Min soffpartner för nyårsveckan envisades med att se piratfilm två och tre, med Johhny Depp, Orlando Bloom och en ofantligt pipröstad Keira Knightley, istället för att fortsätta titta på West Wing. Han står i skamvrån i detta nu. Skitfilmer...
Jag hade som nyårslöfte att gå på mer bio, och jag kan säga att jag har hållit det löftet. Med råge. Förra året såg jag typ nio biofilmer. I år har jag sett 22 filmer på bio. Det måste vara ett rekord för min del, och mer än dubbelt så många som förra året.
Alien vs Predator: requiem – januari
The Golden Compass – januari
I am Legend – februari
Run, Fat Boy, Run – februari
Sweeney Todd – mars
No Country For Old Men – mars
Iron Man – maj
Be Kind Rewind – maj
Street Kings – maj
Indiana Jones & the kingdom of the crystal skull – maj
The Incredible Hulk – juni (3 popcorn)
Narnia: prince Caspian – juli (2.5 popcorn)
Sex and the City – juli (2.5 popcorn)
Hancock – juli (3 popcorn)
The Dark Knight – juli (4 popcorn)
Wall-e – september
Hellboy II – oktober (2.5 popcorn)
Quantum of Solace – november (3 popcorn)
Låt Den Rätte Komma In – november (3.5 popcorn)
Burn After Reading – november (3 popcorn)
Der Baader Meinhof Komplex – december (3 popcorn)
RocknRolla – december (3.5 popcorn)
Så här i efterhand, i ljuset av andra filmer borde man kanske tänka om lite när det gäller betygen på en del av dem. Narnia borde exempelvis ha fått två. The Incredible Hulk var jämförelsevis inte lika bra som de andra som fick tre.
Alla är ju inte betygsatta och jag tänker inte göra någon uppskattning på dem nu heller. Sådana betyg ska sättas alldeles efteråt, när man vet hur glad filmen faktiskt gjorde en.
Det är hursom The Dark Knight och Iron Man som fått mig att bli gladast i år. No Country For Old Men var den största besvikelsen. Street Kings och Narnia var sämst, även om det var några andra som inte var mycket bättre.
Men i det stora hela måste jag säga att det har varit ett bra bioår.
Hemma igen. Ofantligt skönt. Men det har varit en trevlig jul. Juldagsfesten var som vanligt en hit. Mycket värme, skratt och kärlek. Jag älskar er alla (förutom Spike). Annars var det lugnt och skönt med mycket slappande och ätande. Och The West Wing.
Det har blivit några avsnitt per dag. Sex hittills i dag, fler lär det bli. Det är så bra! Dialogen, karaktärerna, kameraåkningarna. Jag är väldigt svag för långa scener och schyssta kameraåkningar och denna serie har dem som en stadig ryggrad med scener som går in i scener och karaktärer som går in och ut med fantastiska replikskiften som bara måste applåderas.
Och inledningen på säsong två... fantastiskt. Och ja Jakob, du hade rätt, de första femton minuterna är ett perfekt exempel på hur man gör perfekt drama. Se denna serie. Nu.
Så. De värmländska skogarna har välkomnat mig ännu en gång. Mat. Värme. Jul. Jag har dock inte kunnat slappna av riktigt än. Ibland känner jag att det är på gång, men så ser jag ner på mitt högra ben som fortfarande rycker. Total stillhet är vad jag väntar på. Och ett och annat andetag. Då och då. Djupa andetag.
Det kommer nog inte bli så mycket mer livstecken här på ett tag. Vi får se. Inspirationen kanske kommer när dvalan lagt sig. Vi får se.
Dagens kortspel: Philadelphia
Dagens godaste: Grönpepparsås
Dagens bilmusik: Apocalyptica
Dagens namn: Lus-Oskar
Dagens film: The Shadow
Dagens tv-serie: The West Wing
Dagens ord: Drillsnuttan
Jag har ju som sagt haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, så den fick bli dagens första. Det är en bra engelsk film, med bland andra Ewan McGregor och Christopher Eccleston, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är på sätt och vis ett kusligt porträtt på hur någon blir mer och mer galen, superbt ackompanjerat med en pianoslinga utmed filmen. Men det handlar inte bara om en person utan om tre vänner som på många sätt är både sviniga och osympatiska. Men intressanta. Tillsammans genomför de en morbid plan. Girigheten och galenskapen hinner dock snart ikapp dem.
Se den.
Film nummer två borde jag ha sett för flera år sedan, men av någon anledning har det inte blivit av tidigare. Och, ja Anja, jag skäms lite. Men nu har jag i alla fall sett den. Jag tänkte att när jag ändå fått en dos av Ewan McGregor, så kan jag lika gärna fortsätta. Med lite Moulin Rouge. Det är en fin och sorgsen kärlekshistoria i fantastisk bisarr paketering. Bisarra karaktärer och bisarra musiknummer i ett visuellt virrvarr. Det är omöjligt att sitta oberörd.
Och Ewan är övertygande som alltid. Han har ett leende att förlora sig i. Ett leende som får mig att le. Jag har försökt att hitta en statisk bild som visar på det, men det var inte lika lätt som jag trodde. Ni som har sett någon film med honom förstår nog vad jag menar ändå. Men här är ett försök:
Nu ska jag börja packa. Hemfärd imorgon. Jag vill inte egentligen. Jag menar, det ska bli trevligt att träffa (vissa av) de som jag träffar så sällan. Jag ser exempelvis fram emot juldagsfesten. Men jag vet även att det kommer att ställas frågor som jag inte orkar svara på just nu. De vill väl, men jag har ingen lust att berätta samma sak om och om igen. Vet inte vad jag ska svara...
Men små steg. Först packa. Sedan ta itu med hemresan. Ett steg i taget. Små steg.
Wise Up av Aimee Mann.
It's not what you thought
When you first began it
You got what you want
Now you can hardly stand it though
By now you know
It's not going to stop
'Til you wise up
You're sure there's a cure
And you have finally found it
You think one drink
Will shrink you 'til you're underground
And living down
But it's not going to stop
'Til you wise up
Prepare a list of what you need
Before you sign away the deed
'Cause it's not going to stop
'Til you wise up
No, it's not going to stop
'Til you wise up
No, it's not going to stop
So just...
Give up
För tillfället känner jag mig bara glad när jag tittar på film. Lagomt patetiskt, jag vet. Men det är väl som min far alltid sade: ”Vem har sagt att en gris ska ha roligt?”
Nöff nöff...
Som tur är så har jag möjligheten att omringa mig med film. Och det är just det jag har gjort.
Att se Lock Stock & Two Smoking Barrels var som att träffa en kär gammal vän. Fortfarande en bra film. Snatch fungerar också fortfarande, även om jag tycker att delar av dialogen inte alltid håller vad jag anser vara det vanliga Guy Ritchie-måttet.
Kung Fu Panda bjöd på skratt och kung fu. Riktig kung fu, om man får tro min filmtittarpartner. Jag kan ju inte sådant där, men det var i alla fall en underhållande film.
Elizabeth är bra och vacker. Kostymdrama i sitt esse med Cate Blanchett, Geoffrey Rush och Christopher Eccleston i utmärkta rollprestationer.
Det blev varken Alien eller Aliens för mig igår. Det blev för sent och det är ju inte som att jag inte sett dem förut. Boxen med alla filmerna och fantastiskt mycket extramaterial står och lyser med sin närvaro i filmhyllan. Dock tittade jag just på Alien upphöjt till tre. Man kan skymta att det är David Finchers hantverk då och då, men i stort följer Alien 3 den Alien-tradition som skapades med de två tidigare filmerna. En del av de visuella effekterna är dock riktigt illa, vilket är förvånande och väldigt synd. Men jag gillar den ändå. Inte lika mycket som den första dock, men den är visserligen svår att slå trots sina nu 29 år.
Så det har blivit fem filmer hittills och helgen är inte över. Jag har haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, men vi får se vad morgondagen bär med sig.
Jag tror inte att det är en hemlighet att jag avgudar Alien. Och jag vill ju så gärna att ni gör det också. Nåväl. Ikväll har ni chansen att se både första och andra i trilogin (ja, jag ignorerar att det finns en fjärde film) vid fem i midnatt på 3:an. Se. Eller spela in och se en annan gång. Och sedan om och om igen. Tredje (och ja, fjärde) visas imorgon vid nästan samma tid på samma kanal. Fantastiskt!
23.55 Alien
02.00 Aliens
Man måste älska en film som är underhållande från början till slut. Man måste älska en film som får en att skratta. För RocknRolla fick mig att skratta. Och le stort, även efter jag lämnat biosalongen. Det är så det ska vara. Det starkaste tecknet på att jag sett en bra film.
