Veckans minne

One Caress av Depeche Mode.

Well I'm down on my knees again
And I pray to the only one
Who has the strength
To bear the pain
To forgive all the things that I've done

Oh girl
Lead me into your darkness
When this world is trying its hardest
To leave me unimpressed
Just one caress
From you and I’m blessed

When you think you've tried every road
Every avenue
Take one more look
At what you found old
And in it you'll find something new

I'm shying from the light
I always loved the night
And now you offer me eternal darkness

I have to believe that sin
Can make a better man
It's the mood that I am in
That's left us back where we began

5 saker du inte vill trampa i en lördagskväll

1. Avföring
2. Mördarsnigel
3. Spya
4. Något klibbigt identifierat som blod
5. Något oidentifierat klibbigt

If only you could see what I've seen with your eyes!

Hur många versioner behövs det egentligen av Blade Runner?
Bara en. Den sista.
I jämförelse med 1992 års director’s cut är den nya versionen digitalt restaurerad och förbättrad till både bild, ljud och effekter.

Blade Runner utspelar sig i ett japaninspirerat L.A. 2019 där Deckard (Harrison Ford) ska leta upp och eliminera några replikanter (bland andra Rutger Hauer och Daryl Hannah). Det är det klassiska ”sista jobbet” som naturligtvis blir mer komplicerat än vad det från början verkade.

Ridley Scott är en perfektionist med öga för detaljer. Och det är dessa detaljer som gör hans filmer så speciella. Han är involverad och bryr sig, vilket märks. Både värld och scenografi är genomtänkt.
Mörker, skuggor och regn hjälper inte enbart att dölja brister i effekter eller scenografi, det skapar även stämning och atmosfär. Här skapar det en värld som är levande och trovärdig, med smuts, skrammel och mycket folk på smala gator.

Dvd-boxen är en femdisc-utgåva med 1982 års amerikanska bioversion, 1982 års internationella bioversion, 1992 års director's cut och 2007 års final cut. Förutom detta erbjuds även en arbetskopia samt timmar av extramaterial med intervjuer och bilder från arbetet med filmförberedelserna, hur skådespelarna valdes ut och hur världen kom till. Man får ta del av de små detaljerna som man kanske inte tänker på när man ser filmen. Som varför Deckard inte bär hatt trots att han gör det i manuset. Eller att rollen som Deckard från början var tänkt för Dustin Hoffman eller Peter Falk innan den till slut gavs till Harrison Ford.

Men det mest intressanta extramaterialet visar på de förbättringar som har gjorts för den sista versionen. En av de scener som stört Ridley Scott sedan originalfilmen kom 1982 är den när Zhora springer och faller igenom ett antal glasrutor. Det var ganska tydligt att det inte var Joanna Cassidy utan en stuntkvinna som filmats, både till frisyr och ansiktsdrag. Men då fanns det varken pengar eller teknik att fixa till scenen. Med dagens teknik kunde de matcha Cassidys huvudrörelser, som spelades in på nytt framför en bluescreen, för att sedan klippa in hennes huvud och ersätta stuntkvinnans i den scen som spelades in för ett kvarts sekel sedan. Hur kan man inte bli imponerad av det?

Right on the tip of my tongue

Måste sätta stopp för mitt kassa humör för jag har inte tid att sitta och grina just nu. Måste förbereda mitt försvar av idéer till examensarbetet, då handledaren verkar vara rätt svår att ha att göra med.

Så, lite humor:

Tack Martin för påminnelsen!

Då det finns en viss risk att ni inte läser andras kommentarer eller klickar vidare på länkar så lägger jag upp detta youtube-klipp. (Ni är väl inte känsliga av er?)

Tack Misha!

Trött

All this running around,
well, it's getting me down.
Just give me a pain that I'm used to.

Ska opponera på ett C-projekt imorgon och jag har inget positivt att säga. Jag har letat med ljus och lykta, men det enda jag kan komma på är "intressant ämne". Jag får prata riktigt långsamt, annars kommer det bli 44,5 minuter med kritik och en halv minut med "intressant ämne". Oh, well done.

Stay away from me, or you will meet the monster

Moohaahahaaa!

Yes! Yes! Yes!
He's back! And I love it!

Current mood

Out of sight and out of mind. If only it was so…

När något hemskt händer någon som man känner och tycker om, känner man sig lätt som den minsta människan i världen. I alla fall gör jag det. Jag vet aldrig vad jag ska säga eller göra. Kan bara vara där, om det behövs.
Har känt mig helt bedövad sedan jag fick veta. Samtidigt om vartannat trött, ledsen och arg på världen och de våldsamma idioter som finns där i.

Har flytt världen lite med hjälp av Spaced. En fantastiskt bra komediserie som får mig att skratta. Och just nu behöver jag skratta. Skit bara att det endast gjordes två säsonger. Nu har jag inga fler avsnitt kvar.

Första skoldagen imorgon. Jag är inte road.

Veckans bedrövelse

Play Dead av Björk.

darling stop confusing me
with your wishful thinking
hopeful enbraces
don't you understand?
I have to go through this
I belong to here where
no-one cares and no-one loves
no light no air to live in
a place called hate
the city of fear

I play dead
it stops the hurting
I play dead
and the hurting stops

it's sometimes just like sleeping
curling up inside my private tortures
I nestle into pain
hug suffering
caress every ache

I play dead
it stops the hurting

Must float like a leaf on the river of life… and kill old ladies

Såg The Ladykillers igår. Jag såg den aldrig på bio och efter det har det inte blivit av förrän nu. Till viss del på grund av att den glömdes bort bland en massa andra filmer, till viss del på grund av att den inte fick speciellt bra kritik.
Så det var med blandad entusiasm som jag satte mig framför bröderna Coens version av den klassiska 50-talsfilmen. Men jag behövde inte oroa mig. Den bjöd nämligen på allt jag sökte efter. Bisarr humor, genomtänkta karaktärer och välanvänd musik. En riktigt charmig film.

Det jag tycker bäst om med bröderna Coen är hur väl de vårdar sina karaktärer. De formar dem med sådan värme att de till slut strålar av oemotståndlig charm. Samma i Fargo, The Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou? som i Ladykillers. Och jag kan inte annat än att bli förälskad. Ännu en gång.

En deciliter glömska och två teskedar förvirring

Jag kom att tänka på en sak idag. Empire. Jag vet att jag köpte den för att läsa på tåget till Uppsala för en tid sedan, då jag alltid naivt tror att min åksjuka mirakulöst försvunnit.
Men vart tog det engelska undret vägen sen? Jag glömde helt bort den. Och en ny har kommit ut sedan dess. Så nu har jag alltså två Empire att sätta tänderna i, fram till den 28:e då det kommer ännu en. Ah! Vilka lyxproblem jag har.

x3

Jag hatar källförteckningar. Mitt hat är rakt, flammande och för evigt. Men nu är den fixad. Nästan alla andra ändringar är gjorda. Snart, snart, snart kan jag lämna C-projektet helt bakom mig. För att på måndag sätta igång med mitt examensarbete. Jag vill ha semester!

Nu till något helt annat. Varje gång jag har sett Nine Inch Nails (om man skriver det så låter det som jag har sett dem många gånger, men det är bara tre), så har jag önskat, önskat, önskat att de skulle spela en viss låt.

Reptile.

Jag tycker att den är rå, med en fantastisk bitter text och är som låt helt enkelt alldeles, alldeles, alldeles underbar. Av någon anledning påminner den även mig om någon. Jag vet egentligen inte varför, för hon var aldrig otrogen mot mig. Men hon hade/har definitivt horaktiga tendenser.
Nåväl, det var inte det jag skulle prata om. Grejen är att de inte spelade den. Inte under någon av de tre spelningar som jag sett, vilket gjorde mig lite ledsen, ledsen, ledsen i ögat då jag vet att de har spelat den live tidigare.
Hursom hittade jag denna version som inte är lika tung men ändock intressant, med Peter Murphy på sång. Så här, hoppas att ni gillar den. Om inte, skriv gärna varför.

