Min soffpartner för nyårsveckan envisades med att se piratfilm två och tre, med Johhny Depp, Orlando Bloom och en ofantligt pipröstad Keira Knightley, istället för att fortsätta titta på West Wing. Han står i skamvrån i detta nu. Skitfilmer...
Jag hade som nyårslöfte att gå på mer bio, och jag kan säga att jag har hållit det löftet. Med råge. Förra året såg jag typ nio biofilmer. I år har jag sett 22 filmer på bio. Det måste vara ett rekord för min del, och mer än dubbelt så många som förra året.
Alien vs Predator: requiem – januari
The Golden Compass – januari
I am Legend – februari
Run, Fat Boy, Run – februari
Sweeney Todd – mars
No Country For Old Men – mars
Iron Man – maj
Be Kind Rewind – maj
Street Kings – maj
Indiana Jones & the kingdom of the crystal skull – maj
The Incredible Hulk – juni (3 popcorn)
Narnia: prince Caspian – juli (2.5 popcorn)
Sex and the City – juli (2.5 popcorn)
Hancock – juli (3 popcorn)
The Dark Knight – juli (4 popcorn)
Wall-e – september
Hellboy II – oktober (2.5 popcorn)
Quantum of Solace – november (3 popcorn)
Låt Den Rätte Komma In – november (3.5 popcorn)
Burn After Reading – november (3 popcorn)
Der Baader Meinhof Komplex – december (3 popcorn)
RocknRolla – december (3.5 popcorn)
Så här i efterhand, i ljuset av andra filmer borde man kanske tänka om lite när det gäller betygen på en del av dem. Narnia borde exempelvis ha fått två. The Incredible Hulk var jämförelsevis inte lika bra som de andra som fick tre.
Alla är ju inte betygsatta och jag tänker inte göra någon uppskattning på dem nu heller. Sådana betyg ska sättas alldeles efteråt, när man vet hur glad filmen faktiskt gjorde en.
Det är hursom The Dark Knight och Iron Man som fått mig att bli gladast i år. No Country For Old Men var den största besvikelsen. Street Kings och Narnia var sämst, även om det var några andra som inte var mycket bättre.
Men i det stora hela måste jag säga att det har varit ett bra bioår.
Hemma igen. Ofantligt skönt. Men det har varit en trevlig jul. Juldagsfesten var som vanligt en hit. Mycket värme, skratt och kärlek. Jag älskar er alla (förutom Spike). Annars var det lugnt och skönt med mycket slappande och ätande. Och The West Wing.
Det har blivit några avsnitt per dag. Sex hittills i dag, fler lär det bli. Det är så bra! Dialogen, karaktärerna, kameraåkningarna. Jag är väldigt svag för långa scener och schyssta kameraåkningar och denna serie har dem som en stadig ryggrad med scener som går in i scener och karaktärer som går in och ut med fantastiska replikskiften som bara måste applåderas.
Och inledningen på säsong två... fantastiskt. Och ja Jakob, du hade rätt, de första femton minuterna är ett perfekt exempel på hur man gör perfekt drama. Se denna serie. Nu.
Så. De värmländska skogarna har välkomnat mig ännu en gång. Mat. Värme. Jul. Jag har dock inte kunnat slappna av riktigt än. Ibland känner jag att det är på gång, men så ser jag ner på mitt högra ben som fortfarande rycker. Total stillhet är vad jag väntar på. Och ett och annat andetag. Då och då. Djupa andetag.
Det kommer nog inte bli så mycket mer livstecken här på ett tag. Vi får se. Inspirationen kanske kommer när dvalan lagt sig. Vi får se.
Dagens kortspel: Philadelphia
Dagens godaste: Grönpepparsås
Dagens bilmusik: Apocalyptica
Dagens namn: Lus-Oskar
Dagens film: The Shadow
Dagens tv-serie: The West Wing
Dagens ord: Drillsnuttan
Jag har ju som sagt haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, så den fick bli dagens första. Det är en bra engelsk film, med bland andra Ewan McGregor och Christopher Eccleston, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är på sätt och vis ett kusligt porträtt på hur någon blir mer och mer galen, superbt ackompanjerat med en pianoslinga utmed filmen. Men det handlar inte bara om en person utan om tre vänner som på många sätt är både sviniga och osympatiska. Men intressanta. Tillsammans genomför de en morbid plan. Girigheten och galenskapen hinner dock snart ikapp dem.
Se den.
Film nummer två borde jag ha sett för flera år sedan, men av någon anledning har det inte blivit av tidigare. Och, ja Anja, jag skäms lite. Men nu har jag i alla fall sett den. Jag tänkte att när jag ändå fått en dos av Ewan McGregor, så kan jag lika gärna fortsätta. Med lite Moulin Rouge. Det är en fin och sorgsen kärlekshistoria i fantastisk bisarr paketering. Bisarra karaktärer och bisarra musiknummer i ett visuellt virrvarr. Det är omöjligt att sitta oberörd.
Och Ewan är övertygande som alltid. Han har ett leende att förlora sig i. Ett leende som får mig att le. Jag har försökt att hitta en statisk bild som visar på det, men det var inte lika lätt som jag trodde. Ni som har sett någon film med honom förstår nog vad jag menar ändå. Men här är ett försök:
Nu ska jag börja packa. Hemfärd imorgon. Jag vill inte egentligen. Jag menar, det ska bli trevligt att träffa (vissa av) de som jag träffar så sällan. Jag ser exempelvis fram emot juldagsfesten. Men jag vet även att det kommer att ställas frågor som jag inte orkar svara på just nu. De vill väl, men jag har ingen lust att berätta samma sak om och om igen. Vet inte vad jag ska svara...
Men små steg. Först packa. Sedan ta itu med hemresan. Ett steg i taget. Små steg.
Wise Up av Aimee Mann.
It's not what you thought
When you first began it
You got what you want
Now you can hardly stand it though
By now you know
It's not going to stop
'Til you wise up
You're sure there's a cure
And you have finally found it
You think one drink
Will shrink you 'til you're underground
And living down
But it's not going to stop
'Til you wise up
Prepare a list of what you need
Before you sign away the deed
'Cause it's not going to stop
'Til you wise up
No, it's not going to stop
'Til you wise up
No, it's not going to stop
So just...
Give up
För tillfället känner jag mig bara glad när jag tittar på film. Lagomt patetiskt, jag vet. Men det är väl som min far alltid sade: ”Vem har sagt att en gris ska ha roligt?”
Nöff nöff...
Som tur är så har jag möjligheten att omringa mig med film. Och det är just det jag har gjort.
Att se Lock Stock & Two Smoking Barrels var som att träffa en kär gammal vän. Fortfarande en bra film. Snatch fungerar också fortfarande, även om jag tycker att delar av dialogen inte alltid håller vad jag anser vara det vanliga Guy Ritchie-måttet.
Kung Fu Panda bjöd på skratt och kung fu. Riktig kung fu, om man får tro min filmtittarpartner. Jag kan ju inte sådant där, men det var i alla fall en underhållande film.
Elizabeth är bra och vacker. Kostymdrama i sitt esse med Cate Blanchett, Geoffrey Rush och Christopher Eccleston i utmärkta rollprestationer.
Det blev varken Alien eller Aliens för mig igår. Det blev för sent och det är ju inte som att jag inte sett dem förut. Boxen med alla filmerna och fantastiskt mycket extramaterial står och lyser med sin närvaro i filmhyllan. Dock tittade jag just på Alien upphöjt till tre. Man kan skymta att det är David Finchers hantverk då och då, men i stort följer Alien 3 den Alien-tradition som skapades med de två tidigare filmerna. En del av de visuella effekterna är dock riktigt illa, vilket är förvånande och väldigt synd. Men jag gillar den ändå. Inte lika mycket som den första dock, men den är visserligen svår att slå trots sina nu 29 år.
Så det har blivit fem filmer hittills och helgen är inte över. Jag har haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, men vi får se vad morgondagen bär med sig.
Jag tror inte att det är en hemlighet att jag avgudar Alien. Och jag vill ju så gärna att ni gör det också. Nåväl. Ikväll har ni chansen att se både första och andra i trilogin (ja, jag ignorerar att det finns en fjärde film) vid fem i midnatt på 3:an. Se. Eller spela in och se en annan gång. Och sedan om och om igen. Tredje (och ja, fjärde) visas imorgon vid nästan samma tid på samma kanal. Fantastiskt!
23.55 Alien
02.00 Aliens
Man måste älska en film som är underhållande från början till slut. Man måste älska en film som får en att skratta. För RocknRolla fick mig att skratta. Och le stort, även efter jag lämnat biosalongen. Det är så det ska vara. Det starkaste tecknet på att jag sett en bra film.
Och nu skiter jag i att jag var på perfekt humör för just en sådan här film igår, vilket gör att jag är fnittrande positiv nu, för RocknRolla var fan en bra film.
RocknRolla har den rätta Guy Ritchie-känslan. Snabba klipp, action, intressanta kameravinklar, smart musikanvändning, bra skådisar och underbar humor. Man vet vad man får. Men det gör inget, för det görs så bra, så underhållande.
Det finns några scener som står ut lite extra. Som det klantigt utförda rånet som leder till en riktigt underhållande jakt- och fightscen mellan The Wild Bunch och de nästintill oförstörbara ryssarna. Som filmhistoriens kanske bästa sexscen. Som scenen mellan One Two och Handsome Bob.
Jag gillar speciellt samspelet mellan One Two, Handsome Bob och Mumbles, vännerna som bildar The Wild Bunch. Och vad One Two gör för Handsome Bob... det är äkta vänskap. Och mitt hjärta växte till det dubbla.
RocknRolla får tre och ett halvt välsmakande popcorn.
Jag har roat mig med att titta på trailers för några av de filmer som har biopremiär här snart. Det är en blandad kompott av både lovande och mindre lovande filmer. Och sedan en hemsk.
Mellan väggarna (Entre les murs)
En lärare försöker nå sina ifrågasättande elever med sitt budskap och... nej, jag orkar inte skriva mer. Det är möjligt att denna franska film får fram något nytt, men det kommer i så fall inte fram i trailern. Det känns som vi redan har hört denna handling förut. Något som dock talar för denna film är att den inte är amerikansk vilket förhoppningsvis tar bort risken för ett typiskt amerikanskt filmslut.
Biopremiär: 19 december
The Duchess
Jag måste erkänna att jag är lite svag för kostymfilmer. Just för att de har sådan potential att bli storslagna och vackra i sitt utseende. Men jag är inte övertygad när det gäller The Duchess, som handlar om Georgiana Spencer – modeikon och politisk aktör – i sin jakt på den kärlek hon inte fann i sitt äktenskap. Men jag kan inte peka på om det är på grund av Kiera Knightley eller kärlekshistorien. Döm själva.
Biopremiär: 19 december
Yes man
En nejsägare går på ett jasägarmöte och bestämmer sig för att under ett år säga ja till alla frågor och förslag han får. Dråplig humor till följd. Och ja, det är Jim Carrey i huvudrollen. Fast det hade ni kunnat gissa själva antar jag. Kan säkert locka till skratt ibland, men frågan är om den verkligen kan hålla hela filmen igenom. I think not.
Biopremiär: 19 december
Allt flyter
Ett gäng killar bestämmer sig för att börja konstsimma med målet att vara med i VM. En synkroniserad komedi av Måns Herngren. Jag vet inte riktigt hur man kommer på en sådan idé, men jag måste säga att jag tror på den. Den verkar vara en fin film med söt humor.
Biopremiär: 25 december
Australia
En fin kvinna möter skitig man och tycke uppstår. Har vi sett denna förut? Nicole Kidman och Hugh Jackman möts när hon som nybliven änka behöver hjälp med sin boskapsranch. En kärlekshistoria med Andra Världskriget som backdrop. Baz Luhrmann har tidigare gjort Moulin Rouge! och Romeo + Juliet så den borde ha potential. Men jag är ändå skeptisk.
Biopremiär: 25 december
Chihuahuan från Beverly Hills
What. The. Fuck? Vem vill se detta? Nej. Nej, nej, nej, nej. Nej. Hu.
Biopremiär: 25 december
I mitten av januari hoppas jag att väntan är över. Att praktikplatsen är min. Att mitt sociala handikapp inte förstört mina chanser. Att min naivitet inte gjort mig besviken ännu en gång. Det är svårt att slappna av. Svårt att ta det lugnt. Och dagarna rinner mellan mina fingrar.
Så jag försöker tänka på något som jag vet kommer att hända. Arvikafestivalen. Det var ett tag sedan sist. 2003, då Ministry roade med en väldigt bra spelning. Då bodde vi i stuga, med säng, dusch, kök och tv. Och Bad Taste.
Det blir stuga även denna gång. Vuxenfestival. Och jag gillar det. För även om jag i vissa avseenden fortfarande är fem år, så har jag svårt för att vistas bland fulla tonåringar utan att det börjar rycka i avtryckarfingret. De äter upp mitt tålamod för mänskligheten lika snabbt som de häller i sig sin alkohol, grisar ner sig på festivalcampingen och ökar på sin vanliga ljudvolym. Även om jag en gång också var en jobbig tonåring, så har jag aldrig åkt på festival för festandet. Jag har åkt för musiken. För banden som man inte hade möjlighet att se annars. Festandet var en parantes. Ett sätt att umgås med tältgrannarna.
Jag har varit på Arvikafestivalen tre gånger: 1996, 1998 och 2003. Skulle åkt 2001 också för att se PJ Harvey, men var snäll och stannade hemma med en sjukling istället. Men till sommaren är det alltså dags igen. Och det är naturligtvis Depeche Mode som lockar.
Vid det laget är praktiken över och förhoppningsvis har jag ett jobb. Ett jobb som låter mig åka på festival. Ett jobb som räddar mig från tristessen att inte ha något att göra, som räddar mig från bördan över att vara skuldbelagd utan vetskap hur jag ska kunna betala tillbaka.
Drömma går ju.
Hunger Strike av Temple of the Dog.
I dont mind stealing bread
From the mouths of decadence
But I can't feed on the powerless
When my cups already overfilled
But it's on the table
The fire is cooking
And they're farming babies
While the slaves are working
The blood is on the table
And their mouths are choking
But I'm growing hungry
Är lite seg idag. Drack vin igår. Jag brukar inte dricka vin. Jag skyller på den trevliga och givmilda födelsedagsvärdinnan.
Lite utslagen är jag. Men rätt mysigt utslagen just nu. Nedbäddad i soffan. Har tittat på Dawn of the Dead och Axis of Evil. Det lär bli en eller två filmer till innan lördagen är över. Och kanske lite vitryss. Vi får se.
Tips: roliga Kung Fu Hustle visas på svt2 kl 21.05 ikväll! Jag tycker verkligen att ni ska se den om ni inte redan sett den. Eller se den igen. Skratt utlovas.
Jag önskar att jag hade samma självförtroende som den svarte riddaren. I'm invincible! Tyvärr är nog även jag mer en loony...
Choklad från Chokladfabriken. Trevligt skäggbeprytt sällskap. Och House. Dagen har blivit mycket bättre.
Förövrigt ett väldigt bra avsnitt och fin säsongsavslutning av House. Trist bara att det är slut... vilka blå ögon ska jag nu vila mina grå på?
När man är nere så känns det bra att det finns människor som muntrar upp en. Som skickar små YouTube-klipp som får mig att le. Som denna:
Tack Stefan.
Ibland spelar det ingen roll hur mycket man försöker, hur mycket energi och stressfyllda timmar man lägger ner. Det är dömt att misslyckas från början. Jag borde ha förstått det, men jag ville försöka ändå. Vi ville försöka. Vi ville för mycket, vilket ledde till att vi tog på oss för mycket. Lätt att vara efterklok.
Vill bara gå vidare nu. Men examensarbetet hänger fortfarande över oss som ett stort och mörkt åskmoln. Det känns som att det alltid kommer att göra det. Men jag orkar inte mer. Jag har ingen mer energi att lägga ner på det. Jag gav allt första gången. Jag stressade tills jag mådde både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag kunde vid ett tillfälle inte längre komma ihåg vad min morfar hette i förnamn. Hur mycket jag än försökte minnas. Så stressad var jag. Till ingen nytta. För det är inte allt arbete som ligger bakom som räknas. Det är inte timmarna, stressen eller tårarna som räknas. Det är inte försöket som räknas. Det är resultatet.
Förutom lite CSI och Fringe gick gårdagen även i komedins tecken.
Först ut var Mystery Men:
Tre fantastiskt misslyckade superhjälte-wannabes, The Blue Raja (Hank Azaria), Mr. Furious (Ben Stiller) och The Shoveller (William H. Macy) kämpar för den goda saken i skuggan av stadens riktiga superhjälte, Captain Amazing (Greg Kinnear). Men när Captain Amazing kidnappas av superskurken Casanova Frankenstein (Geoffrey Rush), måste de utmana skurken och rädda sin stad och dess invånare. De får hjälp av bland andra The Bowler (Janeane Garafalo) och vapenspecialisten Dr. A. Heller (Tom Waits).
En riktigt rolig och bisarr film.
Den andra filmen för dagen var Kung Fu Hustle:
Två misslyckade småbovar, Sing och Bone, vill bli en del av yxgänget, de dansande gangsters som kontrollerar Canton och terroriserar dess invånare. Sing och Bone lyckas i sitt försök att bli medlemmar att få yxgänget emot fel kvarter. Några av invånarna är nämligen inte vad de verkar vara. Tack vare sina flinka fingrar får Sing sin chans. Och när det verkligen gäller för denne klantige wannabe, väljer han sida och når sin sanna potential.
Det är några riktigt schyssta karaktärer med i filmen som måste ses. Hyresvärdinnan till exempel, med hårrullarna och cigaretten i mungipan. Eller hennes flexible och flörtige make.
Jag brukar inte gilla kung fu-filmer, men denna är inte en vanlig kung fu-film. Fightscenerna är underbara, så bisarra och överdrivna att man inte kan låta bli att älska dem. Denna film är något för både den kung fu-fascinerade och den som gillar parodisk humor.
Ungen klarade sig. Skit i logiken, såklart klarade sig ungen. Men veckans CSI var bra ändå. Seriemördaren dödade sina offer med koldioxid medan han hängde upp dem i olika vardagliga poser. När de var döda och likstelheten slagit till, ställde han ut dem på olika ställen i Las Vegas som konstverk. Riktigt schysst! Mer sådana seriemördare!
Även Fringe var riktigt bra denna vecka. Kanske till och med det bästa avsnittet hittills, just för att saker nu börjar kopplas ihop. Riktigt intressant och spännande. Men avsnittet var även roligt. Och karaktärerna fortsätter att utvecklas och känns bättre och bättre. Speciellt samspelet mellan far och son, som både är varmt och roligt. Jag hoppas verkligen att det bra kommer att hålla i sig.
Det var ett tag sedan jag tittade på CSI: NY. Till viss del på grund av att det inte har blivit av, men också på grund av att jag blivit besviken på tidigare avsnitt. Men det är något speciellt med seriemördare som gör att allt blir bättre. Seriemördaren i avsnittet ”Hung out to dry” hade valt att kommunicera genom tröjtryck. Ord och koder gömda i motiven på de tröjor han klädde sina offer i. Riktigt coolt.
Tyvärr hände dock det som ofta händer i CSI. De tar inte vara på storyn. Och naturligtvis kunde man från början gissa vem som var mördaren. Tråkigt. Kanske försökte de att uppväga detta genom en slags cliff-hanger i slutet, men den var mer konstig än oväntad. Synd.
Nåväl. T-shirtsida: edoc laundry
Aaron Sorkin kan sin sak. Studio 60 on the Sunset Strip är ännu ett bevis på det. Denna serie är fantastisk.
Dialogen är ibland så snabb att man blir andfådd av att lyssna på den. Den är smart och skarp. Och det är ofta inte bara samtal två och två, ibland är de tre (eller fler) som har varsitt samtal med varandra samtidigt. Men det blir inte förvirrande och det känns aldrig som någon väntar på att någon annan ska säga klart sin replik. Och även om de flesta människor egentligen inte pratar sådär utan att någon gång staka sig eller säga fel, så känns det helt enkelt äkta.
Precis som i West Wing, går och pratar skådespelarna ofta samtidigt, något som också gör att det känns mer äkta och som att man är mitt uppe i det, som man är där. Visst finns det klipp i dialogerna, men de är inte så många och tempot håller. Sådant ställer inte enbart krav på manusförfattaren, utan även på skådespelarna, regissör och den som håller i kameran. Jag gillar att bilden oftast håller sig stabil.
Det finns mycket humor och värme i Studio 60, inte enbart i handlingen, utan även mellan karaktärerna vars samspel är felfritt. Speciellt vänskapen mellan Matt, den neurotiske perfektionisten, och Danny, the puppet-master som håller i alla trådar, känns genomtänkt.
Det är inget som faller platt. Även när tempot dras ner i vissa av avsnitten så blir det aldrig tråkigt, utan ger istället mer djup till både handling och karaktärer.
Genom dessa karaktärer visar Aaron Sorkin på en stor kärlek, vördnad, respekt och stolthet över tv-historien och det arv som finns inom speciellt humor-skrivandet.
Studio 60 har fått oförtjänt mycket skit om att själva humorprogrammet som serien handlar om inte är roligt nog. Men det är det som händer bakom kulisserna som är det intressanta, det arbete som leder till programmet och de politiska svårigheter som ofta står i vägen.
Så hur kunde denna serie enbart få en säsong, när Horatio Caine fortfarande slaktar sina usla one-liners i CSI: Miami och när andra serier får säsong efter säsong? Vågar man säga politiskt? Eller den religiösa högern, som verkar ha skrämmande mycket att säga till om?
Studio 60 är inte en lättsmält serie. Men det är det som gör den bra. Det och skarp dialog och övertygande skådespelarinsatser.
Äventyr kan vara spännande. Roliga. Livsomvändande. Eller så kan de vara tragiska. Tråkiga. Tidsödande.
Gissa vilket slags äventyr jag var ute på idag?
Jag skulle ut till Upplands Väsby för att träffa en vän, säga hej till hennes lille son och gå husesyn. Stanna en stund och sedan åka tillsammans in till stan för middag med ännu en vän. När pendeltåget nästan var framme i Upplands Väsby meddelade dock föraren att tåget inte skulle stanna vid den stationen på grund av något som involverade polisen. Så jag såg min station susa förbi och fick gå av vid nästa. Där hade inte stationskvinnan någon aning om vad som pågick förrän jag frågade om hur jag nu skulle ta mig till Upplands Väsby. Hon pekade mot pendeltåget. Tack.
Väntdelen av stationen blev snabbt full av folk och det syntes att hon blev mer och mer stressad. Hon hade inga svar. Tills hon plötsligt sade: "Nu stannar tågen där igen". Så jag hoppade på pendeln, vars förare sade att tåget inte skulle stanna i Upplands Väsby. Jag satt kvar och såg min station susa förbi ännu en gång. Gick av i Rotebro, hittade en buss och kom till Upplands Väsby lagom till att min vän mötte upp. Dags att åka in till stan igen. Värt. Nåväl, vid det laget hade i alla fall tågen börjat stanna vid vår station igen.
Och middagen var superb. Både maten och sällskapet.
Jag vet för lite om själva historian för att veta hur korrekt Der Baader Meinhof Komplex är. Men klippen från nyhetssändningar som visas utmed filmen, gör att den känns mer dokumentär och trovärdig.
Studentdemonstrationen som slutar i massmisshandel är väldigt gripande och skapar engagemang för historien. Man blir intresserad och vill veta mer. Tyvärr håller inte den känslan i sig. Jag tror att det kan ha att göra med att filmen håller sig, förutom demonstrationsscenen, väldigt neutral. Man blir inte ledd att heja på någon av sidorna. Det är visserligen bra på ett sätt, men samtidigt känns det som att man mest rör vid ytan istället för att gå ner riktigt på djupet.
Jag kan inte heller låta bli att irritera mig på hur jävla klantiga RAF-medlemmarna är ibland. Något som även fick mig att börja fundera lite på vad de skulle kunnat åstadkomma om de hade tänkt igenom sakerna bättre.
För man har tid att fundera. Der Baader Meinhof Komplex är en lång film. Två och en halv timma är egentligen för långt. Speciellt när det känns som att man fick veta för lite om vissa saker. En del intressanta trådar lämnades öppna. Exempelvis får vi ta del av ideologin i början, men sedan är det nästan som den glöms bort lite mellan attentaten som framförs i typisk actionstil. Och när filmen är över undrar man lite, vad åstadkom de egentligen i slutändan?
Men det är en intressant film som ger en intressant inblick i händelserna kring RAF-attentaten. Dessutom är filmen full av Bubblor, som råkar vara världens sötaste bil.
Der Baader Meinhof Komplex får tre salta popcorn.
Igår när jag stod och väntade på pendeltåget beslutade sig två andra som väntade att använda perrongen som toalett. Tre meter ifrån mig. Jag är inte pryd direkt. Men jag kan inte låta bli att börja undra ändå vad som försiggår i ens huvud när man bestämmer sig för att dra ner byxorna och huka på en pendeltågsperrong. Speciellt när det tio meter bort fanns en perrongdel som inte var upplyst. Inte de skarpaste verktygen i verktygslådan? Inte alla hästar i stallet? Alla ljus på, men ingen hemma?
Jag har dock en känsla av att den medelålders mannen i tåget som stod bredvid vår perrong inte hade några klagomål. Han såg rätt road ut faktiskt. Jag var inte lika road. Men så har jag ju heller aldrig drömt om gyllene duschar eller att sätta på bohemiska tonårstjejer.
CSI
Denna vecka kändes lite som ett mellanavsnitt, det hände saker men allt kändes lite urvattnat och ytligt. Är det Sara månne som påminner mig om avsnitten där hon var jobbig? Nåväl, hon åkte igen så förhoppningsvis är CSI tillbaka med starkare tag nästa vecka.
House
House drogar Wilson i smyg. Wilson drogar House i smyg. En vanlig dag på jobbet. Förutom att House faktiskt log. Han har ett fint leende. Jag gillar samspelet mellan de två. Det fungerar bättre än mellan de övriga just nu. Forman ska sluta. Eller? Bestäm er.
Grey's Anatomy
Denna serie har jag på sistone mest tittat på av ren vana och samtidigt funderat om det inte är dags för lite aktiv dödshjälp. Denna vecka var det dock 5:ans reklam som fick mig att titta. Jag tror att den nya doktorn kan vara den friska fläkt som Grey's behöver. Och det säger jag inte enbart för de rödhåriga tendenserna eller de blå ögonen. Det säger jag för att de övriga karaktärerna fortfarande känns urvattnade och tråkiga.
Medium
En mordkomplott med förgiftade värktabletter. Inte det mest spännande fallet, men så tittar jag inte heller på denna serie för enbart fallen. Oftast inte, i alla fall. För det är familjen och deras samtal, problem och vardag som lyfter Medium. Vanligtvis vill jag se så lite som möjligt av karaktärernas privatliv i liknande serier, de ska bara lösa genomtänkta fall, men jag gillar verkligen familjen Dubois. Och jag gillar verkligen Medium. Det är dock synd att man alltid kan räkna ut saker innan Allison gör det. Som att mötesplatsen var en flygplats i detta avsnittet. Men man kan väl inte få allt.
