Idag jobbar jag hemifrån. Känner mig fortfarande krasslig och att ge mig ut i pendeltrafiken igår hjälpte väl knappast. Jag fungerar ändå bäst hemma. Är inte så mycket för att ha en massa människor runt mig. Några går bra. Jag skulle bli galen om jag var helt ensam jämt. Men att kunna jobba hemifrån är lite av en dröm.
Jag är medveten om att det knappast skulle hjälpa mitt sociala handikapp att jobba hemifrån, men just nu orkar jag inte tänka på det. Jag har gett upp hoppet om att bli som alla andra. Då är det bättre att koncentrera sig på att bli den bästa av mig, som jag kan bli. Nej, nu måste jag sluta innan jag blir helt täckt med kliché.
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Hahaha, jag drömmer också om att jobba hemifrån. Men samtidigt vill man ha ett litet kontor på nåt ställe, så att man faktiskt har arbetskollegor nånstans, även om man nödvändigtvis inte träffar dom ständigt.
Din rubrik beskriver mitt mående just nu fast det gäller folk i allmänhet, inte mina vänner. Jag vill också jobba hemifrån. Det är ett måste för att jag ska kunna jobba mer än 25 procent. Ja drömma kan man ju.
Hanna: ja, hemmajobb och kanske veckomöte med några för snack och fika.
LadyM: nej, vänner är ju inte medräknade, även om jag kan ha lite osociala tendenser även mot sådana ibland. Och drömma MÅSTE man, annars kan man lika gärna gräva ner sig.
Skicka en kommentar