Cry havoc and let slip the dogs of war

Helgen har ägnats åt Heroes och Generation Kill.

I det stora hela var säsong två av Heroes en enda lång gäspning, men de tre sista avsnitten var faktiskt riktigt bra. Det glimmade till och plötsligt var spänningen tillbaka. Varför kunde inte hela säsongen ha varit så?

Generation Kill är en smart och snyggt producerad miniserie på sju avsnitt om en pluton under de första veckorna i det krig i Irak som fortfarande pågår. I soldaternas vardag upplevs krigets fasor, orättvisor och tristess. Inkompetenta befäl, ologiska order och handlingar, rasistiska och sexistiska utspel. Ibland skrattade jag högt med vissa karaktärer och åt vissa andra. Ibland ville jag slå dem på käften. Aldrig var jag uttråkad eller ointresserad. Riktigt bra, riktigt hemsk, riktigt sevärd.

Veckans "Kill everyone in the world". No? "Tell"? Right...

Forest av System of a Down.

Walk with me my little child
To the forest of denial
Speak with me my only mind
Walk with me until the time
And make the forest turn to wine
You take the legend for a fall
You saw the product
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

Walk with me my little friend
Take this promise to the end
Speak with me my only mind
Walk with me until the end
And make the forest turn to sand
You take the legend for a fall
You saw the product
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

Take this promise for a ride
You saw the forest, now come inside
You took the legend for its fall
You saw the product of it all
No televisions in the air
No circumcisions on the chair
You made the weapons for us all
Just look at us now
Why can't you see that you are my child
Why don't you know that you are my mind
Tell everyone in the world, that I'm you
Take this promise to the end of you

Utveckling

Utvalda delar i utvecklingen av visuella effekter:

We in the killin' Nazi business. And cousin, Business is a-boomin'

På grund av en ofantligt seg laptop med pms var jag tvungen att stressa till pendeln. Tre steg utanför porten signalerade min iPod att den behövde laddas. Halvvägs ner till stationen upptäckte jag att jag glömt remsan. 45 sms-spänn senare stod jag på perrongen, genomsvett och med ostoppbara tårar rinnande nedför mina kinder. Med andra ord inte på humör för att trängas med människor på ett varmt tåg. Men bio hägrade blott en timme bort så jag bet ihop. Väl framme fick min biopartner mig snart att le och kvällen kändes ljusare. Och ljusare skulle den bli.

Två timmar och 36 minuter senare svävade jag ut från biosalongen. Äntligen! Quentin Tarantino är tillbaka! Och med tillbaka menar jag det faktum att jag egentligen inte varit nöjd med något han gjort sedan Four Rooms.

Inglourious Basterds består av en ljuvlig blandning av dialog och våld – exakt det Tarantino är bra på. När han nu vill. Han vågar låta dialogen ta den tid den behöver, han stressar inte fram något. Ett stort plus är även att han ofta låter det ske på originalspråk.
Karaktärerna i filmen känns alla genomtänkta. Till och med en till viss del överspelad Brad Pitt funkar. Många av dem är dragna över gränsen, stereotypiska, nästan karikatyriska i sitt framträdande. Exempelvis är britterna väldigt brittiska. Pitts karaktär är väldigt amerikansk. Men blandningen mellan dessa karaktärer och de övriga, mer samlade, stör inte.
Vad gäller våldet trodde jag, efter att ha läst och hört recensioner, att det skulle vara mer och grovare än det faktiskt var. Men det är möjligt att jag är lite avtrubbad. Hur det än är, lyckas Tarantino använda våld med glimten i ögat. Och det är aldrig fel.

Se den.

Tacksamhet

Jag har försökt att kombinera deltidsstudier och deltidsjobb på sistone. Det har gått rätt bra. Men det och en massa avsnitt av Heroes, gör att det inte blir så mycket tid över till annat. Jag försöker att inte stressa upp mig över att jag inte söker tio jobb om dagen. Jag försöker även att inte bli helt nedslagen över att de jag faktiskt sökt inte har hört av sig. Samtidigt växer listan över vad jag är skyldig min sambo.

Jag tänker på tacksamhet just nu. Jag känner en oerhörd tacksamhet, men jag är dålig på att uttrycka mig.

