I do love a good psycho

Fullblodsgalningar. Det är något speciellt med dem.
Medium har alltid tenderat att respektera fullblodsgalningarna och gett dem det utrymme de behöver. Om det innebär en ”to be continued”, så får det väl göra det.
Jag är inget fan av företeelsen, som ni kanske vet, men jag är beredd att acceptera det ibland. Personligen tycker jag att tv-kanalerna borde vara mer flexibla och visa båda avsnitten i rad när det gäller dubbelavsnitt, men det är ju rent önsketänkande.
Hursomhelst så var säsongsstarten av Medium stark. Och jag blev påmind om hur mycket jag har saknat familjen Dubois. En av få tv-familjer som känns äkta. Och älskvärda.

Kill me. Kill me now

Det gick inge bra.
Och av någon anledning kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är så trött. Rakt igenom.

Jag behöver något som får mig att le. Någon som säger att allt kommer att ordna sig, att allt blir bra till slut.
Jag behöver en kram...

Kan vi inte flytta fram tiden till imorgon kväll?

Jo, just det. Medium börjar igen. Imorgon klockan 21. Samtidigt som Criminal Minds. Åh, typiskt.

Något att se fram emot dock när man sitter där uttittad, utpekad, utskrattad. Redovisning imorgon. Jag är inte redo. Exjobbet är inte redo. Inte redo för kritiska ögon. Inte redo. Allt jag kan önska är att de ser förbi bristerna. Att illamåendet håller sig borta. Att tårarna inte börjar rinna. Jag är inte redo.

Spend any amount of time around people, you get your heart broke...

House fortsätter att sprida värme. Och jag spinner som en tillfredsställd katt i hans sällskap. Gårdagens avsnitt hade två skilda handlingar som spanns samman på ett lyckat sätt, det var intressant, spännande och humoristiskt.
Speciellt en liten scen stod ut för mig. Jag har inget emot barn, det finns barn som är ofantligt charmiga. Det finns bara vissa aspekter med barn som jag är allergisk mot. Min specifika humor är inte personligt riktad mot er med barn. Men hur ska jag kunna låta bli att skratta när House säger detta till modern med det högljutt tjatiga barnet:
Give her 20 mg of anti histamines. It could save her life. ‘Cause if she doesn't shut up, I'll kill her.
Jag skrattade högt. Och länge. Så typiskt House. Och så typiskt min humor.

Önskar bara att effekten kunde hålla i sig. Det är upplyftande att se något bra och att få skratta är befriande. Men snart sluter verkligheten sina allvarliga fingrar runt min hals igen. Jag önskar att jag inte brydde mig. Men det gör jag.
Jag är så trött.

Höst, ensamhet och CSI

Det är kallt. Höst. Även inne. Det är underligt hur en lägenhet full med saker kan kännas så stor och tom, just för att man är ensam i den. Varken den tjocka tröjan eller täcket kan få mig att sluta att huttra.

Försöker tänka på annat. Som gårdagens avsnitt av CSI. Den andra halvan av säsongen har gått lite under radarn för mig, men igår hade det hela min uppmärksamhet. Och det var faktiskt bra. Lite som ett mysterium som måste lösas. Det var även lite Arkiv X-vibbar i och med det gröna blodet. Och vilka dyker upp om inte Adam och Jamie från Mythbusters! Som förövrigt också är ett bra tv-program.
Jag har dock svårt att se hur CSI kommer att bli utan Grissom. Han är limmet som håller ihop serien för mig. Han är den ende som kommer undan med de obligatoriska one-liners som en viss annan CSI-snubbe slaktar. Grissom känns äkta.
Fast Laurence Fishburne kanske också fungerar. Only time can tell.

Good in bed...

You'd better get it up, or I'm gonna have to kill you!

