Jag kom på en sak att fördriva tiden med. YouTube is the shit (och en tidstjuv). Om ni inte redan visste det.
Jag har en lite ambivalent syn på Jack Black. Ungefär samma som jag har på Jim Carrey. De kan vara riktigt roliga, men har en tendens att bli ”för mycket” efter ett tag. Hursomhelst så verkar Be Kind Rewind vara en film som absolut skulle kunna roa mig.
Jag är medveten om att jag redan använt denna rubrik. Då handlade inlägget om en film som alla bör se. Nu handlar det om att plugga. Eller rättare sagt om oförmågan att plugga.
Jag borde nämligen läsa och opponera på ett C-projekt, läsa kurslitteratur och besvara frågor på hemtentan, komma på personer att intervjua om deras ekonomiska situation samt fundera ut vad jag vill skriva om under de tio veckor som C-projektet/C-uppsatsen är lagda till. Jag känner inte för något av det där.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Är det fortfarande förra kursen som spökar och som har lagt sig som ett skoltrött täcke över mig? Eller är jag bara lat? Jag har tidigare känt av viss skoltrötthet men har ändå kunnat få saker gjorda, men nu verkar det rätt hopplöst.
Jag har funderat över vad jag vill skriva om. Det är i alla fall lite roligare, även om det nu handlar om nästa kurs och inte denna. Min första tanke är att skriva om New Orleans. Jag har velat åka dit sedan typ barnsben, men min familj var aldrig med på det och sedan föll det sig rätt omöjligt med tanke på min ekonomiska situation.
Men nu, efter ett otal år av studerande och levande på rätt lite pengar, har jag lyckats att ändå spara ihop lite slantar som (med viss utomstående hjälp) kan ta mig till USA. Helt otroligt, men sant. Nu handlar det egentligen bara om timing.
Mitt andra ämne, om nu något skulle hända som gör att jag inte kan åka (några hål i tänderna som måste lagas för att ta ett exempel), så tänkte jag väl skriva om film. Svensk sådan. Min första idé att skriva om SF:s biomonopol gick inte riktigt hem, så jag måste försöka att vinkla in mig på något annat. Har ingen aning om vad än dock. I fall ni har några tips är de ofantligt välkomna!
Nej, nu skriker ”Metodbok för medievetenskap” på mig. Det räckte tydligen inte att lägga den i andra änden av rummet. Kanske om jag lägger den på balkongen…
Everything in this room is edible, even I'm edible! But that is called "cannibalism", my dear children, and is in fact frowned upon in most societies.
Ikväll ska jag, med ypperligt trevligt sällskap, till Chokladfabriken för chokladprovning. Det ska bli ofantligt mumsigt, även om en viss risk för chokladförgiftning finns. Men jag är villig att ta den risken.
Oh ja, jag är ack så villig.
Vilket antiklimax. Just nu skulle jag ha suttit i en biosalong och tittat på Sweeney Todd... men det gör jag inte. För Filmstaden Söders kopia var repad. Detta meddelades fem minuter innan de öppnade dörrarna. Informationen gick även från att filmen var "lite repad" till "sönderrepad". Skoj.
Man fick ju se den, till ett lägre pris. Men det var inget alternativ. Ska man se en Tim Burton-film ska det vara bra bild. Jag menar, jag hade kunnat få tag på den och sett den här hemma om jag hade velat. Men jag vill se den på en stor skärm i en mörk biosalong, så att jag klart och tydligt kan se hela dess härlighet – utan repor.
Och då jag kände lite som en bekant sade:
Repan kommer bli ett blödande sår i din filmsjäl... så lämnades biljett in, putläpp åkte ut och missTv hem.
Solen som skiner ute har även letat sig in. Just nu känns det lätt att andas. Det beror nog en del på att det bara är första dagen på den nya kursen. Är fortfarande lite svävande efter att ha blivit av med förra kursen som vägde flera ton. Imorgon är jag väl tillbaka i gamla spår igen, men idag tänker jag njuta.
Det har inte enbart varit Oscarsgala utan även The Golden Raspberry, som ger priser åt de värsta och inte de bästa.
I år verkar juryn enbart ha sett två filmer, för priserna har gått till filmen I Know Who Killed Me, skådespelerskan Lindsey Lohan ur samma film och skådespelaren Eddie Murphy i filmen Norbit. Hela 8 priser gick till I Know Who Killed Me.
