måndag 2 juni 2008

Give me a serial killer, and I'll be fine

Ibland märks det att jag är Tvilling. Tudelad. Har alltid varit lite hypokondrisk, men har samtidigt väldigt svårt för att gå till doktorn. Det är vissa problem att kombinera dessa två. Det leder som oftast till att jag bara går omkring och är övertygad om att jag lider av något riktigt nasty.
Jag är även helt övertygad om att något piller skulle kunna göra mig normal, både till kropp och sinne. Ett litet piller och charmen som jag egentligen besitter bryter ut och bländar alla runt mig. Och alla applåderar. Sedan vaknar jag.

Säsongsstart för CSI: NY ikväll. Jag skulle önska att det vore lite mörkare, lite mer rå och skitig gata. Lite mer New York. Men det är tydligt att det bara dör folk på extravaganta fester eller klubbar. Vart är alla roliga fall? Vart är seriemördarna?
Kvällens avsnitt var tråkigt med fall som inte väckte något intresse. Det ena slingrade de in i värsta snårskogen innan de kom tillbaka till början igen. Det andra var också tråkigt. Det är ALDRIG bra när tittaren kommer på saker så pass tidigt att när karaktärerna väl kommer på det så finns inget intresse kvar.
Sedan… om folk nu är så ”smarta” att de kan planera ett mord där vapnet är dödliga maneter, har man då inte vett nog att hålla käften när CSI kommer och ställer frågor? Men nej, erkänn allt. Om det inte vore så att jag inte har ett liv eller att man då och då får avnjuta lite New York-vyer, så skulle jag inte titta.

Inga kommentarer: