tisdag 9 december 2008

How about a gun in my mouth so we never have to talk about this again

Ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker, hur mycket energi och stressfyllda timmar man lägger ner. Det är dömt att misslyckas från början. Jag borde ha förstått det, men jag ville försöka ändå. Vi ville försöka. Vi ville för mycket, vilket ledde till att vi tog på oss för mycket. Lätt att vara efterklok.
Vill bara gå vidare nu. Men examensarbetet hänger fortfarande över oss som ett stort och mörkt åskmoln. Det känns som att det alltid kommer att göra det. Men jag orkar inte mer. Jag har ingen mer energi att lägga ner på det. Jag gav allt första gången. Jag stressade tills jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag kunde vid ett tillfälle inte längre komma ihåg vad min morfar hette i förnamn. Hur mycket jag än försökte minnas. Så stressad var jag. Till ingen nytta. För det är inte allt arbete som ligger bakom som räknas. Det är inte timmarna, stressen eller tårarna som räknas. Det är inte försöket som räknas. Det är resultatet.

2 kommentarer:

Eva sa...

Kramar på och skickar över en STOOOOOOR burk med Ben & Jerrys (nåt med mycket choklad & kakdeg & brownies i).

missTv sa...

Tack snällis. Och kram tillbaks.