It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious!

Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det finns till och med barn som jag tycker är både söta och charmiga (läs: Una, Dante, Lukas eller Leo). Jag hatar när barn skriker, bråkar och är allmänt störiga. Det handlar kanske mest om ljudvolym. Och behov av barnkörkort för vissa föräldrar. Stötte på några sådana i affären idag. Två ungar som skrek och bråkade samt två föräldrar som sade åt och hotade. Det hjälpte naturligtvis inte. De försvann från affären, men väl framme vid busshållplatsen så stod de naturligtvis där. Lika högljudda. Ungarna sprang omkring och skrek.
I ett försök att tona ut dem diskuterade jag och skägget de festivaler som hägrar under sommarmånaderna, och det går inte att prata om sommarens festivaler utan att komma in på Faith No More. Det går heller inte att prata om Faith No More utan att komma in på ett visst textstycke, nämligen: "It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious". Och just då ramlade en av ungarna och började grina och fick bli tröstad. Och ja, väntan på bussen blev faktiskt lite roligare.