Veckan i serier

CSI
Denna vecka kändes lite som ett mellanavsnitt, det hände saker men allt kändes lite urvattnat och ytligt. Är det Sara månne som påminner mig om avsnitten där hon var jobbig? Nåväl, hon åkte igen så förhoppningsvis är CSI tillbaka med starkare tag nästa vecka.

House
House drogar Wilson i smyg. Wilson drogar House i smyg. En vanlig dag på jobbet. Förutom att House faktiskt log. Han har ett fint leende. Jag gillar samspelet mellan de två. Det fungerar bättre än mellan de övriga just nu. Forman ska sluta. Eller? Bestäm er.

Grey's Anatomy
Denna serie har jag på sistone mest tittat på av ren vana och samtidigt funderat om det inte är dags för lite aktiv dödshjälp. Denna vecka var det dock 5:ans reklam som fick mig att titta. Jag tror att den nya doktorn kan vara den friska fläkt som Grey's behöver. Och det säger jag inte enbart för de rödhåriga tendenserna eller de blå ögonen. Det säger jag för att de övriga karaktärerna fortfarande känns urvattnade och tråkiga.

Medium
En mordkomplott med förgiftade värktabletter. Inte det mest spännande fallet, men så tittar jag inte heller på denna serie för enbart fallen. Oftast inte, i alla fall. För det är familjen och deras samtal, problem och vardag som lyfter Medium. Vanligtvis vill jag se så lite som möjligt av karaktärernas privatliv i liknande serier, de ska bara lösa genomtänkta fall, men jag gillar verkligen familjen Dubois. Och jag gillar verkligen Medium. Det är dock synd att man alltid kan räkna ut saker innan Allison gör det. Som att mötesplatsen var en flygplats i detta avsnittet. Men man kan väl inte få allt.

Criminal Minds
En galen stalker. Som inte blinkade. Ovanligt avsnitt då de oftast involverar döda offer. Men det funkade även med ett levande. Inte lika bra som det varit, men jag kan gå med på ett mellanavsnitt då och då.

Fringe
Jakten efter svar fortsätter, i samma takt som förut. En fråga bara: krossas glas i så höga hus så lätt? Känns lite oansvarigt. I vanlig ordning ställs fler frågor än som får svar. Men Charlie var med lite mer än tidigare. Det gillas.

Studio 60 on the Sunset Strip
Åh, va bra!

Veckans frustration

I Need a Man av Eurythmics.

I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress

I need a man

Baby baby baby, don't you shave your legs
Don't you double comb your hair
Don't powder puff, just leave it rough
I like your fingers bare
When the night comes down, I can turn it round
I can take you anywhere
I don't need love, forget that stuff
You know that I don't care

I need a man

I don't need a heart breaker
Fifty-faced trouble maker
Two timing time taker
Dirty little money maker
Muscle bound cheap skate
Low down woman hater
Triple crossing double dater
Yella bellied alligator

I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress

Ute i verkligheten

Ute i verkligheten slåss skinnskallar med vänsterextremister på Sergels Torg. Varför vill man spendera sin lördag så? När man kan fika. Och gå på utställning.
Tittade in en sväng på Henrik Isakssons vernissage på galleri Ikon. Det var en liten utställning. Klaustrofobisk. Stora fina bilder. Men få. Vin eller Sprite att dricka och armbågar att gå in i.
Den okultiverade delen av mig tyckte att det var mysigare att fika. Gott te och trevligt sällskap. Alltid välkommet.

Kommande, kommande, kommande

Die Welle
Jag tror att Die Welle kan vara en scary film. Inte på ett skräck-aktigt vis utan läskig för att den visar på hur lätt människor kan ledas in i sektliknande idioti. Trailern visar egentligen för mycket för att vara en bra trailer. Men när scenen där läraren kommer in och alla ställer sig upp i likadana vita skjortor visas (från 1:42), ryser jag av obehag. Jag tror inte filmen kommer lyckas att hålla den känslan rakt igenom, men den kan vara värd en titt.
5 december.

