Bruce Campbell som Elvis. Som tillsammans med en svart John F. Kennedy jagar förrymd mumie på ett ålderdomshem. Hur kan jag INTE ha sett Bubba Ho-Tep (2002) tidigare?
Det tar en stund innan den kommer igång, men sedan bjuds det på både humor och värme. Ett fantastiskt avbrott i min annars så tråkiga tillvaro.
Såg även just ett avsnitt av tv-serien Moonlight, som handlar om vampyrer. Eller rättare sagt en vampyr. Som är privatdeckare. Låter det intressant? Det är det inte.
All is forgiven (för denna gång). Tacka vet jag Tv4 Komedi. Nu ska jag mysa i soffan med glass och the Secret Policeman's Ball. Det känns varmt i själen.
Jag har redan visat Russel Brand från just denna SPB. Men för er som inte har Tv4 Komedi, eller som inte har vett att titta på det trots att ni har kanalen, så kommer ännu ett exempel:
The Mighty Boosh
Jag har ett antal kanaler men kan fan inte hitta något att titta på. Borde inte det vara något att sträva efter för alla kanaler att erbjuda kvalitetsprogram såhär på lördagen… dagen efter. Jag tycker inte att jag begär för mycket.
Idag kommer inga kraftansträngningar att äga rum. Vägen mellan soffan och kylskåpet är lång nog. Visst skulle man kunna försöka göra lite nytta, men det är inte riktigt min grej. Inte idag i alla fall.
Fast just nu är jag mer trött än full. Det är svårt att fortsätta fyllan när man börjar att dricka vid två-tiden. Efter typ sex timmars regelbundet intag blir jag rätt mätt på alkohol. Däremot hungrig på annat. Dock ingen att utnyttja. Åh, typiskt.
En vecka med seminarier. Utan skräcken dock. Ingen opponering för min del, bara sitta med och lyssna. Det var lärorikt och frustrerande på samma gång. Som vanligt ungefär. Fick mer insikt i vilken form som kommer att fungera. Samtidigt bita mig i tungan när vissa kommer undan med saker som inte andra gör, enbart för att de hade en ”snällare” examinator. Sådant gör mig förbannad.
Det värsta var dock när opponenter, handledare och examinator gick ihop i någon slags sektbeundran för författarna. Riktigt obehagligt. Inga inristningar i pannorna dock (vad jag såg).
Men jag var tyst som vanligt, orkade inte ta upp kampen. Är alldeles för trött och jag har sett det så många gånger nu att jag tror att det är en del av utbildningen. Och varför skulle de lyssna på mig? Jag som inte ens lämnat in…
Imorgon blir det sol och alkoholintag i en park nära dig. Det är så sommaren ska invigas. Tydligen. Inte så pigg på solen dock men alkohol känns som en ypperlig idé just nu. Dränka några hjärnceller. Tyvärr blev inte vitryssblandningen som jag ska ta med mig i termosform något vidare. Vet inte vad som blev fel, men det smakar inte riktigt som det ska. Men med lite choklad till så blir det nog succé ändå.
Förövrigt: är det någon som fortfarande tittar på Grey’s Anatomy? I så fall, snälla, berätta vad som har hänt med denna serie. Urtråkigt. Här kan vi snacka om att ta död på hjärnceller.
Nanananaaa nananaaa nanananaaa nananaa naa naaaaa…
och så vidare. Indiana fucking Jones!
Jag hade hört både positiva och negativa kommentarer om den nya Indiana Jones-filmen. Och jag måste säga att jag inte blev besviken. Det är inte världens bästa film, men den är definitivt underhållande. Ha inte för höga förväntningar bara.
Början var lite seg, innan handlingen kom igång på allvar. Men sedan var det både nytt och klassiskt med. Äventyr och humor i en salig blandning.
Harrison Ford är Indiana Jones, så är det bara. Lite mer av den typiska pojkcharmen hade dock inte skadat. Cate Blanchett är en av mina favoritskådisar och jag tyckte att hon fungerade bra som rysk övernaturlighetsfanatiker, även om jag är osäker på om jag någonsin såg henne blinka.
Om Shia LaBeouf skulle kunna ta över huvudrollen i eventuell fortsättning, har jag ingen egentlig åsikt om. Men det skulle säkert funka om det görs på rätt sätt. Men om någon vill/kan förklara präriehundarna (eller vad det var) i början av filmen för mig så vore jag evigt tacksam.
Iron Man står fortfarande som obesegrad. Men i juni är det dags för nya Hulken och The Happening, i juli Hancock. I slutet av juli är det även dags för The Dark Knight som jag tror kommer att bli en väldigt stark utmanare.
