Jag hör ofta fel. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men ofta så leder det faktiskt till leenden, även om det kanske bara är jag som ler. Denna gången var det tunnelbaneföraren som jag nästan är säker på sade "Domedagen, tag plats" istället för vad jag antar skulle vara "dörrarna stängs, tag plats". Eller vad är det, de brukar säga?
Hur som så var det rätt passande, då jag samma dag såg Terminator Salvation. (Vissa spoilers kan förekomma)
De tidigare Terminator-filmerna (och då räknar jag bara de två första) var schyssta. Det var nytt, effekterna var fascinerande och det var helt enkelt två underhållande filmer.
Terminator Salvation däremot hade egentligen inget nytt att erbjuda och effekterna är redan gjorda. Det är en tidsfördrivfilm och inte mycket mer. Det fanns bra inslag, till och med leende-från-öra-till-öra-inslag, men de var så få att den övergripande känslan efter att ha lämnat biosalongen var lite blasé. Och så här i efterhand undrar jag lite varför den gjordes överhuvud taget.
Fokuset var splittrat. John Connor kom mest fram som en gnällig mamma-pojke istället för den motståndledare som jag antog att han skulle föreställa. Det fanns ingen pondus alls att tala om och Christian Bales prestation var blek.
Den som däremot gjorde sitt jobb i filmen var Sam Worthington som var både övertygande och intressant. En hjältetyp som gav minnesbilder från bland andra Band of Brothers. Och det kändes som att fokuset låg mer på honom än den givna huvudrollen. Inte för att det gjorde mig något egentligen då Sam verkligen fyllde de skorna magnifikt, men ändå konstigt med tanke på att filmens handling borde cirkulera mest kring Connor.
I övrigt var en del robotar som exempelvis den gigantiska terminatorn schysst, men dessa inslag var förvånandsvärt få. De som såg ut som ormar kändes det som att jag sett förut. Och när en replika av Arnolds terminator kom in, dessutom näck, rös jag lite av obehag. Det var först när skelettversionen kom som nostalgin satte in. Och det fanns en del inslag som pekade mot de gamla filmerna, vilket är en tacksam men fungerande flört.
Trots att Danny Elfman inte fick ett sådant stort utrymme i filmen, så gillade jag verkligen det skitiga och mekaniska ljudlandskap som han byggt upp. Väldigt passande och hjälpte till att ge åtminstone en del av den stämning som filmen i sig aldrig lyckades att uppnå. Vad vore egentligen filmer utan musiken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar