tisdag 10 februari 2009

Grattis J

Idag fyller en av mina äldsta vänner år. Inte äldsta som i att hon är äldst utav mina vänner, utan den jag har känt längst. Vi har känt varandra i 26 år. Idag fyller hon 30.
Vi ses inte så ofta. Vi lever helt olika liv nu, men en gång var vi väldigt lika, både till utseende och sätt. Hon var en smalare version av mig. Vi gick i samma klass, lekte i skolan, lekte efter skolan, ringdes när vi var i våra respektive hem, trots att vi kanske setts fem minuter tidigare. Nu ses vi några gånger per år (om ens det) men det är alltid trevligt.
Vi gick i samma klass från lekis till och med nian. Sedan hamnade vi i olika klasser. Det var väl då vi började att växa isär. Hitta olika intressen, utveckla olika musiksmak, träffa nya vänner och så vidare. Några av de "nya" finns kvar än idag, andra har jag inte en aning om vad jag skulle prata med dem om ifall jag träffade dem igen.
Det är konstigt det där hur vissa människor försvinner helt ur ens liv, en del saknar man kanske men de flesta tänker man inte ens på. Men samtidigt är det konstigt att det fortfarande kan kännas så bekvämt att träffa någon som man inte umgåtts regelbundet med på över tio år, som man träffar några få gånger om året och som lever ett helt annat liv. Men det är väl de där barnåren kanske, då jag, hon och en annan tjej nästan satt ihop, som gör det.
Hursom så ska vi alla tre ses nästa vecka, äta middag och fira J. Jag ser fram emot det.

Så det är alltså i år som jag släpar mig över 30-strecket. Det känns inte riktigt som att jag är 30 snart, men samtidigt har jag svårt att säga vilken ålder jag känner mig som. Häromdagen hade jag ont nästan överallt och kände mig som 100 och idag när jag spelade en ny värld i Lego Indiana Jones satt jag och skrattade och hoppade i soffan som en överlycklig femåring.
Jag är inte så gammal, men jämförelsevis kommer jag ut i arbetslivet rätt sent (för jag räknar inte de horribla sommar- och extrajobb jag har haft). Finns det måntro något hopp för en oerfaren och naiv 30-åring, som vill jobba av sina lån, att ta sig in på den grymma arbets­marknaden? Jag är inte så säker...

2 kommentarer:

LadyM sa...

Hopp finns det alltid och det är det sista som överger människan! Klart det ordnar sej för dej :)
Jag däremot; läser jobbannonser lite då och då och hittils har jag inte stött på nån som vill satsa på en tidigare långtidssjukskrivan med extremt stresskänslig och samarbetssvårigheter.
I wonder why. ;)

missTv sa...

Det ordnar sig nog till slut, för oss båda. Annars får vi starta eget och klå världen tillsammans :)