fredag 30 januari 2009

Mannen med håret

Jag vet inte hur många av er som läst något av Neil Gaiman. Och det är väl för mycket att hoppas på att ni skulle kommentera om det heller. Han är dock en av mina favoritförfattare och jag kan förklara varför lika lite som jag kan förklara varför jag tycker andra författare eller band är bra. Han är bara bra, helt enkelt, och han talar "mitt" språk. Det finns en slags varm humor i och mellan raderna som gör att jag myser när jag läser. Skulle ha kunnat skriva spinner, men nu är jag ju inte en katt.

Det första jag läste av Neil Gaiman var några kortare noveller och texter. Jag fastnade speciellt för Babycakes, som jag fortfarande tycker är fantastisk på sitt morbida sätt. Och med illustrationer till blir den bara starkare. Jag hoppas att ni klickar vidare och läser.
Nästa skrev han och skickade ut som julkort. Vem hade inte velat få detta i ett julkort, kalligraferat av Dave McKean (uj vad tråkigt):

Nicholas Was...

older than sin, and his beard could grow no whiter. He wanted to die.

The dwarfish natives of the Arctic caverns did not speak his language, but conversed in their own, twittering tongue, conducted incomprehensible rituals, when they were not actually working in the factories.

Once every year they forced him, sobbing and protesting, into Endless Night. During the journey he would stand near every child in the world, leave one of the dwarves' invisible gifts by its bedside. The children slept, frozen into time.

He envied Prometheus and Loki, Sisyphus and Judas. His punishment was harsher.

Ho.
Ho.
Ho.

Både Babycakes, och Nicholas was... finns att hittas i Smoke and Mirrors eller Angels & Visitations.


Den första boken jag läste av Neil Gaiman var Neverwhere. Och sedan dess har jag läst den både på engelska och i översättning. Båda funkar, även om jag naturligtvis tycker att man borde läsa på originalspråk när det är möjligt. Då får man nämligen med... vad ska man säga... glimten i ögat (läs: orden).
Hursom. Jag har tidigare skrivit att hans Coraline kommer som film. Nu verkar det som att även Neverwhere blir film. Den finns tidigare som tv-serie, som tyvärr lämnade mig lite besviken. Hur de kommer att lyckas få ner en åttatimmarshandling till filmtid utan att förlora för mycket vet jag inte. Allt jag vet är att jag hörde Henson Company nämnas och ett leende spred sig på mina läppar. Har dock ingen aning om det faktiskt blir av eller när i så fall det kommer ske. Det är väl bara att vänta och se.

Här är intervjun med Mannen Med Håret där han pratar om Neverwhere men även lite om Coraline och Sandman:

4 kommentarer:

Eva sa...

Jag fullkomligen älskar Neil Gaiman. Babycakes var underbar med illustrationer, den tackar jag för!
Längtar så efter Coraline-filmen.

Ha en skön helg!

Kram

Steelwheels sa...

Jag har läst Sandman sedan 1992, ungefär. Det står en Death-actionfigur bredvid stereon. Det är den enda actionfigur jag fortfarande har framme.

Jag köpte Neverwhere på VHS när jag var i London för massvis av år sedan, säkert tio, och längtade efter att få se den så fort jag kom hem, vilket skulle dröja två veckor. Blev rätt besviken på det låga produktionsvärdet.

Jag läser allt som jag kommer över av Neil. Jag avskyr uttrycket husgud, eftersom ordet "gud" betyder innebär tillbedjan i någon form, men om jag hade en husgud skulle det vara han.

missTv sa...

Eva: Vassego, kul att någon annan gillar den. Och Coraline kommer bli hur cool som helst tror jag.

missTv sa...

Steelwheels: Ja, det är synd att serien inte levde upp till boken. Får hoppas att filmen är bättre.

Hehe, ja husgud kanske involverar viss tillbedjan, men det är fan inte långt borta.