Mannen med håret

Jag vet inte hur många av er som läst något av Neil Gaiman. Och det är väl för mycket att hoppas på att ni skulle kommentera om det heller. Han är dock en av mina favoritförfattare och jag kan förklara varför lika lite som jag kan förklara varför jag tycker andra författare eller band är bra. Han är bara bra, helt enkelt, och han talar "mitt" språk. Det finns en slags varm humor i och mellan raderna som gör att jag myser när jag läser. Skulle ha kunnat skriva spinner, men nu är jag ju inte en katt.

Det första jag läste av Neil Gaiman var några kortare noveller och texter. Jag fastnade speciellt för Babycakes, som jag fortfarande tycker är fantastisk på sitt morbida sätt. Och med illustrationer till blir den bara starkare. Jag hoppas att ni klickar vidare och läser.
Nästa skrev han och skickade ut som julkort. Vem hade inte velat få detta i ett julkort, kalligraferat av Dave McKean (uj vad tråkigt):

Nicholas Was...

older than sin, and his beard could grow no whiter. He wanted to die.

The dwarfish natives of the Arctic caverns did not speak his language, but conversed in their own, twittering tongue, conducted incomprehensible rituals, when they were not actually working in the factories.

Once every year they forced him, sobbing and protesting, into Endless Night. During the journey he would stand near every child in the world, leave one of the dwarves' invisible gifts by its bedside. The children slept, frozen into time.

He envied Prometheus and Loki, Sisyphus and Judas. His punishment was harsher.

Ho.
Ho.
Ho.

Både Babycakes, och Nicholas was... finns att hittas i Smoke and Mirrors eller Angels & Visitations.

Den första boken jag läste av Neil Gaiman var Neverwhere. Och sedan dess har jag läst den både på engelska och i översättning. Båda funkar, även om jag naturligtvis tycker att man borde läsa på originalspråk när det är möjligt. Då får man nämligen med... vad ska man säga... glimten i ögat (läs: orden).
Hursom. Jag har tidigare skrivit att hans Coraline kommer som film. Nu verkar det som att även Neverwhere blir film. Den finns tidigare som tv-serie, som tyvärr lämnade mig lite besviken. Hur de kommer att lyckas få ner en åttatimmarshandling till filmtid utan att förlora för mycket vet jag inte. Allt jag vet är att jag hörde Henson Company nämnas och ett leende spred sig på mina läppar. Har dock ingen aning om det faktiskt blir av eller när i så fall det kommer ske. Det är väl bara att vänta och se.

Här är intervjun med Mannen Med Håret där han pratar om Neverwhere men även lite om Coraline och Sandman:

It's not that I hate people, I just feel better when they're not around

Idag jobbar jag hemifrån. Känner mig fortfarande krasslig och att ge mig ut i pendeltrafiken igår hjälpte väl knappast. Jag fungerar ändå bäst hemma. Är inte så mycket för att ha en massa människor runt mig. Några går bra. Jag skulle bli galen om jag var helt ensam jämt. Men att kunna jobba hemifrån är lite av en dröm.
Jag är medveten om att det knappast skulle hjälpa mitt sociala handikapp att jobba hemifrån, men just nu orkar jag inte tänka på det. Jag har gett upp hoppet om att bli som alla andra. Då är det bättre att koncentrera sig på att bli den bästa av mig, som jag kan bli. Nej, nu måste jag sluta innan jag blir helt täckt med kliché.

Glitter is the herpes of craft supplies

Jag är trött. Mest kroppsligen idag, men det hjälper föga. Känns som att jag fortfarande bär på något som inte brutit ut. Jag vill att det ska bryta ut och bli något som jag sedan kan tillfriskna från. Som det är nu orkar jag inte speciellt mycket, kroppen vill bara sova. Detta signaleras genom huvudvärk, halsont, magont, ledont och ögonimma. Men inget av det i sig ger mig en ursäkt för att sova bort en hel dag. Jag har alldeles för mycket att göra.