Om detta betyder att filmåret har varit exceptionellt bra, eller om arrangörerna och Razziejuryn haft dålig fantasi, låter jag dock vara osagt.
Ikväll blir det Sweeney Todd! Hämnd, rakknivar och köttpajer i Tim Burton-anda! Underbart!
Fyra Oscars till No Country For Old Men! Jag vill se den! Nu!
Javier Bardem vann för bästa manliga biroll, Joel & Ethan Coen vann för bästa regi, bästa manus och BÄSTA FILM!
Ingen större chock att Daniel Day-Lewis fick en Oscar för bästa skådespelare i filmen There Will Be Blood. Eller, ingen chock alls faktiskt. Visst, han är bra, men det känns som att det blir en lite automatisk utdelning när det gäller honom. Nåväl. Jag vill se filmen i alla fall.
Marion Cotillard vann som bästa skådespelerska för sin Edith Piaf-roll i La Vie En Rose. Kommer antagligen inte se den ändå.
The Bourne Ultimatum vann i de tre kategorier som den var nominerad, bland annat för ljudredigering som Per Hallberg stod för.
Tilda Swinton vann för bästa kvinnliga biroll i Michael Clayton.
Ratatouille tog hem priset som bästa animerade film. Har inte sett denna än. Kanske borde det.
The Golden Compass vann för dess visuella effekter och snuvade därför Transformers på priset.
Och Taxi To The Dark Side vann för bästa dokumentär.
För övrigt bor jag granne med Homer Simpson. Med jämna mellanrum kan man höra typiska Homer-skrik från andra sidan trapphuset. Mycket roande.
Mourning Air av Portishead.
Did I see a moment with you
In a half lit world
I'm frightened to believe
But I must try
If I stumble if I fall
I'm reaching out in this mourning air
Have I got the strength to ask
Beyond the window
I feel this fear alone
Until we have total honesty
If I tremble or fall
I'm reaching out in this mourning air
Should I feel a moment with you
To softly whisper
I crave nothing else so much
Longing to reveal total honesty
I can feel your touch
I'm reaching out in this mourning air
I'm reaching out in this mourning air
Att ligga utsträckt under täcket i sängen vid tre på eftermiddagen – utan planer, utan ansvar – är rena drömmen. Jag ska inte göra någonting idag. Förutom att andas, äta och titta på film. Vad det blir för film är dock inte bestämt ännu.
Det är terrorsol och blåser som fan ute. Jag hör hur vinden viner, men persiennerna är neddragna. Kanske mest för att jag på så vis slipper se skolhelvetet där borta – som en nagel i mitt utsiktsöga. Det är ypperligt att bo nära skolan när man är morgontrött och lärarna envisas med att vi ska börja vid nio, men för den skull vill jag inte se eländet nu.
Oj, det här blir verkligen ett nonsensinlägg… till Hannas ära. Jag har känslan av att hon på sätt och vis gav mig en liten pik häromdagen om att jag kanske inte uppdaterar nog ofta, men jag vet inte. Kan tyvärr inte besvara och lägga upp hennes senaste lista då jag inte har (eller någonsin tänkt skaffa) barn.
Men jag har en annan lista, ett musiktest.
Man tar sin lilla iPod eller annan valfri mp3-spelare, ställer in på shuffle, trycker framåt efter varje fråga och skriver ner sångtiteln som svar på frågan. Skitenkelt.
Här är min:
Will it be ok?
This Time
How are you feeling today?
Ddevil
How do your friends see you?
Silent All These Years
Will you get married?
Unrequited
What is your best friend’s theme song?
Jerk-Off
What is the story of your life?
Hurt
What was high school like?
Danse Macabre
How can you get ahead in life?
Why Can’t I Be You?
What is the best thing about your friends?
Thorn In My Side
What is today going to be like?
A Place Called Home
What is in store for this weekend?
Malpractice
What song describes you?
Matters of the heart
To describe your grandparents?
Baker Baker
How is your life going?
Digging the grave
What song will they play at your funeral?
From Out Of Nowhere
How does the world see you?
Ambulance
Will you have a happy life?
A Warm Place
What do your friends really think of you?
The gentle art of making enemies
Do people secretly lust after you?
Knives
How can I make myself happy?
Cowboys
What should you do with your life?
Becoming
Will you ever have children?
Slow Moves
Det är över. Äntligen.
Känner mig helt tom. Som om mitt huvud har haft magsjuka och kräkits tills inget mer finns kvar och sedan kräkits några gånger till. Tom *tom tom tom*
Jag tog mig en liten tv-paus för att titta på Grey’s Anatomy. Det behövs pauser. Livsräddande pauser.
Jag måste erkänna att jag inte blev speciellt imponerad av första avsnittet förra veckan. Det kändes lite krystat att peta in en syster till Meredith, som ingen hört talas om tidigare. Jag menar, hon borde ha kommit upp i någon konversation, även om hon inte bodde hemma, speciellt med tanke på att hon utbildar sig i samma yrke. Eller har jag missat något?
Sedan att det var samma tjej som doktor Shepard träffade på samma bar som han träffade Meredith… det är ju bara för jävla dålig fantasi. Sorry, men jag skulle av ren princip kunna sluta att titta på ett tv-program på grund av något sådant.
Just nu undrar jag vart handlingen är meningen att ta vägen. Det enda egentligen som fick mig att titta på avsnittet idag var slutet på förra avsnittet. Lilla söta George gick hem till Izzie och berättade att han älskar henne. Så snuttigt. Så det finns en liten ljusglimt i mörkret. (Och nej, jag är faktiskt inte ensam om att tycka att George och Izzie ska bli tillsammans. Jag har stöd. Tack, Mikaela, det uppskattas.)
Men naturligtvis kommer de att dra ut på även detta i evigheter. Naturligtvis. Så, jag är fortfarande inte imponerad. Vilket känns trist.
Nu blir det mer pluggande… Någon som vet hur många paper cuts det behövs för att skära upp handlederna?
Det känns som att jag är fången i någon slags mardröm som jag inte kan vakna upp från. Monster i form av de svenska grundlagarna, EU och ”tredje världen” jagar mig med öppna käftar. Miljarder vassa tänder glimmar och bländar mig.
Men det är ingen mardröm… det är på riktigt.
Den här tentan kommer att ta död på mig. Jag skojar inte. Jag har inget intresse alls för ämnet. Jag har verkligen letat med ljus och lykta efter det minsta uns av intresse, men jag kan inte hitta något.
I am Jack’s complete lack of interest.
Jag vill göra annat! Jag vill njuta av Blade Runner-boxen, titta klart på Band of Brothers och kanske till och med ta del av vårvädret utanför mina skitiga fönster.
Men nej. Jag måste plugga. Jag måste lära mig regeringsformens portalparagraf, vilken lagändring som gjordes inför Sveriges EU-inträde, vad som utmärker IMF:s ”makroekonomiska stabilisering” och hur omfattande biståndet är i procent av BNP i USA och Västeuropa. Tills på fredag.
The world is fucked and so am I.
Glömde nästan, men här är den:
Float My Boat av Pet Genius.
Down by the river,
The trees swing and shiver.
?
Do you want to see a show?
Come float my boat.
Någon som har texten?
Början var lovande, men som vanligt utnyttjar de inte sitt mörka anlag och slutet blir alldeles för tamt.
Indiana Jones, baby!
En skål för fred!
Nu säsongspremiär för Criminal Minds. Snälla, snälla, snälla! Imponera mig! Få mig att le!
Jag tycker att översättare har ett viktigt jobb. De ska förmedla budskap och känslor från ett språk till ett annat, utan att förlora något på vägen. Böcker kan bli mycket sämre i och med översättningen då inte enbart författarens språk försvinner, utan även hans röst och i värsta fall det som står mellan raderna.
Det är inte riktigt lika viktigt när det gäller film, då man oftast kan höra vad personerna säger ändå. Men det är absolut lika störande när något är översatt fel. Igår såg jag Payback och det var pinsamt många fel i översättningen.
Shit, om jag hade tänkt så långt skulle jag ha skrivit ner dem så ni kunnat se nu, men jag förträngde dem så snabbt jag kunde. Den enda jag nu kan dra mig till minnes är:
I only came back for my cigarettes som översattes till: Ge honom en cigarett.
*klapp klapp* Oflyt.
Det sägs att alla kändisar dör i tretal. Om det ligger någon sanning i det, så dog den tredje i helgen.
Den förste att dö var Brad Renfro, som bland annat spelade huvudrollen i filmen Apt Pupil mot Ian McKellen. Han dog den 15 januari i år och blev 26 år.