RocknRolla
Äntligen (får man väl säga) kommer Guy Ritchie med en ny film. Old school vs. new school. Alla efter samma byte. Gerard Butler, Tom Wilkinson, Thandie Newton och Jeremy Piven m.fl. Jag förväntar mig snabba klipp, klantiga brottslingar och svart humor. Beroende på vilken trailer man ser, får man dock lite olika uppfattning om filmen.
12 december

The day the earth stood still
Jag har aldrig gillat Keanu Reeves. Jag tycker att han är stel och tråkig. Men här spelar han en alien i människorform, så det är möjligt att det funkar. Jennifer Connelly och Kathy Bates brukar dock vara bra. Denna remake, eller detta berättande av en tidigare berättad historia, har potential att bli en schysst film med snygga effekter, men känns just nu mest konstig om man tittar på trailern.
12 december

Transporter 3
Men herregud. Kom igen! Behövs det verkligen en till sådan här film? En uppvisning av Jason Stathams pumpade kropp och titta-vad-vi-kan-göra-i-slowmotion. Men vill ni se en klichéfilm, varsågod. Håll er bara borta från mig.

Och lite längre fram i tiden:
Monsters vs Aliens
I mars nästa år (april här) landar aliens i Amerika och de enda som kan stoppa dem är monstren. Vill ni se filmhistoriens sötaste rymdskepp verkar Dreamworks nya animerade film Monsters vs Aliens en film för er. Den verkar åtminstone vara en film för mig. Och inte enbart för sött rymdskepp och insektsmarsvinsmonster. Hugh Laurie gör rösten till den icke(?) galna uppfinnarkackerlackan. Say no more, say no more.

Det behövs varma känslor en dag som denna

På grund av det förflutna. Nutiden. Och det som kommer. Med blicken bort från den kalla verkligheten känns allt lättare. Trevligare. Varmare.

Det pirrar lite i magen. Det gör faktiskt det. Jag kommer på mig själv att le, utan egentlig anledning. Inte ens veckans första tyvärr-mail fick mig ur balans. Det andra kommer dock slå hål i en dröm och alltså vara svårare att rycka på axlarna åt. Men jag har byggt upp en grund.
En grund av leenden, av skratt, av andfåddhet, av varma känslor. Jag är kär. Fånigt kär.
Det är inte ömsesidigt, men det gör inget. Och efter 22 avsnitt kommer det att vara över. Men för nu, låter jag mig svepas med.

Tänder ett ljus...

… för en liten tjej som skulle ha blivit tre år idag om inte världen varit så hemsk och orättvis som den är.

Ja, jag är fem år

Idag började inget vidare. Det tog en och en halv timme att komma upp ur sängen efter att klockradion gick igång. Det är mer än vanligt, om man säger så. Väl uppe går allt i slowmotion. Jag är hängig. Och nere.
När man är trött och nere måste man ta till sådant som piggar upp och gör en på bättre humör. Söta saker gör mig alltid på bättre humör. Igår köpte jag en liten Toad, och jag kan verkligen inte låta bli att le när jag ser honom. Och jag behöver le idag, då jag är alldeles för hängig för att ge mig ut och gå på bio. Putläpp.

Toad

I do love my muffins

Janeane Garofalo (1997).

I väntan på nästa tyvärr-mail

Ja, jag är negativ. Född sådan. Men det är svårt att vara positiv när man kommer från en intervju och känner att man inte fick sagt det man ville säga och stakade sig på resten.
Men jag kommer inte behöva sitta och tänka på det. Inte alltför mycket i alla fall. Denna vecka har jag nämligen ovanligt mycket inplanerat, som biobesök i Uppsala imorgon, som middag på onsdag, som middag på fredag och vernissage på lördag. Och kanske ännu en intervju.

Just nu är det dock svårt att sluta tänka. Därför ska jag förlora verkligheten en stund och njuta av första och tyvärr enda säsongen av Studio 60 on the Sunset Strip.

Veckans favorit i repris

Right in Two av Tool.

Amatörvideo

Lite humor

Simon Evans, Comedy Store 2003

I filmens värld

Tiden går. Och jag står still. Persiennerna har varit neddragna hela dagen. Ville inte se att allt går vidare där ute i verkligheten. Dagarna springer iväg och jag får inget gjort. Har ingen kraft att ens försöka.

Så något annat att tänka på, något att göra som inte direkt innefattar verkligheten. Så lite tid och så mycket att välja mellan:
Nyckel till frihet, en måste-ses-film med bland andra Tim Robbins och Morgan Freeman, kl 22.00 på tv400.
The Game, där en materiellt rik finansman (Michael Douglas) får en födelsepresent, som vänder upp och ned på hela hans tillvaro, av sin bror (Sean Penn). David Fincher-paketerad film kl 22.30 på kanal 5.
One Hour Photo med en förvånandsvärt skrämmande Robin Williams i huvudrollen. En snygg film om besatthet, kl 22.30 på tv3.
Lida, med en övertygande galen Kathy Bates som "tar hand om" sin skadade favoritförfattare (James Caan), kl 23.30 på tv6.

I övrigt går även:
X-men kl 19.35 på tv3
Apocalypse Now kl 21.00 på tv4Film
Guds Stad kl 23.00 på svt2

Från mörker till bisarra karaktärer

Låt Den Rätte Komma In är egentligen en söt kärleksfilm som råkar ha mord- och vampyrinslag. En mobbad killes behov av vänskap i den svenska 80-talsvintern, kantad med snö, skuggor och mörker.
Kåre Hedebrant övertygar i rollen som den mobbade Oscar. Man känner med honom, trots att han är snorig i största delen av filmen (hu), och förstår hans önskan till hämnd. Genom sin speciella vänskap med den nya grannflickan Eli får han styrkan att stå upp för sig själv.
Låt Den Rätte Komma In erbjuder vanlig svensk realism med ovanligt snygga skräckscener. Förutom några få undantag, som mestadels finns i början av filmen, har Lindqvist och Alfredson lyckats med det svåra konststycket att få de svenska replikerna att kännas äkta. Skuggor och mörker gömmer visuella brister och gör exempelvis klättringen på sjukhusväggen och scenen i Elis badrum kittlande bra. Scenen i badhuset där kameran bara visar det som syns under vattnet är riktigt schysst. Ett effektivt sätt att skapa rätt stämning, utan att visa för mycket. Och det är ledmotivet för hela filmen som är lågmäld och lite trevande, samtidigt som den ger rätt mängd information vid rätt tillfällen.
Jag blev glatt överraskad av denna film. Dock kan man fråga sig hur Eli lyckats överleva så länge med tanke på att hennes hjälpreda visade sig vara en rätt klantig mördare.

Låt Den Rätte Komma In får tre och en halv välpoppade popcorn.

När det gäller Burn After Reading så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. För den var bra, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag ställer stora krav på bröderna Coen då jag vet att de kan. Det är kanske därför som jag inte blev helt glad av denna film. Jag tror att det beror till hälften på själva filmen och till hälften på mina alltför höga förväntningar.
Skruvade karaktärer finns dock med, skruvade händelser och förvecklingar som alla är ingredienser som brukar göra Coen-filmerna så ypperliga. Men Burn After Reading kändes kallare, inte lika kärleksfullt bearbetad och timad.
Frances McDormand är något av en älskling sedan Fargo och hon gjorde mig inte besviken här heller. George Clooney fungerar bra i sin bisarra roll. Brad Pitt klarar sig lite bättre än väntat, även om komedi fortfarande inte känns helt naturligt i hans händer. Bilden av John Malkovich med morgonrock och yxa är klockren.
Så visst erbjuder Burn After Reading skratt. Speciellt fungerar den något trötta ordväxlingen mellan J.K. Simmons och David Rasche på CIA:s kontor riktigt bra. Filmen erbjuder även den (för mig i alla fall) mest oväntade dödsskjutningen sedan Pulp Fiction. Det är inte att pinka på.

Burn After Reading får dock tre smått besvikna popcorn.

De ger mig gråa hår...

Jag börjar bli gammal. Jag har sett tecknen förut, men samtidigt har jag väl egentligen aldrig känt mig ung. Dock blev det rätt klart nu när jag tittade igenom 2008 års sexigaste män (enligt People) och såg nästan enbart pojkar. Är de ens 20 år? Torra bakom öronen? Vart är alla män?
Hugh Jackman, som vann detta år, är väl visserligen en man. Även Daniel Craig. Annars var det, kanske, fyra eller fem till. Av sammanlagt 16. Så ja, jag börjar nog bli gammal.

För övrigt gillar jag denna bild på Daniel Craig. Inte enbart för att de riktigt blå ögonen syns, utan även för att jag verkligen tycker om när delar av ansiktet vilar i skuggor. Mustigt.

Blaha...

Eventuell spoiler-varning:

Men CSI, vad håller ni på med? Här hade ni chansen att dra ut på handlingen lite, skapa lite misstankar om korruption inom kåren, låta det spridas till ännu fler. Men vad händer? De kommer på vem den verkliga boven är inom den första kvarten! Wow. Så spännande.
Hela avsnittet kändes blaha. Kände visserligen lite med Grissom, men annars var det mest tråkigt.
Egentligen var detta första avsnittet på den nya säsongen. Det ställs vanligtvis lite extra krav på de första avsnitten (och de sista), som ska skapa intresse och mersmak (och lämna en med en längtan till nästa säsong). Här var det tur att 5:an bara fortsatte att visa serien utan paus, för detta var ett svagt avsnitt. Bättring tack.

Veckans låt

Glory Box av Portishead.

I'm so tired, of playing
Playing with this bow and arrow
I'm gonna give my heart away
Leave it to the other girls to play
For I've been a temptress too long

Just...
Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
I just wanna be a woman

From this time, unchained
We're all looking at a different picture
Thru this new frame of mind
A thousand flowers could bloom
Move over, and give us some room

Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
I just wanna be a woman

So don't you stop being a man
Just take a little look from our side when you can
Sow a little tenderness
No matter if you cry

Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
Its all I wanna be is all woman

For this is the beginning of forever and ever
Its time to move over
Cause it's all I wanna be

I'm so tired, of playing
Playing with this bow and arrow
I'm gonna give my heart away
Leave it to the other girls to play
For I've been a temptress too long

Just...
Give me a reason to love you
Give me a reason to be

Ensam på scen

Ett litet tips: ikväll klockan 23.35 visar SVT2 en halvtimme Bill Hicks från 1990. Se.

Det är visserligen humor på samma kanal från 21.05 till 01.30. Axis of Evil, Chris Rock, Bill Hicks och Aristocrats.
Public service när den är som bäst.

En liten text om döden

I vissa serier, där misären tagit sitt fasta grepp om handlingen, dör folk på löpande band. Sjukhusserier ligger högt på listan gällande dödsantal. Speciellt ER verkar ha gjort misär till sin specialitet.
Men död behöver inte vara något negativt. Varje avsnitt av Six Feet Under inleddes med att någon dog. Helt fantastiskt. Skillnaden mellan Six Feet Under och ER, är dock att misären som fanns med i SFU aldrig var det primära.

Följande kommer antagligen att innehålla vissa spoilers för er som inte sett veckans House och CSI.

I House brukar de sjuka oftast räddas i sista stund. Oftast. Men inte denna vecka. Och det berodde inte på att sjukdomen var för svår eller att sjukdomsförloppet gick för snabbt. Det berodde på att de hade fel teori och gav fel behandling som direkt ledde till att patienten dog.
En omväxlande handling som hjälper till att göra karaktärerna mer mänskliga, samtidigt som det ger serien lite mer djup.