Och nu skiter jag i att jag var på perfekt humör för just en sådan här film igår, vilket gör att jag är fnittrande positiv nu, för RocknRolla var fan en bra film.
RocknRolla har den rätta Guy Ritchie-känslan. Snabba klipp, action, intressanta kameravinklar, smart musikanvändning, bra skådisar och underbar humor. Man vet vad man får. Men det gör inget, för det görs så bra, så underhållande.
Det finns några scener som står ut lite extra. Som det klantigt utförda rånet som leder till en riktigt underhållande jakt- och fightscen mellan The Wild Bunch och de nästintill oförstörbara ryssarna. Som filmhistoriens kanske bästa sexscen. Som scenen mellan One Two och Handsome Bob.
Jag gillar speciellt samspelet mellan One Two, Handsome Bob och Mumbles, vännerna som bildar The Wild Bunch. Och vad One Two gör för Handsome Bob... det är äkta vänskap. Och mitt hjärta växte till det dubbla.
RocknRolla får tre och ett halvt välsmakande popcorn.
Jag har roat mig med att titta på trailers för några av de filmer som har biopremiär här snart. Det är en blandad kompott av både lovande och mindre lovande filmer. Och sedan en hemsk.
Mellan väggarna (Entre les murs)
En lärare försöker nå sina ifrågasättande elever med sitt budskap och... nej, jag orkar inte skriva mer. Det är möjligt att denna franska film får fram något nytt, men det kommer i så fall inte fram i trailern. Det känns som vi redan har hört denna handling förut. Något som dock talar för denna film är att den inte är amerikansk vilket förhoppningsvis tar bort risken för ett typiskt amerikanskt filmslut.
Biopremiär: 19 december
The Duchess
Jag måste erkänna att jag är lite svag för kostymfilmer. Just för att de har sådan potential att bli storslagna och vackra i sitt utseende. Men jag är inte övertygad när det gäller The Duchess, som handlar om Georgiana Spencer – modeikon och politisk aktör – i sin jakt på den kärlek hon inte fann i sitt äktenskap. Men jag kan inte peka på om det är på grund av Kiera Knightley eller kärlekshistorien. Döm själva.
Biopremiär: 19 december
Yes man
En nejsägare går på ett jasägarmöte och bestämmer sig för att under ett år säga ja till alla frågor och förslag han får. Dråplig humor till följd. Och ja, det är Jim Carrey i huvudrollen. Fast det hade ni kunnat gissa själva antar jag. Kan säkert locka till skratt ibland, men frågan är om den verkligen kan hålla hela filmen igenom. I think not.
Biopremiär: 19 december
Allt flyter
Ett gäng killar bestämmer sig för att börja konstsimma med målet att vara med i VM. En synkroniserad komedi av Måns Herngren. Jag vet inte riktigt hur man kommer på en sådan idé, men jag måste säga att jag tror på den. Den verkar vara en fin film med söt humor.
Biopremiär: 25 december
Australia
En fin kvinna möter skitig man och tycke uppstår. Har vi sett denna förut? Nicole Kidman och Hugh Jackman möts när hon som nybliven änka behöver hjälp med sin boskapsranch. En kärlekshistoria med Andra Världskriget som backdrop. Baz Luhrmann har tidigare gjort Moulin Rouge! och Romeo + Juliet så den borde ha potential. Men jag är ändå skeptisk.
Biopremiär: 25 december
Chihuahuan från Beverly Hills
What. The. Fuck? Vem vill se detta? Nej. Nej, nej, nej, nej. Nej. Hu.
Biopremiär: 25 december
I mitten av januari hoppas jag att väntan är över. Att praktikplatsen är min. Att mitt sociala handikapp inte förstört mina chanser. Att min naivitet inte gjort mig besviken ännu en gång. Det är svårt att slappna av. Svårt att ta det lugnt. Och dagarna rinner mellan mina fingrar.
Så jag försöker tänka på något som jag vet kommer att hända. Arvikafestivalen. Det var ett tag sedan sist. 2003, då Ministry roade med en väldigt bra spelning. Då bodde vi i stuga, med säng, dusch, kök och tv. Och Bad Taste.
