Det är när man kommer på sig själv med att aktivt försöka låta bli att kräkas som det är dags att gå hem. Huvudvärken har sänkt mig idag och med den följer naturligtvis illamåendet. Varför lida av en sak när man kan lida av fler?
Så efter några timmar i mörker med smärtstillande i magen och Vita Blomman på pannan är jag nästan normal igen, eller så normal som jag nu vanligtvis är. Med Zero 7 som sällskap gick timmarna rätt så fort. Det är omöjligt att ligga i tystnad och kurera ett huvud som dunkar då min tystnad involverar det eviga ringandet i öronen.
Men de lugna tonerna och de mjuka stämmorna på When It Falls rundar av huvudvärksbulldozerns alla skarpa hörn och man kan faktiskt slappna av.
Zero 7 är förövrigt bra även i andra sammanhang och bör därför uppmärksammas.
Nu tänker jag inspireras av en beståndsdel i en av textraderna i låten Somersault…
… och sedan se om min hjärna vill samarbeta med mig i ett sista kraftintag inför tentan imorgon. Tenta imorgon… skoj, skoj…
Wrapped in silent elegance
Beautifully broken down
As illusions burst
Too late to learn from experience
Too late to wonder how
To finish first
Take me somewhere we can be alone
Make me somewhere I can call a home
'Cause lately I've been losing my own
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar