torsdag 12 juni 2008

What I’ve done, that's my damage. And what you do is yours

När man besöker sitt barndomshem är det nästan omöjligt att inte möta de skuggor som lämnades kvar där. Skuggor och rester som väcker minnen, leenden eller viljan att åka därifrån.
Själv möttes jag av brev. I massor. Under min uppväxt hade jag ett antal brevvänner och jag sparade alla brev jag fick. Brev från personer som jag nu inte har en aning om vilka de är. Några få minns jag. De andra har jag inget minne av alls. Men i breven frågar de om saker som jag uppenbarligen berättat för dem om. Surrealistiskt. Och lite skrämmande. Hur kan man helt glömma en människa?
Jag har till och med bild på vissa av dem, men ändå ringer ingen liten klocka. Istället står den där, långt inne i huvudet, i ett mörkt hörn täckt med damm och spindelnät. Den har inte ringt på många år nu. Igenrostad. Tyst.
Undrar hur många av mina brev som finns kvar där ute. Undrar hur många av dem som minns mig. Undrar om det var jag eller de som slutade att skriva...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jajaja, men vad tror du om Zlatans knä då? Håller det? Borde han spela mot Spanien? Och ljumskarna! Tänk om han får ont där igen!?!

De sa...

Men Anders, jag visste inte att du brydde dig om makeup artister! Men jag letade runt lite och Zoltan har ingen knäskada, även om han säkert kan bli lite stel efter en såpass lång resa, som mellan USA och Spanien. Affärs- eller nöjesresa?
Vad gäller ljumskarna så kan vem som helst som har haft med Indiana Jones att göra få känningar i dessa trakter. Men jag tror inte att det är någon fara. Det är ju ändå 19 år sedan.
Känns det bättre nu?

Anonym sa...

Nä... Zlatan fick ont i lördags redan efter en kvart, och vi kan i bästa fall nå så långt som kvartsfinal bara, eftersom vi får möta holland om vi går vidare från gruppspelet. Det ser mörkt ut!

De sa...

Jobbigt. Tycker synd om dig. Verkligen.