Den andre kändisen, och den som definitivt fått mest uppmärksamhet är Heath Ledger. Han dog den 22 januari och blev 28 år. Han blev väl mest känd från Brokeback Mountain, men jag kommer nog minnas honom mest från The Brothers Grimm och, vad jag skulle gissa på just nu, från The Dark Knight. Why... so... serious?
Roy Scheider blev den tredje i raden. Han dog den 10 februari, 75 år gammal. En mer respektabel ålder. Han kommer alltid stå i min filmhylla som den hajdödande Martin Brody i fantastiska filmen Jaws. Smile, you son of a bitch.
Nu är då frågan. Gäller dessa tre? Eller var Brad Renfro inte känd nog? Och om han inte var det, kan vi då vänta oss någon mer kändis drypa av? Eller, har jag till och med missat någon?
Förövrigt var det Heath Ledgers död, eller snarare födelseår, som fick mig att inse att jag faktiskt är 28 år och inte 29. Här har jag gått runt och trott att jag varit ett år äldre än jag är... Lite skumt, sådär.
Och kom ihåg, tystnad är samma som medhåll. Även munkavlad tystnad.
Det blir ett nytt golv på onsdag. Vattenläckan som fuckade upp en hel fredagskväll för några månader sedan, och skapade vattenskador på trägolvet ska äntligen få sin punkt.
Flyttgubbar kommer hit och magasinerar, vilket är helt underbart. Jag tittade på bokhyllan full med skivor och bokhyllorna fulla med böcker och filmer och ryste. Flashbacks till en flytt till Farsta som var fruktansvärt jobbig, både fysiskt och psykiskt.
Men nu får någon annan ta hand om det. För min del blir det istället en hotellnatt, vilket är passande då Come Sleep spelar på Harry B James. Ska bli skönt att fly denna lägenhet, även om det bara gäller en natt.
Kanske borde veckans låt vara av The Cure, de har ju ändå cirkulerat i mitt huvud hela veckan. Men det har även denna låt och eftersom jag redan haft en Cure-låt så…
Sympathy for the Devil av The Rolling Stones.
Please allow me to introduce myself
I'm a man of wealth and taste
I've been around for a long, long year
Stole many a man's soul and faith
And I was 'round when Jesus Christ
Had his moment of doubt and pain
Made damn sure that Pilate
Washed his hands and sealed his fate
Pleased to meet you
Hope you guess my name
But what's puzzling you
Is the nature of my game
---
Jag kan meddela att jag inte är en happy camper just nu. Curekonserten var riktigt illa. De spelade ingen av de låtar som jag ville höra, ljudet var riktigt dåligt och Robert Smith kunde inte hålla ton för fem öre. Det var den sämsta jävla spelning jag någonsin har varit på, och jag såg ändå några minuter av Hole på Hultsfredsfestivalen -99.
Och nu för er som inte heter Steve:
Jag har kramp i äppelkinderna. Och varför då? frågade hon som om hon förväntade sig att någon annan skulle svara. Jo, för att hon har haft ett stort leende på läpparna under en längre tid, närmare bestämt i tre timmar. Tre timmar! Jag har aldrig varit på en konsert som varat i tre timmar! Och inte blev det tråkigt heller.
Ljudet var riktigt bra och The Cure kändes i toppform (men vad vet jag, jag har ju aldrig sett dem förut) och praktiskt taget sprutade ut låt efter låt. Klassiker som Why Can’t I be You?, Pictures of You, If Only Tonight We Could Sleep, Lullaby, Boys Don’t Cry och Just Like Heaven omfamnade publiken som ett varmt täcke. Folk på läktarna stod upp och dansade och sjöng med. Helt underbart.
Om jag bara får säga EN favorit blir det nog If Only Tonight We Could Sleep, som var otroligt stämningsfull och bra… mumma!
The Cure är mjuka, varma, sköna och alldeles, alldeles… underbara! Robert Smith var sig lik. Så charmig. Och ja, en gång i tiden ville jag ha samma frisyr, men jag kom över det… Fast efter ikväll är allt några av skolflickekänslorna tillbaka.
Jag har inte följt hela deras karriär och det var ett flertal låtar som jag inte ens hört tidigare, men det gör ingenting för deras låtar har en förmåga att fånga och få en att le ändå.
Jag är så otroligt glad att jag gick och såg dem! Jag fick inte ens höra Burn eller Fascination Street, men just nu spelar det faktiskt ingen roll. Jag är på så jävla bra humör!
Men, det är en dag imorgon också… så ta av mig den katolska skoluniformen och låt oss gå till sängs!
Igår skrev jag tills tangenterna blödde och fick sedan på kvällen storstryk i kortspel (dumma Jakob).
Idag har jag pluggat… igen. Ljuva livet. Men ikväll är det The Cure på Hovet! Wohoo!
Jag äter mackavit och lyssnar på Fascination Street, inför Curekonserten på lördag. Egentligen borde jag skriva som en galning på den artikel som ska lämnas in på fredag, men det går så jävla segt nu. Det känns som jag sitter fast i kola. Och inte en sådan där god kola, som man kan äta sig ur, utan dödlig kvicksandkola.
Kanske kan detta pigga upp lite:
Ja, jag knullar Matt Damon.
... or else it gets the hose again.
Var det någon som såg Grey's Anatomy-reprisen idag? För i så fall hörde ni Lotion av Greenskeepers! Den var med! Vid lavemangdelen och när George pratade med Meredith i trappuppgången. Tihi!
Jag vill verkligen att alla i hela världen ska höra den och älska den såsom jag gör! Så här är den, lyssna, njut och älska. Men om det vore så att ni inte känner som mig, döm mig inte för hårt, jag är normal innerst inne, jag lovar...
Sedan något som måste påpekas: Gary Oldman förekommer på tv inte bara en gång idag, utan två! Först i Vänner och sedan i filmen State of Grace på 6:an. Det ni! Visserligen lockar Donnie Darko mer... Vilka lyxproblem jag har.
I söndags var jag på date. Tänka sig. Och det var en ypperligt bra sådan, om jag får säga det själv. Jag är en sådan där traditionell tjej, som gillar hela den där ”middag och bio”-grejen. Så att det inte bara blev en film, utan två, var mycket välkommet.
Observera: kan innehålla spoilers…
Den första filmen blev I am Legend med Will Smith, som övertygade och berörde.
Vyerna var helt fantastiska. New York, baby! Och Will Smith fungerade alldeles utmärkt i rollen (som jag har hört var tänkt för Arnvold en gång i tiden *ryser*).
Det var ett antal rycka-till delar i filmen, även om jag kanske är lite mer lättskrämd än de flesta. Men vid ett tillfälle var jag glad över min stora halsduk. Sedan är jag, som erkänts tidigare, en obotlig romantiker och kunde inte tänka annat än att ledarmonstret egentligen bara bröt sig in hos Wills karaktär för att rädda sin flickvän som Will tidigare hade fångat och försökt bota. Men, men, det var nog bara jag som tänkte på det viset…
Det är dock lite synd att det är datoranimeringar när det lika gärna kunde ha använts människor i maskar eller smink. Att jakten på djuren i början av filmen vore svår att göra med riktiga djur, är en sak. Men jag tycker att man ska använda sig av animatronics och skådespelare så långt det bara är möjligt.
Den andra filmen blev äntligen Run, Fat Boy, Run, som värmde och roade. Den här filmen har jag tänkt på sedan september typ och nu äntligen fick jag möjligheten att se den. Tanken var att jag skulle gå på lite fler saker under Popcorn-festivalen, men nu blev det tyvärr inte så. Men jag är nöjd ändå.
Filmen har naturligtvis en sådan där klassisk handling; pojke förlorar/dumpar flicka, ångrar sig men flickan är tillsammans med ny pojke som sedan visar sig vara ett kräk, vilket öppnar upp chansen för pojke nr1 igen. Det är en gammal kliché och det är inte den enda som dyker upp i filmen, men det fungerar ändå. Det är både en söt film som en rolig film.
Simon Pegg är bra på att spela killen som är lite av en loser, men som bygger sig upp till en bättre man. Dylan Moran är utmärkt som kompisen som hejar på Simon tillsammans med Simons hyresvärd, en redig man utrustad med en redig stekspade (köksredskapet, menar jag då). Dessutom: ett stycke naket man-ass utlovas.
Eulogy av Tool.
Standing above the crowd
he had a voice so strong and loud.
And I swallowed his façade
‘cause I'm so eager to identify
with someone above the ground
someone who seemed to feel the same.
Someone prepared to lead the way
someone who would die for me.
Will you? Will you now?
Would you die for me? Don't you fucking lie.