Dock brukar det sällan vara nyckelpersoner i serierna som dör. Det är strongt att ta död på någon som varit en del av serien sedan den startade. Men visst kan det vara frustrerande. När Lem dog i The Shield funderade jag ärligt på att sluta titta. Inte bara för att han var min favorit och den enda av dem som hade lite samvete, utan även för att… nej, det var nog endast för att han var min favorit.
Karaktärer kan flytta och på så vis lämna serien, vilket lämnar rum för dem att återkomma, men att avliva dem är ju slutgiltigt (om de inte är med i Dallas förstås).
I veckans CSI gick Warrick sitt öde till mötes. Jag hade önskat att det skulle ha kommit som en överraskning, men scenerna innan skvallrade om att något sådant var på gång. Trist, men ändå schysst. Att det var Warrick som dog gjorde inte mig något då han varit rätt stönig på sistone, och sådant tolererar jag inte mer än ett, kanske två avsnitt. Hans död kommer dock naturligtvis leda till ledsna/arga/jobbiga kollegor, vilket i sin tur kommer leda till en irriterad missTv.

Jag var tvungen...

Det känns på något sätt som att denna är gjord till mig. Eller vad säger ni? Tack ännu en gång, Emelie.

Veckans cover

I'm on fire med Bat For Lashes.

Hey little boy is your mama home
Did she go and leave you all alone
I got a bad desire
I'm on fire

Tell me now baby is she good to you
Can she do to you the things that I do
I can take you higher
I'm on fire

Sometimes it's like someone took a knife baby
Edgy and dull and cut a six-inch valley
Through the middle of my soul

At night I lay at home with the sheets soaking wet
And a freight train running through
The middle of my head
Only you can cool my desire
I'm on fire

Jekyll

Tredje avsnittet av Jekyll ikväll. Mumsig serie som förövrigt bara kostar 50 spänn på Amazon.co.uk. 50 spänn! Helt otroligt billigt. Köp!

Lagt kort ligger

Jag är ju av den åsikten att man måste se dålig film för att verkligen uppskatta de bra. Men ibland blir jag lite osäker.
Första gången jag såg trailern för filmen 21 blev jag lite förundrad. Var det verkligen en ny film? För den kändes bekant. Som att jag hade sett den förut.
Vissa filmer räcker det att se några minuter av för att veta att den inte kommer att vara bra. Inte alls. Ändå fann jag mig själv titta på 21. Och jag hade rätt. Den var inge bra. Mina förväntningar var inte höga, Robert Luketic har tidigare gjort filmer som Monster-in-law och Win a Date With Tad Hamilton!, men filmen började inte helt dåligt. Däremot blev den sämre rätt så snabbt och lagom till Las Vegas-scenerna gick det bara utför.

När en film är dålig kan det ibland vara väldigt lätt att peka på vad som gör den dålig. Det kan vara skådespelarna som inte gör sitt jobb. Det kan vara handlingen som inte håller. Dialogen kan vara krystad.
Svårare är det dock när man inte direkt kan peka på vad det är som har gått fel. Jag ser inget egentligt fel i skådespelarinsatserna. Jag förstår tanken med handlingen. Dialogen har sina ljusa stunder. Men…
Och det är ett stort men. När huvudpersonen sitter och grinar för att han förlorat allt och det enda jag kände var en axelryckning, då har regissören misslyckats någonstans.
Oavsett om det är en hjälte, en anti-hjälte, en svag person att tycka synd om, en skitstövel man älskar att hata – hatar att älska, så måste huvudrollen väcka känslor hos tittaren. Men inte i denna film. Totalt hjärtstillestånd. I händerna på en regissör som inte kan hjärt- och lungräddning.

I've got a little itch, down there. Would you mind?

I torsdags såg jag den nya Bond-filmen. Den var lika sevärd som Casino Royale, men jämnare. Det fanns inget som jag störde mig på, som kärleksdravlet i den första. Och ja, jag kallar den för första och Quantum för den andra, för det känns verkligen som de med dessa två filmer har börjat om. Inlett en ny era för Bond. James Bond. Mer fart, mindre tricks.
Och jag tycker faktiskt att de har lyckats. Det är inte suveräna filmer, men de levererar det de ska. Spänningsfull action, stenkall hårdhet och då och då även kvick dialog. Tyvärr försöker de ibland för mycket och vissa actionscener blir så långa att de till slut övergår till att nästan bli komiska. Jag har en känsla av att det inte var meningen.
Just nu kan jag inte se någon annan än Daniel Craig som Bond, vilket är ett bra betyg. Stenhård, men samtidigt en gentleman. Den iskalla Judi Dench som M är klockren.
Jag ser egentligen bara ett problem. Nu när jag sett den, vill jag se fortsättningen. Nu. När kommer nästa avsnitt? Varför gjordes det inte till en tv-serie istället?

Quantum of Solace får tre välpoppade popcorn.

Blå svagheter

Någon mer än jag som har märkt att Daniel Craig från och till har väldigt blå ögon? Det är något speciellt med riktigt lysande blå ögon. De fascinerar mig. Får mig att bara sitta och stirra med öppen mun. Och jag vet inte varför.
Jag tycker egentligen att alla ögonfärger har sin charm. Från riktigt mörka ögon till vackert gröna. Men riktigt blå ögon, i visst ljus, har någon slags förtrollande effekt på mig. Och det har ingenting med personen att göra. Bara ögonen.
Daniel Craig har dem. Michael Chiklis i The Shield har dem. Men kanske framförallt så har Hugh Laurie dem. Visserligen har herr Laurie även DET, så min fascination med honom stannar inte vid hans ögonfärg.

Jag har fem riktiga svagheter. Svagheter som antagligen skulle bli förödande för mitt känsliga hjärta om de alla stämde in på en och samma person. Någon som:
1. Har rött hår.
2. Har skägg.
3. Är engelsman.
4. Kan spela piano.
5. Har DET.

Rött hår och skägg är ingen hemlighet. Jag har alltid älskat rött hår, alltid velat ha rött hår, alltid fascinerats av rödhåriga människor. Skägg är en något senare fascination men ändock en stark sådan.
Min fascination av engelsmän är helt oförklarlig. Jag vet inte varför, men det kittlar lite i magtrakten av dialekter. Denna kategori inkluderar även irländare och skottar. Naturligtvis.
Pianon kan få mig att lätta, både i fysisk och ljudlig form. Pianomusik är inte automatiskt bra, men när den är riktigt bra sänder den stötar längs min ryggrad ner till lägre breddgrader. Så förför mig vid pianot.
DET är svårt att förklara. Vissa människor har det bara. DET som får mig att bli förläget blyg, bli fnittrande glad, bli gapande fascinerad, bli varmt våt – på en och samma gång.

Och för att bevara husfriden, så finns det naturligtvis andra saker som jag är svag för. Som snällhet, humor, mjukhet, omtänksamhet, fina leenden och intelligens. Viktiga saker.

Spell teacher: B I T C H

Fick mail om vad som behöver göras om i exjobbet idag. Samma dag som omarbetningen ska lämnas in. Bravo. Verkligen. Framförhållning är bra, men tydligen inget som hon arbetar med. Bra examinator. Verkligen.

En värmande liten tomte

Lite dammig är han (att dammtorka ligger inte högt upp på min to-do-lista, om ens med på listan). Och visst är det lite tidigt att ha en tomte framme redan. Även om han är ett ljus. Fast, ska jag vara helt ärlig så har han stått framme sedan förra julen. Jag är inte så bra på att ställa undan saker heller.
Nu lyser han fint i fönstret. Hans luva är nästan helt borta nu. Delar av hans hjärnsubstans sitter klistrat på fönstret. Var lite för ivrig i mitt blåsande när jag skulle släcka honom. Någon gång i december 2007.

från när han var rätt ny och inte lika dammig...

Passerat bäst-före-datum

Min nacke lade av igår, så min rörlighet är begränsad, trots varm och skön kudde. Idag har även händerna börjat att krångla. Jag är väldigt medveten om varje led. Jag hoppas att det är något tillfälligt, ett tecken på att jag använt datorn lite för mycket. Då är det bara att ta en paus.
Tristare vore det om det beror på kylan som har letat sig in i lägenheten. Elementen är på för fullt, men det är fortfarande kyligt här inne. Jag är så trött på den här lägenheten. Vill inte behöva ha vantar på mig inomhus. Det kan även vara ett tecken på en kommande förkylning. Jag hoppas nästan det, för annars kommer armbågar och knän att följa och då är vintern verkligen här.

På topp

Egentligen skulle jag ha varit på praktik nu. Egentligen. Istället sitter jag hemma och tycker lite synd om mig själv. För istället för praktik så börjar mitt studieuppehåll idag. Inte lika roligt.
Men jag blir inte sysslolös. Jag måste fortfarande fixa till exjobbet. Jag måste fortsätta mitt sökande efter en praktikplats. Och jag måste ta kontakt med csn som kommer att kräva att jag betalar tillbaka denna månads studiemedel, som jag fått och redan börjat använda till sådana där onödiga saker som hyra. Hurra.

Veckans behov av avgiftning

Detox av Strapping Young Lad

I've got a feeling
With the wrong people
And I can't control my thoughts

I wish that I could sleep
And just get this over with
This is only high school bullshit

I was warned
Absolutely numb
No good around people
Everyone knows and watches me

How did I get here tonight?
What am I doing here?
How did I reach this state?
How did I lose my sight?

I'm lost
I'm freaking
And everybody knows
Everyone's watching

So here's all my hopes and aspirations
Nothing but puke
God, I'm so lonely...

I just want to feel

Bond begins

Jag såg aldrig Casino Royale när den gick på bio. Men eftersom jag planerar att se den nya, Quantum of Solace, så var det hög tid att göra sig lite bekant med den nya Bond. James Bond.
Till att börja med kanske jag ska säga att jag aldrig direkt varit ett fan. Men Bond har förändrats. Eller kanske kommit ikapp med den övriga actionutvecklingen. Men jag gillar att musiken i filmen fortfarande skriker Bond. Och att saker som den klassiska Bond-bilen är med.

Casino Royale börjar riktigt bra. Noir-känslan med det svartvita i början är stämningsfull och jaktscenen som följer är väldigt välgjord. När boven hoppat igenom det höga fönstret och Bond följer honom genom att braka igenom väggen, skrattade jag högt. Absolut min favoritscen.
Tyvärr svalnar filmen av i och med pokerscenerna. Och då det följs av ett oförklarligt långt kärleksdravel så börjar mitt intresse att dala. Och det kommer aldrig tillbaka igen. Synd.

Så filmen i helhet kunde ha varit bättre. Men det finns bra detaljer. Som jaktscenen i början. Som den klockrena dialogen mellan Bond och M. Som den förvånansvärt ömsinta scenen där Bond sätter sig ner bredvid tjejen i duschen för att trösta. Be still my romantic heart.
Och Daniel Craig som Bond – utmärkt.

A picture says more than a thousand words

Vit plast i höstsolen syns lång väg. Men man ska väl inte kalla det för plastdräkt. Och man ska inte kalla honom Stormtrooper. Inte om man är ett äkta Star Wars-fan. För om man är äkta så vet man att han var en Scout trooper. Inte en Stormtrooper. Sådant där är viktigt. Om man är äkta.
Jag är inte äkta. Men jag var en kameleont idag. På Sci-Fi-mässan i Älvsjö.

Egentligen var det för mycket folk för min smak. För mycket folk som trängdes och gick in i mig vart jag än stod. Och egentligen var det för lite av sådant som jag tycker är roligt att titta på.
Men som förra året så kom jag därifrån med en sak jag tycker om: bilder. Bilder på mina favoriter. Idolfoton att sätta upp på väggen. Bilder fascinerar mig och egentligen skulle jag vilja fylla mina väggar som nu, av lathet, gapar tomma. Förutom hallen där det finns idolfoton från Fight Club, Shaun of the Dead, Leon och Omen. Nu har samlingen utökats med The Dark Knight (Jokern x2), Gökboet, Jaws och Hellraiser. Samt en bild på Hugh Laurie som fångade mitt hjärta. Bokstavligen.
Sedan var det även dags att fylla på filmbiblioteket här hemma. Denna gång med lite Dario Argento. Närmare bestämt en box med sju av hans filmer. Det var på tiden.