Criminal Minds
En galen stalker. Som inte blinkade. Ovanligt avsnitt då de oftast involverar döda offer. Men det funkade även med ett levande. Inte lika bra som det varit, men jag kan gå med på ett mellanavsnitt då och då.
Fringe
Jakten efter svar fortsätter, i samma takt som förut. En fråga bara: krossas glas i så höga hus så lätt? Känns lite oansvarigt. I vanlig ordning ställs fler frågor än som får svar. Men Charlie var med lite mer än tidigare. Det gillas.
Studio 60 on the Sunset Strip
Åh, va bra!
I Need a Man av Eurythmics.
I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress
I need a man
Baby baby baby, don't you shave your legs
Don't you double comb your hair
Don't powder puff, just leave it rough
I like your fingers bare
When the night comes down, I can turn it round
I can take you anywhere
I don't need love, forget that stuff
You know that I don't care
I need a man
I don't need a heart breaker
Fifty-faced trouble maker
Two timing time taker
Dirty little money maker
Muscle bound cheap skate
Low down woman hater
Triple crossing double dater
Yella bellied alligator
I don't care if you wont talk to me
You know I'm not that kind of girl
And I don't care if you wont walk with me
It don't give me such a thrill
And I don't care about the way you look
You should know I'm not impressed
Cause theres just one thing that I'm looking for
And he don't wear a dress
Ute i verkligheten slåss skinnskallar med vänsterextremister på Sergels Torg. Varför vill man spendera sin lördag så? När man kan fika. Och gå på utställning.
Tittade in en sväng på Henrik Isakssons vernissage på galleri Ikon. Det var en liten utställning. Klaustrofobisk. Stora fina bilder. Men få. Vin eller Sprite att dricka och armbågar att gå in i.
Den okultiverade delen av mig tyckte att det var mysigare att fika. Gott te och trevligt sällskap. Alltid välkommet.
Die Welle
Jag tror att Die Welle kan vara en scary film. Inte på ett skräck-aktigt vis utan läskig för att den visar på hur lätt människor kan ledas in i sektliknande idioti. Trailern visar egentligen för mycket för att vara en bra trailer. Men när scenen där läraren kommer in och alla ställer sig upp i likadana vita skjortor visas (från 1:42), ryser jag av obehag. Jag tror inte filmen kommer lyckas att hålla den känslan rakt igenom, men den kan vara värd en titt.
5 december.
RocknRolla
Äntligen (får man väl säga) kommer Guy Ritchie med en ny film. Old school vs. new school. Alla efter samma byte. Gerard Butler, Tom Wilkinson, Thandie Newton och Jeremy Piven m.fl. Jag förväntar mig snabba klipp, klantiga brottslingar och svart humor. Beroende på vilken trailer man ser, får man dock lite olika uppfattning om filmen.
12 december
The day the earth stood still
Jag har aldrig gillat Keanu Reeves. Jag tycker att han är stel och tråkig. Men här spelar han en alien i människorform, så det är möjligt att det funkar. Jennifer Connelly och Kathy Bates brukar dock vara bra. Denna remake, eller detta berättande av en tidigare berättad historia, har potential att bli en schysst film med snygga effekter, men känns just nu mest konstig om man tittar på trailern.
12 december
Transporter 3
Men herregud. Kom igen! Behövs det verkligen en till sådan här film? En uppvisning av Jason Stathams pumpade kropp och titta-vad-vi-kan-göra-i-slowmotion. Men vill ni se en klichéfilm, varsågod. Håll er bara borta från mig.
Och lite längre fram i tiden:
Monsters vs Aliens
I mars nästa år (april här) landar aliens i Amerika och de enda som kan stoppa dem är monstren. Vill ni se filmhistoriens sötaste rymdskepp verkar Dreamworks nya animerade film Monsters vs Aliens en film för er. Den verkar åtminstone vara en film för mig. Och inte enbart för sött rymdskepp och insektsmarsvinsmonster. Hugh Laurie gör rösten till den icke(?) galna uppfinnarkackerlackan. Say no more, say no more.
På grund av det förflutna. Nutiden. Och det som kommer. Med blicken bort från den kalla verkligheten känns allt lättare. Trevligare. Varmare.
Det pirrar lite i magen. Det gör faktiskt det. Jag kommer på mig själv att le, utan egentlig anledning. Inte ens veckans första tyvärr-mail fick mig ur balans. Det andra kommer dock slå hål i en dröm och alltså vara svårare att rycka på axlarna åt. Men jag har byggt upp en grund.
En grund av leenden, av skratt, av andfåddhet, av varma känslor. Jag är kär. Fånigt kär.
Det är inte ömsesidigt, men det gör inget. Och efter 22 avsnitt kommer det att vara över. Men för nu, låter jag mig svepas med.
… för en liten tjej som skulle ha blivit tre år idag om inte världen varit så hemsk och orättvis som den är.
Idag började inget vidare. Det tog en och en halv timme att komma upp ur sängen efter att klockradion gick igång. Det är mer än vanligt, om man säger så. Väl uppe går allt i slowmotion. Jag är hängig. Och nere.
När man är trött och nere måste man ta till sådant som piggar upp och gör en på bättre humör. Söta saker gör mig alltid på bättre humör. Igår köpte jag en liten Toad, och jag kan verkligen inte låta bli att le när jag ser honom. Och jag behöver le idag, då jag är alldeles för hängig för att ge mig ut och gå på bio. Putläpp.
Ja, jag är negativ. Född sådan. Men det är svårt att vara positiv när man kommer från en intervju och känner att man inte fick sagt det man ville säga och stakade sig på resten.
Men jag kommer inte behöva sitta och tänka på det. Inte alltför mycket i alla fall. Denna vecka har jag nämligen ovanligt mycket inplanerat, som biobesök i Uppsala imorgon, som middag på onsdag, som middag på fredag och vernissage på lördag. Och kanske ännu en intervju.
Just nu är det dock svårt att sluta tänka. Därför ska jag förlora verkligheten en stund och njuta av första och tyvärr enda säsongen av Studio 60 on the Sunset Strip.
Tiden går. Och jag står still. Persiennerna har varit neddragna hela dagen. Ville inte se att allt går vidare där ute i verkligheten. Dagarna springer iväg och jag får inget gjort. Har ingen kraft att ens försöka.
Så något annat att tänka på, något att göra som inte direkt innefattar verkligheten. Så lite tid och så mycket att välja mellan:
Nyckel till frihet, en måste-ses-film med bland andra Tim Robbins och Morgan Freeman, kl 22.00 på tv400.
The Game, där en materiellt rik finansman (Michael Douglas) får en födelsepresent, som vänder upp och ned på hela hans tillvaro, av sin bror (Sean Penn). David Fincher-paketerad film kl 22.30 på kanal 5.
One Hour Photo med en förvånandsvärt skrämmande Robin Williams i huvudrollen. En snygg film om besatthet, kl 22.30 på tv3.
Lida, med en övertygande galen Kathy Bates som "tar hand om" sin skadade favoritförfattare (James Caan), kl 23.30 på tv6.
I övrigt går även:
X-men kl 19.35 på tv3
Apocalypse Now kl 21.00 på tv4Film
Guds Stad kl 23.00 på svt2
Låt Den Rätte Komma In är egentligen en söt kärleksfilm som råkar ha mord- och vampyrinslag. En mobbad killes behov av vänskap i den svenska 80-talsvintern, kantad med snö, skuggor och mörker.
Kåre Hedebrant övertygar i rollen som den mobbade Oscar. Man känner med honom, trots att han är snorig i största delen av filmen (hu), och förstår hans önskan till hämnd. Genom sin speciella vänskap med den nya grannflickan Eli får han styrkan att stå upp för sig själv.
Låt Den Rätte Komma In erbjuder vanlig svensk realism med ovanligt snygga skräckscener. Förutom några få undantag, som mestadels finns i början av filmen, har Lindqvist och Alfredson lyckats med det svåra konststycket att få de svenska replikerna att kännas äkta. Skuggor och mörker gömmer visuella brister och gör exempelvis klättringen på sjukhusväggen och scenen i Elis badrum kittlande bra. Scenen i badhuset där kameran bara visar det som syns under vattnet är riktigt schysst. Ett effektivt sätt att skapa rätt stämning, utan att visa för mycket. Och det är ledmotivet för hela filmen som är lågmäld och lite trevande, samtidigt som den ger rätt mängd information vid rätt tillfällen.
Jag blev glatt överraskad av denna film. Dock kan man fråga sig hur Eli lyckats överleva så länge med tanke på att hennes hjälpreda visade sig vara en rätt klantig mördare.
Låt Den Rätte Komma In får tre och en halv välpoppade popcorn.
När det gäller Burn After Reading så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. För den var bra, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Jag ställer stora krav på bröderna Coen då jag vet att de kan. Det är kanske därför som jag inte blev helt glad av denna film. Jag tror att det beror till hälften på själva filmen och till hälften på mina alltför höga förväntningar.
Skruvade karaktärer finns dock med, skruvade händelser och förvecklingar som alla är ingredienser som brukar göra Coen-filmerna så ypperliga. Men Burn After Reading kändes kallare, inte lika kärleksfullt bearbetad och timad.
Frances McDormand är något av en älskling sedan Fargo och hon gjorde mig inte besviken här heller. George Clooney fungerar bra i sin bisarra roll. Brad Pitt klarar sig lite bättre än väntat, även om komedi fortfarande inte känns helt naturligt i hans händer. Bilden av John Malkovich med morgonrock och yxa är klockren.
Så visst erbjuder Burn After Reading skratt. Speciellt fungerar den något trötta ordväxlingen mellan J.K. Simmons och David Rasche på CIA:s kontor riktigt bra. Filmen erbjuder även den (för mig i alla fall) mest oväntade dödsskjutningen sedan Pulp Fiction. Det är inte att pinka på.
Burn After Reading får dock tre smått besvikna popcorn.
Jag börjar bli gammal. Jag har sett tecknen förut, men samtidigt har jag väl egentligen aldrig känt mig ung. Dock blev det rätt klart nu när jag tittade igenom 2008 års sexigaste män (enligt People) och såg nästan enbart pojkar. Är de ens 20 år? Torra bakom öronen? Vart är alla män?
Hugh Jackman, som vann detta år, är väl visserligen en man. Även Daniel Craig. Annars var det, kanske, fyra eller fem till. Av sammanlagt 16. Så ja, jag börjar nog bli gammal.
För övrigt gillar jag denna bild på Daniel Craig. Inte enbart för att de riktigt blå ögonen syns, utan även för att jag verkligen tycker om när delar av ansiktet vilar i skuggor. Mustigt.
Eventuell spoiler-varning:
Men CSI, vad håller ni på med? Här hade ni chansen att dra ut på handlingen lite, skapa lite misstankar om korruption inom kåren, låta det spridas till ännu fler. Men vad händer? De kommer på vem den verkliga boven är inom den första kvarten! Wow. Så spännande.
Hela avsnittet kändes blaha. Kände visserligen lite med Grissom, men annars var det mest tråkigt.
Egentligen var detta första avsnittet på den nya säsongen. Det ställs vanligtvis lite extra krav på de första avsnitten (och de sista), som ska skapa intresse och mersmak (och lämna en med en längtan till nästa säsong). Här var det tur att 5:an bara fortsatte att visa serien utan paus, för detta var ett svagt avsnitt. Bättring tack.
Glory Box av Portishead.
I'm so tired, of playing
Playing with this bow and arrow
I'm gonna give my heart away
Leave it to the other girls to play
For I've been a temptress too long
Just...
Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
I just wanna be a woman
From this time, unchained
We're all looking at a different picture
Thru this new frame of mind
A thousand flowers could bloom
Move over, and give us some room
Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
I just wanna be a woman
So don't you stop being a man
Just take a little look from our side when you can
Sow a little tenderness
No matter if you cry
Give me a reason to love you
Give me a reason to be, a woman
Its all I wanna be is all woman
For this is the beginning of forever and ever
Its time to move over
Cause it's all I wanna be
I'm so tired, of playing
Playing with this bow and arrow
I'm gonna give my heart away
Leave it to the other girls to play
For I've been a temptress too long
Just...
Give me a reason to love you
Give me a reason to be
Ett litet tips: ikväll klockan 23.35 visar SVT2 en halvtimme Bill Hicks från 1990. Se.
Det är visserligen humor på samma kanal från 21.05 till 01.30. Axis of Evil, Chris Rock, Bill Hicks och Aristocrats.
Public service när den är som bäst.
I vissa serier, där misären tagit sitt fasta grepp om handlingen, dör folk på löpande band. Sjukhusserier ligger högt på listan gällande dödsantal. Speciellt ER verkar ha gjort misär till sin specialitet.
Men död behöver inte vara något negativt. Varje avsnitt av Six Feet Under inleddes med att någon dog. Helt fantastiskt. Skillnaden mellan Six Feet Under och ER, är dock att misären som fanns med i SFU aldrig var det primära.
Följande kommer antagligen att innehålla vissa spoilers för er som inte sett veckans House och CSI.
I House brukar de sjuka oftast räddas i sista stund. Oftast. Men inte denna vecka. Och det berodde inte på att sjukdomen var för svår eller att sjukdomsförloppet gick för snabbt. Det berodde på att de hade fel teori och gav fel behandling som direkt ledde till att patienten dog.
En omväxlande handling som hjälper till att göra karaktärerna mer mänskliga, samtidigt som det ger serien lite mer djup.
Dock brukar det sällan vara nyckelpersoner i serierna som dör. Det är strongt att ta död på någon som varit en del av serien sedan den startade. Men visst kan det vara frustrerande. När Lem dog i The Shield funderade jag ärligt på att sluta titta. Inte bara för att han var min favorit och den enda av dem som hade lite samvete, utan även för att… nej, det var nog endast för att han var min favorit.
Karaktärer kan flytta och på så vis lämna serien, vilket lämnar rum för dem att återkomma, men att avliva dem är ju slutgiltigt (om de inte är med i Dallas förstås).
I veckans CSI gick Warrick sitt öde till mötes. Jag hade önskat att det skulle ha kommit som en överraskning, men scenerna innan skvallrade om att något sådant var på gång. Trist, men ändå schysst. Att det var Warrick som dog gjorde inte mig något då han varit rätt stönig på sistone, och sådant tolererar jag inte mer än ett, kanske två avsnitt. Hans död kommer dock naturligtvis leda till ledsna/arga/jobbiga kollegor, vilket i sin tur kommer leda till en irriterad missTv.
Det känns på något sätt som att denna är gjord till mig. Eller vad säger ni? Tack ännu en gång, Emelie.
I'm on fire med Bat For Lashes.
Hey little boy is your mama home
Did she go and leave you all alone
I got a bad desire
I'm on fire
Tell me now baby is she good to you
Can she do to you the things that I do
I can take you higher
I'm on fire
Sometimes it's like someone took a knife baby
Edgy and dull and cut a six-inch valley
Through the middle of my soul
At night I lay at home with the sheets soaking wet
And a freight train running through
The middle of my head
Only you can cool my desire
I'm on fire
Tredje avsnittet av Jekyll ikväll. Mumsig serie som förövrigt bara kostar 50 spänn på Amazon.co.uk. 50 spänn! Helt otroligt billigt. Köp!
Jag är ju av den åsikten att man måste se dålig film för att verkligen uppskatta de bra. Men ibland blir jag lite osäker.
Första gången jag såg trailern för filmen 21 blev jag lite förundrad. Var det verkligen en ny film? För den kändes bekant. Som att jag hade sett den förut.
Vissa filmer räcker det att se några minuter av för att veta att den inte kommer att vara bra. Inte alls. Ändå fann jag mig själv titta på 21. Och jag hade rätt. Den var inge bra. Mina förväntningar var inte höga, Robert Luketic har tidigare gjort filmer som Monster-in-law och Win a Date With Tad Hamilton!, men filmen började inte helt dåligt. Däremot blev den sämre rätt så snabbt och lagom till Las Vegas-scenerna gick det bara utför.
När en film är dålig kan det ibland vara väldigt lätt att peka på vad som gör den dålig. Det kan vara skådespelarna som inte gör sitt jobb. Det kan vara handlingen som inte håller. Dialogen kan vara krystad.
Svårare är det dock när man inte direkt kan peka på vad det är som har gått fel. Jag ser inget egentligt fel i skådespelarinsatserna. Jag förstår tanken med handlingen. Dialogen har sina ljusa stunder. Men…
Och det är ett stort men. När huvudpersonen sitter och grinar för att han förlorat allt och det enda jag kände var en axelryckning, då har regissören misslyckats någonstans.
Oavsett om det är en hjälte, en anti-hjälte, en svag person att tycka synd om, en skitstövel man älskar att hata – hatar att älska, så måste huvudrollen väcka känslor hos tittaren. Men inte i denna film. Totalt hjärtstillestånd. I händerna på en regissör som inte kan hjärt- och lungräddning.
I torsdags såg jag den nya Bond-filmen. Den var lika sevärd som Casino Royale, men jämnare. Det fanns inget som jag störde mig på, som kärleksdravlet i den första. Och ja, jag kallar den för första och Quantum för den andra, för det känns verkligen som de med dessa två filmer har börjat om. Inlett en ny era för Bond. James Bond. Mer fart, mindre tricks.
Och jag tycker faktiskt att de har lyckats. Det är inte suveräna filmer, men de levererar det de ska. Spänningsfull action, stenkall hårdhet och då och då även kvick dialog. Tyvärr försöker de ibland för mycket och vissa actionscener blir så långa att de till slut övergår till att nästan bli komiska. Jag har en känsla av att det inte var meningen.
Just nu kan jag inte se någon annan än Daniel Craig som Bond, vilket är ett bra betyg. Stenhård, men samtidigt en gentleman. Den iskalla Judi Dench som M är klockren.
Jag ser egentligen bara ett problem. Nu när jag sett den, vill jag se fortsättningen. Nu. När kommer nästa avsnitt? Varför gjordes det inte till en tv-serie istället?
Quantum of Solace får tre välpoppade popcorn.
Någon mer än jag som har märkt att Daniel Craig från och till har väldigt blå ögon? Det är något speciellt med riktigt lysande blå ögon. De fascinerar mig. Får mig att bara sitta och stirra med öppen mun. Och jag vet inte varför.
Jag tycker egentligen att alla ögonfärger har sin charm. Från riktigt mörka ögon till vackert gröna. Men riktigt blå ögon, i visst ljus, har någon slags förtrollande effekt på mig. Och det har ingenting med personen att göra. Bara ögonen.
Daniel Craig har dem. Michael Chiklis i The Shield har dem. Men kanske framförallt så har Hugh Laurie dem. Visserligen har herr Laurie även DET, så min fascination med honom stannar inte vid hans ögonfärg.
Jag har fem riktiga svagheter. Svagheter som antagligen skulle bli förödande för mitt känsliga hjärta om de alla stämde in på en och samma person. Någon som:
1. Har rött hår.
2. Har skägg.
3. Är engelsman.
4. Kan spela piano.
5. Har DET.
Rött hår och skägg är ingen hemlighet. Jag har alltid älskat rött hår, alltid velat ha rött hår, alltid fascinerats av rödhåriga människor. Skägg är en något senare fascination men ändock en stark sådan.
Min fascination av engelsmän är helt oförklarlig. Jag vet inte varför, men det kittlar lite i magtrakten av dialekter. Denna kategori inkluderar även irländare och skottar. Naturligtvis.
Pianon kan få mig att lätta, både i fysisk och ljudlig form. Pianomusik är inte automatiskt bra, men när den är riktigt bra sänder den stötar längs min ryggrad ner till lägre breddgrader. Så förför mig vid pianot.
DET är svårt att förklara. Vissa människor har det bara. DET som får mig att bli förläget blyg, bli fnittrande glad, bli gapande fascinerad, bli varmt våt – på en och samma gång.
Och för att bevara husfriden, så finns det naturligtvis andra saker som jag är svag för. Som snällhet, humor, mjukhet, omtänksamhet, fina leenden och intelligens. Viktiga saker.
Fick mail om vad som behöver göras om i exjobbet idag. Samma dag som omarbetningen ska lämnas in. Bravo. Verkligen. Framförhållning är bra, men tydligen inget som hon arbetar med. Bra examinator. Verkligen.
Lite dammig är han (att dammtorka ligger inte högt upp på min to-do-lista, om ens med på listan). Och visst är det lite tidigt att ha en tomte framme redan. Även om han är ett ljus. Fast, ska jag vara helt ärlig så har han stått framme sedan förra julen. Jag är inte så bra på att ställa undan saker heller.
Nu lyser han fint i fönstret. Hans luva är nästan helt borta nu. Delar av hans hjärnsubstans sitter klistrat på fönstret. Var lite för ivrig i mitt blåsande när jag skulle släcka honom. Någon gång i december 2007.
Min nacke lade av igår, så min rörlighet är begränsad, trots varm och skön kudde. Idag har även händerna börjat att krångla. Jag är väldigt medveten om varje led. Jag hoppas att det är något tillfälligt, ett tecken på att jag använt datorn lite för mycket. Då är det bara att ta en paus.
Tristare vore det om det beror på kylan som har letat sig in i lägenheten. Elementen är på för fullt, men det är fortfarande kyligt här inne. Jag är så trött på den här lägenheten. Vill inte behöva ha vantar på mig inomhus. Det kan även vara ett tecken på en kommande förkylning. Jag hoppas nästan det, för annars kommer armbågar och knän att följa och då är vintern verkligen här.
Egentligen skulle jag ha varit på praktik nu. Egentligen. Istället sitter jag hemma och tycker lite synd om mig själv. För istället för praktik så börjar mitt studieuppehåll idag. Inte lika roligt.
Men jag blir inte sysslolös. Jag måste fortfarande fixa till exjobbet. Jag måste fortsätta mitt sökande efter en praktikplats. Och jag måste ta kontakt med csn som kommer att kräva att jag betalar tillbaka denna månads studiemedel, som jag fått och redan börjat använda till sådana där onödiga saker som hyra. Hurra.
Detox av Strapping Young Lad
I've got a feeling
With the wrong people
And I can't control my thoughts
I wish that I could sleep
And just get this over with
This is only high school bullshit
I was warned
Absolutely numb
No good around people
Everyone knows and watches me
How did I get here tonight?
What am I doing here?
How did I reach this state?
How did I lose my sight?
I'm lost
I'm freaking
And everybody knows
Everyone's watching
So here's all my hopes and aspirations
Nothing but puke
God, I'm so lonely...
I just want to feel
Jag såg aldrig Casino Royale när den gick på bio. Men eftersom jag planerar att se den nya, Quantum of Solace, så var det hög tid att göra sig lite bekant med den nya Bond. James Bond.
Till att börja med kanske jag ska säga att jag aldrig direkt varit ett fan. Men Bond har förändrats. Eller kanske kommit ikapp med den övriga actionutvecklingen. Men jag gillar att musiken i filmen fortfarande skriker Bond. Och att saker som den klassiska Bond-bilen är med.
Casino Royale börjar riktigt bra. Noir-känslan med det svartvita i början är stämningsfull och jaktscenen som följer är väldigt välgjord. När boven hoppat igenom det höga fönstret och Bond följer honom genom att braka igenom väggen, skrattade jag högt. Absolut min favoritscen.
Tyvärr svalnar filmen av i och med pokerscenerna. Och då det följs av ett oförklarligt långt kärleksdravel så börjar mitt intresse att dala. Och det kommer aldrig tillbaka igen. Synd.
Så filmen i helhet kunde ha varit bättre. Men det finns bra detaljer. Som jaktscenen i början. Som den klockrena dialogen mellan Bond och M. Som den förvånansvärt ömsinta scenen där Bond sätter sig ner bredvid tjejen i duschen för att trösta. Be still my romantic heart.
Och Daniel Craig som Bond – utmärkt.
Vit plast i höstsolen syns lång väg. Men man ska väl inte kalla det för plastdräkt. Och man ska inte kalla honom Stormtrooper. Inte om man är ett äkta Star Wars-fan. För om man är äkta så vet man att han var en Scout trooper. Inte en Stormtrooper. Sådant där är viktigt. Om man är äkta.
Jag är inte äkta. Men jag var en kameleont idag. På Sci-Fi-mässan i Älvsjö.
Egentligen var det för mycket folk för min smak. För mycket folk som trängdes och gick in i mig vart jag än stod. Och egentligen var det för lite av sådant som jag tycker är roligt att titta på.
Men som förra året så kom jag därifrån med en sak jag tycker om: bilder. Bilder på mina favoriter. Idolfoton att sätta upp på väggen. Bilder fascinerar mig och egentligen skulle jag vilja fylla mina väggar som nu, av lathet, gapar tomma. Förutom hallen där det finns idolfoton från Fight Club, Shaun of the Dead, Leon och Omen. Nu har samlingen utökats med The Dark Knight (Jokern x2), Gökboet, Jaws och Hellraiser. Samt en bild på Hugh Laurie som fångade mitt hjärta. Bokstavligen.
Sedan var det även dags att fylla på filmbiblioteket här hemma. Denna gång med lite Dario Argento. Närmare bestämt en box med sju av hans filmer. Det var på tiden.
Fullblodsgalningar. Det är något speciellt med dem.
Medium har alltid tenderat att respektera fullblodsgalningarna och gett dem det utrymme de behöver. Om det innebär en ”to be continued”, så får det väl göra det.
Jag är inget fan av företeelsen, som ni kanske vet, men jag är beredd att acceptera det ibland. Personligen tycker jag att tv-kanalerna borde vara mer flexibla och visa båda avsnitten i rad när det gäller dubbelavsnitt, men det är ju rent önsketänkande.
Hursomhelst så var säsongsstarten av Medium stark. Och jag blev påmind om hur mycket jag har saknat familjen Dubois. En av få tv-familjer som känns äkta. Och älskvärda.
Det gick inge bra.
Och av någon anledning kan jag inte få tårarna att sluta rinna. Jag är så trött. Rakt igenom.
Jag behöver något som får mig att le. Någon som säger att allt kommer att ordna sig, att allt blir bra till slut.
Jag behöver en kram...
Jo, just det. Medium börjar igen. Imorgon klockan 21. Samtidigt som Criminal Minds. Åh, typiskt.
Något att se fram emot dock när man sitter där uttittad, utpekad, utskrattad. Redovisning imorgon. Jag är inte redo. Exjobbet är inte redo. Inte redo för kritiska ögon. Inte redo. Allt jag kan önska är att de ser förbi bristerna. Att illamåendet håller sig borta. Att tårarna inte börjar rinna. Jag är inte redo.
House fortsätter att sprida värme. Och jag spinner som en tillfredsställd katt i hans sällskap. Gårdagens avsnitt hade två skilda handlingar som spanns samman på ett lyckat sätt, det var intressant, spännande och humoristiskt.
Speciellt en liten scen stod ut för mig. Jag har inget emot barn, det finns barn som är ofantligt charmiga. Det finns bara vissa aspekter med barn som jag är allergisk mot. Min specifika humor är inte personligt riktad mot er med barn. Men hur ska jag kunna låta bli att skratta när House säger detta till modern med det högljutt tjatiga barnet:
Give her 20 mg of anti histamines. It could save her life. ‘Cause if she doesn't shut up, I'll kill her.
Jag skrattade högt. Och länge. Så typiskt House. Och så typiskt min humor.
Önskar bara att effekten kunde hålla i sig. Det är upplyftande att se något bra och att få skratta är befriande. Men snart sluter verkligheten sina allvarliga fingrar runt min hals igen. Jag önskar att jag inte brydde mig. Men det gör jag.
Jag är så trött.
Det är kallt. Höst. Även inne. Det är underligt hur en lägenhet full med saker kan kännas så stor och tom, just för att man är ensam i den. Varken den tjocka tröjan eller täcket kan få mig att sluta att huttra.
Försöker tänka på annat. Som gårdagens avsnitt av CSI. Den andra halvan av säsongen har gått lite under radarn för mig, men igår hade det hela min uppmärksamhet. Och det var faktiskt bra. Lite som ett mysterium som måste lösas. Det var även lite Arkiv X-vibbar i och med det gröna blodet. Och vilka dyker upp om inte Adam och Jamie från Mythbusters! Som förövrigt också är ett bra tv-program.
Jag har dock svårt att se hur CSI kommer att bli utan Grissom. Han är limmet som håller ihop serien för mig. Han är den ende som kommer undan med de obligatoriska one-liners som en viss annan CSI-snubbe slaktar. Grissom känns äkta.
Fast Laurence Fishburne kanske också fungerar. Only time can tell.
Det är en konst att bygga en tv-serie som fångar tittaren med sin handling, dialog och karaktärer.
När det gäller första avsnittet av The Lost Room så kastades man in i handlingen på en gång, något som är bra när det gäller att fånga tittarens uppmärksamhet. Men sedan gäller det att ta ett steg tillbaka och börja bredda istället för att fortsätta att föra handlingen framåt. Det måste finnas en balans mellan att inte ge för lite information, men heller inte för mycket.
The Lost Room smällde på med en massa intrigerande information om föremål, sällskap och besatthet. Dock väldigt lite om karaktärerna. Visst är det viktigt att det finns en intressant handling, men karaktärer och dialog är viktiga beståndsdelar och det kändes som att de glömdes bort här. Allt gick i ultraspeed, vilket var synd.
Handlingen om det mystiska rummet med dess föremål är nämligen fascinerande. Jag hoppas bara att de även börjar vårda karaktärer och dialog, för utan starka karaktärer och samspel dem emellan rasar vilken handling som helst, hur bra den än är. Så, shape up!
Förövrigt börjar den sex avsnitt långa serien Jekyll idag, med en tudelad James Nesbitt i spetsen. SVT1 kl 21.15. Se den.
Fog av Wintersleep.
These broken arms won't hold you down
These ruptured lungs won't make a sound
These syllables won't bring you back,
Won't stitch the holes, no bones intact
And I can't pretend that you were there
And I can't pretend I held your hand
And I miss your smile
I miss your smile
I need you now
I need you now
And I am not scared of falling down
I am not scared of dark dark clouds
I miss your smile
I miss your smile
I need you now
I need you now
Jag har vårdat min tv-själ och börjar så smått bli mig själv igen.
Jag vet att det typ bara är jag och Sophia som verkar gilla House. Jag förstår inte varför ni andra inte gillar det, men Hugh Laurie är inte en man som jag kan ignorera. Speciellt inte i formen House. Och jag blev inte besviken av tisdagens avsnitt. House var nämligen i sitt esse och levererade sarkasm på sarkasm i sådan fart att jag till och med blev lite yr. Ibland glömmer jag att andas när leendet delar mitt ansikte mitt itu.
Efter House väntade två avsnitt av Criminal Minds. Jag måste säga att säsongsstarten var riktigt stark. En flicka död, en annan kidnappad. Den kidnappades far var gammal maffiatorped. I slutet står han lutad över kidnapparen och siktar på honom med ett hagelgevär medan Reid vädjar till honom:
– When is it going to stop?
– Tomorrow.
Och så skjuter han honom. Så mörkt. Så bra. Criminal Minds är en rätt ojämn serie, men när det är bra, så är det jävligt bra.
Avsnitt två involverade en seriemördare. Behöver jag säga mer?
Fringe. Jag måste säga att Fringe fascinerar mig. I denna veckas avsnitt fick jag ofantliga Arkiv X-vibbar, från den gamla goda tiden när Arkiv X kunde skrämma skiten ur en och jag var tvungen att trycka mute när ledmotivet spelades för att kunna sova efteråt.
Och jag gillar verkligen Walter Bishop. Han är en blandning av osammanhängande förvirring och barnslig iver. Karaktären känns genomtänkt och hans charm bär just nu serien. Sonen och Dunham känns dock fortfarande väldigt endimensionella. Jag hoppas på förändring.
Så, vad tycker ni?
Med nöd och näppe. Jag känner mig bakfull. Lite yr och skakig. Men gårdagen involverade ingen alkohol. Det var dock den fjärde dagen i rad som involverade timmar och åter timmar i skolan. Jag har räknat ut att jag under måndag, tisdag, onsdag och torsdag denna vecka har spenderat drygt 57 timmar i skolan. Jag är trött, less och nedstämd.
Men idag är jag ledig. Strax efter midnatt igår/idag lyckades vi lämna in vårt exjobb efter att ha suttit och kämpat med skolans ftp i 45 minuter. "Användaren kan inte logga in" stack som nålar i våra trötta ögon. Väl hemma gick det på första försöket med ftp:n på min egen dator. Jag har sagt det förut och säger det igen: skolans grejer suger.
Men, men, ingen idé att vara bitter nu. Nu är jag hemma. I min soffa. Framför min tv. Med tid att andas, att blunda och bara vara. Underbart, härligt och som bomull för min själ.
Nästa vecka är det redovisning och opponering. Men för nu säger jag, den dagen den sorgen. Denna helg kommer att gå i sömnens och slappandets tecken. Säng, soffa, tv. House, Fringe och Criminal Minds är inspelade och väntar på mina ivriga tv-tittarögon. Jag är redo. Roa mig.
Tanken var att jag skulle skriva ett magrelaterat inlägg igår med rubriken: En dag utan bacon är som en dag utan glass. Men jag kom av mig. Jag läste något och kom av mig och kände mig sådär liten och otillräcklig som jag alltid gör när den brutala verkligheten gör sig påmind. Det finns inget jag kan säga eller göra som tar bort det som hänt. Jag vet inte ens om jag kan göra någon skillnad. Det är nog det som gör mig så liten. Men du finns i mina tankar. Ville bara att du ska veta det.
Med 15 timmar i skolan bakom sig är det lätt att hålla sig för skratt. Men på vägen hem, med sömnen strax innanför ögonen, kunde jag inte inte låta bli att förälska mig i natten.
Hur molnen tecknade sig mot den svarta himlen. Hur den friska luften fyllde mina datorsalstorra lungor. Hur lugnt och stilla det var. Inte för kallt. Inte för blåsigt. Perfekt.
Och med en raspig röst som sällskap kunde jag inte annat än le. Borta var de 15 timmarna. Borta var allt slit. All stress. Och för en stund, en kort promenad, var det bara jag, natten och Nick Cave i mina lurar.
House ikväll! Wohoo!
Det kan ju göra även den stressigaste av dagar lite ljusare.
Nu tillbaka till flash...
Det är chokladmässa på Nordiska museet i helgen. Egentligen borde jag vara där redan, med munnen full av choklad. Men det blir nog inte så. Så ni som tar er dit, ät lite choklad åt mig också.
Det handlar mest om examensarbete nu. Kom inte hem förrän efter tio i torsdags och missade alltså både veckans Fringe och Criminal Minds. Det kommer bli sena kvällar även nästa vecka, så jag ska passa på att njuta av denna helg, som antagligen inte kommer att spenderas framför varken tv eller dator. Men vi får väl se.
Önskar bara att jag kunde sova. Vaknade vid sju idag igen, trots att jag hade sovmorgon. Det suger verkligen.
Jag har lite dåligt samvete inför er få som faktiskt läser min blogg. Jag har verkligen inget intressant att komma med, verkar det som. Jag hoppas dock att ni har lite tålamod med mig. Examensjobb varar inte för evigt.
Imorgon är det dags för ännu en intervju. Jag är smått panisk. Det gick ju uppenbarligen inte så bra förra gången, vilket inte direkt gör mig mindre nervös. Ny intervju med nya människor, på en ny tidning, som jag hoppas blir min praktikplats. Hu.
Men det händer inte bara nagelbitande och magsårsskapande saker imorgon, utan även trevliga saker. Som att Criminal Minds har premiär. Jag hoppas på mörka och spännande fall med intressanta seriemördare. Det är väl inte för mycket begärt?
House börjar igen den 14 oktober, vilket jag ser ofantligt mycket fram emot. Jag kan inte riktigt få nog av den bittre och otrevlige dr. House.
Lost Room har premiär den 17 oktober på 6:an. Om den är något att ha eller inte, det får vi väl se, men jag lär i alla fall titta på de första avsnitten.
På väg hem idag såg jag en liten groda. Den var kanske fem centimeter i utsträckt form. Han var en väldigt söt liten groda. Och väldigt platt, då någon hade trampat på honom. Men söt ändå.
Det är ingen hemlighet att jag blev besviken på bröderna Coens förra film, No Country For Old Men. Detta innebär dock inte att jag inte ser fram emot Burn After Reading. Jag tror nämligen att deras nya, som har premiär den 5 november här, kommer visa sig vara exakt så som en Coen-film ska vara: galet rolig och charmig.
