I love English series. Snack sized shows. Always leave you wanting more.

Som jag misstänkte så blev det inte så mycket tid över till att plugga i helgen. Mina ögon har istället vilat på en av mina husgudar. Nej, inte Maynard James Keenan eller Gary Oldman, utan Tv:n. Popcorn poppades, soffkuddar fluffades, persienner drogs ner och dvd:n laddades bland annat med Jekyll.

James Nesbitt passar verkligen i rollen som Hyde. Men han fungerar faktiskt lika väl som dr. Jackman. Det är vissa utseendeskillnader på dem båda; Hydes hår är mörkare och ögonen är lika svarta som ängeln Islingtons (om ni inte kan den referensen, så skäms!). Men man kan även se skillnader i kroppshållning och rörelser. Herr Nesbitt imponerar verkligen.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om hela serien. Missförstå mig inte, Jekyll är bra, riktigt bra. De första avsnitten är ofantligt, kittla-i-magtrakten bra. Men det håller tyvärr inte genom hela säsongen. Som förövrigt bara består av sex avsnitt. Larvigt få, men så är det också en engelsk serie. Om antalet hade varit det dubbla hade jag förstått att vissa saker lagts in för lite utfyllnad och breddning av handlingen, men som det är nu känns vissa scener som att de tar tid från det jag egentligen vill se: mer av Jackman och Hyde. Mer av växlingarna mellan dem, mer utbyggnad åt karaktärerna. Då hade denna serie varit fantastisk. Men den är absolut sevärd. Nu väntar jag bara på säsong två… Snälla, snälla, kan det inte bli en säsong två?

Veckans 90-talsångest

Cradlewake av Mary Beats Jane.

I can’t feel it, anymore
You don’t touch me anymore
I can’t feel it, anymore

Once again my soul lay open
God defied my only hope
What you choose to do or not
It’s not my fault, not my fault

I don’t need you, anymore
Oh how I wanted your love
If only for a little while
I don’t need you, anymore

Once again my soul lay open
God defied my only hope
What you choose to do or not
It’s not my fault, not my fault

You put me for it anyhow
To get me out this once
Do you want me hoping anyhow
‘Cause I got more than anyone
Don’t keep me for a dupe, anytime
Cause I would never heal this
My hopes grow deeper anyway
My hopes are loco anyhow
I’m left for dead, I’m left for dead

Once again my soul lay open
God defied my only hope
What you choose to do or not
It’s not my fault, not my fault

Most people respect the badge. Everyone respects the gun.

Ursäkta den ostiga rubriken, men jag var tvungen.

Robert De Niro och Al Pacino i samma film. Jag har alltid gillat De Niro, även om jag inte alltid har hållit med om hans filmval. Pacino har jag dock lite svårt för. Jag vet att han är aktad som skådespelare, men jag har lite svårt för hans obligatoriska utbrott. Om han ger utlopp för något sådant i denna film förtäljer inte trailern, men jag kan ju gissa.

Righteous Kill har en rätt klassisk handling: två poliser som ska försöka hitta en seriemördare som tar död på brottslingar lagen inte kunde döma. Samtidigt som de måste jaga honom kan de inte låta bli att beundra honom för att han gör det de inte kan göra.

Grejen med thrillers, oavsett om det gäller film eller tv-serie, så kan man ofta gissa vem som är mördaren. Detta på grund av att de använder sig av ett känt ansikte. Det vore trist om fallet är så även i denna, för i så fall har jag mina misstankar redan. Har ni? Någon som vill ställa upp i en gissningslek om vem som är mördaren? Fast det förutsätter ju ett visst intresse för filmen och jag är fortfarande inte riktigt säker på den.
Jag menar, den kan bli bra, men den kan också bli jävligt tråkig. Och även om jag kan förnimma lite charmig stämning mellan de snart pensionsgamla De Niro och Pacino, så brukar inte en sådan sak kunna bära upp en film som annars inte håller. Men samtidigt gillar jag ju polisthrillers (när de görs bra) så jag hoppas lite. Sådär i smyg.

Utsikt: förmodligen dvd. Det kommer finnas många andra filmer som jag hellre kommer att lägga ut 90 biospänn på.

Alla dessa utmaningar…

Varning för långt och rabblande inlägg. Jag skyller på Hanna.

För 20 år sedan var jag åtta år och gick i tvåan på en pytteliten skola i ett pyttelitet samhälle i Värmland. Jag tyckte det var roligt att gå i skolan och att lära mig nya saker. Jag älskade att läsa. Var livrädd för sexorna och hade respekt för lärarna. Det var dock under denna tid som mitt ogillande för mitt namn grundandes, då lärarvikarierna (som vi hade i massor) aldrig kunde uttala mitt namn utan alltid sade den manliga varianten istället. Något som var mycket roande för mina klasskamrater (barn är onda). Jag ville heta Linda eller något annat vanligt.
Annars lekte jag med Annette och Jenny och hade roligt. Förutom när jag blev jagad av min bror, som hade ett litet armborst som han använde för att skjuta pennor på mig. Ville ha ett husdjur då "alla" mina vänner hade det, men fick aldrig något.
Tittade mer än gärna på film. Hade drömmar om att bli arkitekt. Var blond och blåögd, på mer än ett sätt.
År 1988 kom bland annat Det Stora Blå av Luc Besson och Dangerous Liaisons av Stephen Frears.

För 15 år sedan var jag 13 år och gick alltså i sjuan. Ny skola, nya rutiner, nya människor och en mycket osäker mig. Tyckte att bild, svenska och hemkunskap var roligt. Övriga skolan var inte längre så skoj och jag ogillade vår klassföreståndare.
Åkte skolbuss med busschaufförer som antagligen inte längre fick köra den vanliga bussen med människor som hade ett värde, i bussar som alla lät som de skulle ramla ihop när som helst.
Bildade de tre musketörerna med Jenny och Anja. Madde fick vara med på ett hörn som D'Artagnan. Skrev roliga (tyckte vi i alla fall) små texter och dialoger med Anja. Gillade Uppdrag mord, att titta på film och började luta åt att bli kock.
År 1993 kom bland annat Tim Burtons Nightmare Before Christmas och True Romance av Tony Scott.

För 10 år sedan var jag 18 år och gick tredje året på gymnasiet. Jag hade valt Hotell & Restaurang men upptäckte (lagom efter att jag skalat 100 kg potatis) att det inte var för mig och valde inriktning hotell. Visste nog dock att det inte heller var för mig. Gäster (läs: idioter) har inte alltid rätt i min värld.
Bodde på elevhem i Hällefors. Hade vissa problem hemma, vilket gjorde att jag helst var på elevhemmet eller hos min vän Ida. Gillade inte skolan speciellt mycket, inte heller vår klassföreståndare. Hon sade vid ett tillfälle att man kunde använda mig för att skrämma små barn. Vid ett annat tillfälle fick jag henne att gråta (good times). Festade varje torsdag med komvux-grabbarna och led på min praktikplats på Grythyttans Gästgiveri. Lyssnade på Tool, Rammstein och Pantera och badade mycket i mitt söta sittbadkar. Vid detta laget var jag både rödhårig och tatuerad.
På sommaren träffade jag min andra pojkvän (kommer aldrig mer nämnas vid namn), det förhållandet tog slut efter en månad, på grund av att han fick mig att må sämre än vad jag gjorde innan jag träffade honom. Sov i en vattenpöl i ett tält på Arvikafestivalen. Lyckades förstöra öronen på en spelning och hör sedan dess ett konstant oljud.
På hösten läste jag på komvux för att få högskolekompetens (H&R gav inte det på den tiden). Gillade fortfarande att titta på film och tv-serier (kanske borde ha fattat läget tidigare).
År 1998 kom bland annat The Big Lebowski av bröderna Coen, Dark City av Alex Proyas och Fallen av Gregory Hoblit. Fantastiskt jävla bra filmår förövrigt.

För 5 år sedan var jag 23 år och hade flyttat till Kallhäll i Järfälla med min pojkvän Martin. Där bodde vi i en lägenhet tillsammans med ett antal av hans jobbarkompisar. Det var roligt att spela kort med Jakob, men annars var det inte värst skoj att dela lägenhet med andra. Billigt dock, vilket var bra då jag studerade.
Gick på Väsby konstskola med naiva konstnärsdrömmar, dåligt eller inget studiemedel alls och extrajobb som var rena döden (jag hoppar hellre från balkongen än jobbar med telemarketing igen). Hade ingen egentlig aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Saknade mina vänner och tröståt. Film, konst och musik var mitt liv. Hade vitlökskvällar och tittade på Millennium.
År 2003 kom bland annat Kopps av Josef Fares och Big Fish av Tim Burton.

It must be something bad. Like broccoli...

Jag hatar när jag påminns om min egen naivitet. Efteråt känns det tomt inombords och jag sitter med darrande underläpp och känner mig allmänt liten. Så också idag.
Ni, världsupplysta människor, vet säkert redan hur det går till. Vissa av närbilderna i Planet Earths dokumentärserie var tagna i ett zoo. Det är så det är, det är så det görs. Jag borde ha fattat det. Alla andra har säkert fattat det. Det är bara jag som är naiv. Rättelse: jag VAR naiv. Dags att ta på sig ännu ett lager med cynism. Fuck the world. And fuck the people.

Don't make me go to prison for you, boy

Höll på att hamna i ett CSI-avsnitt, men ligger nu istället i soffan och är förbannad. Hellre det, antar jag, än att Grissom hittar mina fingeravtryck på kudden som är nedkörd i Snarkarens hals.
- Men jag kan hålla mig vaken tills du har somnat, säger gentlemannen.
Och jag lägger ner huvudet på kudden för tredje gången och lyssnar till två vanliga andetag för att sedan höra det ack så välbekanta oljudet igen.

Jag tror vi alla har en liten mördare i oss, eller så är det bara jag. Just nu är min arg som en jordgeting vars bo just blivit söndersparkat. Så därför ligger jag nu i en soffa som av någon anledning inte kan ta min hela utsträckta längd. Vad hände där? Mesig soffa.
Och varför är det jag som ligger på soffan, kanske man frågar sig. Jo, för Snarkaren är full och glömmer då bort att han egentligen är en gentleman.

Jag hör honom fortfarande genom väggarna... Nåväl. Vad är väl en god natts sömn? Bara urtråkig och onödig och tråkig... och alldeles... alldeles underbar. Suck.

Eländig uppdatering...

Idag har varit en sjuk dag, på flera sätt. Jag är helt slut, men kommer inte kunna somna i alla fall. Huvudet yr runt, och inte bara med tankar utan även med bokstavlig yrhet. PM-genomgången igår gick bra, hemtentan idag gick inte lika bra. Inte nog med att jag lämnade in den mer än en timme för sent, jag hade verkligen ingen aning om vad jag höll på med. Nu är jag yr, trött och allmänt kinkig. Varför finns inte Chokladfabriken runt hörnet?
Den här veckan har bara rusat förbi. Jag kan knappt minnas vad jag har hållit på med, förutom att plugga. Jag är rätt trött på det just nu, kan jag berätta. Snart sommar, snart sommar, snart sommar…
Men först ska jag göra ett C-projekt om New Orleans. Det ska bli ofantligt intressant och roligt. Jag hoppas bara att motivationen kommer att hålla i sig. Måste få mycket gjort innan jag tar mitt pick och pack över atlanten.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Hanna, jag håller med dig om Criminal Minds. Det blev lite krystat med lille Malcolm som mördaren. Jag får erkänna dock att jag satt och dregglade lite i början, under serietidningsdelen där den rockbeprydde utförde lite slice & dice i slowmotion med blodsdropparna tydligt synliga i regnet. Vackert. Och ja, jag är lättroad, men svart och vitt tillsammans med rött och jag är fast. Du kan få det i målaruppdrag av mig, Hanna.

Annars börjar det bli dags att göra slut med ännu en serie. ER är inte saknad och nu är det en annan sjukhusserie som hänger löst. Greys Anatomy har inte varit bra en enda gång, denna säsong. Allt elände runt George och Izzie och nu när de äntligen kan vara tillsammans så kan de inte få till lite bra sex. Jag blir så jävla trött. Kom på något nytt för i helvete! Jag har redan sett det här på Vänner. Så, en chans till får de, för jag är av den förlåtande typen. Men bara en chans till.

#\%&#%*

Beyond the PNR…

Nu är det klart. Las Vegas. New Orleans. New York. I slutet av april bär det av. Det känns rätt ofattbart, men resan är bokad och fjärilarna har redan börjat infinna sig i magtrakten.
Vegas först (och nej, det blir inget giftermål, så sluta fråga), två dagar med shopping, roomservice och dollar på svart. En vecka i New Orleans (mitt hjärta smälter), intryck, god mat och intervjuer är inplanerat. Sedan blir det New York (min själ sjunger), tre dagar med shopping, njuterier och allmänt häng.

Förövrigt sitter jag nu som klistrad framför tv:n och So You Think You Can Dance. De måste ha lagt in subliminala meddelanden i reklamen… a Nice. Big. Cock.
Eller så är det killen i keps som ler med hela ansiktet när han gillar något… och sådant gillar ju jag.

Trust me... I'm a psychopath!

Planen var att jag skulle vara duktig till helgen och jobba ikapp lite skolskit. Men så damp denna ner i brevlådan idag:

Så hur ska jag kunna sitta och plugga när allt jag vill är att krypa ner i soffan under en filt och avnjuta James Nesbitt i en roll han sägs vara född att spela? Jag tror vi alla vet hur det kommer att bli.

Mr. Hyde:
The truth is - are you listening, Billy? The truth is, if I'm being honest, if I'm not winding you up... I don't get a lot of pleasure out of killing children... [breaks Billy's neck] ... but I get enough.

Ja, vad säger man? Världsklass.

Veckans osäkerhet-inför-PM-opponering...

Ricochet av Faith No More.

All of that thick time without you
Has made me so thick and drunk
"and it's okay to laugh about it"
I said, "it's okay to laugh about it"

Runnin' twice as fast
to stay in the same place
Don't catch my breath
until the end of the day
And I'd rather be shot in the face
Than hear what you're going to say

One day the wind will come up
And you'll come up empty again
– And who'll be laughing then? –
You'll come up empty again

No reason – no explanation – so play the violins
It's always funny until someone gets hurt...
And then it's just hilarious!

You beat me every time you blink
If only I did not have to think
Think about you crackin' a smile
Think about you all the while

On the ricochet – it's going to hit you
It's always funny until someone gets hurt
You can laugh at me – when it misses you

Jerking off in Stockholm

A bearded (well done) Stephen Lynch opened with Lullaby last night and the smile from ear to ear was a fact. This was the song that I wanted to hear the most, so I was indeed a happy camper.
The nice thing about Stephen Lynch is that the comedy doesn’t just exist in the songs; the things he says in between can be just as funny. Especially when he involves not just the place he’s in (jerking off in Stockholm) but also the audience (orgie-borgie). It’s an easy thing to do, but it makes us suckers out there feel like we are a part of the show, and not just paying silhouettes.
He had to handle a couple of hecklers which probably meant that we missed at least one of his songs (why can’t people just shut the fuck up?). But the show clocked in at about two hours and it never became boring. Sure, I missed a few songs; like Gerbil, Priest and For the Ladies, but I got Lullaby, Grandfather, Dirty Sanchez, Superhero, and the new song Waiting, so I’m happy, happy.

Mmmm... cheeeeeesecake

Jag brukar inte sprida recept omkring mig, men idag har det gjorts cheesecake här hemma och jag måste hitta på något att göra medan jag väntar på att den ska bli klar att sluka. Så här är ett recept på en cheesecake-variant som i alla fall jag avgudar:

CHEESECAKE

1. 3 äggvitor
-- 2 dl socker
vispas hårt

2. 3 dl grädde
-- 1 tsk vaniljsocker
vispas hårt

3. 3 ägg-gulor
-- 100 g philadelphiaost
vispas

Blanda allt och vispa lite. Smula digestivekex i botten på en form med löstagbar botten. Häll i smeten i formen. Smula digestivekex uppe på kakan. Låt stå i frysen i minst 4 timmar.

Ofantligt gott och enkelt att göra.
Det var alldeles för länge sedan jag åt en sådan. Sist var en sommardag när jag och trevligt sällskap försökte äta så många sorters döda och grillade djur (ko, gris, fisk och kyckling blev det) som vi kunde vid en och samma sittning. Otroligt att vi ens orkade efterrätt efter en sådan middag, men det gick.
Så, låt det smakas.

This is getting old, and so are you

Eventuella Shield-spoilers för er som bryr er om sådant.

Han är ett såll. Ett jävla såll. Och han gör mig så förbannad. Han bara förstör, vad han än gör så förstör han och sedan får man lidande titta på medan han gräver ner sig mer och mer. Men inte bara sig själv. Nej, nej, han gräver ner allihop.
Har tittat på säsong 6 av The Shield nu och jag blir så TRÖTT. Det är bra, riktigt bra, men jag blir så trött på all skit de hela tiden hamnar i. Eller, all skit som de själva försätter sig i. Ronnie är helt ok, Vic är ett svin, men rätt sympatisk ändå på något oförklarligt sätt, men Shane… Alltså, Shane, jag fattar inte att han fortfarande får leva, att de inte skjutit honom för länge sedan. Han bara förstör ALLTING!
Saknaden av Lem gör sig påmind i början av säsongen, naturligtvis med våldsamma resultat. Samtidigt hänger den kommande och påtvingade pensioneringen över Vics huvud, och han försöker med alla tricks och knep för att inte behöva sluta. Shane kommer på kant med de övriga, för något dumt han har gjort, och ger sig ut ensam på gatorna för att göra ännu dummare saker. Till slut öppnar han en dörr som han inte kan stänga igen, vilket försätter dem alla i en otrevlig situation vars upplösning naturligtvis inte nås i denna säsong. Shane gräver sig djupare och djupare ner i skiten och knuffar gärna i de andra framför sig.
Hu, så frustrerande det är. Och nu har jag inga fler avsnitt kvar.

Jag har inte riktigt varit mig själv på sistone. Mest trött hela tiden. Har inte riktigt haft ork att tycka till om saker. Men Criminal Minds var bra igår igen. Ingen seriemördare, men ändock en galning. Den smått besatta polisen försöker fortfarande att sätta dit House, men veckans avsnitt var bra ändå. CSI? Vad hände egentligen i veckans CSI-avsnitt? Shit, jag kommer inte ihåg… Det brukar vara ett tecken på att det inte var så bra, men det kan visserligen ha stressats bort eller försvunnit in i trötthetsdimman.

Nu måste jag återvända till den kalla och snötäckta verkligheten och fortsätta plugga. Jubel och fyrverkerier…
Men jag har Stephen Lynch imorgon kväll att se fram emot. Det är alltid något.

And every day we die a little…

Oj. Idag har verkligen inte varit en bra dag. Och då har jag ändå inte varit i skolan. Så jag tog till det enda jag kan komma på just nu att ta till för att slippa att göra något självdestruktivt: YouTube.

Jag tror att denna kan bli riktigt bra.

Good thing we like a challenge

Så, jag tittade på tredje filmen i serien om zombie-mördande Alice och den följer samma välbekanta mönster. Denna i post-domedag a la Mad Max-kostym. Förutom att kämpa mot blodtörstiga zombies som tagit över hela världen, måste hon även kämpa mot bovarna från paraplyföretaget. Ingen rast, ingen ro.

Folk dör som flugor, som vanligt i en sådan här film. Ingen chock där. Vi har sett det förut, men det är alltid ett plus när de använder statister i masker och smink än datoranimeringar. Hundarna i början är schyssta och scenen där konvojen vaknar upp omringad av korpar skulle ha gjort Hitchcock stolt.
Sedan besvaras frågan: hur många zombies kan man få in i en container? Jag kanske inte ska avslöja antalet, men jag kan säga att det är en imponerande siffra (och kom ihåg: vit är också en bokstavsfärg). Typ 73 dödade i bild. Och ja, jag räknade.

Slutstriden (för en sådan finns alltid) avslutades på ett lite upphackat vis, utan egentlig uppvisning på vad de kunde utföra. Och så känns egentligen hela filmen. Dessutom slutar den på ett sätt som stinker möjlig uppföljare. Ingen chock där heller utan mest tråkigt.

Så jag blev inte värst imponerad. Men det var faktiskt inte den sämsta filmen jag såg i helgen. Jag såg även Hannibal Rising och det enda jag kan säga är: usch. Jag skulle kunna berätta för er vad jag tyckte om filmen, men det skulle bli en romanlång harang fylld med spott och svordomar och det vill jag bespara er. Dessutom är jag trött. Så det enda ni får är ett: usch.
Så: Usch!

Veckans godnattvisa

Chloroform Girl av PolkaDot Cadaver.

Your eyes look just like bullet holes
it must be all that crying
you haven't learned a thing at all
another helter skelter
moonlight has come and gone
the bloody writings on the wall

Chloroform girl how have you been
don't let me catch you sleeping again
you're only alive because I like you
it's been three years since you've seen the sunlight
but I know you're having fun
bound, gagged and chained up in my basement

You look just like a zombie
inches from dead and pretty
with purple flowers in your hair
I hear the angels crying just as the devil smiles
all the little pigs will die tonight

Only his shadow stands by him

En del av sommarplanen är definitivt klar: Peace & Love 26–28 juni.
Det blir Woven Hand (wohoo!), the Haunted, Promise And The Monster, Clutch och jag i fredens & kärlekens tecken.

Förövrigt tycker jag att Peace, Love & Pitbulls borde vara husband på denna festival och därmed återförenas varje år. Det är väl inte för mycket begärt?

Best. Episode. Ever!

Om ni inte såg Criminal Minds ikväll, så missade ni något: Psycho. Satanist. Seriemördare. Kock. Kannibal. Mumma. Jag verkligen älskar när de tar stegen längre och bjuder på totalt mörker med en morbid komisk twist.

Men slutet... en cliffhanger... Ni som besökt mig förut vet vad jag tycker om cliffhangers. Speciellt vid säsongsavslutningar. Men det är faktiskt lika frustrerande här med tanke på att det var så oväntat. I alla fall för mig. Vad säger du, Hanna?

En grön liten gube

När jag hörde att Edward Norton skulle ta över efter Eric Bana som den arge gröningen, blev jag en aning förvånad. Eller, jag blev jävligt förvånad. Jag kunde helt enkelt inte se honom i en sådan roll. Men det säger nog mer om min begränsade fantasi än om Nortons förmåga att porträttera Bruce Banner och hans gröna alter ego.

Det ska därför bli intressant att se denna film. Inte bara för att jag tycker att Edward Norton är en riktigt bra skådis, utan även för att det är lite nostalgiskt med Hulken. Dessutom är Tim Roth med som skurk och jag har alltid varit lite svag för herr Roth.
Och för att plantera lite myror i skallen så är karaktären Tony Stark (Robert Downey Jr.) med... Det ni!

Premiär: juni
Utsikt: bio och en massa popcorn.

I'm in looooooov-eeeee

Gräv, Larry, gräv!

Nick Cave har väl aldrig varit så bra på läppsynkandet. Men vem bryr sig? Dig, Lazarus, Dig!

En gång ett psycho – alltid ett psycho

Miniatyrs-mördarens era är över. Jag kommer att sakna henne som det lilla psycho hon var.
Egentligen hade jag velat att hon skulle ha fått en bättre sorti, men som det har ristats in i min panna ack så många gånger tidigare, så kan man inte alltid få som man vill. Jag fick i alla fall se lite av hennes lägenhet ännu en gång, så jag är nöjd ändå.

Det blev inte speciellt mycket CSI:ande i gårdagens avsnitt, vilket faktiskt inte gjorde något. Det var mer detektivarbete som löste mysteriet i vart Sara befann sig. Eller ja, vart bilen befann sig. Sedan irrade hon ju omkring i öknen (av någon anledning).

Jag ska inte klaga på hur de löste handlingen, men jag tyckte att de tog bort mycket av den spänning som annars kunde ha genomsyrat hela avsnittet. Om de hade behövt tävla mot stigande vattennivå, mitt i natten, hade de nog kunnat få även mig att bita på mina redan icke-existerande naglar.

Nåväl.

Jag vill flytta…

Någon som vill byta lägenhet?
Det är faktiskt ett perfekt tillfälle att flytta in just nu. Husfasaden är redan renoverad (det tog bara typ ett och ett halvt år) och elementen har redan läckt, så detta borde betyda att det inte kommer ske några fler saker som utmanar ditt tålamod eller mentala stabilitet.

Eftersom polishuset är i grannskapet kan du känna dig alldeles säker här, det har bara varit en dödsmisshandel på gatan, skottlossning och en liten gängbildning, men – kids will be kids.
Då och då cirkulerar det en polishelikopter över området och parkeringen brukar prydas av utbrända bilvrak. Det är minst en utbränd bil i månaden, så om du vill bli av med din bil är det suveränt att parkera här.

Om du vill åka någonstans är det bara att ta våldtäktsstigen ner till pendeln. SL, trogna kära SL, kan ta dig till Storstaden på cirka tjugo minuter. Om de inte är försenade, eller har fel på bromsarna eller om polisen stoppar trafiken så du får sitta på tåget när det står still mellan två stationer i en halvtimma för att de letar efter någon. Men tänk vad mycket lästid du vinner.
På vintern går saker sönder då snö tydligen är pendeltågens kryptonit, men på somrarna går tågen i tid (för det mesta?). Men eftersom Gud uppfann sommartid så uppfann SL sommartabell, vilket gör att tågen går varje halvtimma istället för varje kvart. Men vem behöver ta sig någonstans på sommaren?

Om du gillar barn (och vem gör inte det?) så finns det ett dagis längst ner i huset. När de är ute och leker på sin lilla lekplats och en börjar gråta brukar de andra ställa upp som stöd i kören. Gråten sprider sig som ett luftburet virus och tränger sig in genom fönstren och in i lägenheten. Men det gör ju att du inte behöver känna dig ensam.
Och sist men inte minst (och säkerligen det som kommer få dig att genast börjar packa och ändra adress), är nämligen en alldeles egen joddlande granne. Jippi!

A case of the Mondays...

Veckans låt

Listen [listen, listen] av Wintersleep.

And even if the words don't sound right,
I will love you till the day my heart dies,
till the day my heart dies.

And even if this ain't the right light,
you're prettier than anything,
you're prettier than anything that I'd
prettier than anything that I'd write.

There's something in the way our lips touch,
there's something in the way we're stuck together
and they don't build love like that no more.

You said you'd like it when the thunderstorms came,
said you'd like if the thunderstorm just
pulled you piece by piece away.

Judge on the menu

Sweeney Todd är lika blodig som vilken splatterfilm som helst. Men den är samtidigt vacker. Hur går det ihop? Svaret är Tim Burton.
Scenografin i Burtons (flesta) filmer har alltid fascinerat mig. Det finns mörker, schyssta byggnader och roliga gadgets. Allt det återfinns även i Sweeney Todd. Att dra ner på alla färger utom just det blodigt röda är otroligt effektfullt.

Jag har aldrig varit något fan av musikaler. Jag tycker inte att allt kan sägas med en sång. Här måste jag erkänna att det fungerar. Helena Bonham Carter ligger lite väl högt ibland för mina öron, men annars fungerar alla röstprestationer. Speciellt Johnny Depp, som kanske bar det tyngsta lasset, imponerade.
Så sången funkar alltså. Men inte riktigt helt igenom. När killen sjunger om Johanna för tredje gången blir jag lite trött. Men samtidigt fungerar andra saker bättre än om det hade varit repliker. Att sjunga för sig själv i en musikal är helt okej. Att prata för sig själv kräver mer av både skådespelare och manus för att det inte ska bli konstigt eller, ve och fasa, som i en såpa.

Filmen hade dock inte de bästa förutsättningarna. Jag var fortfarande i något slags chocktillstånd från No Country For Old Men-upplevelsen och alltså inte på det bästa humöret. Sedan snackade killgänget som satt bredvid mig genom HELA filmen. Och de var inte av den typ man kan säga till, utan de var av typen: ”Håll käften själv” följt av beundrande skratt från de övriga. Spöstraff. Knogjärn. Kastrering. Jag får erkänna att jag önskade att herr Todds rakblad kunde ha räckt ut även till deras halsar.
Dessutom var en av grabbarna så parfymerad att halva min hjärna domnade bort. Men andra hjärnhalvan njöt i alla fall i fulla drag av herr Burtons senaste.

Vad hände???

Obs: spoilervarning (sorry Anja).

Jag har velat se No Country For Old Men sedan namnet först nämndes tillsammans med bröderna Coen. Men nu, efteråt, känner jag mig bara… jag vet inte ens… konfunderad. Snopen. Snuvad på konfekten.
Jag menar, den första två tredjedelen eller kanske till och med tre fjärdedelen av filmen var riktigt bra. Coen-bra. Sådär charmigt dialektal, rolig och våldsam med karaktärer att le åt och känna för. Men det var inte enbart det, den erbjöd även scener där jag satt som på nålar av ren och skär spänning. Det var underbart!
Men sedan hände något. Eller rättare sagt, det var något vi inte fick se. Någon som dog, utan att vi fick se det och det var där det vände. Efter det kändes det som någon annan satt sig vid klippbordet och utan sans eller känsla klippt ihop slutet av filmen. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt, för jag förstår det inte.
Det var dock en scen mitt i denna förvirring, när den galna mördaren kommer ut ur ett hus och kollar sina skor. Man fick inte se vad som hände där inne, men man förstår ändå och det är så jävla schysst gjort. Varför, varför, varför var inte resten så? Jag blir så ledsen.

Nu väntar äntligen Sweeney Todd. Den kan väl inte göra mig besviken. Snälla?

Det här kan man ju visschla till

Tänkte om ni hade lust att dela med er av era topp 5 skivor. Dock inte topp 5 best-of-all-time, utan de fem skivor som ni lyssnar mest på JUST NU!

Här är mina:
1. Untitled av Wintersleep
2. Consider The Birds av Woven Hand
3. Wintersleep av Wintersleep
4. To Bring You My Love av PJ Harvey
5. Transmission av The Tea Party

För övrigt tycker jag att det är lite dåligt av Meshuggah att inte spela in I (aj) live istället för att klippa och klistra i Pro Tools. Mesigt.

Different intentions

... for a while...

Förra avsnittet av Criminal Minds introducerade ett bekant ansikte. Eller rättare sagt, en bekant röst. Ingen mindre än the Simpsons Fat Tony: Joe Mantegna. Han tar över efter Mandy Patinkins karaktär som fick psykbryt och fungerar övertygande bra i rollen.

I kvällens avsnitt fick vi se Michael Cudlitz (harmlös closet-poet i Grosse Point Blank och redig soldat i Band of Brothers) spela en fullblodsgalen mördare. Rätt övertygande också dessutom.
Visserligen var han bara med i början, innan han blev granatmat, men en copy-cat fyllde snabbt hans plats. Riktigt bra. Hoppas att trenden håller i sig.

Förövrigt är det säsongspremiär för CSI på måndag! Tjoho!

