speciellt spännande. Inte speciellt rolig, förutom några småskratt någon gång i torsdags. Och om två timmar känns som fyra dagar, så är det något som inte riktigt är som det ska vara.
Han sägs ha talang, den där Mr. Ripley, men jag är föga imponerad. Istället blir jag mest irriterad över hur fantastiskt korkad han är. Han kunde ha tagit sitt pick och pack och dragit någonstans där han inte riskerade att möta folk som kände honom eller den person vars identitet han tagit över. Men nej, han stannar och vecklar in sig. Mer och mer. Och mer.
Och nu kanske ni tänker att om han inte hade stannat så hade det inte blivit någon film. Men det hade faktiskt varit att föredra framför denna evighetsgäspning.

fredag 31 juli 2009

torsdag 30 juli 2009

Best. Cupcakes. Ever!

Fantastiskt charmiga! Och bara så du vet, Hanna, om du gör sådana åt mig så är jag din för evigt.
Tack Steve för länken! Du lyckas alltid få mig att le.

onsdag 29 juli 2009

An oldie but goldie

Friday the 13th conclusions:

* All teenagers do is have sex and skinny dip, oh yeah and die.

* For some reason 17 year old summer campers are in their 30's.

* Cars in the 70's were equipped with a serial killer self destruct switch; in which if you're being chased by one, the car will not start until it's too late.

* Slow and steady really does win the race. Especially if you're a 250 lb lumbering serial killer. Run all you want, cus you'll fall and he'll be in front of you.

* If you're a fat nerdy guy, you're as good as dead.

* Hockey masks are the world's hardest natural substance and are completely indestructible.

* Despite rotting and decomposing constantly, you will continue to increase your muscle mass and strength.

* If you're a serial killer who wears a hockey mask and you get killed; they will most certainly bury you with said mask. They wouldn't want you to have to go out and get a new one after you rise from the dead, which you most certainly will.

* Despite having the highest murder rate of any town of all time, Crystal Lake only employs 3 local police officers.

tisdag 28 juli 2009

Påminn mig om bra musik, god öl och ändlösa leenden

Juli är snart över. Vad hände egentligen med sommaren? Just nu, sittandes med omöjligt tråkiga uppgifter, känns det mest som vinter i mitt bröst. Så det är dags för en paus. Dags att tänka tillbaka:

Peace & Love
Bäst: Faith No More, Henry Rollins, boendet, Fish&Chips, AC i bilen
Sämst: magsjuka, festivalorganisationen

semesterkänslan

Semesterkänslan

Lugnet
Lugnet

Henry Rollins
The man – Henry Rollins

Arvikafestivalen
Bäst: Depeche Mode och glimtarna av Detektivbyrån
Sämst: Fish&Chips, regnet

Depeche Mode

Depeche Mode

Detektivbyrån
Detektivbyrån

Eagles of Death Metal
Eagles of Death Metal

Sonisphere
Bäst: Robb Flynn (han skulle fan kunna charma barken av ett träd)
Sämst: Vädret och att ljudet, speciellt på sången, ofta var rätt kasst

Machine Head

Robb Flynn – Machine Head

Machine Head
Robb Flynn – Machine Head

Meshuggah
Meshuggah

måndag 27 juli 2009

Filmhelg, del 2

Planet Terror
På framsidan av denna film står bland annat Rose McGowan med ett vapen istället för nederdelen av sitt högra ben. Det är lite humor, om du frågar mig. Och Robert Rodriguez's Planet Terror var faktiskt lika stor del humor som zombie-gore. Lika mycket parodi som tribute. Riktigt underhållande och ljusår från bottennappet Death Proof.

Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon
Det börjar som en dokumentär och slutar som en skräckfilm. En insyn i "branschen" som lever efter egna slags regler och sin egna särskilda etik. Humoristisk med känslan av att vara bakom kulisserna på klassisk ungdomar-blir-dödade-av-galning-ute-i-skogen-film.
Personligen tycker jag sällan om handhållen kamera i fejkad dokumentärstil. Oftast verkar de överdriva det skakiga för att man ska fatta att det är en av karaktärerna som håller i kameran. Tro mig, vi fattar ändå. Så minus för det skakiga, stort plus för den morbida humorn. Absolut sevärd.