Dissolved Girl av Massive Attack.
Shame, such a shame
I think I kind of lost myself again
Day, yesterday
Really should be leaving but I stay
Say, say my name
I need a little love to ease the pain
I need a little love to ease the pain
It's easy to remember when it came
'Cause it feels like I've been
I've been here before
You are not my savior
But I still don't go
Feels like something
That I've done before
I could fake it
But I still want more
Fade, made to fade
Passion's overrated anyway
Say, say my name
I need a little love to ease the pain
I need a little love to ease the pain
It's easy to remember when it came
Har just genomlidit 28 Weeks Later. Jag har verkligen inget positivt att säga om denna film. Risken för att utbryta i en lång harang svordomar är överhängande, men filmen är inte ens värd det. Så det enda jag har att säga är: nej. Nej. Och åter nej.
Dessa tre poppade upp ovanpå bokhyllan med skivor här hemma. Dammar jag för sällan måntro?
Jag har kommit av mig lite med skrivandet, så det får bli en samlad och kortfattad uppdatering: Det var ett lite annorlunda CSI-avsnitt denna vecka. Jag gillar annorlunda så måndagens avsnitt, med ett CSI-brädspel med brottmysterier i centrum, var som en fläkt med frisk luft genom min unkna cell. Förövrigt var samarbetet mellan CSI och Spårlöst Försvunnen riktigt bra. Aldrig har det dött så många människor. I like it!
Det händer egentligen inte så mycket i serien Life, men jag är ändå helt betagen i det skruvade och roliga som finns där mitt i polishandlingen. Speciellt av Damian Lewis, som är lagom out there för att göra karaktären riktigt bra. Sedan att han är söt, charmig och rödhårig (och ja, jag är nog lite småkär), gör inte saken sämre.
Vad kan man säga om Grey’s Anatomy? Jag vet faktiskt inte. Det kändes mest som ett mellanavsnitt som bara flyger förbi utan att lämna några avtryck. Det jag märkt med denna säsong är att ingen står ut längre. Ingen av karaktärerna är bättre eller intressantare. Nu är de alla precis lika ointressanta och hur intressant är det i längden?
Medium är schysst. Även om de tidigare avsnitten i säsongen varit bättre än gårdagens avsnitt. Men så är det. Jag tycker ändå att det är en intressant serie som bör ses.
Samma dag och tid visas även Dirty Sexy Money som också är schysst. Av lite andra anledningar dock. Här är det inte helheten som gör serien bra, som det är för Medium, utan vissa karaktärer och händelser. Jag gillar fortfarande prästen bäst, och nu har den karaktären även fått en mer mänskligt vänlig sida, vilket inte alls förstörde utan bara gav mer djup. Jag tycker dock att karaktären spelad av Peter Krause borde få en lite större plats. Som det är nu känns det som han riskerar att bli lite av en biroll medan familjen Darling tar över mer och mer.
Gårdagen blev riktigt trevlig. Jag trodde att jag skulle ha ångest hela dagen på grund av att det var deadline för skolarbetet. Men det var så kört för min del att jag inte ens hade en chans att lämna in igår, så det får bli ett augustiseminarium för min del. Det kändes naturligtvis surt, med tanke på allt arbete jag lagt ner, men så är det tyvärr. Inte mycket att göra åt.
Nu känns det lite bättre. Mest tack vare resten av gårdagen som bjöd på både dessertbuffé och bio, något av en favoritsysselsättning: desserter och film. Helst samtidigt. Väldigt trevligt sällskap också, vilket är en fördel. En massa godsaker, snack och allmänt umgänge tuggade snabbt upp de där fyra timmarna jag hade innan biokvällen var ett faktum. Två filmer efter varandra. Det har inte hänt sedan Bowling for Columbine, som gjorde mig så ofattbart deppig att jag var tvungen att gå och se Kopps efteråt.
Resten av texten kan innehålla vissa spoilers, Anja. Bara så du vet.
Be Kind Rewind var en söt, rolig och fin film som lämnade mig fylld av värme. Det är en underbar handling: Jerry råkar avmagnetisera alla videoband i den videouthyrningsaffär som Mike ansvarar för. För att inte ägaren ska få reda på detta spelar de in en egen version av filmen Ghostbusters, som blir den första filmen av många när det visar sig att kunderna gillar deras arbete.
Visst, jag hade velat se ännu mer av de faktiska filmerna som de återskapade eller Swedade (speciellt Lejonkungen), men förstår att plats kanske inte fanns för det. De båda huvudrollsinnehavarna är båda charmiga, Mos Def på sitt söta och lite tafatta sätt och Jack Black genom att bara vara Jack Black. Hela filmen är charmig. Se den.
