Demon Cleaner av Kyuss.
If only one thing that you know
Impostors from the show
They'll try to trick you into
Normal treatment
Oh, don't you listen to them say
Shush them all away
I am the Demon Cleaner, the madman
I am the freedom bleeder
Standing naked here to say
I'm the only way
Varför ser personer som delar ut religiösa flyers eller tidningar alltid så själslösa ut? De står där med tomma blickar och utsträckta skrifter. Jag förstår att det inte kan vara lätt att stå där medan vi syndare går förbi, helt ignorerandes deras engagemang och tålamod.
Jag såg dem idag på väg till skolan, där de stod med Väktaren i deras händer. Kunde inte låta bli att le. Men se upp! Att titta dem i ögonen är ett tecken på aggressivitet… eller (ve och fasa) ett behov av Gud… och det går ju inte för sig.
Jag är inte religiös, men jag kan till viss del förstå behovet. Jag är (kanske tyvärr) av den åsikten att religion ofta är modern till allt för mycket mänsklig idioti, som krig och liknande våldshandlingar i Guds namn; självmordsbombningar och attacker på abortläkare och homosexuella.
Men religion är inte enbart av ondo. Seriemördare till exempel blir mycket mer intressanta i tv-serier och filmer om de har religiösa riter eller psykoser för sig.
Och den klassiska kampen mellan gott och ont är fortfarande intressant.
Men det handlar inte om amerikaner och irakier. När det gäller människor är det inte tal om gott eller ont, utan om en gråskala mellan ont (alternativt mänskligt) och värre.
Men hur är det i filmer? Här är några alternativ med religion som handling eller ingrediens:
The Prophecy (den första och bara den första!)
Christopher Walken som ängeln Gabriel; underbart bitter på de talande aporna och hänsynslös i sin jakt på en ondskefull själ som kan hjälpa honom i det pågående kriget i himlen.
Mer filmer med änglar efterlyses!
The Frailty
Religiös herre, alternativt fullblodsgalning, som kan se igenom onda människor och tar död på dem i Guds namn för att sedan gräva ner dem i sin trädgård.
Fallen
En vänsterhänt och sadistisk demon vid namn Azazel som gillar att sjunga Rolling Stones-låtar. Behöver jag säga mer?
Seven
John Doe mördar människor som han anser har brutit mot dödssynderna.
Omen
Barn kan vara jävligt äckliga och speciellt då barn som har ett födelsemärke som ser ut som 666…
Dogma, End of Days, The Order, Constantine, listan kan bli lång…
Istället några alternativ på tv-serier med religion som ingrediens:
Millennium
Självaste Satan dyker upp i denna serie i form av en kvinna som spänner upp en av karaktärerna i herr Blacks källare.
Criminal Minds, Mord i sinnet, Messiah, Killer Instinct…
Några bra som jag helt glömt bort så här på gränsen till komatillstånd?
Day of the Lords av Joy Division.
This is the room, the start of it all,
No portrait so fine, only sheets on the wall,
I've seen the nights, filled with bloodsport and pain,
And the bodies obtained, the bodies obtained.
Where will it end? Where will it end?
Where will it end? Where will it end?
Så vad gör man när själen är ynklig och all kraft man har går åt till att ta sig upp ur sängen? När sakerna man har att göra lägger sig på hög och man måste ge sig ut i omvärlden trots att det är psykiskt omöjligt att vara social? Och när allt bra och roligt bara hjälper den korta stund de varar?
Vad gör man?
Man omringar sig med ett mjukt musiktäcke vid namn José González och njuter för stunden.
Jag bara älskar, älskar hans nya skiva In Our Nature.
Arvet från Simon & Garfunkel finns där, men José González har utvecklat och personifierat sitt eget uttryck. Och hans musik rycker tag och omfamnar en.
Alla låtar har något bra över sig och det blir aldrig tråkigt. Mina favoriter just nu: How Low, Down the Line, Teardrop och Fold.
När jag först hörde att José González skulle göra en cover på Massive Attack:s Teardrop var jag lite skeptisk. Mycket på grund av att jag verkligen gillar originalet. Men González version är helt underbar och har precis lika mycket stämning som originalet.
Att han dessutom lyckas stegra intensiteten två gånger i låten, varav den andra alltid ger mig gåshud, är ju som grädde på moset (eller grädde på våfflan, grädde på mos låter faktiskt inte så gott).
In Our Nature är musik för både själ och hjärta.
Jag har hört talas om Frank Miller sedan tidigare, men aldrig läst något som han har gjort. Den tidigare filmatiseringen av Sin City imponerade inte så mycket på mig, vare sig det gällde storylinen eller det visuella intrycket.
