Melting! Melting!

Det är löjligt varmt nu. Och inte ska det bli svalare heller. Optimalt festivalväder för mig är uppehåll, sol fast med många söta och snälla moln på himlen. Stekande hetta är inte optimalt. Men inte mycket att göra, på torsdag bär det av till Arvikafestivalen. Detektivbyrån och Nine Inch Nails redan på torsdagen, Depeche Mode, Eagles of Death Metal och I Are Droid på fredag samt Thåström och Tiger Lou på lördag. Det är min plan. Sedan får vi se om det blir dem, några fler eller några färre. Man vet ju aldrig.

Sjuk tänker jag i alla fall inte bli.

Apropå att smälta. Om ni inte redan uppfattat det genom tidigare inlägg, så vill jag flytta. Börjar känna mig smått desperat nu när sommarhettan gör lägenheten till en bastu. Help me, I'm in hell!
Men jag kan inte ta vad som helst för min surt förvärvade kötid. Jag måste känna att jag kan trivas där. Det kan tyckas kräset nu när jag så desperat vill flytta, men de hyreslägenheter som jag varit och kollat på har verkligen varit lägenheter som jag velat lämna så fort jag kommit in i dem. Och så kan man ju inte bo. Jag vill inte börja längta till "nästa lägenhet" innan jag ens packat upp. Och att köpa är inte ens att tänka på, utan lön och studieskulder upp över huvudet.
Sug.

I hate you, talking to myself...

Jag har kommit fram till att min kropp är en jävla drama queen. Med en idiot till ägare (jag är lite trött på dem båda faktiskt). Lyckades bli sjuk och liggandes nästan hela gårdagen. Faith No More-dagen. Det var en kombination av inte så genomtänkta beslut, som inte hade varit några problem för sig själva, men som tillsammans klubbade mig helt. Hur som låg jag där och tänkte "jag kan inte missa Faith No More, jag kan bara inte missa Faith No More, snälla skaffa en rullstol och rulla mig dit!". Men ingen rullstol behövdes. För trots darriga ben och ett envetet illamående lyckades jag och min snälla skötare ta oss dit. Jag missade tyvärr de första tjugo minutrarna, men resten var så fantastiska att det inte känns som hela världen (jag försöker intala mig det i alla fall).
Att jag lyckades stanna resten av spelningen är ett bevis på vilken kraft det finns i musik. I bilen på väg dit satt jag och försökte att inte kräkas, blev yr så fort jag kom ur bilen och inget kändes vidare bra. Men när vi närmade oss festivalområdet och man började kunna höra den där ljuva stämman genom stadens gator... den energi som plötsligt fyllde mig och gjorde mina steg rakare och stadigare, hade jag aldrig aldrig aldrig kunnat uppmana på egen hand.
Visst, jag orkade bara stå och titta på drygt två låtar sammanlagt, men jag hittade en plats där jag kunde sitta och åtminstone se screenen. När inte en cowboyhattsbärande människa ställde sig mitt framför. Grrr.
Och det är sant att det var svårt att hålla leendet levande under hela spelningen, speciellt när illamåendet stod mig upp i halsen, men det fanns där inombords. Hela tiden. Faith No More är ett band som jag ALDRIG trodde att jag skulle få se. Aldrig. Och nu har jag sett dem. Det är svårt att fatta. Och jag vill se dem igen! Och igen och igen och igen. Ja, ni fattar.

Så de delar av 2009 års Peace & Love-festival som jag vill sammanfatta och ta med mig är en smart och rolig Henry Rollins, ett fantastiskt Faith No More samt ett ljuvligt boende tillsammans med ljuvliga människor.

Inte alltid storleken som räknas...

Det är tråkigt när något som man tycker är bra som det är förändras till det sämre. Det är min första uppfattning av årets Peace & Love-festival. 36 000 biljetter sålda. Alldeles för mycket. Alldeles för stort. Och känslan är väl, efter att ha letat en bra stund efter den ingång man kunde byta biljett mot armband, att festivalarrangörerna kanske inte hunnit med i den utvecklingen. Nåväl.
Huset vi bor i är dock underbart. Med en utsikt att förlora sig i. Så nu när jag sitter här på altanen, med något bultande fötter, känns livet och det faktum att jag just nu missar Thåström helt okej. Jag är ändå i slutändan här för att se Faith No More – två dagar kvar!.

Fyra dagar kvar...

till Faith No More på ljuvliga Peace & Love. Kan inte riktigt fatta det.

Veckans band

Dog Fashion Disco.

Moonlight City Drive.

Desert Grave.

The facts were these...

Såg just första avsnittet av Pushing Daisies och måste säga att det var en lovande start. Redan från första stund fångade den mig med sin morbida humor och sin bisarra sättning. Den bär avtryck av Stranger Than Fictions berättande och uttryck av Tim Burtons färgglada världar. Bisarr charm i söt kostym.

Känslan som jag fick dock var att formatet kanske skulle ha passat bättre som långfilm istället för som serie. Men det är eventuellt för tidigt att säga. Jag kommer i alla fall att fortsätta att titta. Söndagar kl 19 på tv3.

Domedagen, tag plats

Jag hör ofta fel. Min hörsel är inte vad den borde vara. Men ofta så leder det faktiskt till leenden, även om det kanske bara är jag som ler. Denna gången var det tunnelbaneföraren som jag nästan är säker på sade "Domedagen, tag plats" istället för vad jag antar skulle vara "dörrarna stängs, tag plats". Eller vad är det, de brukar säga?

Hur som så var det rätt passande, då jag samma dag såg Terminator Salvation. (Vissa spoilers kan förekomma)
De tidigare Terminator-filmerna (och då räknar jag bara de två första) var schyssta. Det var nytt, effekterna var fascinerande och det var helt enkelt två underhållande filmer.
Terminator Salvation däremot hade egentligen inget nytt att erbjuda och effekterna är redan gjorda. Det är en tidsfördrivfilm och inte mycket mer. Det fanns bra inslag, till och med leende-från-öra-till-öra-inslag, men de var så få att den övergripande känslan efter att ha lämnat biosalongen var lite blasé. Och så här i efterhand undrar jag lite varför den gjordes överhuvud taget.

Fokuset var splittrat. John Connor kom mest fram som en gnällig mamma-pojke istället för den motståndledare som jag antog att han skulle föreställa. Det fanns ingen pondus alls att tala om och Christian Bales prestation var blek.
Den som däremot gjorde sitt jobb i filmen var Sam Worthington som var både övertygande och intressant. En hjältetyp som gav minnesbilder från bland andra Band of Brothers. Och det kändes som att fokuset låg mer på honom än den givna huvudrollen. Inte för att det gjorde mig något egentligen då Sam verkligen fyllde de skorna magnifikt, men ändå konstigt med tanke på att filmens handling borde cirkulera mest kring Connor.

I övrigt var en del robotar som exempelvis den gigantiska terminatorn schysst, men dessa inslag var förvånandsvärt få. De som såg ut som ormar kändes det som att jag sett förut. Och när en replika av Arnolds terminator kom in, dessutom näck, rös jag lite av obehag. Det var först när skelettversionen kom som nostalgin satte in. Och det fanns en del inslag som pekade mot de gamla filmerna, vilket är en tacksam men fungerande flört.
Trots att Danny Elfman inte fick ett sådant stort utrymme i filmen, så gillade jag verkligen det skitiga och mekaniska ljudlandskap som han byggt upp. Väldigt passande och hjälpte till att ge åtminstone en del av den stämning som filmen i sig aldrig lyckades att uppnå. Vad vore egentligen filmer utan musiken?

Dagens Thåström-citat

Tänd en eld, smält min is
jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
jag känner ingen här väl

Imperiet – Kom kom (1984)

För jag har tagit studenten... fy fan vad jag är bra!

Eller ja, examen heter det väl. Sista skoldagen på Södertörns högskola var i fredags, men nu är det klart även på pappret, sista betyget är inne. Jag är klar!

Inga fler hjärncellsdödande arbeten i högsommarvarma datasalar där luften bara räckte till i en timme innan yrheten kom.

Dumma Flash att aldrig göra som jag vill...

Inga fler skräckupplevelser under redovisningarna där samma kommentarer och samma kritik kunde kastas på en som krokbeprydda kedjor om och om igen från besservissar som bara älskade att höra sin egen röst.

Aj...

Nej, nu är det slut.

You had alot to say. You had alot of nothing to say.
Goodbye!

Slapp söndag

Dagen efter brukar spenderas så horisontellt som möjligt. Denna dagen efter har inte skiljt sig nämnvärt från tidigare. En skillnad var dock att den började med hotellfrukost på sängen, room service is the shit. Väl hemma har det blivit både tårta och muffin.
Fyra avsnitt Dexter säsong 3 (tack mi och da!) samt ett antal världar Lego Star Wars. Life is good.

What kind of scary-ass clowns came to your birthday parties?