Det blir stuga även denna gång. Vuxenfestival. Och jag gillar det. För även om jag i vissa avseenden fortfarande är fem år, så har jag svårt för att vistas bland fulla tonåringar utan att det börjar rycka i avtryckarfingret. De äter upp mitt tålamod för mänskligheten lika snabbt som de häller i sig sin alkohol, grisar ner sig på festivalcampingen och ökar på sin vanliga ljudvolym. Även om jag en gång också var en jobbig tonåring, så har jag aldrig åkt på festival för festandet. Jag har åkt för musiken. För banden som man inte hade möjlighet att se annars. Festandet var en parantes. Ett sätt att umgås med tältgrannarna.
Jag har varit på Arvikafestivalen tre gånger: 1996, 1998 och 2003. Skulle åkt 2001 också för att se PJ Harvey, men var snäll och stannade hemma med en sjukling istället. Men till sommaren är det alltså dags igen. Och det är naturligtvis Depeche Mode som lockar.
Vid det laget är praktiken över och förhoppningsvis har jag ett jobb. Ett jobb som låter mig åka på festival. Ett jobb som räddar mig från tristessen att inte ha något att göra, som räddar mig från bördan över att vara skuldbelagd utan vetskap hur jag ska kunna betala tillbaka.
Drömma går ju.
Hunger Strike av Temple of the Dog.
I dont mind stealing bread
From the mouths of decadence
But I can't feed on the powerless
When my cups already overfilled
But it's on the table
The fire is cooking
And they're farming babies
While the slaves are working
The blood is on the table
And their mouths are choking
But I'm growing hungry
Är lite seg idag. Drack vin igår. Jag brukar inte dricka vin. Jag skyller på den trevliga och givmilda födelsedagsvärdinnan.
Lite utslagen är jag. Men rätt mysigt utslagen just nu. Nedbäddad i soffan. Har tittat på Dawn of the Dead och Axis of Evil. Det lär bli en eller två filmer till innan lördagen är över. Och kanske lite vitryss. Vi får se.
Tips: roliga Kung Fu Hustle visas på svt2 kl 21.05 ikväll! Jag tycker verkligen att ni ska se den om ni inte redan sett den. Eller se den igen. Skratt utlovas.
Jag önskar att jag hade samma självförtroende som den svarte riddaren. I'm invincible! Tyvärr är nog även jag mer en loony...
Choklad från Chokladfabriken. Trevligt skäggbeprytt sällskap. Och House. Dagen har blivit mycket bättre.
Förövrigt ett väldigt bra avsnitt och fin säsongsavslutning av House. Trist bara att det är slut... vilka blå ögon ska jag nu vila mina grå på?
När man är nere så känns det bra att det finns människor som muntrar upp en. Som skickar små YouTube-klipp som får mig att le. Som denna:
Tack Stefan.
Ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker, hur mycket energi och stressfyllda timmar man lägger ner. Det är dömt att misslyckas från början. Jag borde ha förstått det, men jag ville försöka ändå. Vi ville försöka. Vi ville för mycket, vilket ledde till att vi tog på oss för mycket. Lätt att vara efterklok.
Vill bara gå vidare nu. Men examensarbetet hänger fortfarande över oss som ett stort och mörkt åskmoln. Det känns som att det alltid kommer att göra det. Men jag orkar inte mer. Jag har ingen mer energi att lägga ner på det. Jag gav allt första gången. Jag stressade tills jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag kunde vid ett tillfälle inte längre komma ihåg vad min morfar hette i förnamn. Hur mycket jag än försökte minnas. Så stressad var jag. Till ingen nytta. För det är inte allt arbete som ligger bakom som räknas. Det är inte timmarna, stressen eller tårarna som räknas. Det är inte försöket som räknas. Det är resultatet.
Förutom lite CSI och Fringe gick gårdagen även i komedins tecken.
Först ut var Mystery Men:
Tre fantastiskt misslyckade superhjälte-wannabes, The Blue Raja (Hank Azaria), Mr. Furious (Ben Stiller) och The Shoveller (William H. Macy) kämpar för den goda saken i skuggan av stadens riktiga superhjälte, Captain Amazing (Greg Kinnear). Men när Captain Amazing kidnappas av superskurken Casanova Frankenstein (Geoffrey Rush), måste de utmana skurken och rädda sin stad och dess invånare. De får hjälp av bland andra The Bowler (Janeane Garafalo) och vapenspecialisten Dr. A. Heller (Tom Waits).
En riktigt rolig och bisarr film.
