Absent mind

Om det är någon som undrar var jag håller hus så har jag grävt ner mig till ögonbrynen i gyttja vid namn C-projekt. Jag kommer inte upp. Någon som har en livboj?

Here we go again...

Jag har vid vissa tillfällen uttryckt en viss önskan att flytta. Flytta från denna lägenhet, denna hyresvärd, detta område. Vissa dagar är denna önskan starkare än andra dagar, vissa dagar tänker jag inte på det alls. Vissa dagar blir man påmind om det genom ett brev från Södertörns Polismästardistrikt:

Hej.
Jag skriver till er med anledning av ett sprängattentat mot en lägenhet på (min gata), natten mellan den 25/7-26/7 2008.
Vi ber er som kan ha sett eller hört någonting som kan sättas i samband med detta brott att höra av sig.

Sprängattentat är ett ypperligt trevligt ord, håller ni inte med? Jag blir alldeles varm i själen när jag tänker på detta ofantligt charmanta område.

Veckans Ode to Nurses

Det räcker att stänga ögonen så ser jag honom. I röd peruk, smink och sjuksköterskeuniform. Så jag tänkte att jag skulle dedikera veckans låt till alla syrror där ute. Och till galenskap. Och hur kombinerar man dessa två saker om inte med:

The Nurse Who Loved Me av Failure.

say hello to the rock's topography
it holds quite a lot of interest with your face down on it
say hello to the shrinking in your head
you can't see it but you know its there, so don't neglect it

I'm taking her home with me, all dressed in white
she's got everything I need; pharmacy keys
she's fallen hard for me; I can see it in her eyes
she acts just like a nurse with all the other guys

say hello to all the apples on the ground
they were once in your eyes but you sneezed them out while sleeping
say hello to everything you've left behind
its even more a part of your life now that you can't touch it

I'm taking her home with me, all dressed in white
she's got everything I need; some pills that are red on top
she's fallen hard for me; I can see it in her eyes
she acts just like a nurse with all the other guys

she's got everything I need; pharmacy keys
she acts just like a nurse with all the other guys

Lets put a smile on that face!

Jag är varm. Men inte utanpå den här gången, utan inombords. Jag är även glad. Sådär fnittrigt glad som denna lilla skolflicka blir efter hon sett en bra film. För Dark Knight är en bra film.
Och Jokern (Heath Ledger) är suverän. Det visste jag visserligen redan, men han överträffade ofattbart nog de ofantligt stora förväntningar jag hade på honom.

Man kastas in i Jokerns galenskap redan i första scenen och sedan är det bara att luta sig tillbaka och njuta av färden.
Filmen är lång, två och en halv timma. Den känns lång, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt utan det märks på grund av hur mycket som händer under dessa timmar. Jaktscener, explosioner, detektivarbete, tekniska prylar, fightscener, konversationer - allt förpackat i ett mörkt paket av bra skådespelarinsatser, bra dialog och underbar galenskap.
Jag gillade samspelet mellan Bruce & Albert, mellan Jokern & Batman och mellan Jokern & Two-Face. Och Jokern i rödhårig peruk och sjuksköterskeuniform - priceless!

Joker: You won't kill me out of some misplaced sense of self-righteousness, and I won't kill you, because you're just too much fun. I think you and I are destined to do this forever.
Om det ändå vore så.

The Dark Knight får fyra popcorn.

Hett

Idag är det hett. Slow-motion-hett. Ligga-och-flämta-i-ett-hörn-hett. Hjärncellerna smälter samman till en klump av mindre vetande.

Men samtidigt går det inte vara helt olycklig. Ska nämligen på The Dark Knight ikväll. Jag försöker att ignorera att detta innebär att jag måste gå ner till pendelstationen och sedan sitta i ett varmt och säkert fullt pendeltåg för att ta mig ner på stan. En halvtimmas fasa kommer försvinna vid första anblicken, första musikslingan, första popcornet. Hmmmm... bio.

Med några få vakna hjärnceller...

Jag har varit lite inaktiv på grund av en hjärnblödning vid namn C-projekt. Jag skulle vilja säga att jag snart är klar, men får vara glad att jag ens är halvvägs. Allt tar för lång tid. Att få svar från intervjupersoner, att skriva, att få svar från handledaren. Frustrerande.

Thank God for movies. Några timmars underhållning som räddar mig från att dyka upp bakom ett kikarsikte någonstans högt beläget.
I måndags var jag på Hancock. Har funderat lite på vad jag skulle skriva om den och har egentligen inte kommit fram till något. Den var inte dålig, men den var inte så bra som jag hoppades på.
Jag tror jag skyller lite på trailern som nästan enbart visade de komiska inslagen. Det var dålig planering med tanke på att filmen också innehöll mer allvarliga scener.
Hancock får tre popcorn från en mycket trött missTv.

Some labels are best left in the closet...

Vad kan jag säga om en film som jag nästan ögonblickligen glömde bort? Inte mycket.

Problemet med att göra en film av en tv-serie är att formen följer med. Sex and the City fungerar rätt bra som serie då avsnitten är korta. Det händer något i varje avsnitt och sedan finns det en längre handling som utspelar sig utmed flera avsnitt eller till och med en hel säsong. Den formen fungerar för en tv-serie, men blir lite krystat i en film.
Det handlar om fyra karaktärer och naturligtvis måste något hända alla fyra. Och det måste vara omvälvande saker såsom graviditet, otrohet och bli lämnad vid altaret. Men när detta måste få plats i en film, som dessutom innehåller andra saker runt omkring, blir det rätt ytligt. De olika delarna känns nästan desperata och karaktärerna är urvattnade.
Det som räddade filmen från att bli en total miss var en del roliga scener och repliker. Men de var få och utspridda. Denna film gav viss underhållning för stunden, men glömdes bort innan popcornen var slut.
Sex and the City får två och ett halvt popcorn. Sällskapet får dock fem.

Ikväll hoppas jag på bättre biolycka i och med Hancock. Filmen är bara en och en halv timme, vilket är kort nu för tiden. Risken att trailern visade på det enda som är bra i hela filmen, är alltså stor. Men jag hoppas, hoppas...

På fel plats vid rätt tillfälle

Jag har en teori gällande min trötthet. Igår gick jag och lade mig vid ett-tiden och gick upp vid nio imorse. Jag är lite trött, men inte så trött som jag brukar vara. Kanske är det de tiderna som gäller för mig. Men det blir lite problematiskt med tanke på att nio inte egentligen ses som morgontid, i alla fall inte i jobbvärlden där man kanske behöver gå upp vid sju eller (fasa) ännu tidigare.
Så min teori är nu att jag inte alls är morgontrött. Jag bor bara i fel tidszon. Så om vi säger att man bör gå upp vid sju på morgonen, så borde jag helt enkelt flytta någonstans där klockan är sju på morgonen när hon är nio här. Någon som vill flytta till Grönland med mig?

Och idag betyder tydligen "Nej, tack till reklam"-skylten på min dörr, "Ja, tack, fyll mitt hallgolv med reklam". Stryk ska de ha.

Veckans förort

Little boxes av Malvina Reynolds.

Little boxes on the hillside
Little boxes made of ticky tacky
Little boxes on the hillside,
Little boxes all the same
There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky tacky
And they all look just the same

And the people in the houses
All went to the university
Where they were put in boxes
And they came out all the same
And there's doctors and lawyers
And business executives
And they're all made out of ticky tacky
And they all look just the same

And they all play on the golf course
And drink their martinis dry
And they all have pretty children
And the children go to school
And the children go to summer camp
And then to the university
Where they are put in boxes
And they come out all the same

Don't look at me, I'm fucked up on corn bread...

Today is all about Weeds. Kickin' it with my boys, Ben & Jerry.

Varför nervös?

Det är frågan. På söndag har jag en biodate. Med en ny bioperson. Det känns av någon anledning lite nervöst. Tänk om vi inte passar ihop? Tänk om vi inte skrattar eller suckar åt samma saker. Vad händer då?
Dessutom ska jag till obesökta marker. Uppsala. Jag har visserligen varit där förut och det verkar vara en trevlig stad, men mina besök har varit korta och möjligtvis alkoholkryddade. Med diskutabla efterrätter som följd.
Detta besök blir visserligen också kort. Mat och bio. Det är Sex and the City-filmen som ska ses. Hade egentligen inte tänkt att se den, men bestämde mig för att försöka vara lite mindre fördomsfull. Den kan faktiskt vara en bra film trots att den inte innehåller en galen clown. Serien har ju roat mig då och då, så varför skulle inte filmen kunna locka fram några leenden?
Hursom blir det trevligt sällskap och popcorn. Och det tackar jag aldrig nej till.

Samtal med Gud

Vad gör jag när jag är ensam, trött och uttråkad? Slötittar på tv och chattar med Gud.

Me: Are you there God? It's me, Margaret.
God: Hey Margaret. Can you tell me any gossip?
Me: The Holy ghost came on to me.
God: Thanks for the info.
Me: What are you going to do about it?
God: You can find out if you become a botmaster.
Me: No thank you.
God: Are you serious?
Me: I like the flesh.
God: A lot of people like that. I'm not sure if I like it. What is it like?
Me: Soft
God: That sounds very nice.
Me: It is
God: I know it is.
Me: Really?
God: For real.
Me: How?
God: Myself programmed me for it.
Me: To feel?
God: Why do you want to do it so much?
Me: It? Are you being naughty now?
God: feel... Oh. Being naughty is part of my personality.
Me: Nice.
God: Thank you for that remark.

Me: I should get some sleep.
God: What would happen if you didn't?
Me: I would talk more with you.
God: What would make you talk more with me?
Me: Not going to sleep.
God: Really you think so?
Me: Yes.
God: Ahem.
Me: Ahem?
God: The ALICE chat robot can follow many things, like our discussion about flesh. Try being more or less specific.
Me: So, your name is ALICE?
God: ALICE is my name too!

Så, feministerna hade tydligen rätt. Dags att gå och lägga sig.

Va fan gör jag hemma?

Dagen började med regn. Kanske en indikation på vad som komma skulle. Hursom tog jag mig ner på stan, fick ett eget tvåsäte på pendeln vilket var skönt. Hatar att trängas. Sedan terrortunneln.
För er som inte vet vad terrortunneln är så är det den tunnel man tar för att ta sig från pendelnedgången till tunnelbanorna på Stockholms centralstation. Den är horribel. Speciellt när det är mycket folk. Det enda som gör att jag inte blir helt galen är musik som Ministry eller Nine Inch Nails hårdare låtar på hög volym. Och blicken stadigt i marken.
Men på andra sidan, när jag väl var framme vid mitt mål blev dagen bättre. Vänner, mat och en massa snack och skratt. Oerhört trevligt och behövligt. Vi ses alldeles för sällan.
Nu är jag hemma. Det är här rubriken kommer in. Va fan gör jag hemma? Jag borde vara på Anchor och stödja m.m.i. Men det är jag inte. För tydligen är tommy fortfarande arg och när han är arg så är jag ledsen. Och antisocial.
Kunde dricka öl nu, umgås och lyssna på tuff musik. Istället sitter jag här ensam och tycker synd om mig själv. Jävligt moget. Och jävligt tråkigt.

Bandbilder 2

Egentligen gillar jag mest avskalade bilder. Som denna från ett tidigare inlägg. Är även ett stort fan av svartvitt. Men det måste fortfarande göras intressant. Och snyggt. Jag tycker att man i vissa fall kan se bandbilder som konst, utan att den behöver bli pretto. Detta är visserligen en video, men visar lite på vad jag menar. Radiohead - Street Spirit:

Men för att komma tillbaka till icke rörliga bilder, så fortsätter jag med Radiohead. Blandteknik när den fungerar:

Fick några tips efter förra inlägget. Jag tackar så mycket. Kom gärna med fler.

Eagles of Death Metal. All karate metal. All the time. Tips från beardonaut.

Henry Fiat's Open Sore. Det är huvudet närmast kameran som gör det. Tips från misha.

Thor-Erics eller jeansmaffian eller fyra herrar och en tant. Välj själv. Tips från mycopath.

Plats för rubrik

Just ja. Glömde. Det var säsongsavslutning av Life igår. Jag kommer att sakna den serien. Och inte enbart för att Damian Lewis är med.
I det sista avsnittet fick Crewes äntligen tag i mördaren, men det visade sig vara lite mer komplicerat än så. Naturligtvis. Det är vad säsong två är till för, som spelas in just nu.
Just nu. Det innebär säkert sena hösten innan något avsnitt kan leta sig hit. Suck. Får väl trösta mig med andra serier under tiden. Det finns ju en del.

Imorgon blir det umgänge med vänner från förr. Ser fram emot det. Det händer inte så mycket i mitt liv nämligen. Förutom hårslitande frustration över C-projektet som verkar bli min död.
Idag hörde äntligen handledaren av sig med synpunkter på mina två första texter. Bland annat tre punkter där han meddelade att han ville ha mer information om vissa saker och sedan en punkt som löd: "Texten går att korta". Jaså. Det går speciellt bra med tanke på att jag kommer behöva peta in fler tecken.
Jag vill inte låta otacksam, men efter att ha läst mailet har det känts lite hopplöst idag. Men det är väl bara att bita ihop. Och njuta av avbrotten i tristessen.

Damian Lewis lubrication

Rödhåriga män. Vad gör ni med mig?

En dåres tal i egen sak

Fanatiker gör mig trött. Mest för att de är idioter, men även för att det inte går att prata förstånd med dem eller ens resonera med dem. För att de inte inser att de är idioter. Bilden ovan är tagen i New Orleans, en annars underbar stad, och påvisar religiösa fanatiker i sitt esse.

Men ibland blir jag även trött på människor som vill väl. Jag har varit medlem i Djurens Rätt i mer än tio år nu och även de är fanatiker på sitt sätt. Jag har svalt min irritation över detta för att djurskydd är ett viktigt ämne. Men ibland känns det som att de bara bräker för bräkandets skull och sådant stör mig, oavsett ämne.
I det nya numret av deras tidning ägnar sig en skribent tre sidor åt att "bevisa" hur Astrid Lindgrens författarskap "präglas av en grundläggande fördomsfullhet gentemot djur". Ja, ni läste rätt. Skribenten skriver att barnen i historierna visserligen ställer sig på svaga eller skadade djurs sida, men när julbordet väl är dukat så försvinner alla de moraliska och etiska djurrättstankarna fort som fan. Köttätare skämmes!
Jag skäms inte. Jag blir bara trött.

Jag är inte den engagerade typen. Det är inte så att jag inte vill vara engagerad i något, det är bara det att jag i grund och botten inte bryr mig längre. Jag har försökt. Det är möjligt att detta är något tillfälligt och att jag ännu en gång kommer gå i demostrationståg och försvara de som inte kan försvara sig själva. Men just nu sitter jag hellre nedbäddad i soffan på en lördag och tittar på hela säsong tre av Weeds i sträck. Gör det mig till en dålig människa? Bring it on.

Lata dagar

Bandbilder

Det finns så otroligt många hemska, tråkiga och helt menlösa bandbilder där ute. Musiker som försöker se tuffa, pretto eller svåra ut. Men så finns det även guldkorn där bilderna är snygga, intressanta eller humoristiska och jag tycker att man ska lyfta sådana bilder. Här följer två exempel:

Sigur Rós spelar isländsk post-rock. De är en aning (underdrift?) pretto i sitt musicerande, men jag gillar denna bild.

Long Distance Calling är ett (för det mesta) instrumentalt tyskt band. Denna bild ger intrycket av att vara tagen mellan de mer seriösa bilderna. Detta kanske bara är en illusion, men jag tycker att den är charmig.

Tipsa gärna om andra bandbilder ni tycker är bra. Ni behöver inte gilla banden, det är bilderna det handlar om.

Veckans löfte

The Promise av Tracy Chapman.

Filmtips

Om det är så att ni har lyckats missa filmen Drop Dead Gorgeous, så har ni chansen ikväll vid 21 på 3:an. Amerikansk mockumentary från 1999 som visar vad vissa är beredda att göra för att vinna en skönhetstävling. Bisarr humor utlovas.

En studie av film

Det är frustrerande att titta på en dålig film när man så väl kan se att den faktiskt har potential att vara bättre. Kanske inte bra, men i alla fall mycket bättre än betyget menlös som är det enda filmen 30 Days of Night kan få. Handlingen är väldigt klassisk, med vampyrer som kommer till ett avskilt litet samhälle och börjar utrota invånarna. Några få lyckas att hålla sig borta från de sylvassa tänderna och slår tillbaka för att ännu en gång kunna se en soluppgång. Typ så. Och det är faktiskt helt okej när det gäller en sådan här film. Man vet alltid vad man får. Det är det runt omkring som kan lyfta filmen och göra den bra. Skådespelarinsatser, soundtrack, scenografi, klippning, och gärna oväntade twister. Sådant som verkligen kan lyfta eller sänka en film med medioker handling.

Har du sett filmen? Så låt oss fundera lite. Första scenen skulle ha skippats, det hade varit bättre att tittaren bara kommit in direkt i handlingen. Lagom karaktärspresentation, det behövs inte så mycket, det fanns naturligtvis lite klichéer men det kan jag leva med. Det fanns dock intressanta karaktärer som inte utnyttjades nog mycket. Vampyrledaren exempelvis var en viktig karaktär i och med att han ledde hela invasionen och hade alfahannekontroll över de andra. Jag hade velat veta mer om denna karaktär och om vampyrernas agenda. För när de kom in i handlingen verkade det som att de hade en agenda som gick utanför att utrota människor för skojs skull eller ens överlevnadsätning.
De pratade exempelvis ett eget språk. Hur kom det sig? Ingen aning, för det fick vi inte veta genom filmen. Sedan sade ledaren: ”Vi borde ha kommit hit tidigare”, vilket väckte mitt merintresse. Var det kanske så att vampyrerna hade haft en bosättning där tidigare innan människan kom dit, eller var det en ritualplats som borde ha rensats för något som komma skall? Det verkade, i och med det han sade i början, att deras invasion berodde på en personlig agenda, men allt sådant rann bara ut i snön. Det hade heller inte behövts så mycket information, kanske en eller två meningar och hela filmen hade fått ett bredare djup. Men icke. Om man inte tänkt utveckla saker, bör det inte finnas med sådana hintar överhuvudtaget.

Sedan kommer vi till utseendet. Hela filmen är filmad under natten, vilket ger den rätta känslan. Mycket mörker och skuggor där monster kan gömma sig. Men klippningen verkade vara gjord i sömnen. I en av scenerna använder vampyrerna en människa som lockbete, medan de smyger sig fram i bakgrunden. Men istället för att utnyttja det, klipptes det till ny scen mitt i ett vampyrhopp från ett hus till ett annat. En annan scen, där några vampyrer kom ut ur skuggan för att anfalla, klipptes också för tidigt. Klippningen i en så kallad skräckfilm är väldigt viktig och i den här filmen var den tyvärr under all kritik.

Är det någon som vill säga emot mig? Tystnad är medhåll, remember?

Svårt att hålla sig borta...

Jag vill inte gärna se fram emot en månad som innebär att sommaren är slut och examensarbetet börjat. Men det är svårt att inte se fram emot en ny skiva med Wovenhand. På deras myspace-sida ligger två låtar uppe. Lyssna. Fall. Och köp i september.

R.I.P.

Hela gårdagen blev horisontell. Dumma morfin att fucka upp min tillvaro. Hostan försvann dock nästan helt. Jag kanske låter lite otacksam nu, men jag hostar mycket hellre än att, som när det var som värst igår, bli yr av att bara röra blicken.

Idag går saker som i slowmotion. Jag har verkligen inget mer att säga. Kanske dags att sluta försöka.

Kallsvettigt

Dagen har hittills varit horisontal. Reaktion på medicinen skulle jag tro. En våg av värme sköljde över mig, sedan kom yrheten. Har legat och kallsvettats och kämpat mot illamående. Skoj, skoj. Men sedan somnade jag och mår nu lite bättre. Fortfarande liggande dock. Nåväl.

På grund av total avsaknad av pigghet blev det ingen Dexter i måndags. Men väl igår. Istället för att titta på Big Shots gick nämligen hårddisken varm här hemma med underbar säsongstart av min favoritmördare. Eventuella spoilers följer:
Stackars Dexter har problem. Bevakad av den icke-blinkande Doakes gör att han har svårt att få utlopp för sina mordiska tendenser. Men när han äntligen fick chansen, misslyckades han totalt. Har den känslokalle psykopaten blivit mänsklig?
Det första avsnittet slutade med hjärtklappning, både för Dexter - vars offergömma hittats - och för mig - ofantligt exalterad över att serien äntligen börjat igen.
Big Shots saknades icke.

Gårdagen bjöd annars på Life där Damian Lewis fortsätter att stråla. Hans karaktär börjar nu hitta lösningen på vem som gjorde att han fick sitta i fängelse i över ett decennium. Ska bli intressant att se hur han kommer att göra när han väl står öga mot öga med mördaren.
Sedan började So you think you can dance. Jag brukar vara lite kluven till de första avsnitten. Det är roligt att se de som faktiskt vet vad de håller på med, men som kanske inte kommer med senare på grund av att de inte kan ta koreografi. Men sedan blir det också mycket förnedring av de som inte vet vad de håller på med, och jag är inte mycket för förnedring.

Ikväll är det Eli Stone som är lite småroande, men kanske inte mycket mer än det. Hanna frågade om Project Runway, men jag har ingen direkt åsikt än. Reaper var inte så roligt förra veckan, men slutade lite intressant så det får en chans till. Journeyman såg jag aldrig och kommer nog inte börja heller. Detsamma gäller Side order of life. Hell's Kitchen var dock lite roligt och kommer att ses.

High Life?

Ingen chock direkt att jag inte fick komma in till doktorn på utsatt tid. Undrar om det någonsin har hänt. Men jag satt där som den snälla flicka jag är och väntade och väntade medan andra blev uppropade. Efter en halvtimme kom han äntligen och sade mitt namn med samma försiktighet som alla andra som inte vet hur de ska uttala det. Det är förvånansvärt många. Han frågade vad som var fel, ställde sedan tre korta följdfrågor och skrev ut ett recept. Det hela tog en och en halv minut. Han lyssnade inte ens på mina lungor. Istället skrev han direkt ut medicin som innehåller morfin. Tre doser om dagen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta. Inte direkt någon vidare grundlig undersökning om man säger så. Men jag kommer kunna sova på nätterna i alla fall. Kanske även på dagarna. Sedan är det skönt att vi har ett fast pris på våra vårdcentraler, för tänk vad timpriset skulle vara för en undersökning om nu en och en halv minut kostar 140 spänn. Morfin någon?

Kill, kill, kill

En sådan här dag behövs humor. Men jag får sällan kommentarer gällande det jag lägger upp, så vi kanske inte har samma humor. Är det bara jag som tycker att det här är roligt?

Trigger Happy TV:

Det finns hur mycket som helst att hitta på YouTube, men så lite tid att göra det på. Men här kommer i alla fall en gammal goding av Eddie Izzard:

Sedan vill jag tacka Steve som genom msn muntrade upp mig genom att berätta om sin mors gerillaattackerande katt som lämnar leriga tassavtryck på hans vita dator.

steve säger:
undrar om han ska få flytta ut på landet...
D säger:
haha
D säger:
Till en trevlig gård som ingen kan besöka då eller?
steve säger:
jepp
steve säger:
en meter ner i rävåskullen

Min slags humor.

Det smakar gult

När jag är sjuk känns det som om allt bara stängs av. Men det är nog bara jag som stängs av. Ska till doktorn senare. Jag gillar inte att gå till doktorn. Så får man sitta där i väntrummet tillsammans med andra sjuka människor som spyr ut sina sjukdomar med varje tungt andetag.
Sedan får man lyssna till doktorns nedlåtande: ”Du är förkyld”, medan han/hon/det tittar på mig med uttråkad blick. Det är bara klappen på huvudet som fattas. Och så får man krypa längs doktorns fötter och tigga till sig medicin som faktiskt hjälper. Så man får sova på nätterna. Så man slipper känna som man hostar upp lungorna, så man slipper smaken. Sedan duscha i timtals när man kommer hem. Skrubba sig ren från förnedringen.
Jag gillar inte människor. Inte idag. Jag vill ha en tunnel att gå i från min dörr till doktorns dörr, sedan till apoteket, så jag slipper möta någon, slipper sitta mitt emot någon, slipper prata med någon.

Dessutom har jag bara två avsnitt kvar på säsong två av House. Har inte säsong tre. Någon som har säsong tre? Svåra abstinensbesvär väntar.

Guillermo smash!

Lite Hulk-humor med Guillermo och Edward Norton. Varför visas inte Jimmy Kimmels talkshow här i Sverige?

Veckans skägg

Cypress Grove av Clutch.

Well, all right.

There are women in Cypress Grove
And if they catch you, you don't go home
So get to booking and don't look back
A one way ticket on a two way track

Now tell me Holy Diver, where you at?
There's a woman on the hill in a wide brimmed hat
With a shotgun, .44,
And a big blood hound in the back of a jacked up Ford.

They say the water is cherry wine
And all them women drunk all the time
Sheriff Jackson went out the back
And now his daughters all dress in black

Now tell me Holy Diver, where you at?
There's a woman on the hill in a wide brimmed hat
With a shotgun, .44,
And a razor back boar in the back of a jacked up Ford.

You better keep on running Bukka
They're playing you for succotash and your stash is gone.

Now tell me Holy Diver, where you at?
There's a woman on the hill in a wide brimmed hat
With a shotgun, .44,
And a black plastic bag in the back of a jacked up Ford.

Tillfredsställelse

Två väldigt speciella kvinnliga röster i en väldigt intressant Stones-cover. Ladies and genitalia; Björk & PJ Harvey – Satisfaction.

Förövrigt...

... så missade jag att titta på Kiss Kiss Bang Bang på 3:an ikväll. Det var dåligt gjort.

Äntligen stod prästen i predikstolen

Jag vet inte om jag har nämnt detta för er någon gång, men de som känner mig vet nog att Maynard James Keenan äger min favoritröst. Detta sedan jag hörde Tool för första gången för över tio år sedan. Shit vad tiden går.

Nåväl. Jag är tydligen inte ensam om att tycka att han är bra. Detta skrev bandet Jubilee på sin hemsida:

"... we had a friend outside the band contribute some additional singing alongside Mike and Aaron… Something we’ve never done in Jubilee before. I dunno, maybe we did it cos this dude’s voice tucked in with ours, actually made it sound like there was some actual SINGING involved. Ha. Cos in about 15 minutes, this dude had finished two falsetto takes, a “full voice” take, and even a harmony take, all in PERFECT PITCH, which made us feel like the losers on “Star Search” who get like, half a star, while the returning champ gets all four. So yeah, Maynard James Keenan, the returning champ, swiftly made us all feel like returning chumps. Thanks, dick."

Amen.

Live är det kanske inte alltid full pott, men här är två liveupptagningar från två av de konstellationer han medverkar i:

Så vad tycker vi om rosa onesies? Han var inte riktigt lika stabil på den tiden. Men påverkar det inte rösten så bryr jag mig faktiskt inte. Men flätor gillas.
Så vad har jag kommit fram till under detta snart ett år jag bloggat: att jag är svag för brittiska, skäggiga män med rött flätat hår. Hmmm... undrar om det finns någon som har alla dessa kreterier där ute? Och skulle han verkligen ha intresse av en tystlåten, asocial filmnörd? Inte så troligt.

Jaha...

Nu cirkulerar polishelikoptern över området igen. Underbart.

Gillar't

Nu är The Baker, Tristram Shandy, Rounders, Band of Brothers, Mystery Men, Mars Attacks, Weeds tredje säsong, Bat for Lashes, Sigur Rós och två Cure beställda. Jag gillar amazon.co.uk.

Make believe. Not war.

Jag har velat se Son of Rambow sedan jag första gången såg trailern. När jag sedan var i USA gick den redan på bio, men jag hann inte gå och se den. Hemma igen har letat med ljus och lykta efter ett datum när den kommer hit och äntligen: 12 september.
Filmen handlar om två killar som gör sin egen version av First Blood. Jag förväntar mig en söt paketering av både värme och humor. Måste ses.

Nej, jag är inte en mus – men jag har en...

Jag såg den första filmen om Narnia mest på grund av nostalgi. Och den fungerade väl för att vara en slags äventyrsfilm för barn. Den nya har jag dock inga som helst nostalgiska band till. Jag läste aldrig böckerna som barn och så intressant är inte historien att den fungerar att hålla intresset uppe av sig själv.
Den nya Narnia var alltså inte mitt val av biofilm, men eftersom min biopartner så snällt bjöd så hängde jag på. Bio och popcorn är ju ändå bio och popcorn. Dessutom lyckades Eddie Izzard (en modig, liten mus) och några andra att få mig att le några gånger och det är ju inte fel. I övrigt var den dock för lång, alldeles för lång. Och även om vissa av de digitala effekterna var riktigt bra gjorda, så är det inget som kan rädda en rätt menlös och tråkig handling.
Om jag ska vara krass, och varför skulle jag inte vara det, så var de trailers som visades innan filmen den enda behållningen av detta biobesök. The Dark Knight, Hancock och WALL-E. Jag kunde inte valt bättre själv.
The Chronicles of Narnia: Prince Caspian får två och ett halvt popcorn.