Ingen clown. Men dock en crazy-ass drunk i missTv-kostym. Fast egentligen först på vägen hem efter fem rätt farliga drinkar. En promenad på 900 meter har aldrig tagit så lång tid tidigare. Jag var fascinerad av allt. Och på jävligt bra humör.
Trots att mer än hälften försvann innan halva kvällen var över, så var det en mycket trevlig kväll. Och jag är alldeles rörd över mina snälla vänner som tillsammans gav mig bidrag till en Peace & Love-biljett. Jag kan inte med ord beskriva hur glad ni gjorde/gör mig. Tack, tack, tack!

I'm such a girl...

Jag vet inte vad jag ska ta på mig. Det är en sådan här dag idag...

What garlic is to food, insanity is to art

Ikväll ska jag bli lite firad. Brukar inte utsätta mig för sådant, och det blir ingen avancerad fest, bara några som ses och äter tillsammans på Bröderna Ohlssons.

Jag var lite ledsen först, för det var fler som inte kunde komma än som kunde. Funderade på att ställa in. Men det går ju inte, jag är nämligen väldigt tacksam för dem som kommer och jag tror det blir en väldigt trevlig kväll. Och vitlöksfylld. Massor med vitlök. Vampyrer bör hålla säkert avstånd.

Två flugor i en smäll, så att säga

Idag är dagen då min ålder börjar att inledas med en trea. Trettio. 30. XXX. Jag vet inte om jag känner mig som en 30-åring, men samtidigt kan jag inte hitta några fel i att vara 30. En ålder som alla andra, misstänker jag.

Det vore skönt att kunna säga att denna dag som är min födelsedag kommer att spenderas på ett enbart trevligt sätt. Men om några timmar kommer jag vara i skolan för praktikredovisning. Skoj, skoj. Folk som stirrar på en. Som ska bedöma en. Döma en. Och förhoppningsvis ge mig godkänt.
Det är det sista jag kommer att ha att göra med den skolan. Examen. Det är dags nu. Det är på tiden. Och det ska bli så skönt. Att slippa. Den där jävla skolan. För även om jag naturligtvis haft trevliga stunder där, så är det enbart utvalda klasskamraters (och kanske... möjligtvis... vissa lärares... någon gång) förtjänst. Skolan hade INGET med det att göra. Istället erbjöd den stress, icke-fungerande teknik och dålig luft. Och det är jag hjärtligt glad över att slippa.

Så nu är det arbetslivet som gäller. Eller arbetslösheten. Någon som har ett bra jobb att erbjuda en stackars förläst och skuldbelagd gammal studentska?

Och förresten. Var är tårtan?

I want to lie down, with my face covered in chocolate and something lovely happening to my lower half

Jag tror inte riktigt jag har hämtat mig än från i måndags. Dylan Moran var ofantligt rolig och krampen i kinderna infann sig snabbt. Och håret var som det skulle. Kan inte riktigt förklara hur charmig jag tycker att hans frisyr är, men jag blev helt varm inombords varje gång hans hand gjorde håret om möjligt ännu rufsigare.
Jag vill se honom igen! Ser verkligen fram emot den nya live-dvd:n.

I övrigt är jag lite putt över att så många serier har slutat nu inför sommaren. Vad är det för sätt? Finns det verkligen folk som tittar mindre på tv för att det är varmt och soligt ute? Det låter konstigt, tycker jag.
Som tur är börjar Fringe igen den 11 juni. Något att trösta mig med. Sedan finns det ett antal boxar här hemma som kan tittas på. Som OZ, Carnivale, Futurama och jag skulle inte ha något emot att se om Twin Peaks. Och tredje säsongen av Dexter börjar den 6 juli.

Sedan kan man ju även roa sig med att spela Lego Star Wars och titta på film. Funderade på en skräckhelg med [Rec] och Mirrors, då jag inte sett någon av dem, men det verkar bli svårt att övertala en viss räddhare. Kanske får lova att ha alla lampor tända. Och sluta retas. Kan bli svårt dock.

I skrattets tecken

Jag har nog nämnt komikern Dylan Moran ett antal gånger nu utmed min blogg. Ikväll uppträder han på Göta Lejon i Stockholm. Jag har inte riktigt fattat det. Inte ens när jag höll biljetten i min hand. Varför är det alltid så?
Efter att ha avnjutit hans live-dvd:er Monster och Like, totally, kan jag inte tänka mig att det inte kommer bli en massa skratt ikväll. Med nytt material. Men förhoppningsvis med samma hår.