I’m not a fighter, you know. I’m a bleeder

Jag är trött ända in i själen. Lite tom i huvudet. Och lite irriterad. Stör mig fortfarande på att det gäller olika för olika personer, enbart för att man har olika examinatorer (och ja, jag är medveten om att det är tre "olika" i den meningen, något man kan bli skjuten för på ett seminarium). Men det är så det går till på högskolan. Det är inte rättvist. Det är bara så det är.
Men jag ska inte klaga. Jag behöver inte ändra på allt de kritiserade i mitt projekt. De var snälla, eller vad de nu kallade det. Mitt minne är lite diffust.
Egentligen borde jag sätta igång nu med de ändringar jag måste göra. Men jag är så trött. Efter lite glass kanske. Och lite humor. Det behövs humor en sådan här dag.

Cedric The Entertainer

Nervous as a whore in church

Illamåendet är på plats. Jag förstår inte riktigt varför jag blir lika nervös varje gång. Har varit med om ett antal seminarier nu där jag fått försvara mitt arbete. Men ändå kommer nervositeten, som en trogen ovän, för att göra mig sällskap. Hu.

Tänka på annat.

Dexter har plötsligt blivit en sex-serie. Jag har inget emot sexscener i serier, men det är inte riktigt vad jag vill se i Dexter. Jag vill se min favoritseriemördare. Inte någon förmänskligad lust-junky. Lila har dock visat sitt riktiga ansikte nu, så det är väl bara en tidsfråga innan hon försvinner.
Jag vet inte vad ni tycker (om ni tycker något över huvud taget), men säsong två har hittills inte överträffat säsong ett. I vissa scener är magin där, men det som jag har störst intresse av behandlas tyvärr mest som en bihandling. Skärpning!

Bandbilder 3

Kom på att bilden på Tori från i söndags kunde ha platsat som en riktigt schysst bandbild, eller artistbild i det fallet. Men istället för en favorit i repris så tänkte jag att jag hittar en annan bild istället. Det blev dock två.
Och varför sluta där när det finns fler talangfulla damer där ute. Här följer några av dem i lite olika skepnad.

tori Jag tycker att denna bild är bisarrt vacker. Mörk, blicken, början till ett leende, händerna. Och naturligtvis rumporna i bakgrunden. I love it!

Jag gillar enkelheten vid köksbordet i denna bild. Kompositionen, färgerna, att det bara är hon som är i fokus.

pj Lite bisarrt, stelt och vackert.

Denna bild ger en helt annan känsla av samma person. Jag gillar ljuset här och skuggan. Lite drömskt.

björk Jag tycker att denna visar på essensen av Björk. Eller så svamlar jag i hopp om att komma på något smart att säga om en bild som jag bara helt enkelt gillar.

Som tidigare är ni mer än välkomna med tips på schyssta bandbilder.

A bit more information than you needed

Idag fick jag ett brev som välkomnade mig till gynekologisk cellprovtagning. Finns det något otrevligare? Kanske inte brevet i sig, men själva företeelsen.
Min första upplevelse av en gynundersökning var faktiskt bra, hon som gjorde den var väldigt vänlig och pedagogisk. Förklarade varje instrument och vad hon skulle göra. Visserligen jobbade hon på en ungdomsmottagning så det kanske fanns en anledning till hennes pedagogik.
Min andra upplevelse var precis tvärtom. Kall och smärtfull. För er som inte vet hur instrumenten ser ut, så finns det en som ska öppna upp, och det var med den hon lyckades nypa mig med. Inne i mig. Det är så fobier och olustkänslor inför något skapas.

En hypotetisk fråga

Exakt hur olagligt vore det (på en skala mellan 1 och 10) att slänga ner kokande olja på ett gäng dagisbarn som inte verkar göra annat än att skrika rakt ut?