Let there be House

House fortsätter att stråla. Avsnittet igår var lika bra som de två föregående avsnitten i den här säsongen. House har blivit känd för sitt cyniska och allmänt otrevliga sätt och kommentarer. Tidigare har han oftast kommit undan med det, men denna gång mötte han tydligen sin bittra överman, vilket resulterade i en arrestering.

Vi får väl se hur det går nästa gång. Om en vecka typ. Skit. Jag vill titta på dvd! Se flera avsnitt i rad eller åtminstone flera avsnitt i veckan. Det suger verkligen att titta i tv-takt.
Det är knappast en fördel för serierna för de blir bara bättre om man ser dem oftare och det finns egentligen ingen fördel för tittaren heller som får sin upplevelse fragmenterad (speciellt om det är reklam inpetat). Det finns ingen mening, ingen logik, ingen sans.
Så var det sagt.

Save me Jebus!

Jag vill inte skriva uppsats… jag vill inte skriva uppsats… jag vill inte skriva uppsats… jag SKA INTE skriva uppsats… ändå är dagarna fyllda med information om att skriva uppsats. Jag vill inte höra något mer om kvantitativa innehållsanalyser eller operationaliseringar.
Jag ska göra ett C-projekt. Jag SKA göra, jag har inte börjat ännu. Det känns dock som att alla andra har börjat redan, alla har klara idéer och jag har bara mitt tomma huvud.

Apropå på tomma huvuden så drömde jag i natt att jag stack in en kniv i huvudet på mig själv. Det var väl en optimistisk dröm? Eller? Någon som har ett drömtydarlexikon tillgängligt?

Tumble with me...?

Så här öde ser det ut i mitt huvud just nu... En liten ynklig tumbleweed som letar efter sällskap. Lycka till. Välkommen till livet.
Men det ser ut att vara rätt bra väder i alla fall...

No! Go away...

Jag vill inte påstå att föreläsningarna idag var tråkiga, men ju längre dagen gick kunde jag bokstavligt talat känna hur fler och fler av mina hjärnceller dog i smärtsamma kramper.
Jag är trött. Nej. Jag är TRÖTT.

Så istället för att göra lite nytta, har jag nu suttit och letat trailers. Det är skoj. Och inte så jobbigt.
Vad tror ni om denna?

Veckans låt

Sparrow Falls av Woven Hand.

---
What stands between us
just ran through my head
It's water still, under the bridge
We've come together in a horsehead union
Hang my tobacco hand from a beam
Silver handled chest of drawers
Out of the longhouse I took what's yours
I took what's yours

I will you no grief, nor to see you fall
Once had a mind to, I'm done with that
I mean you no harm at all

Gröna paltor och tjejiga känslor

Jag kanske håller på att bli tjejig på äldre dar, men en man i uniform är allt lite stiligt ändå. Har tittat igenom hela Band of Brothers nu och kan inte hjälpa att bli lite betuttad.

Det är en ofantligt bra serie. Den känns trovärdig, har många hemska scener men visar även på den värme och kamratskap som soldaterna i E-kompaniet delade. Huvudkaraktärerna har alla något som gör dem charmiga på sitt sätt.

Men det är ändå speciellt två som fick mitt gömda tonårshjärta att bulta lite extra: Winters (Damian Lewis på nedre bilden) och Speirs (Matthew Settle på övre). Jag menar, scenen där Speirs springer GENOM tyskarnas kompani, för att informera det andra amerikanska kompaniet på andra sidan, för att sedan springa TILLBAKA samma väg! Jag skojar inte, mina äggstockar rörde på sig.
Eller Winters som springer fram till ett krön där ett helt tyskt kompani väntar, ensam på grund av att de andra blir försenade... Dessutom är han rödhårig. Be still my poor teenage heart.
Nåja... vad är väl en rödhårig man i uniform? *suck*

Yea. I can fly.

Fram med den katolska flickskoleuniformen, för här ska fnittras! Den nya och tydligen slutgiltiga trailern för Iron Man är här (tack Andrev för att du uppdaterar min vardag).

Jag hoppas, hoppas att Robert Downey Jr:s karaktär kommer hålla sig på samma nivå som i trailern genom hela filmen och att den kärlekshistoria som sägs finnas med inte tar upp för mycket plats. Då blir missTv glad.

Premiär i maj. Månaden maj bjuder även på nya Indiana Jones, om nu någon skulle ha missat det. Juli och The Dark Knight känns fortfarande ofantligt lång bort och söta Wall-E får vi inte se förrän i september!
Men, en sak i taget. Titta och fnittra och längta till maj. To peace!