The King of Kong
Det är något speciellt med nördar. Folk som ägnar så mycket tid av sina liv på en enda sak. Som lever, andas och dör med sin "hobby". The King of Kong är en dokumentär om besatthet. Och Donkey Kong.
Det står mellan high score-innehavaren Billy Mitchell och utmanaren Steve Wiebe. Och man vill ju så gärna att Steve ska vinna, för Billy Mitchell är precis en sådan där dryg jävel som jag absolut inte tål. Hu.
The King of Kong är en riktigt bra dokumentär som roar och griper tag och får mina händer att längta efter Donkey Kong och Pac Man. Så se den! Undvik dock det extramaterial som heter "the Saga continues". Ett tips bara.

Control
En inblick i tiden kring Joy Division och i sångaren Ian Curtis liv. Denna är motsatsen till skakig kamera och stressade scener. Istället är den fylld med långa och visuellt intressanta klipp. Det svart-vita. Musiken.
Tragisk. Vacker. Och fantastiskt bra. Om ni inte sett den, se den.

söndag 26 juli 2009

Veckans låt

There There med Radiohead.

In pitch dark I go walking in your landscape
Broken branches trip me as I speak
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
Just 'cause you feel it doesn't mean its there

There's always a siren singing you to shipwreck
(don't reach out, don't reach out)
Steer away from these rocks, we'd be a walking disaster
(don't reach out, don't reach out)
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
(theres someone on your shoulder)
Just 'cause you feel it doesn't mean its there
(theres someone on your shoulder)
There there!

Why so green and lonely?
and lonely
Heaven sent you to me
to me

We are accidents
waiting waiting to happen

lördag 25 juli 2009

Filmhelg, del 1

Harry Potter and the Half-Blood Prince
Man vet på ett ungefär vad man får när man går och ser en film om Harry Potter. Det är schyssta prylar i schyssta miljöer. Det är musik som kan få alla hårstrån på kroppen att ställa sig upp i givakt.
Det är Alan Rickman.
Det har sagts att denna är lite mörkare, och det kan jag hålla med om. Men annars är den typ som de övriga mellanfilmerna, som jag kallar dem, en slags transportsträcka tills nästa gång Harry Potter möter den onde Voldemort.

Public Enemies
Jag hade stora förhoppningar på Public Enemies. Det är en tidsera som jag tycker är mycket intressant. Inte enbart för de brottslingar som ständigt gäckade polisen, utan även för bilarna, kläderna och prylarna. Det är helt enkelt en visuellt väldigt fager tidsera. Jag såg även fram emot att se den för att den fått väldigt bra kritik och jag gillar Johhny Depp.
Det är många bekanta ansikten, alla väldigt kapabla i sitt skådespeleri. Ändå är det något jag inte gillar. Min enda gissning är att det faller på klippningen. På urvalet av scener. Filmen känns nämligen ryckig, lång och griper aldrig tag ordentligt. Att dessutom ljudet krånglade, vilket naturligtvis inte var Michael Manns fel utan SF:s, hjälpte inte heller. Jag är besviken och jag tycker inte om att vara besviken.

Twilight
Jag är inte en skrikande liten goth-tjej. Jag har inte läst böckerna. Men det var en helt okej film. Det är rätt svårt att göra vampyrer trovärdiga, men här kändes de faktiskt naturligare än i andra filmer. Visserligen fick jag vissa Brad-Pitt-i-Interview-With-The-Vampire-vibbar av bovvampyren (ryser), men det kan jag leva med.
Däremot var inte kärleksförklarings-scenerna helt trovärdiga utan kändes lite... fjortis-skrivet (kommer jag få stryk nu?). Och då är jag ändå en stor sucker för romantik när det gäller personer som man vill ska "få varandra".

Pineapple Express
Jag var lite osäker när det gällde denna, det finns viss humor som jag inte klarar av och jag har fått för mig (kanske helt fördomsfullt) att Seth Rogen har levererat sådan tidigare. Men filmen höll sig på en bra nivå och jag skrattade vilt och villigt. Må vara att jag var en aning trött när jag såg den, vilket gör mig skrattvänligare lagd, men det är något charmigt med lite klantiga människor som slåss på ett trovärdigt sätt. Mycket underhållande faktiskt.