Är inne på andra veckan på praktiken. De är väldigt snälla, men just nu känner jag mig mest som en sekreterare eller assistent. Antar att det blir bättre, för tyvärr har jag inte kommit igång med varken redigering eller hemsidan än. Men det kommer väl. Snart förhoppningsvis...

Det är fortfarande "Houses svåraste fall" ikväll. Inga nya avsnitt i sikte. Tråkigt. Jag har saknat House, men vill ha nya avsnitt. Nu. Men det är bättre än ingenting. Alltid trevligt med en Hugh Laurie-dos. Han blev förövrigt Bästa skådespelare i en dramaserie på Screen Actors Guild-galan i söndags. Bravo.

Men nu till lite humor. Min tröst, min tillflykt, min varma famn.

Demetri Martin. Till viss del utan huvud...

Veckans <3

Heartbreaker av Satan Takes A Holiday.

I want my money back
Give me my money back
You want an explanation
I want a penetration
How could you do this to me? she said
I said, HA HA!
I thought I told you
No!

I'm a heartbreaker

Give me your heart break
Give me a heart, heartbreaker
oo oh aah - I hear you baby
I bet you're losing sleep over me
Like I knew you would
Can you feel it?
- the heartache

Give me a heartache
Heartbreaker, he's a heart, heartbreaker

I'm a heartbreaker

Orkar inte komma på någon rubrik, tänk ut en själv

Jag är så trött att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Men när jag sluter ögonen blixtrar det bara i ett kaos av tankar och intryck, så sömn är inte ett alternativ just nu. Sena kvällar/tidiga nätter är så ofantligt tråkiga. För jag har ingen att prata med. Så vad ska man hitta på?

Håller på att gå igenom vänförfrågor från olika band på myspace. Jag är inte en automatisk ja-sägare. Deras musik måste tåla ett antal genomlyssningar innan jag kan tänka mig att godkänna vår så kallade vänskap. Och jag måste säga att de flesta inte håller måttet. Två har slunkit igenom hittills, GhostDog och Nimbo Stratus. Båda från Norge om jag inte missminner mig. Trallvänlig snäll musik som fick mig att stanna upp. Något var det, inte direkt förklarbart, som väckte lite mersmak. Faktiskt. Jag är rätt svår att övertala när det gäller ny musik. Jag har mina band och det räcker längre än jag har tid att lyssna till. Speciellt då jag lider av repeat-sjukan. (Många stackars lyssnare har förlorat livet till den sjukdomen. Det finns fonder om ni vill skänka pengar.)
Det skumma som jag märkt under mina lyssningar är att banden på myspace sällan börjar med den bästa låten. Vissa har till och med den sämsta först. Det här beteendet förstår jag inte alls, för man börjar ju lyssna på första. Och om man inte är som mig som måste lyssna igenom alla låtar minst två gånger, så går man kanske vidare och missar något bra. Så var det exempelvis med Nimbo Stratus där jag inte vaknade till förrän vid tredje låten Circles. Nu är det väl antagligen så att de tycker att den första låten är deras bästa, jag håller bara inte med. GhostDog fångade mig faktiskt med första låten. Eller rättare sagt med det första smithereens. Yes, sometimes I'm that easy.

Hursom, nu har mina ögon börjat rinna. Har suttit och stirrat på datorn hela dagen, försökt att få ihop lite förslagsbilder i photoshop gällande ändringar på tidningens hemsida. Det har gått bra, men fan vilken tid det tog. Dryga tio timmar är lite mycket att lägga ner utan att det känns. Men nu är jag klar. Bara att skicka in. Men det får bli imorgon, jag litar inte riktigt på mitt mail-språk just nu. Onödigt att skapa missförstånd. Eller bara skriva fel.

Borde sluta skriva här också. Vet knappt vad jag skriver längre. Så därför avslutar jag detta ofantligt intressanta (håller ni inte med?) inlägg. Nu.

Veckans droid

Before The Fall av I Are Droid.

Jag har tyvärr inte hittat varken text eller youtube-klipp till denna låt. Det brukar betyda att jag väljer en annan som också gått varm under veckan. Men denna förtjänar verkligen titeln så Before The Fall får bli veckans låt ändå.
För er som inte hört den, eller vill höra den igen så finns den på deras myspace-sida. Gå dit och lyssna. Nu.