Den andra filmen för dagen var Kung Fu Hustle:
Två misslyckade småbovar, Sing och Bone, vill bli en del av yxgänget, de dansande gangsters som kontrollerar Canton och terroriserar dess invånare. Sing och Bone lyckas i sitt försök att bli medlemmar att få yxgänget emot fel kvarter. Några av invånarna är nämligen inte vad de verkar vara. Tack vare sina flinka fingrar får Sing sin chans. Och när det verkligen gäller för denne klantige wannabe, väljer han sida och når sin sanna potential.
Det är några riktigt schyssta karaktärer med i filmen som måste ses. Hyresvärdinnan till exempel, med hårrullarna och cigaretten i mungipan. Eller hennes flexible och flörtige make.
Jag brukar inte gilla kung fu-filmer, men denna är inte en vanlig kung fu-film. Fightscenerna är underbara, så bisarra och överdrivna att man inte kan låta bli att älska dem. Denna film är något för både den kung fu-fascinerade och den som gillar parodisk humor.
Ungen klarade sig. Skit i logiken, såklart klarade sig ungen. Men veckans CSI var bra ändå. Seriemördaren dödade sina offer med koldioxid medan han hängde upp dem i olika vardagliga poser. När de var döda och likstelheten slagit till, ställde han ut dem på olika ställen i Las Vegas som konstverk. Riktigt schysst! Mer sådana seriemördare!
Även Fringe var riktigt bra denna vecka. Kanske till och med det bästa avsnittet hittills, just för att saker nu börjar kopplas ihop. Riktigt intressant och spännande. Men avsnittet var även roligt. Och karaktärerna fortsätter att utvecklas och känns bättre och bättre. Speciellt samspelet mellan far och son, som både är varmt och roligt. Jag hoppas verkligen att det bra kommer att hålla i sig.
Det var ett tag sedan jag tittade på CSI: NY. Till viss del på grund av att det inte har blivit av, men också på grund av att jag blivit besviken på tidigare avsnitt. Men det är något speciellt med seriemördare som gör att allt blir bättre. Seriemördaren i avsnittet ”Hung out to dry” hade valt att kommunicera genom tröjtryck. Ord och koder gömda i motiven på de tröjor han klädde sina offer i. Riktigt coolt.
Tyvärr hände dock det som ofta händer i CSI. De tar inte vara på storyn. Och naturligtvis kunde man från början gissa vem som var mördaren. Tråkigt. Kanske försökte de att uppväga detta genom en slags cliff-hanger i slutet, men den var mer konstig än oväntad. Synd.
Nåväl. T-shirtsida: edoc laundry
Aaron Sorkin kan sin sak. Studio 60 on the Sunset Strip är ännu ett bevis på det. Denna serie är fantastisk.
Dialogen är ibland så snabb att man blir andfådd av att lyssna på den. Den är smart och skarp. Och det är ofta inte bara samtal två och två, ibland är de tre (eller fler) som har varsitt samtal med varandra samtidigt. Men det blir inte förvirrande och det känns aldrig som någon väntar på att någon annan ska säga klart sin replik. Och även om de flesta människor egentligen inte pratar sådär utan att någon gång staka sig eller säga fel, så känns det helt enkelt äkta.
Precis som i West Wing, går och pratar skådespelarna ofta samtidigt, något som också gör att det känns mer äkta och som att man är mitt uppe i det, som man är där. Visst finns det klipp i dialogerna, men de är inte så många och tempot håller. Sådant ställer inte enbart krav på manusförfattaren, utan även på skådespelarna, regissör och den som håller i kameran. Jag gillar att bilden oftast håller sig stabil.
Det finns mycket humor och värme i Studio 60, inte enbart i handlingen, utan även mellan karaktärerna vars samspel är felfritt. Speciellt vänskapen mellan Matt, den neurotiske perfektionisten, och Danny, the puppet-master som håller i alla trådar, känns genomtänkt.
Det är inget som faller platt. Även när tempot dras ner i vissa av avsnitten så blir det aldrig tråkigt, utan ger istället mer djup till både handling och karaktärer.
Genom dessa karaktärer visar Aaron Sorkin på en stor kärlek, vördnad, respekt och stolthet över tv-historien och det arv som finns inom speciellt humor-skrivandet.
Studio 60 har fått oförtjänt mycket skit om att själva humorprogrammet som serien handlar om inte är roligt nog. Men det är det som händer bakom kulisserna som är det intressanta, det arbete som leder till programmet och de politiska svårigheter som ofta står i vägen.
Så hur kunde denna serie enbart få en säsong, när Horatio Caine fortfarande slaktar sina usla one-liners i CSI: Miami och när andra serier får säsong efter säsong? Vågar man säga politiskt? Eller den religiösa högern, som verkar ha skrämmande mycket att säga till om?
Studio 60 är inte en lättsmält serie. Men det är det som gör den bra. Det och skarp dialog och övertygande skådespelarinsatser.
Äventyr kan vara spännande. Roliga. Livsomvändande. Eller så kan de vara tragiska. Tråkiga. Tidsödande.
Gissa vilket slags äventyr jag var ute på idag?
Jag skulle ut till Upplands Väsby för att träffa en vän, säga hej till hennes lille son och gå husesyn. Stanna en stund och sedan åka tillsammans in till stan för middag med ännu en vän. När pendeltåget nästan var framme i Upplands Väsby meddelade dock föraren att tåget inte skulle stanna vid den stationen på grund av något som involverade polisen. Så jag såg min station susa förbi och fick gå av vid nästa. Där hade inte stationskvinnan någon aning om vad som pågick förrän jag frågade om hur jag nu skulle ta mig till Upplands Väsby. Hon pekade mot pendeltåget. Tack.
Väntdelen av stationen blev snabbt full av folk och det syntes att hon blev mer och mer stressad. Hon hade inga svar. Tills hon plötsligt sade: "Nu stannar tågen där igen". Så jag hoppade på pendeln, vars förare sade att tåget inte skulle stanna i Upplands Väsby. Jag satt kvar och såg min station susa förbi ännu en gång. Gick av i Rotebro, hittade en buss och kom till Upplands Väsby lagom till att min vän mötte upp. Dags att åka in till stan igen. Värt. Nåväl, vid det laget hade i alla fall tågen börjat stanna vid vår station igen.
Och middagen var superb. Både maten och sällskapet.
Jag vet för lite om själva historian för att veta hur korrekt Der Baader Meinhof Komplex är. Men klippen från nyhetssändningar som visas utmed filmen, gör att den känns mer dokumentär och trovärdig.
Studentdemonstrationen som slutar i massmisshandel är väldigt gripande och skapar engagemang för historien. Man blir intresserad och vill veta mer. Tyvärr håller inte den känslan i sig. Jag tror att det kan ha att göra med att filmen håller sig, förutom demonstrationsscenen, väldigt neutral. Man blir inte ledd att heja på någon av sidorna. Det är visserligen bra på ett sätt, men samtidigt känns det som att man mest rör vid ytan istället för att gå ner riktigt på djupet.
Jag kan inte heller låta bli att irritera mig på hur jävla klantiga RAF-medlemmarna är ibland. Något som även fick mig att börja fundera lite på vad de skulle kunnat åstadkomma om de hade tänkt igenom sakerna bättre.
För man har tid att fundera. Der Baader Meinhof Komplex är en lång film. Två och en halv timma är egentligen för långt. Speciellt när det känns som att man fick veta för lite om vissa saker. En del intressanta trådar lämnades öppna. Exempelvis får vi ta del av ideologin i början, men sedan är det nästan som den glöms bort lite mellan attentaten som framförs i typisk actionstil. Och när filmen är över undrar man lite, vad åstadkom de egentligen i slutändan?
Men det är en intressant film som ger en intressant inblick i händelserna kring RAF-attentaten. Dessutom är filmen full av Bubblor, som råkar vara världens sötaste bil.
Der Baader Meinhof Komplex får tre salta popcorn.
Igår när jag stod och väntade på pendeltåget beslutade sig två andra som väntade att använda perrongen som toalett. Tre meter ifrån mig. Jag är inte pryd direkt. Men jag kan inte låta bli att börja undra ändå vad som försiggår i ens huvud när man bestämmer sig för att dra ner byxorna och huka på en pendeltågsperrong. Speciellt när det tio meter bort fanns en perrongdel som inte var upplyst. Inte de skarpaste verktygen i verktygslådan? Inte alla hästar i stallet? Alla ljus på, men ingen hemma?
Jag har dock en känsla av att den medelålders mannen i tåget som stod bredvid vår perrong inte hade några klagomål. Han såg rätt road ut faktiskt. Jag var inte lika road. Men så har jag ju heller aldrig drömt om gyllene duschar eller att sätta på bohemiska tonårstjejer.
