Fanatiker gör mig trött. Mest för att de är idioter, men även för att det inte går att prata förstånd med dem eller ens resonera med dem. För att de inte inser att de är idioter. Bilden ovan är tagen i New Orleans, en annars underbar stad, och påvisar religiösa fanatiker i sitt esse.
Men ibland blir jag även trött på människor som vill väl. Jag har varit medlem i Djurens Rätt i mer än tio år nu och även de är fanatiker på sitt sätt. Jag har svalt min irritation över detta för att djurskydd är ett viktigt ämne. Men ibland känns det som att de bara bräker för bräkandets skull och sådant stör mig, oavsett ämne.
I det nya numret av deras tidning ägnar sig en skribent tre sidor åt att "bevisa" hur Astrid Lindgrens författarskap "präglas av en grundläggande fördomsfullhet gentemot djur". Ja, ni läste rätt. Skribenten skriver att barnen i historierna visserligen ställer sig på svaga eller skadade djurs sida, men när julbordet väl är dukat så försvinner alla de moraliska och etiska djurrättstankarna fort som fan. Köttätare skämmes!
Jag skäms inte. Jag blir bara trött.
Jag är inte den engagerade typen. Det är inte så att jag inte vill vara engagerad i något, det är bara det att jag i grund och botten inte bryr mig längre. Jag har försökt. Det är möjligt att detta är något tillfälligt och att jag ännu en gång kommer gå i demostrationståg och försvara de som inte kan försvara sig själva. Men just nu sitter jag hellre nedbäddad i soffan på en lördag och tittar på hela säsong tre av Weeds i sträck. Gör det mig till en dålig människa? Bring it on.