Det sägs att till och med Brad Pitt ska vara rolig och bra i rollen som den som hittar och försöker sälja en lönnmördares hemliga memoarer.
Jag är inte ett fan av Pitt, de enda filmer jag kan dra mig till minnes som jag verkligen gillar och som han är med i är Fight Club, Seven och Twelve Monkeys… Eventuellt lite hårddraget, men ärligt talat, är det någon mer?
Så nu ska jag chocka lite och nämna ännu en film med Brad Pitt som jag ser fram emot, nämligen The Curious Case of Benjamin Button. David Finchers nya.
Förutom Pitt är även Cate Blanchett med, en av mina favoriter (som förövrigt ser helt fantastisk ut som rödhårig).
Filmen handlar om Benjamin Button som föds som en gammal bebis och som sedan växer sig yngre och yngre. Jag tycker att den låter bisarr men intressant. Fast om jag ska vara ärlig så räckte det att höra att det var en Fincher-film för att jag skulle börja längta.
I'm so easy.
Om man utgår från det som del Toro gör bäst, nämligen sagovärldar och fantastiska varelser, så var Hellboy II: The Golden Army, en lyckad film. De krigiska sagoscenerna i filmens inledning var otroligt schyssta, så också de olika gadgets som fanns utmed filmen. När det gäller varelserna kunde jag inte annat än att falla handlöst för de så kallade tandféerna. Vill ha! Även ängeln var schysst, men så är jag också väldigt svag för änglar. De mekaniska delarna i själva armén var också fascinerande.
Utöver det är jag mer skeptisk. Det kändes på något sätt som de inte riktigt fick ihop filmen. Hellboy och de andra går in och ur sagoscenerna men sammanflätningen känns inte tillräcklig. Det känns faktiskt som mest snack och lite verkstad, trots befintliga action- och fightscener.
Så utseendemässigt får Hellboy II fyra stora popcorn, men i sin helhet blir det bara två och en halv, kalla och alldeles för salta popcorn.
Know Your Enemy av Rage Against The Machine.
Born with insight and a raised fist
A witness to the slit wrist
As we move into '92
Still in a room without a view
Ya got to know
That when I say go, go, go
Amp up and amplify
Defy
I'm a brother with a furious mind
Action must be taken
We don't need the key
We'll break in
Something must be done
About vengeance, a badge and a gun
'cause I'll rip the mike, rip the stage, rip the system
I was born to rage against 'em
...
Know your enemy
Word is born
Fight the war, fuck the norm
Now I got no patience
So sick of complacence
With the D E F I A N C E
The mind of a revolutionary
So clear the lane
The finger to the land of the chains
What? The land of the free?
Whoever told you that is your enemy
...
I've got no patience now
So sick of complacence now
Sick of, sick of, sick of, sick of, sick of
you
Time has come to pay
Yes I know my enemies
They're the teachers who taught me to fight me
Compromise, conformity, assimilation, submission
Ignorance, hypocrisy, brutality, the elite
All of which are American dreams
Jag är visserligen lite bakfull. Men hembakade bullar har en tendens att göra saken bättre (puss på er Hanna, Misha och Una). Detta trots plugg som väntar och vidrigt väder utanför som gör att jag vill gå i ide.
Men innan jag sätter igång att plugga vill jag bara säga något kort om Fringe.
Jag är inte helt övertygad när det gäller denna serie. För även om första avsnittet hade en del intressanta scener, så levde det inte upp till mina förväntningar. I trailern verkade serien vara riktigt schysst, mystisk och till och med lite spännande, men frågan är väl om det var en mask.
Risken finns nämligen att det har lagts ner mer energi på förpackningen än på innehållet. Och även om jag gillar när filmer och serier är snygga, med detaljer som egentligen mest är till för ögat, så håller det inte i längden om handlingen och karaktärerna inte håller.
En annan möjlighet är naturligtvis att första avsnittet var en lite för lång presentation och ingång till själva serien och att Fringe kommer att komma igång först i nästa avsnitt. Om så är fallet så var det kanske inte så genomtänkt från skaparnas sida, men jag har ju för vana att ge saker både andra och tredje chanser så jag lär se Fringe igen.
Nej, jag har inte avlivat misstv, hon har bara befunnit sig i lite av en koma på sista tiden. Ska försöka att skaka liv i henne i helgen. För det är ju höst nu och höst innebär säsongsstarter av alla de serier man saknat. Och nya serier, som Fringe, som hade premiär igår.
Men nu ska jag snart åka och se Hellboy 2, så jag får återkomma en annan dag.
Jag gillar människor som ordnar med saker. Speciellt när det gäller tillställningar som bjuder på något som jag tycker om. Igår var jag på filmvisning på skolan. Varje onsdag och torsdag visas det film och igår såg jag mästerverket Alien. Jag har aldrig sett den på stor duk, så det var en mycket trevlig upplevelse. Fram för mer sådant!
Tråkigt bara att jag upptäckte detta först nu, sista veckorna jag kommer vara i skolan. Men det är ingen idé att tänka på att jag skulle ha kunnat gå och sett film på skolan för 20 spänn per termin under de här tre åren. Hur går talesättet, gråt inte över spilld mjölk? Så jag ska inte gråta över missade filmtillfällen. Inte så mycket i alla fall.
Förövrigt blev jag stött på igår. Det kändes väldigt surrealistiskt med tanke på att det var många år sedan någon stötte på mig senast. Jag är inte så stötbar. Men han stoppade mig och min vän på väg från skolan och inledde en konversation jag inte alls var beredd på. Det började som en kliché, jag känner igen dig, har vi träffats förut? Jag tror han försökte sälja något.
Sedan övergick han till att fråga om vi skulle ta en fika. Om han kunde få mitt nummer. Ordet vacker nämndes, så tydligen var han inte helt psykiskt stabil. Det hela kändes lite olustigt. Men min vän hade väldigt roligt i alla fall. Det kan jag väl bjuda på antar jag.
De flesta är kanske tysta och sväljer det bittra i att få ett tyvärr-brev, men visst vore väl denna reaktion mer mänsklig?
Jag skulle inte ha gått upp idag. Det var så varmt och skönt under täcket. Jag skulle ha stannat kvar där.
Jag tror inte att respekt ska ges per automatik. Men jag tror att man ska respektera andra om de förtjänar det. Jag förtjänar det. Faktiskt. Ändå fick jag krypa för att ens få ett svar. En vecka av tystnad och sedan det där opersonliga tyvärr-brevet, fast i form av mail. Det var det jag kröp för. Tydligen.
Jag skulle inte ha gått upp idag. Det hade visserligen inte gjort någon skillnad, mailet hade fortfarande väntat på mig där imorgon, men jag hade sluppit det just nu. Trött, ledsen och liten. Det känns som att det ljuva livet fortsätter. Jag står dock fortfarande kvar på perrongen, med en tung ryggsäck vid namn exjobb. Inga planer. Någon som vill ha en deppig liten praktikant?
Jag skulle inte ha gått upp idag.
Jag ska egentligen inte klaga, för det finns alltid någon som har det sämre. Jag ska inte klaga, men...
Efter att ha gått vilse i regnet på väg till intervjun, kom vi inte enbart fram en halvtimme senare än tänkt utan var även blöta som två regndränkta katter kan bli. Efter att vi tagit i hand och intervjun skulle börja bestämde sig min talförmåga att helt strejka. Fick inte fram ett ord. Som tur var jobbar jag ihop med en ypperligt vältalande människa, så det gick bra ändå. Men inte tack vare mig.
På väg hem gick jag på fel tåg, på grund av trötthet, förvirring eller allmän omedvetenhet om omvärlden - välj själva. Jag blev visserligen medveten om det rätt snabbt, men hann naturligtvis inte av i Årstaberg utan fick gå av i Älvsjö. Där fick jag jag finna mig i att se det tåg jag egentligen skulle ha gått på, åka iväg i fjärran medan jag gick till rätt perrong.
Trött och less satte jag mig på en bänk där jag strax efter blev fångad i ett rökmoln då tanten (läs: aset av kvinnligt(?) kön) bestämde sig för att göra min dag ännu bättre. Jag tycker och accepterar (till en viss gräns) att rökare ska få röka utomhus, men det gör inte min önskan att slänga ner skrället på spåret mindre.
Nu är det meningen att jag ska utvinna någon slags energi från någonstans inne i mig, som inte redan gett upp och somnat i fosterställning, och transkribera. Jippie.
Jag gillar människor med självdistans...
... speciellt när de låtsas springa i slowmotion till Baywatch-temat.
En kort paus i pluggandet. Tröjorna från Threadless har kommit! Ni MÅSTE gå dit och säga oh, ah och handla. Underbart ställe.
Och Hanna: skicka in dina alster! Så kan vi alla sedan bära tröjor med tryckdesign av miss cupcakes herself.
Reach for the sky!
The Times They Are A-Changin' av Bob Dylan.
Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone
If your time to you is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'
Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin'
Come senators, congressmen
Please heed the call
Don't stand in the doorway
Don't block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There's a battle outside ragin'
It'll soon shake your windows
And rattle your walls
For the times they are a-changin'
Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly agin'
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'
The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is rapidly fadin'
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'