* jag är tacksam över att ha en snäll sambo, min bästa vän, som generöst låter mig ta del av hans musik, film- och tv-seriesamling, som gav mig en Arvikafestival-biljett i födelsedagspresent, som bjöd med mig på Sonisphere och som då och då bjuder mig på bio och en och annan muffin. Han bjuder även på ofantligt många skratt, trots att många av dem är på hans egen bekostnad.

* jag är tacksam över de personer som jag har den stora äran att kalla mina vänner, de som bjuder på stöd, skratt, förståelse, samtal, sommarens Peace & Love-biljett och mycket mycket annat.

* jag är även tacksam för allt det som jag hybriskt tar för givet. Som möjligheten att använda mina ben, armar och händer. Min hörsel, som gör att jag trots det eviga ringandet fortfarande kan njuta av all musik, att syn och smaksinne är med mig. Jag är tacksam för de stunder då jag inte har ont, de stunder då jag skrattar så att tårarna sprutar, de stunder jag är mätt och belåten och bara njuter av en bra film, ett bra samtal, ett gott sällskap eller en mysig vilostund.

Det finns mycket mer. Men det skulle bli alldeles för långt och för tråkigt för er att läsa. Så jag slutar här. Tack till er, som läst.

Gäsp

Halvägs in i säsong två av Heroes och jag är lite... uttråkad. Grundplotten är fortfarande intressant och det har varit några schyssta scener där man känt av den skärpa och spänst som gjorde säsong ett svår att lägga ifrån sig. Men för det mesta känns det utdraget och onödigt.
På grund av manusförfattarstrejken består denna säsong endast av elva avsnitt. Min farhåga är därför att de aldrig kommer nå den spänning som jag förväntade mig. Att inledningen som kanske var tänkt som en uppbyggnad är det enda som kommer erbjudas. Men även om inledningen var tänkt till en dubbelt så lång säsong, är den hur som för lång. Och tråkig. Tyvärr.

Veckans röst

Transmission av The Tea Party.

We fear what we see in the distance
We're shattered by life's soft deceit
Enslaved to our thoughts by our reason
Refusing to walk with the weak
Walk with me

Betrayed by the past's desolation
We slept listless nights by the shore
Searching for signs of salvation
Hoping to find something more
Something more

Transmission
I think I hear it, man

Tell me what I have when it all slips away
Tell me what I see when the light fades away
Tell me what I hold in the palm of my hand
Tell me what I feel because I'm trying to understand
Sending

Confused by the weight of our virtue
We follow the paths of the slain
In silence we walk through these shadows
Embracing the pleasures of pain
Once again

Transmission
I think I hear it, man

Hey. What kind of party is this? There's no booze and only one hooker

Någon mer än mig som gillar Futurama? Då är inte väntan alltför lång. Nya avsnitt börjar nämligen visas på Comedy Central i mitten av 2010.
Till en början var det snack om att det kunde bli med andra röstskådespelare då Fox hade svårt att tillmötesgå lönekraven. Men de möttes halvvägs. Annars hade jag behövt åka dit och övertalat dem (läs: kicked some ass).

Och för er som har saknat Bender:

I understood it before the killing, I had a reason –- to take what others didn't deserve. It was natural selection

Jag tittade aldrig klart på säsong ett av Heroes när det gick på tv. Det berodde inte på att serien inte var bra, utan för att så gott som alla avsnitt slutade med to be continued... Tre små ord som är frustrerande nog att slänga ut tv:n från balkongen för. Heroes är gjord för att ses på dvd, flera avsnitt i följd.
Jag har nu tittat klart på säsong ett och trots vissa tveksamheter i sista avsnittet så är det en riktigt bra serie. Hjältar med superkrafter som försöker rädda världen samtidigt som de slåss mot superskurken. Och ja, skurken Sylar, är coolast. Men så är det väl alltid. Hjältar går från Stålmannen, som är så genomgod att jag nästan somnar bara jag tänker på honom, till Batman som inte drar sig för att skada några för att rädda andra. Ju längre bort från Stålmannen hjältetypen kommer desto intressantare blir han/hon. Lite mörker bakom fasaden ger alltid en extra dimension.