Street Kings var rätt tråkig. Jag kan inte peka på något specifikt, förutom att Hugh Laurie bara var med typ FEM minuter sammanlagt (dålig stil), men varken handling eller skådespelarinsatser lämnade något direkt avtryck. Öppningsscenen säger egentligen allt: Sunkig och bakfull polis vaknar till argt larm i gårdagens kläder – check. Kameravinkel över axeln när han trött tittar i spegeln – check. Åker ut och köper mer sprit som han dricker i bilen på väg till sitt uppdrag – check. Tråkigt och redan gjort.
Det sägs vara en av Keanu Reeves bättre roller, vilket i och för sig inte säger så mycket. Jag tyckte att han gjorde ett bra jobb i The Gift med Cate Blanchett, men annars är han en av de skådespelare som enligt mig fått alldeles för många roller som han inte förtjänat. Hans roll i Street Kings kändes som en axelryckning, för det var knappast en nydanande roll – den har gjorts otaliga gånger i massvis med filmer – och han utmärkte sig inte som skådespelare i den heller. En sliten polis som inser att han är en bricka i ett korrumperat system.
Vissa actionscener var dock bra, men mest tack vare musiken som skakade liv i filmen då och då. Denna film behöver definitivt inte ses på bio, som dvd-film en trött och bakfull söndag funkar den säkert bättre.
Jag trotsade magen och skolångesten och gav mig ut idag. Till stor del på grund av att jag började klättra på väggarna igår kväll efter att ha suttit instängd här i typ en vecka. Men även på grund av bions lockande. Så det bar iväg till Medborgarplatsen, popcorn i hand och biomörker. Och fnitter.
Så vad får mig att fnittra som en liten skolflicka? Finns visserligen fler svar på den frågan, men denna gång är det rätta svaret: Iron Man! Den var bra! Se den! Sådär, nu är mitt jobb gjort.
Inte? Nåväl, barn, sätt er då till rätta så ska missTv berätta en liten saga: Det var en gång en pojke som heter Robert. Robert sålde slangbellor till andra snälla barn. Men en dag blir lille Robert tillfångatagen av ett gäng med… låt oss säga troll. Trollen försöker tvinga Robert att bygga en JÄTTEslangbella, men Robert är smartare än trollen och bygger istället en dräkt i metall och slaktar trollen… eller nej, han tar bort den onda förbannelsen och förvandlar trollen tillbaka till barn igen. Döda barn visserligen.
Robert Downey Jr. passar utmärkt i rollen som Tony Stark. Mer pumpad än vad jag någonsin sett honom, med manér som är så sliskiga att de nästan blir charmiga och en attityd som är så dryg att man inte kan annat än att heja på honom. Personlighetsbrister som dock blir helt rätt genom Robert Downey Jr:s framförande.
Kanske är det humorn som gör det. För skrattade gjorde jag, högt och gärna. Så gillar jag den pimpinetta ställningen Iron Man tar till när han ska flyga. Som en liten plåtprinsessa. Så söt så.
Filmen är även snygg. De tekniska delarna är coola och trovärdiga. Fast vad annat kunde väntas när effektgenier som Stan Winston Studio och ILM är ombord?
Om jag måste klaga på något, så var det väl början. Jag är inget fan av ”36 timmar tidigare” (eller vad det stod) och här fanns det faktiskt ingen anledning till att ha med det heller. Men eftersom det var just i början, så glömde jag snabbt bort det. Annars var det en sak mot slutet också, men om jag skriver om det blir Anja sur på mig…
Jo, just det. Stanna kvar till efter eftertexterna. Ett litet tips bara.
För övrigt blir det ingen mer säsong av Cashmere Mafia, men var det verkligen någon som tittade på det? Det blir i alla fall mer House, Medium, Life, Criminal Minds, Heroes, Dirty Sexy Money, Grey's Anatomy, Cold Case, The New Adventures of Old Christine, How I Met Your Mother, Family Guy och The Simpsons (vem trodde något annat?).
En serie jag har varit lite nyfiken på är Pushing Daisies. Vet inte varför dock, då jag inte riktigt vet vad den handlar om. Någon som sett den?
Nej, nu måste jag plugga. Hu.
*inga barn kom till skada under detta blogginlägg
Det regnar i mitt hjärta igen, och även utanför mitt fönster. Jag är så förbannat trött. På det mesta. På allt som går fel. Magen är mitt centrum och när han är ur balans, så blir hela jag det också. Så det är väl därför jag är lite deppig. Sedan att saker man sett fram emot inte blir av, gör väl inte saken bättre heller.
Och en olycka kommer ju sällan ensam: sommaruppehåll av House! Vad hände där? Ser det ut att vara sommar hos er? Jag har inte sommarlov än så hur kan det vara sommaruppehåll? Störtlöjligt. Det är ju det jag säger, man ska inte se på tv-serier på tv. De bara förstör. Det är sådant här som får folk att ladda ner och titta när de vill. När jag blir stor vill jag ha ett helt rum fyllt med dvd-boxar med alla serier jag gillar. Och någon att se dem med.
Det är Skål på tv, men jag har inget att skåla med. Börjar bli vimmelkantig i ögonen av alla anteckningar, papper efter papper, som jag går igenom. För över dem till Word-dokument. Ja, jag vet. Jag borde antecknat på datorn från början. Men jag har aldrig påstått att jag är smart. Dessutom gillar jag papper och penna.
Jag har inte tid att titta på tv eller film egentligen. Men det gör kanske inte så mycket. The shows in my mind are almost always better...
Men paus måste man ta, för den mentala hälsans skull. Om jag nu hade någon till att börja med.
För övrigt är datum och tid uppfuckat. Klockan är inte 15:17. Hon är 00:31. Va fan. Fel överallt. Skit samma.
Horse and I av Bat For Lashes.
Got woken in the night,
by a mystic golden light.
My head soaked in river water.
I had been dressed in a coat of armor.
They called a horse out of the woodland.
"Take her there, through the desert shores".
They sang to me, "This is yours to wear.
You're the chosen one, there's no turning back now".
The smell of redwood giants.
The banquet for the shadows.
Horse and I, we're dancers in the dark.
Came upon the headdress.
It was gilded, dark and golden.
The children sang.
I was so afraid I took it to my head and prayed.
They sang to me, "This is yours to wear.
You're the chosen one, there's no turning back".
They sang to me, "This is yours to wear.
You're the chosen one, there's no turning back".
Borta bra men hemma bäst, brukar det heta. När mitt huvud träffade MIN egen kudde, liggandes under MITT eget täcke i MIN egen säng, kunde jag inte annat än att hålla med. Så jag är alltså hemma igen, åtminstone kroppsligt.
Resan hem kändes oändlig och kan vara bland det tråkigaste jag varit med om. Minuter kändes som timmar. Är ofantligt trött. Tröttare än vanligt märkte jag idag när jag somnade till Meshuggah. Jag hoppas att det rättar till sig snart.
För att göra en sammanfattning så var New York helt underbart, med vissa undantag: en duva (läs: råtta med vingar) använde min keps som toalett (han förtjänar att styckas långsamt) och en geting attackerade min säkerhetszon (och inte en svensk minigeting, utan en amerikansk som ser ut som avkomman efter en kärleksnatt mellan en vanlig geting och en myskoxe).
Men förutom dessa traumatiska inslag blev det en massa promenerande, shoppande, ätande och insupande av allt vad Manhattan hann erbjuda under två dagar. Frukost i Central Park, kvällsutsikt från Rockefeller Center. Och en massa gående. Mina fötter var inte så nöjda, men vem bryr sig? Jag hittade dock inte så mycket att inhandla, i alla fall inte som jag hade råd med. Nåväl, jag åkte faktiskt inte för shoppingen (som vissa andra). Och jag lyckades överleva Manhattan-trafiken också. En slags bedrift i sig.
Idag har jag mest sovit. Och transkriberat inspelade intervjuer. Shit, va lång tid det tar. Kommer aldrig hinna klart med det här projektet till den 20:e. Det är kört.
Just nu tar jag dock en paus och slötittar lite på Dreamcatcher. Det är väl kanske inte en bra film, men jag gillar scenerna i minneslagret. Jag skulle också vilja fungera så. Istället har jag ett stort svart hål i huvudet där massor med värdefull information spårlöst försvunnit. Så ingen fantastisk filmupplevelse att vänta, men Damian Lewis är ju med. Alltid nåt. Dessutom en skäggig Damian Lewis. Det ni.
Sitter på Louis Armstrong Airport nu. Det är snart dags för New York (baby!). Det ska tydligen shoppas i massor, meddelar min resekamrat, men jag är mest uppfylld av en massa intryck nu för att kunna tänka på det. Några få dagar i New Orleans räcker inte. Jag skulle både ha velat och behövt stanna här längre. Men så är det när man lever på en budget.
Sedan jag skrev sist har vi varit på en guidad tur som var väldigt lärorik och hemsk på samma gång. Alla dessa spökområden med övergivna hus fastnade på min näthinna. Blir tung i själen när jag tänker på det. Men det var bra att få se det med sina egna ögon och inte enbart på bild. Men tomheten och tystnaden var överväldigande. Det blir ingen bild på det just nu dock, måste gå igenom dem lite mer först.
