Sweeney Todd är lika blodig som vilken splatterfilm som helst. Men den är samtidigt vacker. Hur går det ihop? Svaret är Tim Burton.
Scenografin i Burtons (flesta) filmer har alltid fascinerat mig. Det finns mörker, schyssta byggnader och roliga gadgets. Allt det återfinns även i Sweeney Todd. Att dra ner på alla färger utom just det blodigt röda är otroligt effektfullt.
Jag har aldrig varit något fan av musikaler. Jag tycker inte att allt kan sägas med en sång. Här måste jag erkänna att det fungerar. Helena Bonham Carter ligger lite väl högt ibland för mina öron, men annars fungerar alla röstprestationer. Speciellt Johnny Depp, som kanske bar det tyngsta lasset, imponerade.
Så sången funkar alltså. Men inte riktigt helt igenom. När killen sjunger om Johanna för tredje gången blir jag lite trött. Men samtidigt fungerar andra saker bättre än om det hade varit repliker. Att sjunga för sig själv i en musikal är helt okej. Att prata för sig själv kräver mer av både skådespelare och manus för att det inte ska bli konstigt eller, ve och fasa, som i en såpa.
Filmen hade dock inte de bästa förutsättningarna. Jag var fortfarande i något slags chocktillstånd från No Country For Old Men-upplevelsen och alltså inte på det bästa humöret. Sedan snackade killgänget som satt bredvid mig genom HELA filmen. Och de var inte av den typ man kan säga till, utan de var av typen: ”Håll käften själv” följt av beundrande skratt från de övriga. Spöstraff. Knogjärn. Kastrering. Jag får erkänna att jag önskade att herr Todds rakblad kunde ha räckt ut även till deras halsar.
Dessutom var en av grabbarna så parfymerad att halva min hjärna domnade bort. Men andra hjärnhalvan njöt i alla fall i fulla drag av herr Burtons senaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar