Heck y'mean?

Min åsikt: se inte Svarta Dahlian.

Jag tycker inte att jag begär mycket. Logik är dock en av sakerna. Jag har nu suttit genom en fem timmar lång film (vilket var konstigt då den endast var 1.55), mestadels som ett frågetecken.
Varför skulle en polis som till synes var besatt med att lösa ett fall, med stor empati för offret, sedan skita i allt bara för att pressa någon på pengar när han själv hade massor med pengar gömda under kakelplattorna i badrummet?

Det var fler saker som skulle kunna ha gjorts mycket klarare (och intressantare), men det skulle ta alldeles för lång tid att räkna upp allt och det känns redan som jag blivit bestulen nog med tid för ikväll.
Humbug.

Veckans låt

Constant State of Puttra av Lingua.

take a breath,
inhale the smell of a life that could have been
as the tears fall,
I remind myself why I'm here and
how this could go wrong,
everything has it's end
but I don't seem to, seem to understand

when I walk talking to myself
there's someone else
there's someone else
that answers all my questions why
my hope is gone
my hope is gone
and when I'm sitting, punching myself
there's someone else
there's no one else
that stands in my way and softens my fall

Hemma!

God mat, trevligt sällskap och slappande är det jag kommer ifrån. Ändå känns det som att jag behöver hämta mig en aning. Och hur gör man det bättre än att se en massa film?
Det kändes som en bra idé att bara se sådana filmer som jag inte redan sett, så dessa är inhyrda: Den Svarta Dahlian, Shooter, Children of Men, Harry Potter and the Order of the Phoenix och The Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer.

Har än så länge bara sett de två sistnämnda, varav den första inte imponerade så värst. Visst, jag fick glimtar av både Gary Oldman och Alan Rickman, men det gör faktiskt inte en hel film. Nej, den femte Harry Potter-filmen kändes mest som en transportsträcka och sådant är bara tråkigt.
Den senaste Fantastiska Fyran-filmen var bättre, inte direkt bra men en lagom underhållningsdos sådär till söndagsfrukosten.

Vad gäller de övriga filmerna så läste jag Den Svarta Dahlian någon gång på högstadiet och är för mig att den var bra. En annan filmatisering av samma författares verk är LA Confidential och den är riktigt bra. Men Den Svarta Dahlian har inte fått så bra kritik, så vi får väl se.

Veckans låt

Fold av José González.

Keep both feet on the ground
while I change the wings.

I promise one day I'll be coming around
from my cloud to see what it's all about.

Please don't let me down this time.
I've come a long way to just fold back into line.

Please hold me back
if I tend to lose it and steer into old tracks.

Please don't let me down this time.
I've come a long way to just fold back into line.

Kära tomten…

Det är snart dags att dra iväg till de Värmländska skogarna för lite firande i julens tecken. God mat, gott sällskap och lata dagar – allt mycket välkommet.

Några hårda klappar på önskelistan:

Homicide – Life on the Street – hela serien

Futurama – säsong 1-4

Twin Peaks – Definitive Gold – hela serien

Kamera! – med två tillhörande objektiv

I’m an asshole… with an Uzi!

Ibland känner man för att se en komedi. Och en ypperlig sådan är Peter Jacksons The Frighteners från 1996. Speciellt om man har tredisc-versionen med bonusmaterial som intervju med filmmusikens mästare Danny Elfman (my hero) och bloopers från filminspelningen. Dessutom är direcors cut-versionen 14 minuter längre än bioversionen, vilket inte enbart ger svar åt något jag funderat på när jag sett filmen tidigare, utan även ger större plats för Milton Dammers (Jeffrey Combs) – världens bästa FBI-agent… någonsin! Han är så skönt skruvad och skadad, från personlighet till röd sittring.

Mr. Grumpy.

Everything. Everyone. Everywhere. Ends.

Fem säsonger av Six Feet Under är genomtittade. Misär, glädje, galenskap, sorg, känsla, skratta-högt-scener och ett bildspråk som får mig att falla handlöst.
Och den lämnar mig med en känsla av frid i själen, så som riktigt bra saker (oavsett vad det är) får mig att känna. Ett perfekt avslut, på en perfekt serie.

Rest in peace

Love is a verb. Love is a doing word…

Shit, så inåt helvete jävla kuk-bra José González var ikväll!!!
Jag kan inte sluta le!!!
Absolut bland topp-10 av allt jag någonsin sett. Utan tvekan.
Det var stämningsfullt och otroligt snyggt när han var belyst med enbart en strålkastare snett uppifrån.
Låtarna stämde, jag saknade faktiskt inte en enda. Lovestain, Fold, Killing For Love, Crosses, How Low, In Our Nature, Down the Line med flera och med Teardrop som allra sista låt – hur kunde jag annat än fnittra som en liten skolflicka!
Det var många låtar från den senaste skivan, något som kan vara lite trist ibland med andra band, men här var det mer än välkommet med tanke på hur bra jag tycker att den är.

Promise And The Monster som var förband var också bra. Det är svårt att beskriva hur hon låter… det är som ett fragilt isländskt skogsrå förkroppsligat i en liten kvinna från Uppsala/Stockholm. Mycket stämningsfullt.

Och sist, men även skäggigast: Grattis på födelsedagen, Martin!

He has nothing in his pockets but knives and lint...

Veckans låt

Caliber av Wintersleep.

mumbling monosyllabic moments
nobody understands
life's to short for explanations
you've got too many big plans
you've mapped out every single second
of what you'll do when you're done
you keep your caliber loaded
no-one's gonna fuck this up

you drive the exact speed limit
keep up a track of your miles
listen to radio music
smiling when everyone else smiles
you should take a beating willing
do it in the name of the cause
do it for the feeling that one day
maybe you could be your own boss
maybe get a beautiful woman
get a fat piece of land
get a couple of kids
a prototypical civilian

you have got to stay on top
don't forget to load it up

On Earth everyone can hear you scream…

Jag gillar Alien… Aliens… och Alien³. Jag skulle kunna beskriva minut för minut vad jag gillar med filmerna, men det skulle ta alldeles för mycket plats. Kortfattat: filmerna är trovärdiga. På alla plan. Miljöerna, exempelvis skeppen, ser sådär skitiga ut som maskiner och fordon blir efter ett tag, trots att man städar dem regelbundet; karaktärerna är normala: både till sätt och utseende (jag har sagt det förr, hur får en ”naturmänniska” tag på en pushup-bh?); alienerna (fuck, hur skriver man???) är designade av H.R. Giger och filmerna är regisserade av Ridley Scott, James Cameron och David Fincher.

Jag gillar även Predator, i och för sig varelserna mer än själva filmerna. I den första filmen har Arnvold huvudrollen, jag är lite allergisk mot honom, och i den andra har de petat in alla klyschor de kunde hitta, så man blir allmänt illamående av att titta på den. Men själva rovdjuret är riktigt schysst.

Så när Alien vs. Predator kom kunde jag inte annat än att bli barnsligt förtjust i den. Kritikerna var inte så snälla och det var en hel del i den som jag skulle ha gjort annorlunda, men jag gillar den!
Och i januari kommer det en till: Aliens vs. Predator – Requiem! Inte det mest fantasifulla namnet kanske… förhoppningsvis är filmen bättre än titeln.

I want to have your abortion...

Det är ingen hemlighet för de som känner mig att Gary Oldman är min favoritskådespelare (läs: Gud). Ändå måste jag erkänna att jag knappt sett hälften av de 43 filmer han har varit med i (hittills).
Tyvärr är det ju så att just för att han är med i en film betyder inte det automatiskt att filmen är bra, den kan till och med vara riktigt usel (Air Force One). Men oavsett kvalité på film kan man alltid lita på kvalitén på skådespeleriet. Gary kan nämligen det där med att fånga och spegla karaktärer.

Visst han har mest fått spela skurk, men vem kan göra det bättre? Stansfield (Leon), Jean-Baptiste Emanuel Zorg (The Fifth Element), Milton Glenn (Murder in the First) och Spider Smith (Lost in Space) – bara för att nämna några. Och med tanke på att Leon är en av mina favoritfilmer lyser Stansfield som en stjärna.
Fast Jean-Baptiste Emanuel Zorg… man kan inte annat än älska honom och hans roliga frisyr, han är sådär roligt evil och hans skratt som övergår i snyftningar kan vara det roligaste och sötaste jag någonsin sett! Ja, jag vet, jag är simpel och lättroad. So sue me.

