lördag 8 november 2008

Blå svagheter

Någon mer än jag som har märkt att Daniel Craig från och till har väldigt blå ögon? Det är något speciellt med riktigt lysande blå ögon. De fascinerar mig. Får mig att bara sitta och stirra med öppen mun. Och jag vet inte varför.
Jag tycker egentligen att alla ögonfärger har sin charm. Från riktigt mörka ögon till vackert gröna. Men riktigt blå ögon, i visst ljus, har någon slags förtrollande effekt på mig. Och det har ingenting med personen att göra. Bara ögonen.
Daniel Craig har dem. Michael Chiklis i The Shield har dem. Men kanske framförallt så har Hugh Laurie dem. Visserligen har herr Laurie även DET, så min fascination med honom stannar inte vid hans ögonfärg.

Jag har fem riktiga svagheter. Svagheter som antagligen skulle bli förödande för mitt känsliga hjärta om de alla stämde in på en och samma person. Någon som:
1. Har rött hår.
2. Har skägg.
3. Är engelsman.
4. Kan spela piano.
5. Har DET.

Rött hår och skägg är ingen hemlighet. Jag har alltid älskat rött hår, alltid velat ha rött hår, alltid fascinerats av rödhåriga människor. Skägg är en något senare fascination men ändock en stark sådan.
Min fascination av engelsmän är helt oförklarlig. Jag vet inte varför, men det kittlar lite i magtrakten av dialekter. Denna kategori inkluderar även irländare och skottar. Naturligtvis.
Pianon kan få mig att lätta, både i fysisk och ljudlig form. Pianomusik är inte automatiskt bra, men när den är riktigt bra sänder den stötar längs min ryggrad ner till lägre breddgrader. Så förför mig vid pianot.
DET är svårt att förklara. Vissa människor har det bara. DET som får mig att bli förläget blyg, bli fnittrande glad, bli gapande fascinerad, bli varmt våt – på en och samma gång.

Och för att bevara husfriden, så finns det naturligtvis andra saker som jag är svag för. Som snällhet, humor, mjukhet, omtänksamhet, fina leenden och intelligens. Viktiga saker.

1 kommentar:

Sunkmamman/Cupcakes sa...

Jag är också extremt svag för pianister. En gång låg jag på soffan hos en kompis och läste en tidning när han satte sig vid pianot och improviserade lite. Jag kom på mig själv att jag hulkgrät för att det var så oerhört vackert. Piano berör mig på djupet, på ett annat sätt än vad exempelvis gitarr gör.