Åh, kära nån!

We must love one another or die

Lite lång men humor humor.

One of those days...

Best. Cupcakes. Ever!

Fantastiskt charmiga! Och bara så du vet, Hanna, om du gör sådana åt mig så är jag din för evigt.
Tack Steve för länken! Du lyckas alltid få mig att le.

An oldie but goldie

Friday the 13th conclusions:

* All teenagers do is have sex and skinny dip, oh yeah and die.

* For some reason 17 year old summer campers are in their 30's.

* Cars in the 70's were equipped with a serial killer self destruct switch; in which if you're being chased by one, the car will not start until it's too late.

* Slow and steady really does win the race. Especially if you're a 250 lb lumbering serial killer. Run all you want, cus you'll fall and he'll be in front of you.

* If you're a fat nerdy guy, you're as good as dead.

* Hockey masks are the world's hardest natural substance and are completely indestructible.

* Despite rotting and decomposing constantly, you will continue to increase your muscle mass and strength.

* If you're a serial killer who wears a hockey mask and you get killed; they will most certainly bury you with said mask. They wouldn't want you to have to go out and get a new one after you rise from the dead, which you most certainly will.

* Despite having the highest murder rate of any town of all time, Crystal Lake only employs 3 local police officers.

Lite humor på kvällskvisten

The facts were these...

Såg just första avsnittet av Pushing Daisies och måste säga att det var en lovande start. Redan från första stund fångade den mig med sin morbida humor och sin bisarra sättning. Den bär avtryck av Stranger Than Fictions berättande och uttryck av Tim Burtons färgglada världar. Bisarr charm i söt kostym.

Känslan som jag fick dock var att formatet kanske skulle ha passat bättre som långfilm istället för som serie. Men det är eventuellt för tidigt att säga. Jag kommer i alla fall att fortsätta att titta. Söndagar kl 19 på tv3.

I'm such a girl...

Jag vet inte vad jag ska ta på mig. Det är en sådan här dag idag...

I skrattets tecken

Jag har nog nämnt komikern Dylan Moran ett antal gånger nu utmed min blogg. Ikväll uppträder han på Göta Lejon i Stockholm. Jag har inte riktigt fattat det. Inte ens när jag höll biljetten i min hand. Varför är det alltid så?
Efter att ha avnjutit hans live-dvd:er Monster och Like, totally, kan jag inte tänka mig att det inte kommer bli en massa skratt ikväll. Med nytt material. Men förhoppningsvis med samma hår.

Hallå, my name is Olof. I'll be raping you later.

Special med Adam Hills på Comedy Store.

It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious!

Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det finns till och med barn som jag tycker är både söta och charmiga (läs: Una, Dante, Lukas eller Leo). Jag hatar när barn skriker, bråkar och är allmänt störiga. Det handlar kanske mest om ljudvolym. Och behov av barnkörkort för vissa föräldrar. Stötte på några sådana i affären idag. Två ungar som skrek och bråkade samt två föräldrar som sade åt och hotade. Det hjälpte naturligtvis inte. De försvann från affären, men väl framme vid busshållplatsen så stod de naturligtvis där. Lika högljudda. Ungarna sprang omkring och skrek.
I ett försök att tona ut dem diskuterade jag och skägget de festivaler som hägrar under sommarmånaderna, och det går inte att prata om sommarens festivaler utan att komma in på Faith No More. Det går heller inte att prata om Faith No More utan att komma in på ett visst textstycke, nämligen: "It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious". Och just då ramlade en av ungarna och började grina och fick bli tröstad. Och ja, väntan på bussen blev faktiskt lite roligare.

Mike Birbiglia

Glitter is the herpes of craft supplies

Jag är trött. Mest kroppsligen idag, men det hjälper föga. Känns som att jag fortfarande bär på något som inte brutit ut. Jag vill att det ska bryta ut och bli något som jag sedan kan tillfriskna från. Som det är nu orkar jag inte speciellt mycket, kroppen vill bara sova. Detta signaleras genom huvudvärk, halsont, magont, ledont och ögonimma. Men inget av det i sig ger mig en ursäkt för att sova bort en hel dag. Jag har alldeles för mycket att göra.

Är inne på andra veckan på praktiken. De är väldigt snälla, men just nu känner jag mig mest som en sekreterare eller assistent. Antar att det blir bättre, för tyvärr har jag inte kommit igång med varken redigering eller hemsidan än. Men det kommer väl. Snart förhoppningsvis...

Det är fortfarande "Houses svåraste fall" ikväll. Inga nya avsnitt i sikte. Tråkigt. Jag har saknat House, men vill ha nya avsnitt. Nu. Men det är bättre än ingenting. Alltid trevligt med en Hugh Laurie-dos. Han blev förövrigt Bästa skådespelare i en dramaserie på Screen Actors Guild-galan i söndags. Bravo.

Men nu till lite humor. Min tröst, min tillflykt, min varma famn.

Demetri Martin. Till viss del utan huvud...

If you love your gerbil...

Stephen Lynch

Väntan...

Jag har helt ignorerat tv-tablån på sistone. Har ingen aning egentligen om vad jag har missat. Jag har nämligen nästan helt ägnat mig åt the West Wing: 69 avsnitt på 11 dagar. Då blir det inte så mycket tid över till tv eller film, även om The Mist och två piratfilmer slank mellan.
Just nu väntar jag på fler avsnitt. Väntar. Jag har nämligen någon annan som jag måste rätta mig efter, som har annat att göra just nu. Det är frustrerande.
Men man får ju lite tid till att kolla grejer på youtube. Och eftersom jag missade större delen av Yrrol igår, så tar jag igen det idag.

Journalist? Javisst.

Min sorts julvisa

The 12 isms of Christmas

God jul.

What are you going to do? Bleed on me?

Jag önskar att jag hade samma självförtroende som den svarte riddaren. I'm invincible! Tyvärr är nog även jag mer en loony...

wow

När man är nere så känns det bra att det finns människor som muntrar upp en. Som skickar små YouTube-klipp som får mig att le. Som denna:

Tack Stefan.

May the forks be with us

Förutom lite CSI och Fringe gick gårdagen även i komedins tecken.

Först ut var Mystery Men:
Tre fantastiskt misslyckade superhjälte-wannabes, The Blue Raja (Hank Azaria), Mr. Furious (Ben Stiller) och The Shoveller (William H. Macy) kämpar för den goda saken i skuggan av stadens riktiga superhjälte, Captain Amazing (Greg Kinnear). Men när Captain Amazing kidnappas av superskurken Casanova Frankenstein (Geoffrey Rush), måste de utmana skurken och rädda sin stad och dess invånare. De får hjälp av bland andra The Bowler (Janeane Garafalo) och vapenspecialisten Dr. A. Heller (Tom Waits). En riktigt rolig och bisarr film.

Den andra filmen för dagen var Kung Fu Hustle:
Två misslyckade småbovar, Sing och Bone, vill bli en del av yxgänget, de dansande gangsters som kontrollerar Canton och terroriserar dess invånare. Sing och Bone lyckas i sitt försök att bli medlemmar att få yxgänget emot fel kvarter. Några av invånarna är nämligen inte vad de verkar vara. Tack vare sina flinka fingrar får Sing sin chans. Och när det verkligen gäller för denne klantige wannabe, väljer han sida och når sin sanna potential.
Det är några riktigt schyssta karaktärer med i filmen som måste ses. Hyresvärdinnan till exempel, med hårrullarna och cigaretten i mungipan. Eller hennes flexible och flörtige make.
Jag brukar inte gilla kung fu-filmer, men denna är inte en vanlig kung fu-film. Fightscenerna är underbara, så bisarra och överdrivna att man inte kan låta bli att älska dem. Denna film är något för både den kung fu-fascinerade och den som gillar parodisk humor.

I do love my muffins

Janeane Garofalo (1997).