This penis – an illusion

Tool har sagt någon gång att de inte har med texter till sina låtar för att deras lyssnare ska bilda sig sin egen uppfattning om låtarna. De kanske har en poäng där, men samtidigt innebär det att om man hör fel så kommer antagligen det felet fortsätta att följa låten. Exempelvis sjunger herr Keenan ”this pain is an illusion” i låten Parabola, men jag hör ”this penis – an illusion”. Ger inte riktigt samma känsla kanske.
Ni kan lyssna själva om ni vill, även om det inte kommer förrän flera minuter (5.22 för att vara exakt) in i videon eftersom Parabol är framför (förövrigt kommer inte det som jag tycker är bäst i låten, bortsett från skriket, förrän 8.45 minuter in, för er som är intresserade). Och ja, det är Tricky som är med i videon.

Samma gäller A Perfect Circle i vars låt Gravity jag hör ”pee on me” istället för ”heal me”. Lite skillnad.
Men jag hör i och för sig fel även i låtar där jag vet hur texten gick redan innan jag hörde låten. I NIN:s Hurt går texten ”my sweetest friend”, men i Johnny Cashs version hör jag ”my Swedish friend”.

Sedan har vi naturligtvis Deftones låt Elite där jag vid vissa av ”bleed out of control”-avsnitten kan svära på att jag hör ”bleed like a troll”.
En lite rolig är även Doctor Doctor av Thompson Twins där det låter som att de sjunger ”tack för vatten”. Hör själva:

Tack Ellie.

Det finns fler exempel, men jag kan inte komma på någon mer just nu. Ni kanske vill bidra med något?

Veckans duett

Muhammed my Friend av Tori Amos feat. Maynard James Keenan.

Och ja, jag vill också kunna ringa upp Maynard så han kan sjunga godnattvisor för mig.
Och ja, min svaghet för rödhåriga gäller även det kvinnliga könet.

Don't fuck with me now. I am Ahab

Den vita valen är död. I alla fall min vita val. C-projektet är inlämnat. Äntligen. Jag kan andas ut. Tills på onsdag, då den ska försvaras.
Bring it on. I'm ready. Call me Ishmael.

En om dan gör kroppen glad

Jag kommer inte ihåg exakt vad den frasen handlade om. Frukt? Sex?
En om dan gör sinnet glad skulle väl för min del handla om glass och choklad. Eller möjligtvis bacon.
Tyvärr verkar det dock handla om getingar. Döda getingar. De är tröttare så här års. Mer envetna. Men kanske även mer lättdödade. Har dödat en om dan några dagar nu, och ja, det har nog gjort mig lite gladare. Äckliga kryp.
Sex en gång om dagen hade nog dock gjort mig ännu gladare. Men man kan inte alltid (någonsin?) få som man vill.

Who's there? / Vem där?

Most of the time I get comments from the same people (thank you, thank you), but I have a slight suspicion that there are more people who visit. So, please leave a comment, it would make a tired, stressed and sad misstv a bit happier.

Jag får mest kommentarer från samma personer (tackar och bockar), men har ändå känslan av att det är fler som läser eller tittar förbi.
Så lämna gärna en kommentar och visa er, oavsett om ni läser regelbundet eller bara råkade ramla in. Det skulle göra en trött, stressad och ledsen misstv lite gladare.

Wake up and smell the psychosis

Ikväll tog Dexter ett steg mot det alltför uppenbara. Jag är besviken, men inte förvånad. Jag saknar House. I den serien är åtminstone det förutsägbara bra.
Kanske ska jag inte titta på serier just nu. Mitt humör är inte på topp, om man säger så. Det är kanske det som förgiftar. Som gör att allt känns sämre än vad det egentligen är. Och med allt, så menar jag verkligen allt.

Nostalginörderi

Detta är nostalgi för mig och något som jag mycket hellre skulle sysselsätta mig med än att skriva en arbetsrapport.
Den ska ligga någonstans i en låda, antagligen med rostblödande batterier, men jag orkar inte leta just nu. Det går att spela här, även om det inte riktigt är samma sak. Dessutom är det skitsvårt att hoppa efter nyckeln med laptoptangenterna. Grrr.

Veckans frestelse

Temptation av The Tea Party.