Don't you step out of line. Don't you fucking lie.
You've claimed all this time that you would die for me.
Why then are you so surprised to hear your own eulogy?
You had a lot to say.
You had a lot of nothing to say.
Come down.
Get off your fucking cross.
We need the fucking space to nail the next fool martyr.
To ascend you must die.
You must be crucified for your sins and your lies.
Goodbye...
Jag föddes åksjuk. Jag vet inte om det säger mer om min mors anatomi än om mig som ett svagt människoexemplar, men åksjuk var jag och åksjuk förblev jag. Alla familjesemestrar innebar alltid mig i baksätet med en kräkpåse. Lagom traumatiskt.
När jag var några år gammal, fick jag även virus på balanssinnet (hur man nu får det) och ramlade omkull hela tiden. Detta gillades inte av min mor som tog mig till en stackars läkare som fick kämpa med att försöka söva ner mig för en undersökning. Jag vägrade naturligtvis. Tills glass utlovades. Choklad gick det inte att lova, då jag var allergisk. Det gick dock över med tiden, och jag har nu jobbat hårt med att ta igen de chokladfattiga åren. Det har gått rätt bra.
Sedan 1998 har jag även lidit av tinnitus, vilket har gjort mig känslig för… allt, känns det som ibland, men mestadels ljud. Exempelvis gör vissa röstnyanser ont i öronen medan andra får mig att må illa. När det är mycket ljud runtomkring mig blir jag lätt yr och får svårt att koncentrera mig på att höra vad folk i närheten säger. Jag hör i allmänhet sämre än förut och får förlita mig på att läsa läppar när man är ute i högljudda trakter. Det går sådär.
Igår var musiken, för att citera Dylan Moran, på en nivå som gjorde att stolen bredvid mig började blöda. Vilket inte enbart bidrog till en högre volym på pipandet i mina öron utan även en yrhet som gjorde mig glad att det blev taxi hem. Tills jag satte mig i taxin.
Mitt åksjukeproblem gör att jag är lite ambivalent när det gäller taxiresor. Jag har absolut inget emot att bli skjutsad ända fram till ytterdörren, istället för att sätta mig på en sunkig pendel för att sedan gå uppför ”våldtäktsstigen”. Speciellt inte när det regnar. Men samtidigt måste man förlita sig på någon annan. När man sätter sig i taxin vet man inte hur kompetent denna person är på att köra bil. Och det gäller inte enbart körsätt.
När man måste beskriva vägen till Skanstull från Odenplan är det illa. Igår natt var det extra tur att jag inte var ensam i taxin, för då hade vi nog hamnat i skogen någonstans. Jag har noll lokalsinne och var dessutom upptagen med att försöka att inte kräkas i nacken på chauffören. I och för sig hade han förtjänat en spya i nacken, för han var utan vidare konkurrens den värsta taxichaufför jag någonsin åkt med. Horribelt var det. Jag skulle kunna tänka mig att även den stadigaste människan i världen hade känt sig lite svag i kanterna efter den där färden.
Nåväl. Idag är det är meningen att jag ska göra en massa research inför en längre artikel. En reporter i Afghanistan har blivit dömd till döden i det första av fyra domstolsbeslut på grund av att han spridit artiklar från Internet som är kritiska mot Islam. Ett väldigt intressant ämne, men en väldigt trött missTv. Jag försöker nu att vakna till nog mycket för att kunna genomföra en kraftansträngning. Det går inge vidare.
Det var under en vitryssyatzy-session som vi kom på hur bra choklad passar till vitryssar. Såhär i efterhand, kan man ju tycka att det är uppenbart. Men tydligen inte. För mig i alla fall.
Så nu, lagom lullig, är jag lite kinkig över att chokladen just tog slut. Nåväl, det är snart dags att ge sig ut ändå.
Men det var inte därför jag skrev. Jag undrar lite smått vad människor tycker är bra att lyssna på inför festligheter. Alltså, vad lyssnar ni på när ni ”gör er redo” för utgång?
Nu tror jag ju inte att någon kommer kommentera och berätta, för det verkar vara svårt att få människor att bry sig nog mycket för att skriva till mig. Men ändå.
Jag gillar i alla fall ”Lotion” med Greenskeepers. Får mig alltid på bättre humör. Annars är Faith No More ett tips, eller Stephen Lynch, Queens of the Stone Age, Eurythmics eller Richard Cheese.
