Med båda fötterna i graven

Allt Om Film läggs ner. Och när jag nu sitter här med senaste numret bredvid mig så kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. Jag har hela tiden haft en romantiserad syn på Allt Om Film. Jag såg den lite som en svensk Empire. Jag kan inte förklara varför, för jag måste erkänna att jag faktiskt inte har varit den kontinuerliga läsare som jag skulle ha velat vara. Men nu spelar det ingen roll längre.

Jag hade ett helt inlägg skrivet när jag fick reda på nedläggningen. Ett inlägg om hur Allt Om Film fallit platt på marken och gjort mig besviken. Detta genom sitt tunna upplägg. I och med senaste numret ser jag lite mer distanserat på tidningen och jag saknar den passion för film som så tydligt finns i Empire. Och humor. Det är förvånansvärt mycket ytligheter och akademikeråsikter i Allt Om Film.
Jag är fullt medveten om att alla inte kan tycka som mig. Jag blir lätt lyrisk, vilket kanske inte helt hör hemma i en artikel eller recension. Jag har även väldigt ytliga tendenser och skriver kanske varken bra eller roligt, men jag skriver en blogg (som vad, fem personer läser?) och inte i ett rikstäckande magasin. Visst, jag kanske är lite hård nu. Speciellt nu när mina åsikter gränsar till att sparka på någon som redan ligger ner.
Naturligtvis kan inte en liten tidning från Sverige göra samma djuplodande artiklar som Empire. Allt Om Film kan jag tänka mig har fått de där 10-minutersintervjuerna medan Empire får vara med flera dagar på inspelningsplatser. Naturligtvis kan det inte bli samma textmängd eller djupa inblick. Men det har inte enbart handlat om det. Ibland känns det som att personen som skrivit en recension om en film inte ens har sett den.

Man ska inte klaga på specifika människor när de nu inte får en chans att försvara sig. Men det var speciellt en recension (av filmen The Escapist) i nummer 04 (2009) som gjorde mig storögd och gapande. Av helt fel skäl.
Ni som läste mina åsikter om den vet att jag tyckte den var bra. Riktigt bra. Av ack så många skäl. Så visst var jag partisk å filmens vägnar när jag läste recensionen. Jag klagar inte på betyget. Den fick en trea av Allt Om Films recensent. Deras betygsystem är lite konstigt, men en trea är rätt bra. Det var själva innehållet som fick mig att reagera. Och inte enbart för faktafelet i texten utan även för hennes sätt att uttrycka sig.
Filmens handling hoppar i tid och recensenten menar att den hade vunnit på att visa händelserna kronologiskt. Men en kronologisk följd hade förstört hela filmen. Sedan avslutar hon med: "The Escapist känns mest som om en filmskolestudent har klippt ihop ett avsnitt av Prison Break", något som recensenten säkert tyckte var väldigt fyndigt. Men jag bara skakar på huvudet. Må vara att vi har olika åsikter om vad studenter kan göra och hur bra Prison Break är, men för mig låter det bara illa.

Det är tråkigt när tidningar läggs ner, även om jag antagligen inte kommer att sakna Allt Om Film med dess nutida tunna upplägg. Men eftersom jag har valt det journalistiska yrket (mest med inriktning på layout) så är det lite av en sorgens dag när en tidning, vilken som helst, läggs ner. Nu går visserligen redaktören och chefsredaktören vidare med Cinema. Frågan är väl om den tidningen inte riskerar att bli än mer akademieråsiktsbaserad och (för att vara lite burdus) tråkig. Den som lever får se.

I väntans tider

Jag väntar. Och väntar. Jag försöker att göra annat, peta lite på en text till hemsidan, maila folk om bilder och uppdatering av tidningskungssidan, peta på en text i InDesign. Men det jag egentligen vill göra, kan jag inte göra, för jag väntar på det sista materialet. Jag vill layouta klart tidningen, men det fattas fortfarande två texter, ett antal bilder och en annons, så jag kan inte. Det är frustrerande. Och stress-skapande.

Och för att göra saken värre så är detta tydligen en nys-dag. Har nog aldrig nyst så många gånger på en och samma dag, och dagen är nästan bara barnet än. Jag är snuvig och hostig och allmänt less. Suck.

Intressantare inlägg än så här erbjuds tyvärr inte. Det har dock kommit ut ett nytt nummer av Empire så den ska intas under de närmaste dagarna. Kanske finns det några roliga nyheter i den förutom – förbered er – att Megan Fox är snygg. Tydligen. Tack, det visste jag inte.

Film 2009

Jag gör ett försök att skriva ett inlägg. Vi får se hur det går.

Empire listade i förra numret ett 60-tal filmer som har premiär 2009. Jag kommer inte att se alla, jag kommer inte vilja se alla, men några har i alla fall fångat mitt intresse, eller kommer i alla fall få en chans. Här är några av dem:

Inglourious Basterds av Quentin Tarantino. Simon Pegg skulle egentligen ha varit med men kunde inte. Jag tror dock att den kan vara sevärd ändå. Ett återbesök till Pulp Fiction har ju räddat min syn på herr Tarantino något. Och när han själv säger att Inglourious Basterds är som Reservoir Dogs fast med nazister, så är denna film ett rätt säkert biokort för 2009.

Watchmen av Zack Snyder. En superhjältefilm. Baserad på en serietidning eller graphic novel. Inget nytt under solen i en lång rad av superhjältefilmer. Jag har inget förhållande till Watchmen, men den kommer ändå att ses. Och jag kommer säkerligen att bli road.

Synecdoche, New York av Charlie Kaufman. Detta är en sådan där film som jag tror jag kunnat missa om jag inte aktivt letat efter en film att se med en vän. Sedan såg jag trailern och blev lite kär. Den kommer vara Kaufman-bisarr och kanske inte helt lättsmält, men jag förnimmade en slags söthet som värmde mitt hjärta.

Coraline av Henry Selick. Jag tycker verkligen att stop-motion är hur coolt som helst och jag kan inte tänka mig att jag inte kommer att se på denna film med ett stadigt leende på läpparna.

Transformers: Revenge of the Fallen av Michael Bay. Jag vet inte vad de kan göra för nytt med denna film, men eftersom den första inte var dålig får man väl ge även denna en chans. Storslagen action är garanterad. Stor duk ett plus, stor popcorn ett måste.

Monsters vs. Aliens av Rob Letterman och Conrad Vernon. Animerad? Ja. Road missTv? Med största säkerhet. Med söta monster och aliens samt en liten röst-dos av Hugh Laurie, hur kan det bli dåligt?

X-men origin: Wolverine av Gavin Hood. Om jag skulle ha gjort en film om en av karaktärerna i X-men, så är chansen rätt stor att jag hade valt just Wolverine. De andra huvudkaraktärerna (i filmerna) känns lite för… preppiga. Skulle vara Nightcrawler då, men det har nog mer att göra med att Alan Cumming är bedårande söt.

Star Trek av J.J. Abrams. Jag har aldrig riktigt följt serien eller sett filmerna. Jag har sett några avsnitt då och då, men skulle inte kalla mig för ett fan. Men det nya formatet och det faktum att Simon Pegg är med, ökar chanserna för att jag kommer se den.

Terminator Salvation av McG. Behövs det verkligen någon mer Terminator-film? Jag är lite kluven. Jag tror att den kan bli schysst, så jag lär ju se den. Men jag tror att jag kommer se den mest för att Arnvold INTE är med i den. För snälla säg att han inte är med! Dessutom har Danny Elfman hållit i musikspakarna så det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

The Imaginarium of dr. Parnassus av Terry Gilliam. Åh, jag är verkligen förtjust i Terry Gilliam! Jag skulle kunna tillägna ett helt inlägg bara till honom, och det kanske jag kommer att göra också lite längre fram. Jag har en känsla av att denna film kommer vara underbar, till handling, utseende och framförande. Måste ses!