My Life In Songs

Rules: using only song names from ONE ARTIST, cleverly answer these questions. Try not to repeat a song title.

Pick Your Artist: Wintersleep

Are you male or female: Astronaut

Describe yourself: Drunk on Aluminium

How do you feel about yourself: Sore

Describe your current boy/girl situation: Home

Describe where you currently live: Jaws of Life

If you could go anywhere you wanted to go: Migration

Your favorite form of transportation: A Long Flight

Your best friend is: Wind

Your favorite color is: Lipstick

Favorite time of day: Insomnia

If your life were a TV show, what would it be called: Listen [listen, listen]

What is life to you: Search Party

What is the best advice you have to give: Nerves Normal, Breath Normal

If you could change your name, what would it be: Orca

Thought for the Day: Oblivion

How I would like to die: Laser Beams

My soul’s present condition: Fog

torsdag 23 juli 2009

Dagens vill ha

Dexter coasters, hur skulle jag kunna motstå? Tyvärr skeppar inte Showtime hit. De jävlarna.

onsdag 22 juli 2009

Bandbilder 5

Jag tycker väldigt mycket om bilder som har ett lite skitigt och skadat uttryck. Som denna på Maynard James Keenan:

Jag kan inte låta bli att få en del McKean-vibbar av den bilden. Måste vara paraplyet.

Gary Isaacs använder sig ofta av detta uttryckssätt. Här en bild på Wovenhand:

Bästa bandbilden just nu dock kan nog vara denna på Isobel and November:

söndag 19 juli 2009

Veckans låt

All Falls Down av Machine Head.

Anticipating, salivating, intoxicating
How I've been waiting
To gently soak in, your dream that's broken
Caress my hands around your throat
When I choke the last gasp of air out of you

I'll mesmerize you, hypnotize you, paralyze you
My snake eyes blind you
My gentle tickle, my tender prickle
The back of your neck I stab icicles

My sweetest grin will pull you in
Behind that grin a razor teeth smile
Under your bed, inside your head
I am the monster in wait

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

I patronize you, victimize you
My false pretences endear me to you
I'm psychopathic, psychosomatic
Believe everything you've heard about me

Ate you alive since you were a child
That's when the monster first appeared to you
So know my name, what is my name?
My name is fear and I'm you

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

With faith I crawl
In sadness, I fear what I've become
'Cause after all
I'm acting, pretend my smile on
Before the fall the pain washes over
Hold on, hold on
Survive this

Walk, run, I'm the fear you've become
Pray, hope, before it's your downfall
And all falls down

fredag 17 juli 2009

If you die horribly on television, you will not have died in vain. You will have entertained us.

Det blir inte så mycket kvalitativt tv-tittande nu för tiden. Inte för att jag tittat mindre på tv, inte egentligen, utan för att de flesta serier jag följer har tagit paus eller försvunnit. Men det finns några guldkorn kvar:

The Big Bang Theory är en komediserie om fyra nördar och en snygg blondin. Det låter lite kliché och jag missade den nog på grund av just det första gången den gick. Men efter att ha sett ett avsnitt så var jag fast. Nördarna är fantastiskt charmiga på sina egna osociala, överintelligenta och underliga sätt. Sheldon, som är one lab accident from being a super villain, är en given favorit. (gick på kanal 5 vid 18.30, men går tydligen inte längre)

Jag har nog nämnt How I Met Your Mother tidigare, men det är också en rolig serie. Tyvärr visas det bara repriser nu som jag redan sett, men de får mig ändå att skratta. Neil Patrick Harris gör ett ypperligt jobb med karaktären Barney Stinson som på de flesta sätt är så genomusel att man inte kan undgå att roas av honom. Och när han sedan visar de där andra mer mänskliga och snälla men ack så hemliga sidorna, så blir han helt underbar. (Tv3 nästan varje vardag kl.19.)

So You Think You Can Dance är fascinerande på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag förstår mig inte alltid på danserna och kan tycka att ett nummer är jättetråkigt för att sedan höra juryn säga att det var det mest fantastiska de sett. Kanske inte riktigt, men nästan. Men sedan finns det även nummer som är ofantligt fascinerande och bra. Mer än ofta är de bästa gjorda av Wade Robson. Det har inte varit så många avsnitt hittills så jag har egentligen bara en favorit hittills: Evan. Han är så söt i sina Gene Kelly-kläder och Broadway-stil. Sedan är Phillip med sina Olivia-armar också lite charmig. (Kanal 5 tisdagar och onsdagar kl.21.55.)