Driven by restrained desire
I want what I need
Shaking as her sex takes hold
I've lost all control

Temptation

Drowning in a sea of rage
I taste the embrace
Helpless as it steals my soul
I've lost all control

Temptation
It never lets me down
Temptation
One foot in the ground

We exist in a world where the fear
Of illusion is real
And we cling to the past
To deny and confuse the ideal
Once inside, we can conceive
And believe in a god we can't feel

I can't feel it
I can't feel

Destined by a fate so cruel
And drugged to delight
Laughing as these lies unfold
I've lost all control

Temptation
It never lets me down
Temptation
One foot in the ground
Temptation
You satisfy my soul
Temptation
I've lost all control

En kort paus

Idag borde vara en slö dag. Jag var på en trevlig bröllopsfest igår där det intogs god mat och en del alkohol. Jag är inte ett dugg bakfull, men det har aldrig hindrat mig från att ta en slö bakfylledag i soffan framför film eller tv-serie.
Men denna dag blir bara halft slö. Några få avsnitt av Battlestar Galactica, som just nu mest gör mig frustrerad med sina "48 timmar tidigare".
Men mest har dagen handlat om C-projektet vars deadline närmar sig med stormsteg. Pest. Panik. Pina.

Don't feel bad, I'm sure every wrinkle is an inch…

Det är lite lustigt det där. Hur olika man kan tycka om saker. Och jag kan ärligt erkänna att jag är lite förvirrad och glömsk av mig. Att jag kan börja fundera på om saker är så bra eller dåliga som jag minns det. Jag hinner till och med tänka att Aenima inte kan vara så bra som jag minns den, men vid första tonen av Stinkfist är jag ännu en gång helt övertygad om att det är världens bästa skiva.
Kanske har jag inbillat mig att Six Feet Under är så mycket bättre än Battlestar Galactica. Men jag tror inte det. Eller Dexter. Eller Band of Brothers. Weeds. Twin Peaks.

Jag tror att det kan vara humorn. Eller bristen på humor. Den humor som får mig att mysle eller skratta högt i Dexter som i stort sett fattas i Battlestar Galactica. Det är nästan bara Gaius som fått mig att skratta. Så därför tycker jag om honom. Men resten... Humorn är ofantligt viktig. Så kanske är det, det som gör att jag är lite osäker.

Men jag förstår att vi alla har olika smak. Jag accepterar det, även om jag även anser att det är jag som har rätt. Att det är jag som är normal. Men erkänn, ni tänker också så.

No more Mr. nice Gaius

I vissa fall är jag oerhört lättroad. Ibland är jag dock väldigt svår att imponera. Just nu står jag mitt emellan.

Med risk att förlora en vän (ha tålamod med mig Anja), så är jag lite kluven när det gäller Battlestar Galactica. Jag har fastnat och vill se ett avsnitt till alldeles efter att jag tittat klart på ett. På det sättet är det väl en lyckad serie.
Men vissa avsnitt stör jag mig bara på. De känns som mellanavsnitt där en efter en går igenom någon slags livskris, som satts in för att det ska bli nog många avsnitt i säsongen. Jag förstår livskriser och att de kan må dåligt, men hela avsnitt? Sedan gör de hatiska undertonerna mig rätt illa till mods. Två av avsnitten var riktigt svåra att titta på, och fick mig knappast att heja på människorna. Men det kanske var det som var meningen...

Är inne på halva säsong två nu. För mig har behållningen, från avsnitt ett, varit dr. Gaius Baltar (James Callis). Han är charmigt förvirrad och låt oss säga schizofren. Och rolig. Ansiktutryck och stakningar är klockrena. Sedan är han ju engelsman också. Behöver jag säga mer?
Den konstant rökande Dr. Cottle är också lite skön. De andra är mer normala. Men tenderar att luta åt det stöniga hållet. Tyvärr.

Så, jag har alltså fastnat i en serie. Som är bra. Och som jag rekommenderar. Men det finns dock andra ni borde se innan. Som är bättre. Förlåt, Anja.

Varför syns inte luft?

Besök hemma: God mat. Olustig stämning. Lugn. Leenden. Dömande blickar. Frågvis tre-åring.

Efteråt: behövlig bilfärd för att rensa huvudet. Musiktips för en regnig kväll: Tea Partys TRIPtych. Jeff Martin kramar min själ.

...seeking shelter from pain...