Men en film som jag vill pusha för speciellt är ändå Rosencrantz & Guildenstern Are Dead som är en komedi med (förutom Gary) de eminenta Tim Roth och Richard Dreyfuss.
Gary och Roth spelar Rosencrantz och Guildenstern, två karaktärer som snubblar in och ut ur Hamlet. Det blir som att vara bakom kulisserna på pjäsen och man får se vad de båda herrarna ställer till med, inte bara för dem själva utan också för andra. En otroligt charmig film och en lite annorlunda roll för Gary. Se den!

Filmer!
Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
Bosque de sombras (2006)
Harry Potter and the Goblet of Fire (2005)
Batman Begins (2005)
Who's Kyle? (2004)
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
Dead Fish (2004)
Sin (2003)
Tiptoes (2003)
Beat the Devil (2002)
Interstate 60 (2002)
Hannibal (2001)
Nobody's Baby (2001)
The Contender (2000)
Jesus (1999) (TV)
Quest for Camelot (1998) (voice)
Lost in Space (1998)
Air Force One (1997)
The Fifth Element (1997)
Basquiat (1996)
The Scarlet Letter (1995)
Murder in the First (1995)
Immortal Beloved (1994)
Léon (1994)
Romeo Is Bleeding (1993)
True Romance (1993)
Dracula (1992)
JFK (1991)
Heading Home (1991) (TV)
Henry & June (1990)
State of Grace (1990)
Rosencrantz & Guildenstern Are Dead (1990)
Chattahoochee (1989)
We Think the World of You (1988)
Criminal Law (1988)
Track 29 (1988)
The Firm (1988) (TV)
Prick Up Your Ears (1987)
Sid and Nancy (1986)
Honest, Decent & True (1986) (TV)
Morgan's Boy (1984) (TV)
Meantime (1984) (TV)
Remembrance (1982)

Veckans låt

The mess we’re in av PJ Harvey featuring Thom Yorke.

Can you hear them?
The helicopters?
I'm in New York
No need for words now
We sit in silence
You look me, In the eye directly
You met me
I think it's Wednesday
The evening
The mess we're in and
The city sun sets over me

Night and day I dream of
Making-love To you now baby
Love-making
On-screen
Impossible dream
And I have seen The sunrise
Over the river, The freeway
Reminding
Of this mess we're in and
The city sun sets over me

stupid **** silly **** stupid ****

TOOL på mtv! TOOL på mtv!

Censurerad version av Aenema, men ändå!
TOOL på mtv!

Låten Truckfighters spelade var inte heller illa. Lite stoner- & Tool-vibbar sådär. Uselt bandnamn dock.

Att jag inte skäms...

Efter att ha tittat på två filmer, som vi lite diplomatiskt kan kalla ”inte så bra”, känner jag mig lite väl lat. Jag hade kunnat zappa runt och hittat något bättre, jag hade kunnat ställa mig upp, gått bort till DVD-hyllorna och hämtat en film som jag vet är bra… men jag bara satt här som en zombie och tittade. Och nu känner jag mig lite som ett våldsoffer… skamsen och rädd, ensam i lägenheten på en lördagskväll... shit, nu känner jag mig bara tragisk.

Så över till något annat. Kom på att jag faktiskt inte lyssnat något på senaste plattan av Queen of the Stone Age. Jag kan vara lite kinkig när det gäller musik och när jag hörde att de gått ifrån sitt stoner-arv blev jag så pass besviken att jag inte gav den nya skivan en chans. Jag vet inte riktigt vart logiken fanns i det beslutet, så det är hög tid att jag faktiskt lyssnade nu… bara sex månader för sent…
Min första impuls är att dra i en svart panters svans; Come on, katten, det svänger ju! Och visst känner man igen de gamla dragen. Några låtar som står ut är Sick, Sick, Sick, I’m Designer, Make it wit chu och 3’s & 7’s som är skönt svängiga.

Skivan blev dock lite segare att lyssna på ju längre den gick. Men det säger nog mer om mig och min allmänna trötthet än om skivan. Fast, det är faktiskt inte alla band som klarar att göra låtar som håller sig intressanta hela låten igenom när de närmar sig sjuminutersträcket. Sorry.

Starting tonight... people will die. I'm a man of my word...

Mohahahahahahahahahahaha!!

Wrapped in silent elegance…

Det är när man kommer på sig själv med att aktivt försöka låta bli att kräkas som det är dags att gå hem. Huvudvärken har sänkt mig idag och med den följer naturligtvis illamåendet. Varför lida av en sak när man kan lida av fler?

Så efter några timmar i mörker med smärtstillande i magen och Vita Blomman på pannan är jag nästan normal igen, eller så normal som jag nu vanligtvis är. Med Zero 7 som sällskap gick timmarna rätt så fort. Det är omöjligt att ligga i tystnad och kurera ett huvud som dunkar då min tystnad involverar det eviga ringandet i öronen.
Men de lugna tonerna och de mjuka stämmorna på When It Falls rundar av huvudvärksbulldozerns alla skarpa hörn och man kan faktiskt slappna av.
Zero 7 är förövrigt bra även i andra sammanhang och bör därför uppmärksammas. Nu tänker jag inspireras av en beståndsdel i en av textraderna i låten Somersault…

You encourage the eating of ice cream
… och sedan se om min hjärna vill samarbeta med mig i ett sista kraftintag inför tentan imorgon. Tenta imorgon… skoj, skoj…

Wrapped in silent elegance
Beautifully broken down
As illusions burst
Too late to learn from experience
Too late to wonder how
To finish first

Take me somewhere we can be alone
Make me somewhere I can call a home
'Cause lately I've been losing my own

And I guess that was your accomplice in the woodchipper...

Det har inte blivit så mycket annat än Six Feet Under på sistone. Det behövs inte så mycket mer heller. Shit vilken bra serie det är! Jag har inga som helst klagomål, vilket är ovanligt, förutom att jag inte har nog med tid till att se så många avsnitt om dagen som jag egentligen skulle vilja. Jag har ju ett liv utanför soffan och tyvärr är jag inte smart nog att klara en tenta utan att plugga innan…

Jag kan dock säga att jag ser fram emot bröderna Coens film No Country for Old Men med bland andra Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin och Woody Harrelson. Den verkar väldigt lovande och sägs bli en tillbakagång till thriller-andan med den där mörka humorn som fick mig att falla handlöst för Fargo, som är en ofantligt charmig och välgjord film, från första tonen till sista bildutsnittet. I love it! Best. Chief of police. Ever!

OK, so we got a trooper pulls someone over, we got a shooting, these folks drive by, there's a high-speed pursuit, ends here and then this execution-type deal.

Jag har en ofantligt stor bio-abstinens. Det blir alldeles för sällan att jag går på bio. Har fortfarande inte sett Stardust… *suck*

Veckans låt

Red Right Hand av Nick Cave & The Bad Seeds.

You'll see him in your nightmares,
you'll see him in your dreams.
He'll appear out of nowhere,
but he ain't what he seems.
You'll see him in your head, on the TV screen.
Hey, buddy, I'm warning you to turn it off.
He's a ghost, he's a god, he's a man, he's a guru.
You're one microscopic cog in his catastrophic plan.
Designed and directed by his red right hand

Gråtande pilträd

För tio år sedan bodde jag på ett elevhem ute i skogen. Eftersom jag var över arton var det jag och Komvux-grabbarna som satt i det gemensamma tv-rummet och tittade på Pistvakt och nynnade till Weeping Willows signaturlåt.

Tio år senare, satt jag ikväll och log framför ett akustiskt coverband vid samma namn. På Marie Laveau ikväll bjöd Weeping Willows på låtar av bland annat Bruce Springsteen, Johnny Cash och Depeche Mode. Och det var ljuvligt bra! Känslan och stämningen var där och spriten flödade. Underbar kväll!

Nu väntar ett avsnitt av Six Feet Under, för att plana ut från kanel-, päron och caucasian-drinkarna + några öl innan tandläkaren imorgon… stackars tandläkaren…

Best. Day. Ever.

Okej, jag kanske överdrev en smula, eller ganska mycket. Om detta var den bästa dagen i mitt liv skulle det vara en aning tragiskt, faktiskt. Men jag är på gott humör.

Jag började dagen med att komma, vilket alltid är utomordentligt trevligt. Sedan hade jag all läslust i världen (vilket tyvärr inte hör till vanligheterna nu för tiden) och är nöjd med mitt bokval, Manus & dramaturgi för film, som är en kombination av både intressant och rolig läsning. Dessutom är Max Schreck på framsidan! Om jag inte vore en sådan student hade jag funderat på att köpa den istället för att som nu utnyttja bibliotekens fantastiska tjänster.

Jag lyckades få en lite längre glimt av Hugh Laurie som gäst på Jay Leno och min själ log ikapp med solen, eller jag antar att solen sken någonstans bakom de grå molnen.

Jag lyckades även att undvika ”allt som kan gå fel kommer att gå fel”-syndromet som har förföljt mig de senaste veckorna. Om en viss ofantligt snäll lärare inte hade funnits hade jag annars vid det här laget varit i stort behov av psykvård.
Men idag flöt det på! Visst, filmningen tog lite längre tid än vad jag hade hoppats på och ämnet var långt ifrån mitt val av ämne, men inga större missöden! Shit, det förtjänar nästan ett kors i taket. Hoppas bara att redigeringen imorgon går lika bra.

Nej, nu är det dags att börja läsa igen och skriva PM. Läsning – skoj! PM-skrivande – inte lika skoj…

Veckans låt

Right In Two av Tool.

Angels on the sideline,
Puzzled and amused.
Why did Father give these humans free will?
Now they're all confused.
Don't these talking monkeys know
that Eden has enough to go around?
---
Angels on the sideline,
Baffled and confused.
Father blessed them all with reason,
And this is what they choose?
---
Monkey killing monkey killing monkey
over pieces of the ground.
Silly monkeys give them thumbs they make a club,
And beat their brother down.

Dåså

En fullblodsgalning i kvällens Criminal Minds-avsnitt! I like it!
Inte så mycket dravel från karaktärerna heller. Gideon har dragit, låt honom dra! Han ska leta efter sina lyckliga slut... för tydligen så räknas inte att ta fast en seriemördare, och på så vis rädda det sista offret, som ett lyckligt slut...
Ja, jag vet inte.

Varför förstör de all min tv?

Så, det är slut mellan ER och mig. Ingen chock direkt, förhållandet hade inte varit bra på länge.
Istället har jag vänt mig till en gammal kärlek, som fortfarande överraskar mig positivt. Som berör mig och får mig att le, att skratta högt till och med. Vad är bättre än det? Förutom det uppenbara…
Första säsongen av Six Feet Under är genomtittad. Otroligt bra. Ingen cliffhanger heller, och varför skulle det behövas. Jag kommer ändå att se nästa säsong och nästa och nästa…

House är slut, så nu är det repriser som visas, vilket är helt ok antar jag. Men lite tråkigt är det allt. Avsnittet med Carmen Electra kommer dock att dyka upp, så jag är nöjd ändå. Det är ett riktigt bra avsnitt, så se det!

Sedan är jag visst ensam om att tycka att George och Izzie ska få varandra… alla hejar på Callie. Vilket jag kanske också gjort tidigare, men jag tycker att de skrivit ner hennes karaktär så mycket att jag faktiskt inte bryr mig så mycket om henne längre. Hon var starkt förut och nu står hon bara och stirrar och är lite ynklig.
Får jag stryk nu, eller?
Jag gillar George och Miranda, de är mina favoriter. George för att han är så söt och snäll (jag väljer här att ignorera att han varit otrogen – för sådant stödjer jag inte i vanliga fall) och Miranda är också söt, rolig och bär faktiskt upp hela serien. Utöver dessa två känns de flesta rätt så utvattnade nu för tiden…

Jag var lite disträ igår under Medium, så jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om avsnittet. Eller så säger det kanske allt, avsnittet lyckades inte fånga mitt intresse helt och hållet, så det var väl inte bland de bättre.
Slutet gillade jag dock. En liten replik och ett blickutbyte som inte bara påminde mig om varför jag gillar karaktärerna utan som också fick mig att le. Ett enkelt men ypperligt sätt att avsluta ett avsnitt på.

Ikväll är det Criminal Minds och jag är väl inte så exalterad direkt. Ett tag var serien riktigt bra och mörk, sådär som jag gillar med seriemördare. Men på sistone verkar karaktärerna ha fått psykbesvär. Det började med hon som jag inte minns namnet på (vill inte minnas heller), hon fick spatt och sköt någon. Det var bra, för det innebar att hon försvann. Sedan var det Reids tur att vara jobbig. De två avsnitten då han blev tillfångatagen var bland de bästa i hela serien, och naturligtvis ger sådant konsekvenser för karaktären, men det var irriterande ändå. Som tur var blev han bättre på några avsnitt.
Nu är det alltså Gideons tur. Livet är så hemskt och mänskligheten så ondskefull… är det här verkligen några nyheter? De ser och upplever en massa hemskheter och förlorar hoppet. Om det var verkliga människor och inte karaktärer i en tv-serie skulle jag ha förståelse för detta, men nu är det bara irriterande. De som de jagar ställs i skymundan för huvudkaraktärernas personliga problem, vilket är väldigt synd. Det är ändå seriemördarkaraktärerna som oftast är intressantast. Men, men… vill de förstöra serien, så får de väl göra det. Det finns annat att se.

Veckans låt

Feel Good Hit of the Summer av Queens of the Stone Age.

Nicotine, valium, vicodin, marijuana, ecstasy and alcohol.
Co-co-co-co-co-cocaine!

(Och nej Tony, jag använder inte droger, om man inte räknar en och annan öl eller vitryss – man kan ju faktiskt inte spela vitryssyatzy eller titta på The Big Lebowski utan att dricka White Russian.)

Konsten att göra slut…

Jag funderar på att göra slut med en serie som jag har följt rätt så länge. ER. Jag vet inte om det är så att för många karaktärer har försvunnit, eller om de som kommit till är dåligt skrivna, men ER lyckas inte engagera mig längre. Jag blir bara trött. En viss förhoppning glimmade till, som den obotliga romantiker jag är, att Ray och Neela äntligen skulle finna varandra och vad händer? Ray går ut i gatan och hamnar framför en buss.
En chans till… om han dör på måndag gör jag slut. Du vet det där ljudet du har hört om nätterna? Det är jag som har gnagt på sängstommen för att du irriterar mig så förbannat… Det är inte mig det är fel på, det är DU! So long.

Avoiding life…

I den stora stygga verkligheten skulle inte min dag anses ha varit speciellt produktiv. Men vem bryr sig om produktivitet när man kan titta på en bra tv-serie istället?
Idag har jag sett fem avsnitt av Six Feet Under och är mycket nöjd med detta val. Det var ett tag sedan jag såg serien, men jag kom ihåg att den var riktigt bra. Men den är bättre! Shit, pilotavsnittet är otroligt ljuvligt med de twistade reklaminslagen i 50-talsstil. Ljuvligt!
Men det bra slutar naturligtvis inte där. Denna serie är fyllt av humor, tragik, naturlighet, bra skådespelarinsatser och välgjort manus. Detta är en serie som absolut bör uppmärksammas av alla som har det minsta intresse för tv-serier.

Veckans låt

Lotion av Greenskeepers.

I'm looking down the hole, you're looking up at me
You're cold and tired, that is easy to see
Lower the rope to you, a bucket on the line
Your membrane will be soft and smooth,
and your heart will be mine

It rubs the lotion on its skin, or else it gets the hose again

The look inside your eyes drives me from control
Evoking visions of my favourite casserole
And if I eat your heart, I'll also bite your soul
And when I'm done with that, I'll use your skull as a bowl

It rubs the lotion on its skin, or else it gets the hose again

The night is very cold, I'm feeling kind of weak
I think I'll make myself a cap from your right buttocks cheek
And then I will go walking with my little dog
And then I'll bury you underneath a log

It rubs the lotion on its skin, or else it gets the hose again
It rubs the lotion on its skin, or else it gets the hose again
Yes it does, Precious

Miniatyrernas mästarinna

Äntligen ännu ett CSI-avsnitt med miniatyrbrottsplatsmördaren! Och denna gång fick vi komma in i hennes värld och se oss omkring. I en lägenhet som förde tankarna till John Does lägenhet i Seven, fick man se mördaren i full action, när hon gjorde ännu en miniatyr. Och den lilla flickan i mig fnittrar för fullt.

Visst hon var psykiskt störd, det kanske hör till, men jag tycker ändå att hon var intressant som person. Det att kunna komma ihåg precis allt efter att bara varit inne i ett rum en enda gång är väldigt intressant. Det visade sig också att hon städat deras labb under en månads tid, vilket jag tyckte var en schysst detalj.

När det nu har tagit så lång tid, mer än en säsong, sedan miniatyrbrottsplatsmördaren kom in i serien, kändes det ändå lite snabbt i slutet. Jag hade inte haft något emot om hon hade kommit undan i slutet av ett avsnitt för att bli fångad i nästa och med en glimt till ett tredje avsnitt i och med den sista miniatyren… men jag är mycket nöjd ändå.

Det är utan tvekan den bästa mördar-storyn som CSI har lyckats med (visst det finns andra, exempelvis han som rakade hela kroppen och bodde på Nicks vind). Och den har känts väldigt genomtänkt. Även om jag har tyckt att de retats lite väl mycket ibland med handlingen, så har det ändå varit en bra uppbyggnad som har skapat merintresse. Miniatyrerna i sig är intressanta, men även hur morden har gått till väga, nämligen på ett sätt där själva mördaren inte behövt vara på plats för själva mordet, och utan att det inneburit en explosion.

Sedan att det blev en cliffhanger till nästa säsong, med stackars lilla Sara under en bil, är väl något man får vänta sig med sådana här serier. Jag är av princip emot ”To be continued”, visst det behövs ibland när handlingen är för lång för ett enda avsnitt, men jag tycker att cliffhangers mellan två säsonger känns lite onödigt. Om man gillar serien kommer man ändå se nästa säsong, oavsett cliffhanger eller inte. Nu lämnas man med en irriterad känsla, vilket till vis del kan förstöra intrycket av avsnittet. Och det är synd.
Nåväl... Jag är ändå mycket nöjd! Fram för fler intressanta mördare i serier!

Veckans låt

The Undertaker (renholder mix) av Puscifer.

Before I go, tell me,
were you ever who you claimed yourself to be?
Either way, I must say goodbye.
You're dead to me...

So, thank You for making me feel like I'm guilty.
Making it easy to murder your sweet memory.

I'm severing the heart,
then I'm leaving your corpse behind.
Not dead but soon to be, though.
I won't be the one who killed you,
I'll just leave that up to you.

I'm not gonna be here to revive you…
I'm not gonna be here to revive you…
I'm gonna be the one to say I told you so.

Please, don't torture yourself... that's my job

I denna mörka och regniga årstid behövs komedier. Vilken tur då att tv400 visade humor i familjen Addams-form. Jag är svag för sådan där mörk humor. Och visst ter sig familjen mer normal än de övriga?

– You have gone too far. You have married Fester, you have destroyed his spirit, you have taken him from us. All that I could forgive. But Debbie... pastels?

Christopher Lloyd är väldigt söt som Fester och Joan Cusack är ljuvlig som Debbie – den galna mansmördaren.
Och Cousin Itt... min håriga lilla favorit.

Lägret som Wednesday och Pugsley skickas till i den andra filmen är sådär sliskigt, chipper som jag kan tänka mig att amerikanska läger är. Usch.

– Wednesday's at that age when a young girl has only one thing on her mind.
– Boys?
– Homicide.

En fråga bara. Vad är det för (jävla) låt under eftertexterna??? *ryser*

Kvällen fortsatte i komedins anda (eller är det tragikomedi?) med Syskonen Baudelaires olycksaliga liv.

– I'm sorry. I don't speak... *monkey*!

Jim Carrey är i sitt esse och Billy Connolly är ju alltid ett charmtroll. Dessutom är filmen fylld med fantastiska miljöer och små gadgets. Och sådant gillar ju jag. Tänk att vara scenograf för en sådan film… det vore drömmen.

Prying open my third eye...

Millennium var väl först, sedan Profiler. Medium är mer barnvänligt, men inte på något vis sämre för det. Av de tre skulle nog Medium hamna på andra plats, för första säsongen av Millennium äger. Sedan hamnar väl även Ghost Whisperer i denna kategori, men den serien har jag av ett eller annat skäl aldrig följt.

Jag gillar den synska vinkeln. Men jag gillar även det naturliga uttrycket som finns i Medium, trots det övernaturliga inslaget. Alla karaktärer känns äkta och jordnära och hela familjen Dubois är charmig, alla på sitt sätt.
Sedan ska vi ju inte glömma mördarna! Jag tänker speciellt på en viss doktor som försöker förleda andra till att mörda unga kvinnor. Även Kelsey Grammer övertygade som mördare… fast han är ju Sideshow Bob, så alltför långsökt var det inte.

Jag har varit lite uttråkad på torsdagar. Jag har totalvägrat att titta på CSI Miami, av uppenbara skäl (I hate Horatio Caine).
Men nu är torsdagstablån inte längre dyster! Medium är tillbaka på 4:an, efter ett långt uppehåll. Det ska ses!

Veckans låt

Demon Cleaner av Kyuss.

If only one thing that you know
Impostors from the show
They'll try to trick you into
Normal treatment
Oh, don't you listen to them say
Shush them all away
I am the Demon Cleaner, the madman
I am the freedom bleeder
Standing naked here to say
I'm the only way

Your God is dead… and no one cares… if there is a hell… I’ll see you there…

Varför ser personer som delar ut religiösa flyers eller tidningar alltid så själslösa ut? De står där med tomma blickar och utsträckta skrifter. Jag förstår att det inte kan vara lätt att stå där medan vi syndare går förbi, helt ignorerandes deras engagemang och tålamod.
Jag såg dem idag på väg till skolan, där de stod med Väktaren i deras händer. Kunde inte låta bli att le. Men se upp! Att titta dem i ögonen är ett tecken på aggressivitet… eller (ve och fasa) ett behov av Gud… och det går ju inte för sig.

Jag är inte religiös, men jag kan till viss del förstå behovet. Jag är (kanske tyvärr) av den åsikten att religion ofta är modern till allt för mycket mänsklig idioti, som krig och liknande våldshandlingar i Guds namn; självmordsbombningar och attacker på abortläkare och homosexuella.

Men religion är inte enbart av ondo. Seriemördare till exempel blir mycket mer intressanta i tv-serier och filmer om de har religiösa riter eller psykoser för sig. Och den klassiska kampen mellan gott och ont är fortfarande intressant.
Men det handlar inte om amerikaner och irakier. När det gäller människor är det inte tal om gott eller ont, utan om en gråskala mellan ont (alternativt mänskligt) och värre.

Men hur är det i filmer? Här är några alternativ med religion som handling eller ingrediens:

The Prophecy (den första och bara den första!)
Christopher Walken som ängeln Gabriel; underbart bitter på de talande aporna och hänsynslös i sin jakt på en ondskefull själ som kan hjälpa honom i det pågående kriget i himlen.
Mer filmer med änglar efterlyses!

The Frailty
Religiös herre, alternativt fullblodsgalning, som kan se igenom onda människor och tar död på dem i Guds namn för att sedan gräva ner dem i sin trädgård.

Fallen
En vänsterhänt och sadistisk demon vid namn Azazel som gillar att sjunga Rolling Stones-låtar. Behöver jag säga mer?

Seven
John Doe mördar människor som han anser har brutit mot dödssynderna.

Omen
Barn kan vara jävligt äckliga och speciellt då barn som har ett födelsemärke som ser ut som 666…

Dogma, End of Days, The Order, Constantine, listan kan bli lång…

Istället några alternativ på tv-serier med religion som ingrediens:

Millennium
Självaste Satan dyker upp i denna serie i form av en kvinna som spänner upp en av karaktärerna i herr Blacks källare.

Criminal Minds, Mord i sinnet, Messiah, Killer Instinct…

Några bra som jag helt glömt bort så här på gränsen till komatillstånd?

Veckans låt

Day of the Lords av Joy Division.

This is the room, the start of it all,
No portrait so fine, only sheets on the wall,
I've seen the nights, filled with bloodsport and pain,
And the bodies obtained, the bodies obtained.

Where will it end? Where will it end?
Where will it end? Where will it end?

Singing the autumn blues...

Så vad gör man när själen är ynklig och all kraft man har går åt till att ta sig upp ur sängen? När sakerna man har att göra lägger sig på hög och man måste ge sig ut i omvärlden trots att det är psykiskt omöjligt att vara social? Och när allt bra och roligt bara hjälper den korta stund de varar?

Vad gör man?
Man omringar sig med ett mjukt musiktäcke vid namn José González och njuter för stunden.
Jag bara älskar, älskar hans nya skiva In Our Nature.

Arvet från Simon & Garfunkel finns där, men José González har utvecklat och personifierat sitt eget uttryck. Och hans musik rycker tag och omfamnar en.
Alla låtar har något bra över sig och det blir aldrig tråkigt. Mina favoriter just nu: How Low, Down the Line, Teardrop och Fold.