Jag tycker verkligen om det mystiska och onaturliga i Fringe. Det påminner om det jag en gång i tiden tyckte var bra med Arkiv X. Och jag har saknat Walter Bishop. Jag har saknat de där lite bisarra, humoristiska mellanspelen som kommer utav den karaktären. För utan dem hade nog inte serien varit lika bra. Fast fallen är visserligen också fascinerande. Jag vill veta mer! (Kanal 5 torsdagar kl.21.55.)

Pushing Daisies fortsätter att vara precis sådär bisarrt söt och charmig i handling och utseende och har med varje avsnitt lyckats få mig på gott humör. Just nu funkar allt; berättarrösten, de klara färgerna, handlingen och den morbida humorn. Hoppas att det fortsätter så. (Tv3 söndagar kl.19.)

Jag har dessutom tittat klart på säsong tre av Dexter. Jag har verkligen saknat Dexter. Den Dexter som jag föll för i säsong ett. Den Dexter som det kändes bleknade och nästan försvann i säsong två. Men nu är han tillbaka. Och mina mungipor leker grannar med mina öron. För det är tecknet på en bra serie. Att jag ler. Att jag är glad och uppspelt när eftertexterna rullar. Och jag vill se mer! Nu! När kommer nästa säsong? En källa viskar om USA-premiär 27 september...

torsdag 16 juli 2009

Musika

Imorgon kväll (och på lördag) spelar MAN.MACHINE.INDUSTRYPub Anchor i Stockholm tillsammans med väl utvalda gäster. Från kl.23 blir det covers i massor och även två nya låtar från mmi's kommande skiva. För att nämna några gäster + låtar: Misha Sedini – "Asteroid" och "The wait" (Killing Joke), Tompa Henriksson – "The hand that feeds" (Nine Inch Nails), Jens C. Mortensen – bland andra "Push It" (Static-X) och "Beautiful People" (Marilyn Manson), Nail – "Du hast" och "Rammstein" (Rammstein). Kan det bli annat än jävligt bra?

Lördagen kommer för min del dock att spenderas i Hultsfred på Sonisphere. De fyra M'en väntar: Meshuggah, Mastodon, Machine Head och Metallica. Sommarens tredje festival. Detta är verkligen musikens år.

Mistaaaaaake!!!!!

Någon gång i våras gjorde jag ett misstag. (Okej, jag gjorde flera, men jag tänker bara nämna ett nu.) Jag valde att plugga javascript & Document Object Model i sommar istället för att ta kursen om Detektivlitteratur. Min tanke var att jag skulle ha mer nytta av den förstnämnda i framtiden. Men nu känner jag att det hade varit mycket trevligare att ligga och läsa detektivnoveller och skriva om dem än att sitta och slita mitt hår och känna mig allmänt korkad över kod som inte gör som jag vill. !em pleH
Jag är väl inte helt dum i huvudet, jag förstår tanken bakom koden, det är bara kordinationerna från min hjärna till mina händer som inte verkar fungera. Någonstans på vägen försvinner viktig information och jag kör fast. Nåväl, vad vore livet utan utmaningar? Lätt... mysigt... underbart...

(Och förövrigt är de många a:na och utropstecknen i rubriken inte följden av ett hjärnsläpp, även om det är nära nu, utan tänkta som en referens till ett Scrubs-avsnitt. Om det nu är någon av er som följt den serien.)

onsdag 15 juli 2009

Dagens...

Dagens behov: sömn
Dagens dryck: festis – bloodorange mango
Dagens tv: Djurpolisen
Dagens uppgift: söka jobb
Dagens huvudbry: javascript
Dagens vill ha: Oreo Cookie Charm
Dagens superhjälte: MAX MIXSON to the rescue! Saving the world – one animal at the time
Dagens saknad: Dexter (och pengar, och jobb, och alla sorters -liv)
Dagens Gary Oldman:

tisdag 14 juli 2009

Bättre sent än aldrig?

Det har varit väldigt få biobesök i år. Något som gör mig lite ledsen. Jag har missat många filmer jag hade kunnat tänka mig att se i biostolen. Men så är det, om förra året var Filmens år så är 2009 Musikens. Man kanske inte kan få både och?

Hur som har det i alla fall blivit några filmer som jag inte skrivit om än: Coraline, Wolverine, Star Trek och Transformers 2. Men eftersom de flesta av dem inte går på bio längre blir alltså mer en återblickstanke än biotips.

Coraline är en rätt mörk barnbok. Men det fanns inte en chans i världen att Henry Selicks stop-motion-film inte skulle leva upp till det. Coraline var mörk, rolig och fascinerande. Och då såg jag den inte ens i 3D.
Nu har jag i och för sig jag bara sett en enda sak i 3D, vilket var en informationsfilm på Tekniska muséet som rent ut sagt sög. Men det hade nog mer med den filmen att göra än att 3D-tekniken suger i allmänhet, men det är även möjligt att det inte är för mig.
Hur som hann jag inte gå på Coraline när den visades i 3D och det kändes lite trist. Tills den startade och jag var fast. Filmen är en barnfilm, vilket inte passar alla, men barnet i mig hoppade lyckligt omkring i biostolen. Och ja, jag vill ha en Bat-snauser.

Jag är inte direkt ett fan av X-men. Filmerna är väl underhållande på sitt vis även om de mutanter som jag fastnar för inte får så stor plats. Wolverine gav ungefär samma känsla. Fast värre. Fungerar i bakfyllesoffan en slö söndag. Inte värd biopengarna. Knappt hyr-dvd-pengarna.

Jag älskar verkligen när filmer kan få mig att le. Speciellt när de lyckas få mig på bra humör efter en annars rätt pissig dag. Nya Star Trek fick mig att le. Fick mig att skaka av mig tyngden från dagen då jag såg den. Mycket tack vare Zachary Quinto som Spock och musiken. Och Simon Pegg - det är svårt att motstå honom. Spock tyckte jag var en perfekt blandning av logiska (läs: mysigt nördiga) repliker och mörker. Det sista säkerligen mycket tack vare Quinto.
Star Trek lyckades med konststycket att vara både rolig och spännande. Och om det inte var så att det var kallt i biosalongen, så måste en eloge även ges till mannen bakom musiken. Ryste både en och två gånger.

Efter att ha sett Transformers – Revenge of the Fallen kan man konstatera; Michael Bay kan det där med storslaget. Men i sin iver att överträffa den första filmen, som ändå hade en krydda av nytt över sig, så har Bay smällt på med allt som fick plats. Och det får plats rätt mycket i en två och en halv timmes lång film. Alldeles för mycket.
Vissa saker är fortfarande schyssta, jag är lite svag för de mindre transformerna, de mer insekts- och även kattliknande. Men mest är filmen, trots explosioner och imponerande effekter, en axelryckning.

söndag 12 juli 2009

Veckans Amelie-flört

Om du möter varg med Detektivbyrån.

torsdag 9 juli 2009

Okej då...

DAGENS VILL HA: En hjärna. Så jag fattar vad det är jag håller på med. Någon som vill leta efter gula vägar med mig?
DAGENS KLÄDSEL: Shorts och linne.
DAGENS SMINK: Väldigt sällan som mina ögon tillåter smink, så nada.
DAGENS FRISYR: Hästsvans (heter det fortfarande så nu för tiden?).
DAGENS HÄNDELSE: Att tröjorna från Last Exit To Nowhere är packade! Det gick ofantligt fort.
DAGENS LÅT: Soundtracket till Big Fish.
DAGENS PLANER: Att få något gjort. Det har gått sådär. Kvällens plan är dock att se massa Dexter-avsnitt. Mumma.
DAGENS SAKNAD: Sällskap.
DAGENS DUMMASTE: Jag. Villar bort mig bland massa koder.
DAGENS SJUKA: Trötthet som aldrig verkar kunna försvinna.
DAGENS DROG: Danny Elfman.
DAGENS KRAM: Räknas elektroniska kramar?
DAGENS PUSS: Är tragiskt puss-lös just nu.
DAGENS KÖP: Ingenting. Skickade dock efter T-shirts igår.
DAGENS GODIS: Jordnötsringar.
DAGENS HUMÖR: Hängig.
DAGENS ORD: Gonk!

onsdag 8 juli 2009

måndag 6 juli 2009

How Stella lost her groove...

video

Min näsa har sina moves. Hon är van med denna frihet och utövar dem dagligen. Men idag, under fem långa timmar, var något fel. Bara halva näsan fungerade. Jag är nästan säker på att hon hade putläpp.

Nu är dock allt som vanligt igen. Alla kan andas ut. I alla fall min näsa. Hon har nämligen fått tillbaka både groove och moves.

Ofrivilligt dregglande

Halva mitt ansikte är avdomnat. Tandläkaren meddelade, med ett brett leende, att det skulle vara så i ungefär två timmar. Den gränsen nåddes för tjugo minuter sedan och ingen skillnad känns.
Jag gillar verkligen inte att gå till tandläkaren. Visst, det är snäppet bättre än att gå till gynekologen (hu), men jag kan ändå inte låta bli att känna mig utsatt. Det finns inget att säga till om egentligen, man ligger där med andra människors fingrar och verktyg i sin mun och får helt enkelt lita på att de vet vad de gör.
– Brukar du ta bedövning?
Ja. Ja, ja, ja, ja. Jag är inget fan av smärta. Jag har till viss del vant mig vid den, efter år av migrän under uppväxten och horibla menssmärtor, men om jag kan undvika den så gör jag det. Jag har inget emot smärtstillande, bedövning: ja tack. Så bedövning fick jag, som spred sig från överläppen till näsan, utöver kinden och upp till ögat. Sedan satte de igång. Och trots bedövning gjorde det ont. Inte skrika-av-smärta-ont, men dock slå-tån-i-tröskeln-ont för varje borrtag.
Förutom det uppenbart tråkiga med att vara i denna situation, själva lagandet, lyckas tandläkaren och sköterskan slå i mina framtänder med ett av instrumenten och suga fast min tunga med ett annat. Samtidigt småpratade de med varandra och nynnade med i den Blur-låt som spelades på radion. Inget av detta förstärkte mitt förtroende för dem. Men med munnen full av tandläkarverktyg kan man bara prata med vokaler. Och få en aning för nedåtlåtande leenden. Tydligen.
Nåväl. Nu är det gjort, 657 spänn för både undersökning och lagning av en tand. Ibland är det bra att vara student. Synd bara att jag inte kommer kunna utnyttja det även framöver.

tisdag 30 juni 2009

Melting! Melting!

Det är löjligt varmt nu. Och inte ska det bli svalare heller. Optimalt festivalväder för mig är uppehåll, sol fast med många söta och snälla moln på himlen. Stekande hetta är inte optimalt. Men inte mycket att göra, på torsdag bär det av till Arvikafestivalen. Detektivbyrån och Nine Inch Nails redan på torsdagen, Depeche Mode, Eagles of Death Metal och I Are Droid på fredag samt Thåström och Tiger Lou på lördag. Det är min plan. Sedan får vi se om det blir dem, några fler eller några färre. Man vet ju aldrig.

Sjuk tänker jag i alla fall inte bli.

Apropå att smälta. Om ni inte redan uppfattat det genom tidigare inlägg, så vill jag flytta. Börjar känna mig smått desperat nu när sommarhettan gör lägenheten till en bastu. Help me, I'm in hell!
Men jag kan inte ta vad som helst för min surt förvärvade kötid. Jag måste känna att jag kan trivas där. Det kan tyckas kräset nu när jag så desperat vill flytta, men de hyreslägenheter som jag varit och kollat på har verkligen varit lägenheter som jag velat lämna så fort jag kommit in i dem. Och så kan man ju inte bo. Jag vill inte börja längta till "nästa lägenhet" innan jag ens packat upp. Och att köpa är inte ens att tänka på, utan lön och studieskulder upp över huvudet.
Sug.

söndag 28 juni 2009

I hate you, talking to myself...

Jag har kommit fram till att min kropp är en jävla drama queen. Med en idiot till ägare (jag är lite trött på dem båda faktiskt). Lyckades bli sjuk och liggandes nästan hela gårdagen. Faith No More-dagen. Det var en kombination av inte så genomtänkta beslut, som inte hade varit några problem för sig själva, men som tillsammans klubbade mig helt. Hur som låg jag där och tänkte "jag kan inte missa Faith No More, jag kan bara inte missa Faith No More, snälla skaffa en rullstol och rulla mig dit!". Men ingen rullstol behövdes. För trots darriga ben och ett envetet illamående lyckades jag och min snälla skötare ta oss dit. Jag missade tyvärr de första tjugo minutrarna, men resten var så fantastiska att det inte känns som hela världen (jag försöker intala mig det i alla fall).
Att jag lyckades stanna resten av spelningen är ett bevis på vilken kraft det finns i musik. I bilen på väg dit satt jag och försökte att inte kräkas, blev yr så fort jag kom ur bilen och inget kändes vidare bra. Men när vi närmade oss festivalområdet och man började kunna höra den där ljuva stämman genom stadens gator... den energi som plötsligt fyllde mig och gjorde mina steg rakare och stadigare, hade jag aldrig aldrig aldrig kunnat uppmana på egen hand.
Visst, jag orkade bara stå och titta på drygt två låtar sammanlagt, men jag hittade en plats där jag kunde sitta och åtminstone se screenen. När inte en cowboyhattsbärande människa ställde sig mitt framför. Grrr.
Och det är sant att det var svårt att hålla leendet levande under hela spelningen, speciellt när illamåendet stod mig upp i halsen, men det fanns där inombords. Hela tiden. Faith No More är ett band som jag ALDRIG trodde att jag skulle få se. Aldrig. Och nu har jag sett dem. Det är svårt att fatta. Och jag vill se dem igen! Och igen och igen och igen. Ja, ni fattar.

Så de delar av 2009 års Peace & Love-festival som jag vill sammanfatta och ta med mig är en smart och rolig Henry Rollins, ett fantastiskt Faith No More samt ett ljuvligt boende tillsammans med ljuvliga människor.

torsdag 25 juni 2009

Inte alltid storleken som räknas...

Det är tråkigt när något som man tycker är bra som det är förändras till det sämre. Det är min första uppfattning av årets Peace & Love-festival. 36 000 biljetter sålda. Alldeles för mycket. Alldeles för stort. Och känslan är väl, efter att ha letat en bra stund efter den ingång man kunde byta biljett mot armband, att festivalarrangörerna kanske inte hunnit med i den utvecklingen. Nåväl.
Huset vi bor i är dock underbart. Med en utsikt att förlora sig i. Så nu när jag sitter här på altanen, med något bultande fötter, känns livet och det faktum att jag just nu missar Thåström helt okej. Jag är ändå i slutändan här för att se Faith No More – två dagar kvar!.

tisdag 23 juni 2009

Fyra dagar kvar...

till Faith No More på ljuvliga Peace & Love. Kan inte riktigt fatta det.

söndag 21 juni 2009

Veckans band

Dog Fashion Disco.


Moonlight City Drive.


Desert Grave.

The facts were these...

Såg just första avsnittet av Pushing Daisies och måste säga att det var en lovande start. Redan från första stund fångade den mig med sin morbida humor och sin bisarra sättning. Den bär avtryck av Stranger Than Fictions berättande och uttryck av Tim Burtons färgglada världar. Bisarr charm i söt kostym.

Känslan som jag fick dock var att formatet kanske skulle ha passat bättre som långfilm istället för som serie. Men det är eventuellt för tidigt att säga. Jag kommer i alla fall att fortsätta att titta. Söndagar kl 19 på tv3.

Domedagen, tag plats

Jag hör ofta fel. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men ofta så leder det faktiskt till leenden, även om det kanske bara är jag som ler. Denna gången var det tunnelbaneföraren som jag nästan är säker på sade "Domedagen, tag plats" istället för vad jag antar skulle vara "dörrarna stängs, tag plats". Eller vad är det, de brukar säga?

Hur som så var det rätt passande, då jag samma dag såg Terminator Salvation. (Vissa spoilers kan förekomma)
De tidigare Terminator-filmerna (och då räknar jag bara de två första) var schyssta. Det var nytt, effekterna var fascinerande och det var helt enkelt två underhållande filmer.
Terminator Salvation däremot hade egentligen inget nytt att erbjuda och effekterna är redan gjorda. Det är en tidsfördrivfilm och inte mycket mer. Det fanns bra inslag, till och med leende-från-öra-till-öra-inslag, men de var så få att den övergripande känslan efter att ha lämnat biosalongen var lite blasé. Och så här i efterhand undrar jag lite varför den gjordes överhuvud taget.