Har även hunnit med två intervuer till som båda gick rätt bra faktiskt. Men har fortfarande inte fått något skrivet. Det är typ bara två veckor kvar nu och det blir mer och mer tydligt att jag inte kommer att hinna klart. Men man kan faktiskt inte åka till New Orleans och inte ta sig tid att njuta av staden. Så är det bara.
Idag låste det sig helt och hållet. Jag har aldrig påstått att jag är bra på att intervjua. Jag har heller aldrig påstått att det är det jag vill hålla på med, eller att det är anledningen till att jag går den utbildning jag går. Men så här dålig brukar jag faktiskt inte vara. Det var ren tur att de bara fortsatte att prata. I slutet lyckades jag få fram några frågor, men det hela var näst intill tragiskt. Jag ville bara gå hem och dra täcket över huvudet. Vilken tur att regnet öser ner och ger mig en ursäkt för att gömma mig på hotellet.
Vindarna har varit ihärdiga idag, säkert ett förtecken på det regn som kom på eftermiddagen. Men om det blåser så här mycket en vanlig dag så vill jag verkligen inte vara här under stormvindar.
Det blev en promenad till French Quarter för lite Shrimp Creole, Chocolate Suicide och allmän strosning. Men när regndropparna började bli stora som femkronor var det dags att bege sig hemåt igen. Det behövs lite mer sömn i natt med tanke på den tidiga timmen som den guidade turen börjar imorgon. Redan åtta! Hur ska jag kunna ta mig upp så tidigt?
Tydligen serverar de Facehuggers på Jazzfest. Det var någon i detta hotellrum som freaked out... och det var inte jag.
Jag älskar verkligen den här staden. Jag vill bo här. I och för sig i en klimatreglerbar dräkt med tanke på värmen. Men ändå. Det vore värt det.
I dag har ägnats åt slappande och promenerande. Slappandet skedde i hotellrummet när jag egentligen skulle ha pluggat, promenerandet skedde i French Quarter. Området är så charmigt att jag måste hålla i mig för att inte springa omkring och fnittra som en liten skolflicka.
Byggnaderna, gatumusiken, maten och de leende människorna. Alla verkar på bra humör av någon anledning och det är faktiskt stört omöjligt att hålla tillbaka leendet när man ser och hör alla gatumusikanter som står i alla vägskäl (ok, kanske inte alla). Trötta fötter får tillbaka sin spänst och stela ryggar mjuknar.
Jo, just det, höll på att glömma: intervjun idag gick också bra. Trots att jag inte hade några frågor från början. Men har fortfarande inte fått något skrivet och det känns lite skrämmande. Inte så länge tid kvar heller och 30 000 tecken låter oändligt långt…
Nåväl. Med risk att upprepa mig: jag älskar N’Awlins. Förutom mulornas bakdelssekret på Decatur som jag naturligtvis trampade i. Fantastiskt. Att åka muldriven vagn kanske anses som romantiskt av vissa, men min sandal håller inte med.
Idag har ägnats åt att promenera nedför Camp, Magazine Street och St. Charles Avenue. Ofantligt schyssta hus, oavsett om de var bebodda eller urholkade. Promenaden fortsatte sedan till French Quarter som kanske kan liknas med Gamla Stans charm. Dock har vi bara skrapat på ytan både där och på Magazine Street, som är hur lång som helst. Mer en annan dag.
Alldeles utanför hotellet vi bor på är som sagt en park, där det varje onsdag mellan 17 och 19:30 bjuds på gratis musikunderhållning. Två band spelade cajunmusik medan lokalbefolkningen umgås och pratar, äter och dricker. Affärsstånd med konst, smycken eller keramikmagneter. Matstånd med hamburgare, grillspett, vårrullar, pizza, crepé och pasta.
Hade kunnat spendera en hel del pengar där, måste jag erkänna, men det blev bara ett inköp. Ett fotografi av Joshua Lee Nidenberg föreställande en skylt med texten: Peace, Love & Crabs. Helt underbar.
Förövrigt är första intervjun gjord. Det gick rätt bra, han började prata och snart hade det gått en timma. Hoppas att resten är lika pratglada. På fredag ska jag träffa två från staden. Jag har en känsla av att de inte är lika öppna med sina svar.
Imorgon har jag en intervju och jag har ingen aning vad jag ska fråga henne. Ingen aning! Jag har försökt att förbereda mig och tänka ut en vinkel, men det står verkligen helt still. Skoj, skoj.