Heroes har drag från både det ena och det andra. Karaktärer som kan gå genom väggar, bli osynliga eller flippa bilar enbart med en handrörelse har man sett förut. Det finns en hel del liknelser med X-Men, både när det gäller superkrafter och vanliga människors rädsla inför dessa. Men författarna och regissörerna av Heroes lyckas ändå göra det intressant. Jag hoppas att det fortsätter så även i säsong två och sedan tre, som kommer på dvd i oktober.

My two cents

Det måste vara jobbigt för skådespelare att förbli förknippade med en enda roll, trots att de gjort fler efteråt. Men det är nog lätt hänt när det gäller karaktärer i filmer eller tv-serier som når kultstatus. Speciellt, vågar jag fördomsfullt påstå, bland sci-fi-nördarna.
Men idag, när jag zappade mellan kanalerna och plötsligt såg Matthew Settle i Gossip Girl, så var jag inte ett dugg bättre. Vad gör kapten Speirs i Gossip Girl av alla serier? Han ska ha på sig sina militärkläder, springa igenom fiendeutposter och väcka liv i mina äggstockar.
Enligt imdb.com har Matthew Settle gjort ett antal roller sedan Band of Brothers och jag har nog lyckats missa dem alla. Det kan vara därför som jag fortfarande ser honom som kapten Speirs. Jag har dessutom aldrig sett ett helt avsnitt av Gossip Girl, det kan mycket väl vara en fantastisk (hmmm...) serie, men jag tror ändå att jag hellre ser honom i sin uniform. Har dock en känsla av att detta inte skulle uppskattas av Settle själv.

Någon som inte direkt döljt sin frustration över att bli hågkommen enbart för en roll är Alec Guinness. Men många skulle nog säga att Alec Guinnes ÄR Obi-Wan Kenobi. Lika mycket som att Bruce Campbell är Ash. Och om jag säger Harrison Ford, hur många av er tänker på Han Solo eller Indiana Jones? Hur många tänker Jack Stanfield eller Norman Spencer? Det betyder inte att de rollprestationerna inte var bra, kanske bara inte namn man lägger på minnet.
Länge betydde Kyle MacLachlan enbart agent Cooper. Nu också till viss del, men då han varit med i Desperate Housewives ett tag nu så har stämpeln avtagit lite.

Sedan finns det skådespelare som inte känns så. Michael C. Hall till exempel, som så länge var David i Six Feet Under godtog jag ögonblickligen som Dexter. Och när jag sedan såg ett avsnitt Six Feet Under fanns det ändå ingen Dexter i den kostymprydde David. Båda karaktärerna är lika trovärdiga i händerna på Hall.
Gary Oldman har också förmågan att försvinna bakom karaktärerna han spelar och skapa trovärdighet. Och även om många kanske ser honom som Stansfield, eller kanske Dracula eller nu Jim Gordon, så måste de flesta nog ändå medge att dessa karaktärer är rätt långt ifrån varandra på många sätt.

Så naturligtvis ser vi olika karaktärer, beroende på vilka som vi fastnat lite extra för. Men ärligt, vem av dessa skulle ni välja? För mig är valet kristallklart.

The only hope you have is to accept the fact that you're already dead. And the sooner you accept that, the sooner you'll be able to function as a soldier is supposed to function. Without mercy. Without compassion. Without remorse. All war depends on it.

Veckans beslutsångest

Det var helt omöjligt att bara välja en låt denna vecka. Jag har lyssnat lika mycket på alla tre. Så här, njut ni med av lite Tiger Lou:

Warmth.

this isn't love this is shelter
and I wanna tell you that tonight

I feel warm
here in my head I feel warm
here in my chest I feel warm
locked in your arms I feel warm

this isn't real this is lovely
this isn't tension this is reason
this is all I can say aloud
I feel aloud

this isn't love this is shelter
I wanna tell you that something here isn't working
I wanna find me a sign in the shape of things
this isn't love this is me

Coalitions.

fixate your fingers around me
focus and please keep your voice down
hungry for air can you see my eyes
coming out of their sockets