Fokuset var splittrat. John Connor kom mest fram som en gnällig mamma-pojke istället för den motståndledare som jag antog att han skulle föreställa. Det fanns ingen pondus alls att tala om och Christian Bales prestation var blek.
Den som däremot gjorde sitt jobb i filmen var Sam Worthington som var både övertygande och intressant. En hjältetyp som gav minnesbilder från bland andra Band of Brothers. Och det kändes som att fokuset låg mer på honom än den givna huvudrollen. Inte för att det gjorde mig något egentligen då Sam verkligen fyllde de skorna magnifikt, men ändå konstigt med tanke på att filmens handling borde cirkulera mest kring Connor.

I övrigt var en del robotar som exempelvis den gigantiska terminatorn schysst, men dessa inslag var förvånandsvärt få. De som såg ut som ormar kändes det som att jag sett förut. Och när en replika av Arnolds terminator kom in, dessutom näck, rös jag lite av obehag. Det var först när skelettversionen kom som nostalgin satte in. Och det fanns en del inslag som pekade mot de gamla filmerna, vilket är en tacksam men fungerande flört.
Trots att Danny Elfman inte fick ett sådant stort utrymme i filmen, så gillade jag verkligen det skitiga och mekaniska ljudlandskap som han byggt upp. Väldigt passande och hjälpte till att ge åtminstone en del av den stämning som filmen i sig aldrig lyckades att uppnå. Vad vore egentligen filmer utan musiken?

torsdag 11 juni 2009

Dagens Thåström-citat

Tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
jag känner ingen här väl

Imperiet – Kom kom (1984)

måndag 8 juni 2009

För jag har tagit studenten... fy fan vad jag är bra!

Eller ja, examen heter det väl. Sista skoldagen på Södertörns högskola var i fredags, men nu är det klart även på pappret, sista betyget är inne. Jag är klar!

Inga fler hjärncellsdödande arbeten i högsommarvarma datasalar där luften bara räckte till i en timme innan yrheten kom.

Dumma Flash att aldrig göra som jag vill...

Inga fler skräckupplevelser under redovisningarna där samma kommentarer och samma kritik kunde kastas på en som krokbeprydda kedjor om och om igen från besservissar som bara älskade att höra sin egen röst.

Aj...

Nej, nu är det slut.

You had alot to say. You had alot of nothing to say.
Goodbye!

söndag 7 juni 2009

Slapp söndag

Dagen efter brukar spenderas så horisontellt som möjligt. Denna dagen efter har inte skiljt sig nämnvärt från tidigare. En skillnad var dock att den började med hotellfrukost på sängen, room service is the shit. Väl hemma har det blivit både tårta och muffin.
Fyra avsnitt Dexter säsong 3 (tack mi och da!) samt ett antal världar Lego Star Wars. Life is good.

What kind of scary-ass clowns came to your birthday parties?

Ingen clown. Men dock en crazy-ass drunk i missTv-kostym. Fast egentligen först på vägen hem efter fem rätt farliga drinkar. En promenad på 900 meter har aldrig tagit så lång tid tidigare. Jag var fascinerad av allt. Och på jävligt bra humör.
Trots att mer än hälften försvann innan halva kvällen var över, så var det en mycket trevlig kväll. Och jag är alldeles rörd över mina snälla vänner som tillsammans gav mig bidrag till en Peace & Love-biljett. Jag kan inte med ord beskriva hur glad ni gjorde/gör mig. Tack, tack, tack!

lördag 6 juni 2009

I'm such a girl...

Jag vet inte vad jag ska ta på mig. Det är en sådan här dag idag...

What garlic is to food, insanity is to art

Ikväll ska jag bli lite firad. Brukar inte utsätta mig för sådant, och det blir ingen avancerad fest, bara några som ses och äter tillsammans på Bröderna Ohlssons.

Jag var lite ledsen först, för det var fler som inte kunde komma än som kunde. Funderade på att ställa in. Men det går ju inte, jag är nämligen väldigt tacksam för dem som kommer och jag tror det blir en väldigt trevlig kväll. Och vitlöksfylld. Massor med vitlök. Vampyrer bör hålla säkert avstånd.