När jag först hörde att José González skulle göra en cover på Massive Attack:s Teardrop var jag lite skeptisk. Mycket på grund av att jag verkligen gillar originalet. Men González version är helt underbar och har precis lika mycket stämning som originalet.
Att han dessutom lyckas stegra intensiteten två gånger i låten, varav den andra alltid ger mig gåshud, är ju som grädde på moset (eller grädde på våfflan, grädde på mos låter faktiskt inte så gott).

In Our Nature är musik för både själ och hjärta.

300 spartaner och fyra Oscars senare…

Jag har hört talas om Frank Miller sedan tidigare, men aldrig läst något som han har gjort. Den tidigare filmatiseringen av Sin City imponerade inte så mycket på mig, vare sig det gällde storylinen eller det visuella intrycket.

Så när det var dags för 300 förväntade jag mig inte så mycket. Själva storyn är knappast avancerad; våld och stolthet eller stolthet och våld, beroende på hur man ser det. Men det visuella! Shit vilken snygg film!
Det har aldrig, aldrig räckt för mig tidigare att filmen var snygg (löv som faller på ett visst sätt och sådan crap) om inte storyn har imponerat, men helt plötsligt räcker det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att bilderna ibland mer påminner om stillbilder än film. Som konstverk i sig, av den gamla skolan.
Sådant uppskattar jag.

Jag får väl erkänna att jag inte var speciellt upphetsad över att se The Departed heller. Så här i efterhand tar jag med glädje tillbaka detta. Det är långt ifrån min favoritfilm och jag kommer antagligen aldrig äga den själv, men jag blev absolut glatt överraskad.
Det är inte bara våld, blod och gangsterliv. Förutom att det är miljoner kändisar med (och jag överdriver inte så himla mycket), så bjuds man även på bra karaktärstolkningar och en i alla fall för mig oväntat humoristisk film.
Och jag kan inte hjälpa att heja på Matt Damons karaktär (vanligtvis vill jag ha mina män lurviga med skägg och hår som verkar leva sitt eget liv, men han ser ju så snäll ut!).
Men jag gillar slutet, speciellt slutbilden på kupolen i bakgrunden och den lilla råttan på balkongräcket. Ett perfekt avslut.

Och nu är det dags för Alien, som är lika gammal som jag, men som eventuellt överlevt tidens tand en aning bättre… Go Ripley!

Little boxes, little boxes…

När Trainspotting kom ansågs den av vissa som ett glorifierande av droger. Det kändes inte som de hade sett samma film som jag, för det var långt ifrån intrycket jag fick. Men det är möjligt att vi ser olika på misär, smitta, skitighet och död. Vad vet jag.
Men jag kan inte låta bli att undra vad dessa människor skulle ha för åsikt om tv-serien Weeds.

Efter att Nancy Botwins make dör måste hon komma på ett sätt att försörja sig själv och sina två söner Silas och Shane. Hon blir förorten Agrestics nya marijuanalangare.
Nancy får kämpa med att hålla ihop familjen med den allt mer uppmärksamhetssökande Shane och tonårsupproriske Silas, samtidigt som hon försöker bredda sin verksamhet.

Liksom många andra lyckade serier bygger Weeds upp sin charm med hjälp av dess karaktärer samt bra och ibland väldigt humoristisk dialog dem emellan.
Nancy, mittpunkten i den sönderfallande familjen Botwin. Alltid med en latte i hand. Conrad, en cool snubbe och egentligen den mest normale av dem alla, med visioner om att odla det perfekta gräset. Watch the grass grow.

Celia Hodes är bitter, elak och en alldeles ljuvlig bitch: I should've had an abortion (watching a video of her daughter flipping her off).
Tillsammans med sin toffelmake Dean (innan han växer till sig ett par i säsong två) och sin (eventuellt) lesbiska och (definitivt) bitska dotter Isabelle skapar de en aning disfunktionell familjestruktur.

Andy Botwin, en man med underhållande idéer och ack så charmant: It took me years to learn slightly defective chicks are the way to go. I once went out with this girl with a baby arm, insane in the sack, plus when she grabbed my dick with her little hand it looked gigantic.
Doug Wilson är en total slacker som ovanligt nog lever för sitt jobb och (naturligtvis) sitt marijuanaintag: When does CPR become necrophilia?

Det gemensamma för dessa karaktärer är att de alla på sitt vis är sådana totala fuck-ups! Att inte allt har gått helt åt helvete är ofattbart. Jag tänker exempelvis på scenen då Andy och Sanjay befinner sig i huset samtidigt som en polisräd genomförs i samma område. Det var nästan olidligt att sitta i soffan och titta på dem när de försökte göra sig av med bevisen genom att spola ner växterna i toaletten som det naturligtvis blir stopp i samt gömma sig i garderoben (hur nu det skulle hjälpa mot en räd).

DVD-boxar är som små godisbutiker. För är det en bra uppbyggd DVD-box får man mycket mer än bara själva serien eller filmerna.
Extramaterialet på den andra Weeds-boxen inkluderar inte bara out-takes utan också en topp fem-lista över grässorter och en beskrivning för hur man bäst odlar ”tomater” inomhus. Kan ju vara bra att veta.

Den som har byggt upp soundtracket till denna serie måste också få en eloge. Det är alltid en positiv upplevelse när musiktexter passar ihop med handlingen i serien eller filmen. Det lyfter hela sammanhanget, speciellt om det hela ger en humoristisk touch.
I say, bravo!

Smokin' uselt

Det börjar med en massa information staplat på varandra. Jag kan ha lite förståelse för sådant, man kan behöva viss information för att komma in i handlingen. Helst ska det inte behövas utan det ska ge sig efter hand, men ibland behövs det.
I Smokin’ Aces känns det bara onödigt. Vad vill jag veta? Vem som är målet och varför, samt vilka som är efter honom. Inget mer behövs, det kan fortsättningen av filmen ge.
Men, nej, i denna film ges information som gör att ”överraskningen” i slutet inte blir någon överraskning. Tråkigt.

Jag kan vara en rätt så jobbig filmtittare, då inledningen sätter en slags ribba över hur jag upplever resten av filmen. Om inledningen inte imponerar på mig eller roar mig så dämpar det min entusiasm inför resten av filmen. Det är så jag fungerar. När det gäller Smokin’ Aces försökte jag att frångå detta för att ge filmen en chans, men det ledde bara till att jag blev ännu mer besviken.

Jag såg en trailer för denna film där målet, Buddy Israel (Jeremy Piven – som alltid gör ett bra jobb), ställdes i mitten av galna, professionella och välbeväpnade lönnmördare. Det verkade inte vara en film som jag skulle springa till bion för att se, men som jag kunde tänka mig att slötitta på en söndagseftermiddag. Action i (och jag vet inte varför jag fick för mig detta) Snatch/Lock Stock-stil.
Men istället fick jag en film som verkade innehålla två helt olika historier, och ingen av dem var bra. Och slutet var inte bara ologiskt utan även uselt.

En film med försök till Tarantino-dialog, vissa riktigt schyssta men nästan helt outnyttjade karaktärer och en handling som lämnade mig med känslan av att ha blivit både själsligt och mentalt kränkt. En timme och 44 minuter som jag aldrig får tillbaka.
Se hellre Reservoir Dogs, Snatch, Boondock Saints eller Lock Stock and Two Smoking Barrels.
Smokin’ Aces… usch.
Men jag får väl skylla mig själv. Om man tittar på Rotten Tomatoes sida så fick Smokin’ Aces bara 27 procent. Illa.

Fast, The Number 23 av Joel Schumacher med Jim Carrey fick bara åtta procent på Rotten Tomatoes. Det borde ju betyda att den inte är så bra, men The Number 23 imponerade faktiskt på mig. Den var till och med bra.
Naturliga karaktärer och förhållanden, bra tempo genom nästan hela filmen, en twist som i alla fall inte jag räknade ut i förhand samt mani och paranoia. Riktigt bra.
Scenerna ur boken var till en början som ur en saga för att sedan gå över i ett överexponerat uttryck i serietidningsstil. Riktigt schysst.

Muuaahahahahaha

Ja, jag vet. Jag är en liten flicka. Jag fnittrar som en just nu i alla fall.
Såg just CSI och miniatyrbrottsplatsmakarmördaren (vill du utmana mig i Alfapet, eller?) var med... och kom undan. I love it!!!!

A man could kill from sunup to sunset
and still his work would never be done.

Tihi!

Serier, serier, serier…

Det är så otroligt populärt med tv-serier nu för tiden. Det är klart, det har alltid funnits tv-serier, men det känns som att det på senare år har skett en explosionsartad ökning (ungefär som med serietidningsfilmer).
Detta sker naturligtvis på både gott och ont. Fantastiska serier har kunnat få sin plats i tv-tablån, men samtidigt har även mediokra och rent av usla serier fått samma chans.

Det som stör mig dock är att vissa mindre bra serier har fått fler säsongschanser än serier som har visat mycket större potential. Nu fick i och för sig Carnivàle två hela säsonger på sig att bygga upp en stadig tittar-klientel, vilket kanske är en säsong mer än vad vissa andra får. Men hur många olika Law & Order-serievarianter behövs det egentligen? Eller CSI-varianter för den delen (I hate Horatio Caine).

Vi kommer nog alla ihåg den där första serien eller serierna som verkligen fångade vårt intresse (eller är det bara jag?) och som fick oss att inse vilket fantastiskt verktyg tv-serieformatet kan vara.
För min del var det Twin Peaks och Uppdrag Mord (Homicide – life on the streets). Efter det var det Arkiv X och Millennium (även om de tenderade att vara bättre i början än i slutet).

Jag följer inte på långa vägar alla serier. Vissa har jag följt slaviskt, andra har jag sett några avsnitt av men har sedan slutat titta av ett eller flera skäl och vissa har jag inte ens gett en chans. Vissa har jag inte förstått tjusningen med förrän jag följt dem genom dvd-boxen istället för på tv:n. Som The Shield.

Och apropå nya serier: vem har inte någon gång drömt om att ha en superkraft? Om du inte har sett Heroes än kommer chansen den femte september då denna serie har premiär på kanal fyra. Titta då!

Sedan kanske jag går händelserna i förväg nu, men Dexter har premiär på 6:an den 24 september! Michael C. Hall (från Six Feet Under) är perfekt i rollen som Dexter – blodstänksanalytiker om dagen och seriemördare om natten.

Denna serie måste ses! Basta!

Film, film, film…

Förutom Secret Window har det även blivit The Incredibles, Dinner Rush och Dark City från filmhyllan och Spaced från tv-seriehyllan denna helg.

Om man har bestämt sig för att enbart se en enda superhjältefilm, så välj i så fall The Incredibles, som är en riktigt bra animerad film om superhjältar med James Bond-inspirerade inslag.
En film med skurkar vid namn Bomb Voyage och the Underminer kan inte vara dålig. Dessutom är Jack-Jack söt och Edna Mode helt ljuvlig.

Dinner Rush inleds med en konversation mellan två äldre italienska män som låter så naturlig att det nästan känns som att man tjuvlyssnar på ett vanligt samtal. Och det är ungefär den känslan som hela filmen frammanar. Ett besök på en riktig restaurang, där fokus ligger på maten och där maffiainslagen mer är en sidohistoria.
Det ordnade kaoset i köket, personalen, gästerna och dialogen känns äkta. Matlagningsuppvisning ackompanjerad av musik och allt ser gott ut, vissa rätter kan man nästan känna doften av. En bra film helt enkelt.

Dark City är en mörk film. Bokstavligt. Belysningen är dunkel genom hela filmen, med undantag av vissa barndomsflashbacks, och det har inte enbart att göra med att handlingen utspelas under kvällar och nätter. Ljuskällorna som används är ofta ljuskällor som faktiskt är i bild, vilket ger en klassisk noir-känsla.
Men det är inte bara ljussättningen som är bra. Scenografin ser ut som kulisser, vilket ger rätt känsla för handlingen och undervärlden är full av schyssta inslag och makapärer.
Men det bästa måste ändå vara de bleka, smala och skalliga figurerna i mörka Pinhead-aktiga rockar som leviterar och håller staden i ett stadigt experimentellt grepp.

Tv-serien Spaced är skapad av samma herrar som Shaun of the Dead och Hot Fuzz och det är samma slags humor. Många film- och seriereferenser som lockar till igenkännande skratt. En riktigt rolig serie och jag hoppas att andra säsongen är lika bra som den första.

Och apropå Simon Pegg, så ser jag fram emot Run, Fat Boy, Run med Dylan Moran och Hank Azaria (hurra).

And it was the key to Heeeeeeeell!!

Jag har sett långt ifrån alla filmatiseringar av Stephen Kings alster. Men det är även långt ifrån alla som man behöver se. Vissa bör absolut undvikas. Som The Mangler till exempel.
Guldkornen är absolut The Shawshank Redemption, Misery, Stand By Me, Apt Pupil och The Shining.
Men det är speciellt en kortfilm som jag vill uppmana alla att se och det är ”Battleground” som ingick i serien Nightmares and Dreamscapes. Utan dialog lyckas Brian Henson regissera ett ypperligt humoristiskt stycke som inte enbart får William Hurts karaktär att blöda, utan även mitt hjärta att le. Om ni har möjlighet: se den!

En av Kings filmatiseringar som verkar ha gått lite under radarn är Secret Window (2004). Och helt oförtjänt, för denna film är riktigt intressant.
Huvudkaraktären Mort Rainy (Johnny Depp) är en författare (vad annars?) som blir anklagad av en främmande man (John Torturro) för att ha plagierat dennes historia och krävs därför på rättvisa.
Johnny Depp gör en trovärdig karaktärstolkning som lite sliten i kanterna med ett charmigt nyvaket hår. De komiska inslagen, som uttrycks genom barnslig aggression mot städhjälpen och frun samt genom ljuvlig småsinthet mot frugans nya kille Ted, stärker karaktären och gör den bättre. John Torturro är bra som alltid. Filmen lyfts av skådespelarinsatserna av dessa herrar.

Men det finns även annat som lyfter denna film, öppningsscenen är riktigt bra och den långa kameraåkningen som leder oss från naturen utanför författarens hus, upp mot huset, in genom ett fönster och ner en våning och genom en spegel för att sedan stanna på huvudkaraktären är otroligt bra. Kameraföringen är förövrigt bra genom hela filmen och de små flashbacksen till scenen vid motellet eller scenen där Morty retade upp Ted, är perfekta med en nypa av underbar humor.

Slutet på filmer är väldigt viktiga för mig och tyvärr kunde slutet på Secret Window vara bättre. Sista klippet som är på några sekunder är riktigt bra, men jag tycker filmen kunde ha slutat vid spadscenen för scenerna som leder upp till slutet drar bara ner på det intressanta. Det är aldrig bra när man som tittare säger: ”Där borde filmen ha slutat” och så fortsätter den i tio minuter till.
Men, men, man kan inte få allt.

Nu ser jag fram emot 1408 med John Cusack!

I hate Horatio Caine.

Det finns otrevliga, nonchalanta och hycklande karaktärer i de flesta tv-serier eller filmer. Men den som tar priset är ändå Horatio Caine i CSI: Miami. Denna varelse som inte tittar rakt på andra utan från sidan, som tar på sig sina solglasögon (även inomhus) innan sista biten av varje punchline.
Kanal 5 envisas med att visa upp ett antal av dessa punchlines (med eller utan glasögon på) i sin reklam för programmet och när jag ser detta hamnar jag i ett tillstånd mellan illamående och självmord.

Det måste stå i hans kontrakt att han ska få första tjing på de sämsta one-liners som finns. Ungefär som det stod i Jean Claude Van Dammes (usch) kontrakt att han måste visa rumpan i varje film eller att kaptenen i Miami Vice alltid skulle få sista ordet i varje scen han var med i.
Frågan är väl om David Caruso själv tycker att han är cool. Om manusförfattarna tycker att de gör ett bra jobb. Den som sa okej till detta borde få stryk.

Enjoy. It's dreadful, but quite short

Tre säsonger av Black Books är genomtittade. Arton avsnitt på typ tjugo minuter vardera. Ganska lagom faktiskt.

Handlingen är enkel: Bernard Black har en bokhandel vari han helst sitter och dricker vin & röker, samtidigt som han försöker undvika konfrontationer med sina kunder.
Hans anställde och tillika slagpåse Manny (Bill Bailey), utnyttjas till fullo för alla slags sysslor.
Tillsammans med neurotiske Fran (Tamsin Greig) bildar de en trio som är svår att vara likgiltig inför.

Bernard är otrevlig, antisocial, ohygienisk och alldeles… alldeles… underbar.
Fran balanserar upp de båda andra, men bidrar samtidigt med sin egen humoristiskt dekadenta touch.
Manny… det räcker egentligen att bara titta på Manny för att man ska fnittra lite, då hans ansiktsuttryck och hår är en stor del av hans komiska bidrag.
Half Iago, half Fu Manchu. All bastard.

Och det är sådan där brittisk humor som kan vara helt underbar – man-skrattar-högt-och-missar-det-som-kommer-efter-det-roliga-så-man-måste-spola-tillbaka-roligt – ELLER som får en att titta på sin serie-tittar-partner och yttra "What the *beep*".
Som tur är överväger det förstnämnda och Black Books är riktigt, riktigt bra.

There may have been an incident, possibly involving a kitchen item and a hand. And maybe the hand was Manny’s and maybe the item was a sandwich toaster, and maybe I introduced them to each other.

Kanske är jag dock en aning partisk, då en av skaparna av Black Books och den eminente karaktären Bernard Black råkar vara Dylan Moran – en av mina absoluta favoritkomiker.

Which one of you bitches wants to dance?

Good lord, are you having a bowel movement or a baby?

Jag har beundrat Hugh Laurie på avstånd alltsedan jag såg honom som fjollig prins i Blackadder. Han hade ett slags utseende som gjorde att man log bara man såg honom. Ett roligt ansikte, helt enkelt.

Hans ansikte, och han själv också får jag förmoda, har vuxit upp lite. Tyvärr har jag missat hans mer allvarliga prestationer.
Jag tycker inte att House infaller under ”allvarligt” även om det är en dramaserie (?) eftersom Lauries karaktär, självaste dr. House är otrevlig på ett väldigt humoristiskt sätt.

Hey, I can be a jerk to people I haven't slept with. I am that good.

Jag erkänner gärna att jag var lite besviken på House som serie under den första säsongen. Upplägget kändes kopierat gång på gång. House är lite grinig och vill oftast inte ta fallet innan någon specifik detalj fångar hans intresse, de experimenterar och gissar en massa vilket får patienten att må sämre och sämre, vilket leder till att de börjar ifrågasätta varandra tills voila! Patienten är botad!

Men, när jag såg reprisen av säsongen, som visades varje vardag, kom jag in i det mycket bättre och lagom till andra säsongen satt jag fastnaglad framför tv:n.
Och det bevisar ju bara min tes om att tv-serier ska ses oftare än bara en gång i veckan. Minst ett avsnitt om dagen, helst fem.
That's absurd. I love it.

Sedan måste jag ju bara nämna att hans gästspel i Vänner är superbt.

Den fjärde september är det säsongsstart för House igen på tv4.
Titta då!

Popcorn!

Bra dialog. Välanvänt soundtrack. John Cusack som lönnmördare. Behöver jag säga mer?

Egentligen inte. Men för er som inte är så lättövertalade, kan jag säga att Grosse Point Blank inte bara kan erbjuda bra karaktärer som exempelvis en något deprimerad lönnmördare och en stackars terapeut, musik som passar som handsken till handlingen samt snabb och genomtänkt dialog. Filmen är rolig också.

Visst, den kanske har en hel del ulli-mulli-gull-tendenser, men kräkkänslan infinner sig inte ( i alla fall inte för mig).
Och så innehåller den sådana där tragikomiska scener som bara kan uppkomma på tioårsjubileumsklassmöten.

Dessutom är Hank Azaria med. En must-see-film alltså.

Debi: You're a psychopath!
Martin: No, no. Psychopaths kill for no reason. I kill for money… It's a job... That didn't come out right.

Fuck! Ass!

Tanken är att titta igenom alla de filmer som står på tv-hyllan här hemma. Återupptäcka gamla godingar och se vilka som verkligen har överlevt tidens hårda framfart.

Denna gång var det dags för The Boondock Saints från 1999, där två religiösa bröder (Sean Patrick Flanery & Norman Reedus) ger sig ut på ett korståg för att göra sig av med dåliga människor. Detta görs till viss del tillsammans med Rocco – en helskön karaktär. Total loser, men ändock helskön.
FBI-agenten Paul Smecker (Willem Dafoe eller Madonna, välj själv) går i deras fotspår och får frustrerat försöka komma fram till vad som hänt vid varje ny brottsplats.
Scenen vid lönnmördarens hus där Willems karaktär går igenom vad som hänt är helt suverän. There was a fire fight!!

Överhuvudtaget är det schyssta klipp, bra karaktärer och även en bra längd på filmen. Se den, dammit!

Och nu för att citera ännu en bra karaktär (Doc):
Why don't you make like a tree, and get the fuck outta here?

En bit av verkligheten?

Det har skrivits spaltmeter om varför vi tycker om reality-program. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen, för ärligt talat, så har jag ingen aning om varför jag gillar vissa program.
Jag tror att det för min del handlar om tävlingar där talang är en förutsättning. Det är något fängslande med att se någon göra något som denne är riktigt bra på. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om.

Humor eller galenskap?

Det finns en tunn linje mellan galenskap & genialitet och konstnären Jan Stenmark korsar den om vartannat. Vissa av hans texter till de mer normala(?) 50- eller 60-tals bilderna får mig att se mig omkring och tänka: ”Jaha?” medan andra är helt briljanta.
Som denna till exempel:

Suveränt. Humoristiskt. Stort leende.

Något som var total galenskap var temperaturen på våning fyra i Kulturhuset. Inte hört talas om AC? Fläkt? Tydligen inte.

Apropå galenskap eller humor, bestäm själv, så upptäckte jag vid en hotellvistelse att Scandic hotell definierar Last King of Scotland som komedi… Jag undrar hur en film om en fullblodsgalning till diktator kan ses som en komedi. Men, vad vet jag.
De tyckte även att 300 var en detective/thriller, så jag börjar misstänka att det kanske inte enbart var total okunskap involverat vid kategoriseringen utan även en stor mängd alkohol/droger/lobotomi…

Passive bullet use…

För mig kan läsandet av en bra bok vara som att bli kär. Jag vill inte riktigt lägga ifrån mig boken och när jag måste göra annat (som att göra rätt för mitt uppehälle osv), finns boken alltid i mina tankar. Jag blir glad bara att tänka på den och kan gärna skjuta på både måltider och möten enbart för att få spendera en liten stund extra med den.

Låter det sjukt? Må så vara, men det är så jag fungerar.

The Straw Men av Michael Marshall var inget undantag. Jag läser inte en bok på 484 sidor på tre dagar om den inte är bra. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det första kapitlet var lite långdraget innan det som egentligen hade någon relevans hände. Men efter det så var magpirret och även leendet där.
Marshall har den slags mörka humor som jag gillar och som kanske inte går hem hos vem som helst, men som får mig att stundtals nästan skratta högt.

... while passive smoking may be bad for you, passive bullet use will take you down quicker.

Dessa humoristiska meningar livar upp texten och ger även liv åt karaktärerna. Man gillar dem helt enkelt och vill att det ska gå bra för dem.

I do have a licence to carry a concealed weapon, which surprised them. But they observed, reasonably enough, that the licence doesn't say I can wave it around in bars.

Men det är inte bara det roliga som binder mitt intresse, själva storyn är också fascinerande. En hemlig sekt med armar långt ut i världen, en seriemördare med storhetsvansinne och en hemlig bakgrund som vecklas fram för huvudkaraktären genom hela boken. Det är bra skrivet och framfört, även om man som läsare kan räkna ut vissa saker innan huvudkaraktären gör det. Det är bra, med spännande och skrämmande scener som får mig att sitta som på nålar utan möjlighet att sluta läsa.

Tills sidan 453, då Michael (fucking) Marshall tar död på min favoritkaraktär.
Och inte på något heroiskt sätt (har försvarat sig bra men blir till slut övermannad eller offrar sig för att rädda de andra), utan låter någon smyga sig på honom, bakifrån och pang du är död.

Så luften går ur mig och tyvärr även ur boken. Visst det finns en del spänning kvar men avslutningen är lite långdragen och till viss del även lite moralkakig.
Jag kan rekommendera denna bok, även om det är lite motvilligt med tanke på att min favoritkaraktär får huvudet avskjutet.

Tre bra och en dålig...

Om man vill kan man titta på film hela dagen. Och kvällen. Och det är väl typ det jag har gjort.

Det började med The Truman Show som är en av de filmer som jag hört mycket bra om, men som för mig inte riktigt når ända fram. Missförstå mig inte, jag tycker inte att det är en dålig film, men den hamnar väl ungefär på samma ställe på skalan som Liar Liar som för övrigt var den andra filmen jag såg idag. Vissa roliga scener innan herr Carrey går lite för långt, varvat med lite för söta scener och oengagerande färdsträckor.
Bottennappet för kvällen var dock Plump Fiction, en parodifilm med ogenomtänkta skämt och skrala skådarspelarinsatser. Min åsikt har alltid varit att man måste se filmer som inte är något vidare för att verkligen kunna uppskatta riktigt bra film. Och visst, jag drog lite på smilbanden när några nunnor kom gående som kostymnissarna i Tarantinos mästerverk Reservoir Dogs, men det räckte inte så långt och jag måste erkänna att jag inte orkade se klart hela filmen. En rätt ovanlig företeelse när jag väl satt mig framför en.

Så trodde jag att filmkvällen var över för min del, men tänka sig, 3:an visar Tremors! Innan jag såg denna film för första gången var jag rätt skeptisk. Jag menar, maskliknande saker som kommer upp ur marken och äter folk. Kan det vara så bra? Ja, det kan det, på något obeskrivligt sätt. Och roligt! Det är inte handlingen som bär denna film, utan dess karaktärer. Det komiska samspelet mellan Valentine McKee (Kevin Bacon) & Earl Bassett (Fred Ward) känns genomtänkt och vapengalningarna Burt (Michael Gross) & Heather Gummer (Reba McEntire) är helt ljuvliga.

Broke into the wrong goddamn rec room, didn't you, you bastard!

Men som med många andra filmer (Aliens undantaget, förutom fyran) när det blir både tvåor och treor med samma handling så faller konceptet mellan springorna, även om trean har ett litet uppsving i och med Burt Gummers vapenarsenal. Men vad gör det ikväll när den första filmen lockar till glada miner!

Sommarlektyr

Det är dags för The Straw Men av Michael Marshall (Smith).

Friends. Neighbours. Serial killers.
Sarah Becker is the fifth girl to be abducted by a homicidal maniac. Judging from the state of the bodies that have been found, her long hair will be hacked off and she will be tortured. She has about a week to live.

Tidigare läsning under sommaren:

On Writing av Stephen King
– väldigt intressant och rolig läsning. En inblick i en författares liv och skrivsätt.

Anansi Boys av Neil Gaiman
– min favoritförfattare som alltid har ett bra språk och humoristiska inslag i sitt skrivande.

Man and boy av Tony Parson
– bra flyt i språket och en insikt i en förälders tillvaro, även om det i vissa avseenden råkar vara en rätt så disfunktionell person det handlar om.

Man and wife av Tony Parson
– tyvärr inte lika bra som Man and boy.

Trent brings me closer to God…

Det tog sexton år för Nine Inch Nails att behaga sig till svensk mark för en konsert. Då var det 2005 års Hultsfredsbesökare som kunde se ett av musikvärldens underverk. Och trots att det fortfarande var ljust ute när de gick på var det otroligt mäktigt att se och leendet på mina läppar försvann inte en enda gång. Kanske var det för att det var första gången som jag såg dem live. Kanske var det regnet som inte enbart skapade en perfekt stämning utan också jagade bort de personer som skulle ha stått där och tittat enbart för att de inte hade något bättre för sig just då. En ljuvlig kombination alltså, speciellt för en person som mig som inte är så förtjust i stora folksamlingar.

Andra gången var i april på Annexet, som inte direkt är mitt favoritkonsertställe, men som var fullt av förväntansfulla fans. Och med första trumtakten är leendet där. Visst, jag fick inte höra alla låtar som jag ville och det var knappast den epilepsivänligaste ljussättningen. Och visst, det var några musikaliska missar från bland annat ljudkillen och det var inte heller samma energi på scenen som under Hultsfredspelningen eller som man sett på deras ypperligt utmärkta live-dvd:er. Men varje band som kan locka publiken till stämsång har på sätt och vis lyckats – God is dead, and no one cares. If there is a hell, I’ll see you there.

Och nu, fyra månader senare, infann sig leendet ännu en gång. Trots att det är många låtar som är samma sedan förra gången så fick vi även sex nya. Den stora överraskningen var ”Dead Souls” från soundtracket till the Crow. Ljudet var riktigt bra och Trents röst höll rakt igenom, vare sig det var hårdare ”Last” eller softa och mörka ”Hurt”. Det verkade även som att humöret var gott på scenen och Trent levererade både en och två hela meningar till sin publik.
Under denna konsert stod jag inte bakom ljudbordet som på förra, utan satt ner på läktaren (att stå framför scenen går ju bort på grund av min människofobi). Och jag måste säga att det var en alldeles ypperlig plats då strålkastarna, som annars envisas med att träffa mig i ögonen och ge mig huvudvärk, helt missade mig! Jag blev bara bländad några få gånger. Underbart!
Ljuset var förövrigt väldigt välplanerat och uppenbart påkostat. För när man inte har ett regn att ta till måste man skapa stämning på annat vis och det ljuslandskap Nine Inch Nails förmedlade gjorde susen. Trent ensam framför en ljusfond som visade regnande ljus gjorde exempelvis ”Hurt” om möjligt ännu starkare.

Det riktigt mysiga med Nine Inch Nails kan man finna i publiken – en salig blandning av syntare, hårdrockare, allyssnare och (vågar jag säga det?) emos. Personer som lyssnat sedan första skivan Pretty Hate Machine kom ut 1989 och personer som inte ens var födda då. Föräldrar med sina barn, äldre med NIN-tröjan under kavajen och det söta lilla paret som gick hand i hand och såg ut att vara typ tio år. Alla är där av samma anledning: att njuta av musiken.

Låtlista:
Hyperpower! (year zero)
The beginning of the end (year zero)
Last (broken)
March of the pigs (the downward spiral)
Piggy (the downward spiral)
Heresy (the downward spiral)
Survivalism (year zero)
Burn (the natural born killers soundtrack)
Gave up (broken)
Me I'm not (year zero)
The great destroyer (year zero)
Eraser (the downward spiral)
Only (with teeth)
Wish (broken)
The good soldier (year zero)
Dead souls (the crow soundtrack)
No, you don't (the fragile)
Suck (broken)
The hand that feeds (with teeth)
Head like a hole (pretty hate machine)
Hurt (the downward spiral)

Ett första avtryck...

Jag tittar alldeles för mycket på tv. Eller alldeles lagom... jag har inte bestämt mig riktigt. Vad är "för mycket" egentligen? Fyra timmar? Åtta timmar? Tio? Kanske kan jag tänka mig att dra ner på mitt tv-tittande när ögonen börjar blöda. Men vi får se.

Så, vad tittar jag på? Svaret blir: allt möjligt. Men helst fiktion. Jag får nog av verkligheten genom att andas och att titta på nyheterna. Krig. Naturkatastrofer. Våld. Arbetslöshet. Brister i samhället. Är det inte en underbar värld vi lever i?
Tv, musik, film & komik är sådant som kan lätta på verkligheten när den blir alltför tung. Skapa nya världar, nya känslor och en trevligare tillvaro.

Tv-serier är underbara att ta till när man vill sudda ut vardagstristessen eller ångesten över att jag måste få tag på ett jobb sekunden min utbildning är klar för att inte gå i personlig konkurs. Du vet, sådant man helst inte vill tänka på.
Serier är speciellt bra när man ser dem så som de var ämnade att ses, nämligen flera avsnitt i följd och inte bara ett i veckan. Boxar med hela säsonger är Guds gåva till tv-nördarna (eller kanske bara till mig).

Musik kan få oss att slappna av eller ge oss mer energi, det kan passa vårt humör eller skapa ett bättre humör. Musik kan få oss att ta kontakt med andra eller rädda våra medpassagerare när det fulla, varma och försenade pendeltåget stannar mellan två stationer...

Film är visitkort från andra världar som kan fånga oss för att berika eller helt enkelt stjäla vår tid. Det är när man hoppar upp och ned i soffan i slutet på en film som man vet att den är riktigt bra (om du inte har sett The Usual Suspects - se den nu!).
Och det är när man kommer på sig själv mitt i filmen med att fundera på vart egentligen man lade den där grejen som kanske hör ihop med den där andra grejen eller när man kommer ut från biografen utan att kunna beskriva det man just har sett, som man vet att filmen inte direkt var någon hit.

Och vad vore världen utan humor? Ett gott skratt förlänger livet, eller? Jag vet inte om skratt kan förlänga livet, men komik gör åtminstone livet lite lättare att leva.