Where the Wild Things Are av Spike Jonze. Jag är fortfarande helt till mig när det gäller den här filmen. Vill se nu! Men hit kommer den väl inte förrän någon gång nästa år…

Så, elva filmer. Det kommer att bli fler, garanterat. Men just nu är det dessa som finns på min lista. Om det betyder att jag kommer se dem på bio eller inte, det får tiden utvisa. Jag tror nog mest på The Imaginarium of dr. Parnassus, Where the Wild Things Are, Monsters vs. Aliens och Coraline för tillfället. Har ni tips på någon mer jag bör se så tar jag gärna emot förslag.

Jag kommer att skriva lite mer om varje film när de närmar sig eller när jag sett dem. För vissa av dessa dröjer det nämligen ett antal månader innan de kommer hit och både ni och jag kommer att glömma det ändå om jag skulle haft med något om handlingen på alla nu.
Dessutom ska jag snart bege mig ut i dimman och se på The Curious Case of Benjamin Button av David Fincher. Måste bara försöka sänka mina förväntningar något…

En deciliter glömska och två teskedar förvirring

Jag kom att tänka på en sak idag. Empire. Jag vet att jag köpte den för att läsa på tåget till Uppsala för en tid sedan, då jag alltid naivt tror att min åksjuka mirakulöst försvunnit.
Men vart tog det engelska undret vägen sen? Jag glömde helt bort den. Och en ny har kommit ut sedan dess. Så nu har jag alltså två Empire att sätta tänderna i, fram till den 28:e då det kommer ännu en. Ah! Vilka lyxproblem jag har.

With the occasional psychotic clown running through it...

Empire är filmtidningen med stort F. Den är informativ, rolig och elak – allt jag söker när det gäller bra läsning. Och så är de sådana fullkomliga filmnördar att det värmer långt in i hjärteroten.
I det nya numret kan man avnjuta tio sidor om The Dark Knight. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är exalterad. Jag tror mycket på denna film som utlovas vara mörkare än den första.
Men jag måste försöka att stilla min iver inför Jokern och komma ihåg att filmen inte handlar om honom utan om Batman och Harvey Dent. Som regissören Christopher Nolan säger om Heath Ledgers karaktär: …”he cuts through the movie the way the shark does in Jaws. He just kind of comes and goes and causes complete mayhem”… Hmm… och hur ska det stilla min iver? Damn.

I övrigt skriver Empire detta om den engelska The Escapist: ”Brian Cox trying to break out of prison. Do you need to know any more to want to see it?” Nej, det behöver jag inte.

Men för att placera lite grädde ovanpå moset så är även Damian Lewis med och spelar ”creepily soft-spoken top convict”. Måste ses.

Jag har gillat Christopher Eccleston sedan jag såg och avgudade Shallow Grave. Han är även ondskefullt bra som Norfolk i Elizabeth. Men G.I. Joe? Jag är skeptisk. Men när de övriga skådisarna i deras tajta skinnkreationer packar helautomatiskt maskingevär, pistoler, mini-gun och armborst(?) som favoritvapen, förlitar sig den stiligt kostymklädde Eccleston på ”Sheer, evil brain power”. Sådant måste applåderas.

Och för alla som någon gång under er ungdom såg Evil Dead-filmerna och föll för en viss Bruce och hans hakcharm, så gissar jag att filmen My Name is Bruce är något för er. En alkoholiserad, trailerboende och B-filmande Bruce Campbell tas för sin karaktär Ash av ett fan och blir indragen i en kamp mot en kinesisk demon. Låter det inte för härligt? Jag kommer i alla fall att skratta hela vägen till bion.
Förövrigt rekommenderar jag hans självbiografi If Chins Could Kill: Confessions of a B-movie actor. Mycket intressant och rolig läsning.