Fyra nyanser av brunt

Världen ter sig mer sepiafärgad idag än tidigare. Bruna toner vart jag än tittar. Till och med parkeringsplatsen, som brukar vara en palett av färger, ser ut att ha ett brunt lager av smuts som täcker det blå, svarta, röda, vita. Allt kunde ha lättats upp med en blå himmel, men istället breder det mjölkvita ut sig som ett duntäcke över min utsikt och för tankarna till en sömnigare tillvaro i sängen. Det kommer bli en gäspig dag idag.

Imorgon börjar min praktik. Jag är inte helt säker på att jag är redo att ge mig ut i världen. Det kan krävas fosterställning och glass när jag kommer hem igen. Men vi får se.
Jag är fortfarande kluven, men av lite andra anledningar. En del av mig vet inte om jag kommer bli en bra praktikant. Just nu känns det nämligen inte som att jag kan någonting. Alls. En apa skulle kunna det jag kan, men säkerligen utföra det med bättre finess. Eller så är jag för hård mot mig själv. För en annan del av mig tror nog att det kommer gå bra. Det är ingen som begär att jag kommer kunna allt på en gång, jag kommer få tid till att komma in i det. Och jag kommer klara det. Den sidan kommer antagligen ligga bound, gagged and chained up in my basement imorgon dock. Och det nervösa illamåendet är det enda som kommer finnas kvar.

If you love your gerbil...

Stephen Lynch

I feel happy, oh so happy!

I feel happy and happy and GAY! Dock inte så mycket på det lesbiska sättet. Jag är klar! Godkänd. Befriad. Fri.
Vår presentation av det omarbetade examensarbetet gick över förväntan och allt är inlämnat och klart. Vi fick till och med bra kritik på det vi inte ändrat på. Jag ska inte gå in på det, för det gör mig bara förbannad igen att de inte sade något positivt om det förra gången. För nu är jag glad. Helt igenom. Och jag ska ta tillvara på det, för det händer så sällan.

Jag är klar! För alltid med den här jävla skiten. It's a happy, happy day. Good riddance and fuck yous, all around.

I feel happy, oh so happy!

I brist på något annat att säga...

1. Hur gammal är du om fem år?
34 på väg mot 35.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Min sjuka sambo. Och tv:n. Och LapoLina.

3. Hur lång är du?
169,5. Och ja, den där halvan är viktig. Har alltid velat vara längre.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
School of Rock. Jag slötittade mest.

5. Vem ringde du senast?
Sambon.

6. Vem ringde dig senast?
Sambon.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Hmmm... det kommer jag inte ihåg och kan inte kolla då jag slängt det. Det sista sparade lyder dock: "Stod precis i fem sekunder och tryckte hårt utåt på en dörr hos Pressbyrån som gick inåt. Hur var det nu igen..? Hann bli upprörd också. Kram" Inside jokes är bara roliga om man är på insidan.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Sms. Absolut. Jag har i mångt och mycket telefonfobi.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Gifta. 31 år tror jag att det blir nu. Jag är den enda av barnen som är född inom äktenskapet. Trots detta är jag det svarta fåret. Hur gick det till?

10. När såg du senast din mamma?
27 december. Nästa gång blir i sommar skulle jag tippa.

11. Vilken ögonfärg har du?
Grå. Ibland skiftar de till blått.

12. När vaknade du i dag?
08.00 prick gick klockradion igång. Vaknar till helt och hållet, gör jag nog aldrig.

13. Vilken är din favoritjulsång?
Sorry, inte min kopp av te.

14. Vilken är din favoritplats?
Soffan. Alternativt sängen.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Platser fyllda med människor som man måste trängas med.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Har ingen som helst aning. Åren går så fort att jag kanske är exakt där jag är nu. Fast två steg fram. Ett åt vänster. Om jag lever.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Att bli övergiven tror jag. Kommer ihåg att när mina föräldrar var borta, på resa eller bara ute, så drömde jag ofta att de dog i någon fasansfull olycka.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Sambon får mig att skratta dagligen, även om han inte skulle hålla med om att jag alltid skrattar MED honom. Annars har West Wing fått mig att skratta en hel del. Faktiskt. Josh och Toby speciellt.

19. Hur stor är din säng?
160x200... tror jag. Den är inte min egentligen.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Laptop. Lina.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Jag sover naken, men vissa nätter i månaden är det omöjligt tyvärr. När jag sover borta har jag t-shirt eller linne på. Mest av respekt för de jag sover hos.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två.

23. Hur många landskap har du bott i?
Tre (fyra).

24. Vilka städer har du bott i?
Städer och städer... Här har jag bott: Björneborg, Hällefors, (Linköping i fem veckor typ), Örebro, Karlskoga, Kallhäll, Farsta, Flemingsberg.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Sockor. Alltid sockor.

26. Är du social?
Knappast. Men jag kan vara trevlig ändå.

27. Vilken är din favoritglass?
Min favoritglass har försvunnit av någon anledning, det var en hasselnötshistoria. Gillar krossad choklad. Inte sådant stort fan av för mycket grejer i glass, det räcker med glassen i sig. Och i stora mängder.

28. Vilken är din favoriträtt?
Svårt att svara på, det varierar.

29. Tycker du om kinamat?
Vissa rätter, ja.

30. Tycker du om kaffe?
Nej.

31. Vad dricker du till frukost?
Om jag äter frukost blir det oftast te. Eller mjölk. Eller vatten.

32. Sover du på någon särskild sida?
Vänster sida. Om inte sängen står mot väggen på den sidan. Måste ha fritt, annars får jag panik.

33. Kan du spela poker?
Jag kan spelets grunder och kan väl spela till en viss grad. Men aldrig på riktigt, då min koncentration försvinner väldigt snabbt. Jag är bra i början sedan börjar tankarna vandra och jag skiter i om jag förlorar, vilket nog inte är ett bra drag för en pokerspelare. Likadan när det gäller schack.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Ja. Närhet är min grej. Blir nere av att inte bli rörd. Inte ett ensamdjur.

35. Vill du ha barn?
Nej, tack.

36. Vilka andra språk än svenska har du läst?
Engelska. Tyska. Och lite franska.

37. Har du någonsin åkt ambulans?
Nej.

38. Föredrar du havet eller en bassäng?
Att titta på: havet. Men efter en mindre trevlig upplevelse så föredrar jag att simma i bassäng. Om ens det.

39. Vad spenderar du helst pengar på?
Saker som gör mig glad.

40. Äger du dyrbara smycken?
Inte pengamässigt dyrbara. Har ett halsband jag fick av min mormor innan hon dog och ett annat som jag fått från min mor som båda är väldigt dyrbara för mig.

41. Vem är den roligaste människan du känner?
Sambon.

42. Sover du med gosedjur?
Ja, min sambo. Han är ett stort gosedjur.

43. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Mitt hår.

44. Flirtar du mycket?
Jag är verkligen asdålig på att flirta. Jag är också asdålig på att uppfatta om någon flirtar med mig. Inte för att jag tror att det händer, men om det hände skulle jag inte fatta ändå.

45. Vilken var den senaste boken du läste?
Jag läser John Ajvide Lindqvists novellsamling "Pappersväggar" just nu. Novellen "Equinox" var den senaste.

46. Läser du dagstidningen?
Nej. Verkligen usel på det.

47. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nej. Har inte funnits pengar. Smygläser dock min sambos Empire-tidningar.

48. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Morgonrock. Rätt bra att väckas av.

49. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Idéer för hur en hemsida skulle kunna förbättras.

50. När var du i kyrkan senast?
Shit. Har dålig koll på datum. Kan ha varit för Lukas dop, men tror att mormors begravning kan ha varit efter det. De månaderna förrförra året flyter ihop.

51. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Kommer faktiskt inte ihåg...

52. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
Det är möjligt att vi kanske tältade med familjen när jag var barn, men jag har inga som helst minnen av det i så fall. Annars är det väl längden av en festival.

53. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig?
Jag har en väldigt snäll sambo som ofta gör speciella saker för mig. Även småsaker, som kan tyckas triviala för andra, men som betyder ofantligt mycket för mig.

Ytligheternas drottning, i fallande ställning

Jag faller väldigt lätt. För människor, saker, företeelser, smaker, ljud. Och efter jag har fallit finns det där hela tiden i ögonvrån, i fantasin, i hörselgången. Nära och intensivt. Om och om igen. Tills nästa fall.
Jag har koncentrationssvårigheter. Jag kan tappa bort mig mitt i andras meningar, både talade och skrivna, och komma på mig själv att tänka på annat. Förlora mig i tankar. Jag skulle vilja kunna kontrollera min koncentration. Spetsa mitt intresse för det som jag håller på med just nu. Men en enda tanke, ett enda ljud och jag är tillbaka där. Fallande.
Det äter det upp min tid och mitt intresse för annat. Jag vill bara stänga in mig tillsammans med det som fick mig att falla, stänga ute resten av världen och bara njuta. För det får mig att le. Att känna mig varm inombords. En känsla av ny kärlek.

Nothing quite like the feel of something new
Maybe I'm all messed up
Maybe I'm all messed up in you
…
This is the only time I really feel alive

Konsten att falla... på ett annat sätt

Jag tror att Bas Jan Ader kunde ha platsat i Monty Python.

Veckans låt

Whistling Girl av Wovenhand.

A whistling girl
Among his flock of sheep
Lay breathing backward rest assured
Of Elijah and gods birds
It will fall to us

Inside the home the folk pine grow
Where hearts are fire sparks are thrown
Is all that glitters
This terrible weakness

And it falls to us
From his holy hill
And it falls to us
By his perfect will
Through the open windows of your soul tonight
His yolk is easy and his burden light
Kiss the sun lest he be angry
And you perish in the way

The rivers of the sky are dry
A roll up like a scroll
Down below we tend to the forgetting
Forgetting what we know
The sun slips from your shoulder
As you enter in the wood
Without thought of thorns

And it falls to us
From his holy hill
It falls to us
By his perfect will
Through the open windows of your soul tonight
His yolk is easy and his burden light
Kiss the sun lest he be angry
And you perish in the way

Tjusning

Jag ber om ursäkt. Litegrann. För jag förstod nog inte innan. Tjusningen. Jag hade fattat till en viss grad, men inte helt och hållet. Tjusningen i att vara tillsammans med en musiker. Hur kunde jag? Jag har inte varit tillsammans med en musiker. Inte direkt. En månad för över tio år sedan räknas inte, och något sådant här var det inte tal om.
Nu förstår jag. När jag tittar på det här så förstår jag. Tänk att sitta uppkrupen i soffan med honom framför sig. Sjungandes. Bara för mig.
Så, jag förstår nu. Tjusningen.

Underbar nostalgi

Jag hade en hel del böcker som barn. Men det är speciellt en som jag minns bäst. Where The Wild Things Are. Eller Till vildingarnas land, som den heter på svenska, av Maurice Sendak.

Jag kan visserligen inte säga att jag minns hela historien så väl, men illustrationerna finns för alltid i mitt hjärta.

Och i höst kommer den som film. Och Jim Henson Studio och Creature Shop är involverade. Jag fnittrar som en liten skolflicka bara jag tänker på det. Den här filmen har potential att bli hur underbar som helst.

Tankar och traumatiska lösningar?

Jag känner mig lite kluven. På ett sätt så kanske jag inte får så mycket att göra. Dessutom verkar det ta en del jobb från en klasskamrat, vilket inte känns rätt. På ett annat sätt så är det en utmaning i att få struktur på något som behöver mer struktur. Och få en stor frihet i vad jag ska göra om dagarna.
Så jag är kluven. Men det är ju inte som att andra står i kö direkt. Jag är inte så lätt att förstå sig på alltid och speciellt inte om de bara träffar mig under en kort intervjutid. Men jag lovar, jag är trevlig. När ni lärt känna mig.

Förövrigt har det kommit en medicinsk studie som menar att personer som upplevt en traumatisk upplevelse kan återhämta sig snabbare genom att spela Tetris. Forskarna menar att spelet kan göra så att personen upplever färre flashbacks. Det låter ju fantastiskt!
Frågan är väl bara om studien kan överföras från försökspersonerna, som bara fick se bilder på traumatiska upplevelser, till att hjälpa personer som faktiskt upplevt något traumatiskt. Inte riktigt samma sak. Men, men. Spela mer Tetris! Det ska i alla fall jag göra.

Konsten att falla

Liten i orden – liten på jorden

Ikväll har Criminal Minds säsongspremiär. Förra säsongen slutade med en cliffhanger. Såklart. Ska bli intressant att se vad som händer. Men jag kommer inte kunna se det ikväll. Typiskt. Jag ska träffa dem som jag antagligen ska göra min praktik hos. Det är inte riktigt klart än och jag är nervös. Som vanligt.
Men det är inte bara det som hänger över mig. På onsdag ska vi visa upp vårt exjobb. Igen. Jag orkar verkligen inte, men det är bara att bita ihop. Sedan är det förhoppningsvis över. Och jag kan andas ut på riktigt. I någon dag. För att sedan bli nervös och stressad igen inför den 19:e då praktiken startar. Och sedan hålla andan i tio veckor till.

Sophie's choice

Både Dexter och House är nominerade till en Golden Globe som bästa drama-tv-serie. De, eller deras alter egos Michaeal C. Hall och Hugh Laurie, är även nominerade som bästa drama-tv-serie-skådespelare. Vem ska jag heja på? Det är ju ett omöjligt val! Eller? Låt oss fundera lite...

Dexter som koncept är nästintill perfekt. En seriemördare man med "gott samvete" kan heja på. Nu hejar jag visserligen även på vissa seriemördare som det inte är meningen att man ska heja på, men som har förtjänat min respekt genom att exempelvis laga mat av sina offer och servera dem till de som genomförde search party för samma offer (underbara morbida rysningar). Men Dexter mördar bara dåliga människor. Och jobbar dessutom för polisen som blodstänksexpert, vilket ärligt talat är ett riktigt coolt jobb.
Själva serien har varit bra, kittlande bra till och med vissa avsnitt. Men inte alla. Jag inser ju att det är svårt att göra en serie där alla avsnitt är lika bra, men det är tråkigt när vissa faller under bra-gränsen. Nu får väl erkännas att säsong två av Dexter intogs via tv-tablån och inte via box, vilket gör att serien riskerar att inte skina lika starkt som den borde. Det resulterade i att jag faktiskt blev lite besviken på några av avsnitten (de flesta som involverade Lila). Nåväl.

House är smått paniskt älskad här hemma. Han kan inte göra fel. Vilket i och för sig inte direkt gäller serien. Själva serien tyckte jag till att börja med, efter ungefär halva säsong ett, var lite samma och samma. Det var när jag tittade på det en gång i veckan på tv. Sedan såg jag reprisen då det visades ett avsnitt om dagen och jag blev smått förundrad över hur mycket bättre serien kändes, även andra halvan av säsongen. Och sedan dess har jag faktiskt inte blivit besviken. Visst finns det mellanavsnitt som inte är lika bra som de övriga, men de lämnar ändå efter sig en slags mysig känsla. Det är mycket möjligt att det mestadels beror just på Hugh Laurie som just är paniskt älskad här hemma, även om det bara är av mig. Han är ju en rolig, talangfull och blåögd engelsman... som spelar piano... Hmmm... valet var kanske inte så svårt ändå.

Eller så inser jag att detta inte är hela världen, att det finns svårare och framför allt viktigare val här i livet. Men vem orkar med det? Golden Globe delas ut 11 januari och galan visas på kanal 9 om det är någon som är intresserad.
De övriga nominerade som bästa dramaserie är In Treatment, Mad Men och True Blood. De övriga nominerade som bästa skådespelare i en dramaserie är Gabriel Byrne – In Treatment, Jon Hamm – Mad Men och Jonathan Rhys Meyers – The Tudors.
(Go Hugh!)

Veckans tv-seriebesatthet

The West Wing Theme av W.G. Snuffy Walden.

