I want to lie down, with my face covered in chocolate and something lovely happening to my lower half

Jag tror inte riktigt jag har hämtat mig än från i måndags. Dylan Moran var ofantligt rolig och krampen i kinderna infann sig snabbt. Och håret var som det skulle. Kan inte riktigt förklara hur charmig jag tycker att hans frisyr är, men jag blev helt varm inombords varje gång hans hand gjorde håret om möjligt ännu rufsigare.
Jag vill se honom igen! Ser verkligen fram emot den nya live-dvd:n.

I övrigt är jag lite putt över att så många serier har slutat nu inför sommaren. Vad är det för sätt? Finns det verkligen folk som tittar mindre på tv för att det är varmt och soligt ute? Det låter konstigt, tycker jag.
Som tur är börjar Fringe igen den 11 juni. Något att trösta mig med. Sedan finns det ett antal boxar här hemma som kan tittas på. Som OZ, Carnivale, Futurama och jag skulle inte ha något emot att se om Twin Peaks. Och tredje säsongen av Dexter börjar den 6 juli.

Sedan kan man ju även roa sig med att spela Lego Star Wars och titta på film. Funderade på en skräckhelg med [Rec] och Mirrors, då jag inte sett någon av dem, men det verkar bli svårt att övertala en viss räddhare. Kanske får lova att ha alla lampor tända. Och sluta retas. Kan bli svårt dock.

I skrattets tecken

Jag har nog nämnt komikern Dylan Moran ett antal gånger nu utmed min blogg. Ikväll uppträder han på Göta Lejon i Stockholm. Jag har inte riktigt fattat det. Inte ens när jag höll biljetten i min hand. Varför är det alltid så?
Efter att ha avnjutit hans live-dvd:er Monster och Like, totally, kan jag inte tänka mig att det inte kommer bli en massa skratt ikväll. Med nytt material. Men förhoppningsvis med samma hår.

Vad är det som händer?

Det känns ofattbart på något vis. Som att jag drömmer. Men detta år verkar bli helt fantastiskt musik- och underhållningsvis. Jag har redan sett Wintersleep. Tiger Lou och Wovenhand väntar. Faith No More har återförenats (och kommer förhoppningsvis inte splittras igen innan jag sett dem). Depeche Mode, Thåström, I Are Droid på Arvikafestivalen. Nick Cave & the Bad Seeds kommer till WTAI.

Och vad var nyheten idag? Dylan Moran kommer hit den 1 juni och Nine Inch Fucking Nails kommer till Arvikafestivalen. Vad är det som händer???

Man ska dock aldrig frågasätta en fördel och jag ifrågasätter ingenting. Jag njuter. För fulla drag. 2008 var i största allmänhet ett skitår. 2009 verkar onekligen kunna gå till historien som ett mycket positivt och underhållande år. Nu måste jag bara hitta ett jobb som låter mig åka på festival...

Humor me!

Det behövs komik, humor och skratt i världen. Idag kanske mer än vanligt, för min del. Hjärtat har slagit i turbofart vid fler tillfällen än en och jag är helt slut i både kropp och själ.
Därför behövs lite skratt, så varsågod:

Mannen med frisyren: Russel Brand

En klassiker: Bill Hicks

Bake me a cake or die on my doorstep: Dylan Moran

Sedan måste jag även tipsa om Popcorn08, som har samlat ihop delar av komedieliten för uppvisning i dagarna tre.
Här är lite av det som erbjuds:

Fredag 1 februari:
The Roots of Monty Python – kl. 18.00

Lördag 2 februari:
Dylan Moran “Like Totally” – kl.16.15
Pablo Francisco Live – kl. 21.00

Söndag 3 februari:
Mighty Boosh – kl.14.00
Run, Fat Boy, Run – kl. 20.45

Enjoy. It's dreadful, but quite short

Tre säsonger av Black Books är genomtittade. Arton avsnitt på typ tjugo minuter vardera. Ganska lagom faktiskt.

Handlingen är enkel: Bernard Black har en bokhandel vari han helst sitter och dricker vin & röker, samtidigt som han försöker undvika konfrontationer med sina kunder.
Hans anställde och tillika slagpåse Manny (Bill Bailey), utnyttjas till fullo för alla slags sysslor.
Tillsammans med neurotiske Fran (Tamsin Greig) bildar de en trio som är svår att vara likgiltig inför.

Bernard är otrevlig, antisocial, ohygienisk och alldeles… alldeles… underbar.
Fran balanserar upp de båda andra, men bidrar samtidigt med sin egen humoristiskt dekadenta touch.
Manny… det räcker egentligen att bara titta på Manny för att man ska fnittra lite, då hans ansiktsuttryck och hår är en stor del av hans komiska bidrag.
Half Iago, half Fu Manchu. All bastard.

Och det är sådan där brittisk humor som kan vara helt underbar – man-skrattar-högt-och-missar-det-som-kommer-efter-det-roliga-så-man-måste-spola-tillbaka-roligt – ELLER som får en att titta på sin serie-tittar-partner och yttra "What the *beep*".
Som tur är överväger det förstnämnda och Black Books är riktigt, riktigt bra.

There may have been an incident, possibly involving a kitchen item and a hand. And maybe the hand was Manny’s and maybe the item was a sandwich toaster, and maybe I introduced them to each other.

Kanske är jag dock en aning partisk, då en av skaparna av Black Books och den eminente karaktären Bernard Black råkar vara Dylan Moran – en av mina absoluta favoritkomiker.

Which one of you bitches wants to dance?