Så när det var dags för 300 förväntade jag mig inte så mycket. Själva storyn är knappast avancerad; våld och stolthet eller stolthet och våld, beroende på hur man ser det. Men det visuella! Shit vilken snygg film!
Det har aldrig, aldrig räckt för mig tidigare att filmen var snygg (löv som faller på ett visst sätt och sådan crap) om inte storyn har imponerat, men helt plötsligt räcker det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att bilderna ibland mer påminner om stillbilder än film. Som konstverk i sig, av den gamla skolan.
Sådant uppskattar jag.
Jag får väl erkänna att jag inte var speciellt upphetsad över att se The Departed heller. Så här i efterhand tar jag med glädje tillbaka detta. Det är långt ifrån min favoritfilm och jag kommer antagligen aldrig äga den själv, men jag blev absolut glatt överraskad.
Det är inte bara våld, blod och gangsterliv. Förutom att det är miljoner kändisar med (och jag överdriver inte så himla mycket), så bjuds man även på bra karaktärstolkningar och en i alla fall för mig oväntat humoristisk film.
Och jag kan inte hjälpa att heja på Matt Damons karaktär (vanligtvis vill jag ha mina män lurviga med skägg och hår som verkar leva sitt eget liv, men han ser ju så snäll ut!).
Men jag gillar slutet, speciellt slutbilden på kupolen i bakgrunden och den lilla råttan på balkongräcket. Ett perfekt avslut.
Och nu är det dags för Alien, som är lika gammal som jag, men som eventuellt överlevt tidens tand en aning bättre… Go Ripley!
När Trainspotting kom ansågs den av vissa som ett glorifierande av droger. Det kändes inte som de hade sett samma film som jag, för det var långt ifrån intrycket jag fick. Men det är möjligt att vi ser olika på misär, smitta, skitighet och död. Vad vet jag.
Men jag kan inte låta bli att undra vad dessa människor skulle ha för åsikt om tv-serien Weeds.
Efter att Nancy Botwins make dör måste hon komma på ett sätt att försörja sig själv och sina två söner Silas och Shane. Hon blir förorten Agrestics nya marijuanalangare.
Nancy får kämpa med att hålla ihop familjen med den allt mer uppmärksamhetssökande Shane och tonårsupproriske Silas, samtidigt som hon försöker bredda sin verksamhet.
Liksom många andra lyckade serier bygger Weeds upp sin charm med hjälp av dess karaktärer samt bra och ibland väldigt humoristisk dialog dem emellan.
Nancy, mittpunkten i den sönderfallande familjen Botwin. Alltid med en latte i hand. Conrad, en cool snubbe och egentligen den mest normale av dem alla, med visioner om att odla det perfekta gräset. Watch the grass grow.
Celia Hodes är bitter, elak och en alldeles ljuvlig bitch: I should've had an abortion (watching a video of her daughter flipping her off).
Tillsammans med sin toffelmake Dean (innan han växer till sig ett par i säsong två) och sin (eventuellt) lesbiska och (definitivt) bitska dotter Isabelle skapar de en aning disfunktionell familjestruktur.
Andy Botwin, en man med underhållande idéer och ack så charmant: It took me years to learn slightly defective chicks are the way to go. I once went out with this girl with a baby arm, insane in the sack, plus when she grabbed my dick with her little hand it looked gigantic.
Doug Wilson är en total slacker som ovanligt nog lever för sitt jobb och (naturligtvis) sitt marijuanaintag: When does CPR become necrophilia?
Det gemensamma för dessa karaktärer är att de alla på sitt vis är sådana totala fuck-ups! Att inte allt har gått helt åt helvete är ofattbart. Jag tänker exempelvis på scenen då Andy och Sanjay befinner sig i huset samtidigt som en polisräd genomförs i samma område. Det var nästan olidligt att sitta i soffan och titta på dem när de försökte göra sig av med bevisen genom att spola ner växterna i toaletten som det naturligtvis blir stopp i samt gömma sig i garderoben (hur nu det skulle hjälpa mot en räd).
DVD-boxar är som små godisbutiker. För är det en bra uppbyggd DVD-box får man mycket mer än bara själva serien eller filmerna.
Extramaterialet på den andra Weeds-boxen inkluderar inte bara out-takes utan också en topp fem-lista över grässorter och en beskrivning för hur man bäst odlar ”tomater” inomhus. Kan ju vara bra att veta.
Den som har byggt upp soundtracket till denna serie måste också få en eloge. Det är alltid en positiv upplevelse när musiktexter passar ihop med handlingen i serien eller filmen. Det lyfter hela sammanhanget, speciellt om det hela ger en humoristisk touch.
I say, bravo!