Väntan...

Jag har helt ignorerat tv-tablån på sistone. Har ingen aning egentligen om vad jag har missat. Jag har nämligen nästan helt ägnat mig åt the West Wing: 69 avsnitt på 11 dagar. Då blir det inte så mycket tid över till tv eller film, även om The Mist och två piratfilmer slank mellan.
Just nu väntar jag på fler avsnitt. Väntar. Jag har nämligen någon annan som jag måste rätta mig efter, som har annat att göra just nu. Det är frustrerande.
Men man får ju lite tid till att kolla grejer på youtube. Och eftersom jag missade större delen av Yrrol igår, så tar jag igen det idag.

Journalist? Javisst.

Fascinerad

Jag är den första att erkänna att jag är ofantligt lättroad ibland. Men jag tror att det är ett måste i den här världen. Detta inlägg tillägnas Coraline. Barnboken av Neil Gaiman och filmen som baseras på den.
Neil Gaiman råkar vara en av mina favoritförfattare. Coraline är inte min favoritbok av honom, men jag värnar ändå om den. Och i händerna på Henry Selick, kan den bli annat än fantastisk?

I have visions of terrified parents having their hands squeezed by solicitous children who will have to remind them that it's only a movie ~ Neil Gaiman

Ok, jag är möjligtvis eventuellt kanske lite väl optimistisk nu, men jag kan inte riktigt låta bli. På filmens fantastiskt snygga hemsida kan man utforska som man vill och jag skulle kunna sitta och klicka runt i timmar. Bland annat kan man ladda upp en bild på sig själv och sedan välja ut de knappar som man vill ha som ögon! Jag är verkligen som ett barn i en godisaffär just nu!

Något som alltid har fascinerat mig är det arbete som ligger bakom filmer. Jag köpte till exempel inte Alien-boxen enbart för att man fick alla tre (ok, fyra) filmerna eller för att den var snygg, extramaterialet fick mig att salivera. När det gäller en dockfilm som Coraline så blir det det bakomliggande arbetet extra intressant. Jag menar, hur fascinerande är inte det här:

Och jag skulle inte ha så mycket emot att bli skelettmakare när jag blir stor:

Det finns massa fler sådana här små filmer att se, men jag ska inte förivra mig allt för mycket, de finns att hitta på hemsidan eller på youtube för den som är mer intresserad.
Sedan har det även cirkulerat gamla fina trälådor av olika slag eller små väskor, speciellt fixade med bilder eller saker relaterade till filmen. Och jag vill ha! Alla! Ni kanske inte vet att jag samlar på trälådor men jag är ofantligt fascinerad av dem. Oftast är de alldeles för dyra när jag hittar någon, och om dessa ens är till salu så kan jag tänka mig att de kostar en hel del. Men shit va coolt.

Ja, jag sade ju att jag är lättroad.

Slut

Det finns sorgliga slut, humoristiska slut, tråkiga slut. Och så finns det nattsvarta slut. The Mist bjöd på det mest nattsvarta slut jag varit med om på länge. När musiken kommer igång och dimman börjar lätta... wow. Jag kan inte beskriva med ord hur bra och fantastiskt nattsvart det var. Det måste ses för att förstås.
I övrigt är väl inte filmen någon höjdare även om den svartvita versionen ger vissa vibbar till skön 50-tals-sci-fi. Det finns vissa hoppa-till-scener, men det är knappast en skräckfilm i dess rätta bemärkelse. Fast vilken skräckfilm är det egentligen?
Skräckingredienserna har även fått stå tillbaka för en annan slags skräck, nämligen religiös fanatism (läs: idioti), sådant som är skrämmande i riktiga livet och får mitt blod att koka som aldrig förr. Det tar således lätt bort mina tankar från det jag tittar på, vilket aldrig är bra för en film. För i filmer möter jag hellre monster än religiösa fanatiker. I verkligheten också i och för sig.
Hursom, med mindre sådana scener hade The Mist kunnat vara en bättre film. Men nu var den mest en axelryckning. Förutom slutet då. Som var fantastiskt.