Det är en konst att bygga en tv-serie som fångar tittaren med sin handling, dialog och karaktärer.
När det gäller första avsnittet av The Lost Room så kastades man in i handlingen på en gång, något som är bra när det gäller att fånga tittarens uppmärksamhet. Men sedan gäller det att ta ett steg tillbaka och börja bredda istället för att fortsätta att föra handlingen framåt. Det måste finnas en balans mellan att inte ge för lite information, men heller inte för mycket.
The Lost Room smällde på med en massa intrigerande information om föremål, sällskap och besatthet. Dock väldigt lite om karaktärerna. Visst är det viktigt att det finns en intressant handling, men karaktärer och dialog är viktiga beståndsdelar och det kändes som att de glömdes bort här. Allt gick i ultraspeed, vilket var synd.
Handlingen om det mystiska rummet med dess föremål är nämligen fascinerande. Jag hoppas bara att de även börjar vårda karaktärer och dialog, för utan starka karaktärer och samspel dem emellan rasar vilken handling som helst, hur bra den än är. Så, shape up!

Förövrigt börjar den sex avsnitt långa serien Jekyll idag, med en tudelad James Nesbitt i spetsen. SVT1 kl 21.15. Se den.

Veckans låt

Fog av Wintersleep.

These broken arms won't hold you down
These ruptured lungs won't make a sound
These syllables won't bring you back,
Won't stitch the holes, no bones intact

And I can't pretend that you were there
And I can't pretend I held your hand
And I miss your smile
I miss your smile
I need you now
I need you now
And I am not scared of falling down
I am not scared of dark dark clouds

I miss your smile
I miss your smile
I need you now
I need you now

Scream as loud as you want to

Jag har vårdat min tv-själ och börjar så smått bli mig själv igen.
Jag vet att det typ bara är jag och Sophia som verkar gilla House. Jag förstår inte varför ni andra inte gillar det, men Hugh Laurie är inte en man som jag kan ignorera. Speciellt inte i formen House. Och jag blev inte besviken av tisdagens avsnitt. House var nämligen i sitt esse och levererade sarkasm på sarkasm i sådan fart att jag till och med blev lite yr. Ibland glömmer jag att andas när leendet delar mitt ansikte mitt itu.

Efter House väntade två avsnitt av Criminal Minds. Jag måste säga att säsongsstarten var riktigt stark. En flicka död, en annan kidnappad. Den kidnappades far var gammal maffiatorped. I slutet står han lutad över kidnapparen och siktar på honom med ett hagelgevär medan Reid vädjar till honom:
– When is it going to stop?
– Tomorrow.
Och så skjuter han honom. Så mörkt. Så bra. Criminal Minds är en rätt ojämn serie, men när det är bra, så är det jävligt bra.
Avsnitt två involverade en seriemördare. Behöver jag säga mer?

Fringe. Jag måste säga att Fringe fascinerar mig. I denna veckas avsnitt fick jag ofantliga Arkiv X-vibbar, från den gamla goda tiden när Arkiv X kunde skrämma skiten ur en och jag var tvungen att trycka mute när ledmotivet spelades för att kunna sova efteråt.
Och jag gillar verkligen Walter Bishop. Han är en blandning av osammanhängande förvirring och barnslig iver. Karaktären känns genomtänkt och hans charm bär just nu serien. Sonen och Dunham känns dock fortfarande väldigt endimensionella. Jag hoppas på förändring.

Så, vad tycker ni?

She's alive!

Med nöd och näppe. Jag känner mig bakfull. Lite yr och skakig. Men gårdagen involverade ingen alkohol. Det var dock den fjärde dagen i rad som involverade timmar och åter timmar i skolan. Jag har räknat ut att jag under måndag, tisdag, onsdag och torsdag denna vecka har spenderat drygt 57 timmar i skolan. Jag är trött, less och nedstämd.

Men idag är jag ledig. Strax efter midnatt igår/idag lyckades vi lämna in vårt exjobb efter att ha suttit och kämpat med skolans ftp i 45 minuter. "Användaren kan inte logga in" stack som nålar i våra trötta ögon. Väl hemma gick det på första försöket med ftp:n på min egen dator. Jag har sagt det förut och säger det igen: skolans grejer suger.
Men, men, ingen idé att vara bitter nu. Nu är jag hemma. I min soffa. Framför min tv. Med tid att andas, att blunda och bara vara. Underbart, härligt och som bomull för min själ.
Nästa vecka är det redovisning och opponering. Men för nu säger jag, den dagen den sorgen. Denna helg kommer att gå i sömnens och slappandets tecken. Säng, soffa, tv. House, Fringe och Criminal Minds är inspelade och väntar på mina ivriga tv-tittarögon. Jag är redo. Roa mig.

Jag kom av mig...

Tanken var att jag skulle skriva ett magrelaterat inlägg igår med rubriken: En dag utan bacon är som en dag utan glass. Men jag kom av mig. Jag läste något och kom av mig och kände mig sådär liten och otillräcklig som jag alltid gör när den brutala verkligheten gör sig påmind. Det finns inget jag kan säga eller göra som tar bort det som hänt. Jag vet inte ens om jag kan göra någon skillnad. Det är nog det som gör mig så liten. Men du finns i mina tankar. Ville bara att du ska veta det.

The soundtrack of our lives...

Med 15 timmar i skolan bakom sig är det lätt att hålla sig för skratt. Men på vägen hem, med sömnen strax innanför ögonen, kunde jag inte inte låta bli att förälska mig i natten.
Hur molnen tecknade sig mot den svarta himlen. Hur den friska luften fyllde mina datorsalstorra lungor. Hur lugnt och stilla det var. Inte för kallt. Inte för blåsigt. Perfekt.
Och med en raspig röst som sällskap kunde jag inte annat än le. Borta var de 15 timmarna. Borta var allt slit. All stress. Och för en stund, en kort promenad, var det bara jag, natten och Nick Cave i mina lurar.

Måste bara säga...

House ikväll! Wohoo!
Det kan ju göra även den stressigaste av dagar lite ljusare.
Nu tillbaka till flash...

Veckans rädsla

I'm Afraid of Americans av David Bowie.

God is an American

För trött för att komma på en bra rubrik...

Det är chokladmässa på Nordiska museet i helgen. Egentligen borde jag vara där redan, med munnen full av choklad. Men det blir nog inte så. Så ni som tar er dit, ät lite choklad åt mig också.

Det handlar mest om examensarbete nu. Kom inte hem förrän efter tio i torsdags och missade alltså både veckans Fringe och Criminal Minds. Det kommer bli sena kvällar även nästa vecka, så jag ska passa på att njuta av denna helg, som antagligen inte kommer att spenderas framför varken tv eller dator. Men vi får väl se.
Önskar bara att jag kunde sova. Vaknade vid sju idag igen, trots att jag hade sovmorgon. Det suger verkligen.

Jag har lite dåligt samvete inför er få som faktiskt läser min blogg. Jag har verkligen inget intressant att komma med, verkar det som. Jag hoppas dock att ni har lite tålamod med mig. Examensjobb varar inte för evigt.

Tomorrow, tomorrow, tomorrow...

Imorgon är det dags för ännu en intervju. Jag är smått panisk. Det gick ju uppenbarligen inte så bra förra gången, vilket inte direkt gör mig mindre nervös. Ny intervju med nya människor, på en ny tidning, som jag hoppas blir min praktikplats. Hu.

Men det händer inte bara nagelbitande och magsårsskapande saker imorgon, utan även trevliga saker. Som att Criminal Minds har premiär. Jag hoppas på mörka och spännande fall med intressanta seriemördare. Det är väl inte för mycket begärt?

House börjar igen den 14 oktober, vilket jag ser ofantligt mycket fram emot. Jag kan inte riktigt få nog av den bittre och otrevlige dr. House.
Lost Room har premiär den 17 oktober på 6:an. Om den är något att ha eller inte, det får vi väl se, men jag lär i alla fall titta på de första avsnitten.

Vardagsobservation

På väg hem idag såg jag en liten groda. Den var kanske fem centimeter i utsträckt form. Han var en väldigt söt liten groda. Och väldigt platt, då någon hade trampat på honom. Men söt ändå.

Pitt hit och Pitt dit...

Det är ingen hemlighet att jag blev besviken på bröderna Coens förra film, No Country For Old Men. Detta innebär dock inte att jag inte ser fram emot Burn After Reading. Jag tror nämligen att deras nya, som har premiär den 5 november här, kommer visa sig vara exakt så som en Coen-film ska vara: galet rolig och charmig.
Det sägs att till och med Brad Pitt ska vara rolig och bra i rollen som den som hittar och försöker sälja en lönnmördares hemliga memoarer.
Jag är inte ett fan av Pitt, de enda filmer jag kan dra mig till minnes som jag verkligen gillar och som han är med i är Fight Club, Seven och Twelve Monkeys… Eventuellt lite hårddraget, men ärligt talat, är det någon mer?

Så nu ska jag chocka lite och nämna ännu en film med Brad Pitt som jag ser fram emot, nämligen The Curious Case of Benjamin Button. David Finchers nya.
Förutom Pitt är även Cate Blanchett med, en av mina favoriter (som förövrigt ser helt fantastisk ut som rödhårig).
Filmen handlar om Benjamin Button som föds som en gammal bebis och som sedan växer sig yngre och yngre. Jag tycker att den låter bisarr men intressant. Fast om jag ska vara ärlig så räckte det att höra att det var en Fincher-film för att jag skulle börja längta.
I'm so easy.

Let this remind you why you once feared the dark...

Om man utgår från det som del Toro gör bäst, nämligen sagovärldar och fantastiska varelser, så var Hellboy II: The Golden Army, en lyckad film. De krigiska sagoscenerna i filmens inledning var otroligt schyssta, så också de olika gadgets som fanns utmed filmen. När det gäller varelserna kunde jag inte annat än att falla handlöst för de så kallade tandféerna. Vill ha! Även ängeln var schysst, men så är jag också väldigt svag för änglar. De mekaniska delarna i själva armén var också fascinerande.

Utöver det är jag mer skeptisk. Det kändes på något sätt som de inte riktigt fick ihop filmen. Hellboy och de andra går in och ur sagoscenerna men sammanflätningen känns inte tillräcklig. Det känns faktiskt som mest snack och lite verkstad, trots befintliga action- och fightscener.

Så utseendemässigt får Hellboy II fyra stora popcorn, men i sin helhet blir det bara två och en halv, kalla och alldeles för salta popcorn.

Veckans uppmaning

Know Your Enemy av Rage Against The Machine.

Born with insight and a raised fist
A witness to the slit wrist
As we move into '92
Still in a room without a view
Ya got to know
That when I say go, go, go
Amp up and amplify
Defy
I'm a brother with a furious mind
Action must be taken
We don't need the key
We'll break in

Something must be done
About vengeance, a badge and a gun
'cause I'll rip the mike, rip the stage, rip the system
I was born to rage against 'em
...
Know your enemy

Word is born
Fight the war, fuck the norm
Now I got no patience
So sick of complacence
With the D E F I A N C E
The mind of a revolutionary
So clear the lane
The finger to the land of the chains
What? The land of the free?
Whoever told you that is your enemy
...

I've got no patience now
So sick of complacence now
Sick of, sick of, sick of, sick of, sick of
you
Time has come to pay

Yes I know my enemies
They're the teachers who taught me to fight me
Compromise, conformity, assimilation, submission
Ignorance, hypocrisy, brutality, the elite
All of which are American dreams

Med magen full av kanelbullar ter sig världen inte lika hård

Jag är visserligen lite bakfull. Men hembakade bullar har en tendens att göra saken bättre (puss på er Hanna, Misha och Una). Detta trots plugg som väntar och vidrigt väder utanför som gör att jag vill gå i ide.

Men innan jag sätter igång att plugga vill jag bara säga något kort om Fringe.
Jag är inte helt övertygad när det gäller denna serie. För även om första avsnittet hade en del intressanta scener, så levde det inte upp till mina förväntningar. I trailern verkade serien vara riktigt schysst, mystisk och till och med lite spännande, men frågan är väl om det var en mask.
Risken finns nämligen att det har lagts ner mer energi på förpackningen än på innehållet. Och även om jag gillar när filmer och serier är snygga, med detaljer som egentligen mest är till för ögat, så håller det inte i längden om handlingen och karaktärerna inte håller.
En annan möjlighet är naturligtvis att första avsnittet var en lite för lång presentation och ingång till själva serien och att Fringe kommer att komma igång först i nästa avsnitt. Om så är fallet så var det kanske inte så genomtänkt från skaparnas sida, men jag har ju för vana att ge saker både andra och tredje chanser så jag lär se Fringe igen.

And what are we supposed to think of this guy, going around with a toilet seat on his head?

Nej, jag har inte avlivat misstv, hon har bara befunnit sig i lite av en koma på sista tiden. Ska försöka att skaka liv i henne i helgen. För det är ju höst nu och höst innebär säsongsstarter av alla de serier man saknat. Och nya serier, som Fringe, som hade premiär igår.
Men nu ska jag snart åka och se Hellboy 2, så jag får återkomma en annan dag.

L is for love

Jag gillar människor som ordnar med saker. Speciellt när det gäller tillställningar som bjuder på något som jag tycker om. Igår var jag på filmvisning på skolan. Varje onsdag och torsdag visas det film och igår såg jag mästerverket Alien. Jag har aldrig sett den på stor duk, så det var en mycket trevlig upplevelse. Fram för mer sådant!
Tråkigt bara att jag upptäckte detta först nu, sista veckorna jag kommer vara i skolan. Men det är ingen idé att tänka på att jag skulle ha kunnat gå och sett film på skolan för 20 spänn per termin under de här tre åren. Hur går talesättet, gråt inte över spilld mjölk? Så jag ska inte gråta över missade filmtillfällen. Inte så mycket i alla fall.

Förövrigt blev jag stött på igår. Det kändes väldigt surrealistiskt med tanke på att det var många år sedan någon stötte på mig senast. Jag är inte så stötbar. Men han stoppade mig och min vän på väg från skolan och inledde en konversation jag inte alls var beredd på. Det började som en kliché, jag känner igen dig, har vi träffats förut? Jag tror han försökte sälja något.
Sedan övergick han till att fråga om vi skulle ta en fika. Om han kunde få mitt nummer. Ordet vacker nämndes, så tydligen var han inte helt psykiskt stabil. Det hela kändes lite olustigt. Men min vän hade väldigt roligt i alla fall. Det kan jag väl bjuda på antar jag.

Rejection

De flesta är kanske tysta och sväljer det bittra i att få ett tyvärr-brev, men visst vore väl denna reaktion mer mänsklig?

I harbor thoughts of killing you…

Jag skulle inte ha gått upp idag. Det var så varmt och skönt under täcket. Jag skulle ha stannat kvar där.
Jag tror inte att respekt ska ges per automatik. Men jag tror att man ska respektera andra om de förtjänar det. Jag förtjänar det. Faktiskt. Ändå fick jag krypa för att ens få ett svar. En vecka av tystnad och sedan det där opersonliga tyvärr-brevet, fast i form av mail. Det var det jag kröp för. Tydligen.

Jag skulle inte ha gått upp idag. Det hade visserligen inte gjort någon skillnad, mailet hade fortfarande väntat på mig där imorgon, men jag hade sluppit det just nu. Trött, ledsen och liten. Det känns som att det ljuva livet fortsätter. Jag står dock fortfarande kvar på perrongen, med en tung ryggsäck vid namn exjobb. Inga planer. Någon som vill ha en deppig liten praktikant?

Jag skulle inte ha gått upp idag.