I will not blink
nor move an inch

these are the circles in which
I have been walking 500 laps every second
these are the vessels in which
I have been crashing 500 times every second

raise your head high, retaliate
the coalition is on the take
roll your sleeves up, emancipate
try to process just what's at stake

roll your sleeves up and raise your head high

The Loyal.

high strung and poorly hung
I think we're much too young
I hear a sound from your left lung
a melody so beautifully sung

sarcasm spread your wings
oh what sweet joy it brings
'come home' the whole town sings
they will greet us like kings

to everyone’s delight
we crash at the speed of light
so deep in the whitest white
this could have been our burial site

well okay, I am here for the loyalist
I wanna see its face
and okay, I am here for the loyalist
this is the nesting place
okay, okay, okay

Aww Hell No!

Denna vecka är en sorgens vecka. Tv-sorg. Både Fringe och Pushing Daisies har säsongsavslutning. Och jag må vara ytlig, men det känns tråkigt. Som om två vänner bara drar och lämnar mig kvar här. Ensam.
Fast ensam är jag inte. Jag har ju boxarna. Generation Kill står i hyllan, osedd. Två säsonger av Heroes, varav andra är osedd. Två säsonger Carnivale, andra säsongen osedd. Och jag kan alltid se om Dexter, Studio 60 och Twin Peaks. Så det finns saker att titta på. Bra saker på dvd, när tv'n sviker.
För vad är på gång? Ingen aning. True Blood börjar visserligen visas på svt den 26 augusti kl.22. Annars är det mörkt om när andra saker startar. Eller är det jag som är blind? Upplys mig!

Förövrigt, så erbjuder jag mitt förstfödda (eller valfri annans) barn till den som bygger en bra tv-sida som faktiskt särskiljer serier som går nu och som slutat gå OCH som visar på när nya serier börjar visas. Det är ärligt talat tragiskt hur usla vissa tv-kanalers hemsidor är.

Vill se! Vill se!

The Imaginarium of Doctor Parnassus av Terry Gilliam.

Veckans David Eugene Edwards

Sinnerman med 16 Horsepower

sinnerman
where will you run to
all on that day

run to the mountain
the mountain won't hide you
run to the sea
the sea will not have you
and run to your grave
your grave will not hold you
all on that day

see sinnerman
mountains are falling
sinnerman
the sea it rages
sinnerman
the grave will not hold you
all on that day
run to the lord
lord please hide me
run to the lord

sinnerman

Efter en lång dag på Kolmården...

... är jag bamsetrött. Så nu går jag och lägger mig. Godnatt.

Planer...

Jag behöver en plan. En plan för att få ordning på mitt liv. Jobb. Trygghet. Självkänsla.
"Man behöver väl ingen plan", säger personen närmast mig. Och luften går liksom ur mig. Så nu sitter jag och tittar på en liten mjukishamster som springer runt runt i sitt röda plasthjul. Han verkar vara rätt nöjd med det. En ofantligt oanvändbar leksak egentligen. Ett litet leende kanske, sedan tänker jag mest: varför föddes jag inte som en tyghamster?

Men varför tänka på hamstrar när jag kan tänka på tigrar! Imorgon ska jag iväg och besöka Tigger. På Kolmården. Det är min plan nu. Och ja, jag är fem år och jävligt nöjd med det. Lau.

Tigger och jag.

Actually I really, really don't want to be on this boat with you

I tisdags började jag titta på en film. Först nu är den klar. Det måste vara världens längsta film. Inte speciellt spännande. Inte speciellt rolig, förutom några småskratt någon gång i torsdags. Och om två timmar känns som fyra dagar, så är det något som inte riktigt är som det ska vara.
Han sägs ha talang, den där Mr. Ripley, men jag är föga imponerad. Istället blir jag mest irriterad över hur fantastiskt korkad han är. Han kunde ha tagit sitt pick och pack och dragit någonstans där han inte riskerade att möta folk som kände honom eller den person vars identitet han tagit över. Men nej, han stannar och vecklar in sig. Mer och mer. Och mer.
Och nu kanske ni tänker att om han inte hade stannat så hade det inte blivit någon film. Men det hade faktiskt varit att föredra framför denna evighetsgäspning.