tisdag 11 mars 2008

En gång ett psycho – alltid ett psycho

Miniatyrs-mördarens era är över. Jag kommer att sakna henne som det lilla psycho hon var.
Egentligen hade jag velat att hon skulle ha fått en bättre sorti, men som det har ristats in i min panna ack så många gånger tidigare, så kan man inte alltid få som man vill. Jag fick i alla fall se lite av hennes lägenhet ännu en gång, så jag är nöjd ändå.

Det blev inte speciellt mycket CSI:ande i gårdagens avsnitt, vilket faktiskt inte gjorde något. Det var mer detektivarbete som löste mysteriet i vart Sara befann sig. Eller ja, vart bilen befann sig. Sedan irrade hon ju omkring i öknen (av någon anledning).

Jag ska inte klaga på hur de löste handlingen, men jag tyckte att de tog bort mycket av den spänning som annars kunde ha genomsyrat hela avsnittet. Om de hade behövt tävla mot stigande vattennivå, mitt i natten, hade de nog kunnat få även mig att bita på mina redan icke-existerande naglar.

Nåväl.

5 kommentarer:

Anonym sa...

De hade ju kunnat göra så mycket mer av det, känner jag så här i efterhand. Men visst, de kan ju inte dra ut på det i all evighet.

Men en enda gång skull ejag vilja se en som kommer undan, och sen inte dyker upp som en annan person och begår självmord...

De sa...

Haha! Inte alls bitter.

Anonym sa...

Och lite felstavad dessutom. D'oh!!

Hanna sa...

Först och främst- MÖHÖ MARTIN STAVADE FEEEEL!

Jag tror fan inte att det är över. Jag tror att hon kommer att komma tillbaka. Eller så hoppas jag kanske för mycket. Det kanske blir lite extra-allt om Minitayrmördaren återkommer ännu en gång?

De sa...

Risken finns ju att det bara blir konstigt om hon kommer tillbaka. Men det borde ju inte vara helt omöjligt att de kan skriva ihop en ny lika bra. Eller?