Must float like a leaf on the river of life… and kill old ladies

Såg The Ladykillers igår. Jag såg den aldrig på bio och efter det har det inte blivit av förrän nu. Till viss del på grund av att den glömdes bort bland en massa andra filmer, till viss del på grund av att den inte fick speciellt bra kritik.
Så det var med blandad entusiasm som jag satte mig framför bröderna Coens version av den klassiska 50-talsfilmen. Men jag behövde inte oroa mig. Den bjöd nämligen på allt jag sökte efter. Bisarr humor, genomtänkta karaktärer och välanvänd musik. En riktigt charmig film.

Det jag tycker bäst om med bröderna Coen är hur väl de vårdar sina karaktärer. De formar dem med sådan värme att de till slut strålar av oemotståndlig charm. Samma i Fargo, The Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou? som i Ladykillers. Och jag kan inte annat än att bli förälskad. Ännu en gång.