Fem säsonger av Six Feet Under är genomtittade. Misär, glädje, galenskap, sorg, känsla, skratta-högt-scener och ett bildspråk som får mig att falla handlöst.
Och den lämnar mig med en känsla av frid i själen, så som riktigt bra saker (oavsett vad det är) får mig att känna. Ett perfekt avslut, på en perfekt serie.
2 kommentarer:
Jag använde samma bild i bilddagboken för att ta farväl av serien. Och jag grät. Jag lyssnade på Sia och grät.
Sanslöst att man kan bli så förtjust i en teveserie att man gråter när den slutar för att man vet att man inte kommer att få se nåt nytt igen. Det känns hemskt tomt. Men visst var sista avsnittet det bästa! (där grät jag ju också förstås)..
Nu väntar vi på att Martin och du ska komma över med chokladkolapaj och Dexter, så jag kan få en liten uns kärlek igen.
Ah, chokladkolapaj och Dexter... låter som en perfekt kombination!
Skicka en kommentar