Bottennapp

För er som inte sett Derailed men funderar på det: gör det inte. Håll er borta från den filmen. Det var längesedan jag såg en sådan förutsägbar film. Och dialogen! Hjälp! I en scen höll jag på att slänga fjärrkontrollen på tv'n för jag blev så förbannad på hur dålig dialogen var. Jag ryser jag bara tänker på det. Usch.

Och om man ska fortsätta kloakdykningen... vem godkände Kommissarien och havet? Jag vill verkligen veta så att jag kan fråga denna person vad det är som pågår. Jag har sett fenomenet förut med dubbning av enstaka karaktärer i enstaka filmer. Men i Kommissarien och havet var det nästan var och varannan person! Och deras förklaring:
De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.
Say what? Då är det väl bättre att göra hela filmen på svenska och sedan dubba hela skiten till tyska efter det. Tyskarna verkar ju inte bry sig om dubbning hur som, men för mig förstörde det hela upplevelsen av filmen. Och det var verkligen inte en film som hade råd med det, med tanke på att den inte var speciellt bra i övrigt heller. Sug.

Jag skulle ha tittat på Mannen under trappan istället med Jonas Karlsson. Jag slog över ett ögonblick och hamnade i en scen som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag skojar inte. Det hör inte till vanligheterna, speciellt inte när det gäller svenskproducerat. Om resten är lika bra är en annan fråga, men något jag definitivt tänker ta reda på.
Mannen under trappan är en serie på fyra delar som visas på söndagar, kl 21.15 på svt1. Om ni missade första avsnittet igår så går det ett flertal repriser, bland annat ikväll kl 23.10.

Två flugor i en smäll, så att säga

Idag är dagen då min ålder börjar att inledas med en trea. Trettio. 30. XXX. Jag vet inte om jag känner mig som en 30-åring, men samtidigt kan jag inte hitta några fel i att vara 30. En ålder som alla andra, misstänker jag.

Det vore skönt att kunna säga att denna dag som är min födelsedag kommer att spenderas på ett enbart trevligt sätt. Men om några timmar kommer jag vara i skolan för praktikredovisning. Skoj, skoj. Folk som stirrar på en. Som ska bedöma en. Döma en. Och förhoppningsvis ge mig godkänt.
Det är det sista jag kommer att ha att göra med den skolan. Examen. Det är dags nu. Det är på tiden. Och det ska bli så skönt. Att slippa. Den där jävla skolan. För även om jag naturligtvis haft trevliga stunder där, så är det enbart utvalda klasskamraters (och kanske... möjligtvis... vissa lärares... någon gång) förtjänst. Skolan hade INGET med det att göra. Istället erbjöd den stress, icke-fungerande teknik och dålig luft. Och det är jag hjärtligt glad över att slippa.

Så nu är det arbetslivet som gäller. Eller arbetslösheten. Någon som har ett bra jobb att erbjuda en stackars förläst och skuldbelagd gammal studentska?

Och förresten. Var är tårtan?

Med båda fötterna i graven

Allt Om Film läggs ner. Och när jag nu sitter här med senaste numret bredvid mig så kan jag inte göra annat än att rycka på axlarna. Jag har hela tiden haft en romantiserad syn på Allt Om Film. Jag såg den lite som en svensk Empire. Jag kan inte förklara varför, för jag måste erkänna att jag faktiskt inte har varit den kontinuerliga läsare som jag skulle ha velat vara. Men nu spelar det ingen roll längre.

Jag hade ett helt inlägg skrivet när jag fick reda på nedläggningen. Ett inlägg om hur Allt Om Film fallit platt på marken och gjort mig besviken. Detta genom sitt tunna upplägg. I och med senaste numret ser jag lite mer distanserat på tidningen och jag saknar den passion för film som så tydligt finns i Empire. Och humor. Det är förvånansvärt mycket ytligheter och akademikeråsikter i Allt Om Film.
Jag är fullt medveten om att alla inte kan tycka som mig. Jag blir lätt lyrisk, vilket kanske inte helt hör hemma i en artikel eller recension. Jag har även väldigt ytliga tendenser och skriver kanske varken bra eller roligt, men jag skriver en blogg (som vad, fem personer läser?) och inte i ett rikstäckande magasin. Visst, jag kanske är lite hård nu. Speciellt nu när mina åsikter gränsar till att sparka på någon som redan ligger ner.
Naturligtvis kan inte en liten tidning från Sverige göra samma djuplodande artiklar som Empire. Allt Om Film kan jag tänka mig har fått de där 10-minutersintervjuerna medan Empire får vara med flera dagar på inspelningsplatser. Naturligtvis kan det inte bli samma textmängd eller djupa inblick. Men det har inte enbart handlat om det. Ibland känns det som att personen som skrivit en recension om en film inte ens har sett den.

Man ska inte klaga på specifika människor när de nu inte får en chans att försvara sig. Men det var speciellt en recension (av filmen The Escapist) i nummer 04 (2009) som gjorde mig storögd och gapande. Av helt fel skäl.
Ni som läste mina åsikter om den vet att jag tyckte den var bra. Riktigt bra. Av ack så många skäl. Så visst var jag partisk å filmens vägnar när jag läste recensionen. Jag klagar inte på betyget. Den fick en trea av Allt Om Films recensent. Deras betygsystem är lite konstigt, men en trea är rätt bra. Det var själva innehållet som fick mig att reagera. Och inte enbart för faktafelet i texten utan även för hennes sätt att uttrycka sig.
Filmens handling hoppar i tid och recensenten menar att den hade vunnit på att visa händelserna kronologiskt. Men en kronologisk följd hade förstört hela filmen. Sedan avslutar hon med: "The Escapist känns mest som om en filmskolestudent har klippt ihop ett avsnitt av Prison Break", något som recensenten säkert tyckte var väldigt fyndigt. Men jag bara skakar på huvudet. Må vara att vi har olika åsikter om vad studenter kan göra och hur bra Prison Break är, men för mig låter det bara illa.

Det är tråkigt när tidningar läggs ner, även om jag antagligen inte kommer att sakna Allt Om Film med dess nutida tunna upplägg. Men eftersom jag har valt det journalistiska yrket (mest med inriktning på layout) så är det lite av en sorgens dag när en tidning, vilken som helst, läggs ner. Nu går visserligen redaktören och chefsredaktören vidare med Cinema. Frågan är väl om den tidningen inte riskerar att bli än mer akademieråsiktsbaserad och (för att vara lite burdus) tråkig. Den som lever får se.

Den som uppfann fade-outs borde få stryk

Jag vet att jag har varit lite frånvarande här. Inspirationen har helt enkelt inte infunnit sig. Vet inte om den är tillbaka nu heller, men jag gör ett försök.

En film bör ha en intresseväckande början, ett bra, underhållande, kittlande innehåll, samt ett kick-ass slut. Det samma gäller för en låt. Så varför förstör man annars fantastiska låtar med fade-outs? Det är som att ha gjort en god sås, perfekt till konsistensen, och sedan addera vatten alldeles innan servering. Så sitter man där med en fadd smak i munnen. Allt som byggts upp under låten dör ut i ett utvattnat segt ingenting. Varför? Till vilken nytta?

Vad är meningen med fade-outs? Jag frågar er, för jag förstår inte. Det kan ju inte vara en medveten våldtäkt på låten, det måste finnas en anledning som gör det, om inte förlåtligt, så ändå förståeligt. Vet de inte hur de ska avsluta låten? Ett tips: sluta bara spela. De kan ju inte använda fade-out när de spelar live ändå, då är det väl bara att avsluta som de gör live. Eller lägger jag, som en omusikalisk lyssnare, alldeles för mycket tilltro till musikers förmåga då?

Jag gör en spellista åt min bror i Spotify och det är skrämmande många låtar som avslutas med fade-out. Riktigt bra låtar vars avslut drar ner på känslan och gör mig irriterad.
Men om jag bortser från denna menlösa låtslutsföreteelse så känns det underbart att ha börjat fylla mina dagar med musik igen. Det har varit lite dåligt med det. Speciellt med olika musik. Jag fastnar så lätt i repeat-träsket, eller sitter med tv:n på istället för att spela musik överhuvudtaget. De senaste dagarna däremot har varit väldigt musikbaserade och det känns fint. Nej, dags att fortsätta med min lista.

And the winner is...

Det har nog inte undgått någon att Slumdog Millionaire tog hem åtta Oscars i natt, varav en för bästa film. Det kändes som fler. Jag har inte sett filmen, det är möjligt att det är "världens bästa film", men kom igen: dela med er för fan.

Kanske kommer denna bitskhet som jag påvisar en aning nu utav att just Slumdog Millionaire tog hem Oscarn för music score som alla vet borde ha gått till Danny Elfman (Milk). Men som oftast får jag en känsla av att dessa prisutdelningar på något vis är lite smått riggade.

Nåväl. Wall-e tog hem Oscarn för bästa animerade film. Tummen upp för det. Sean Penn (Milk) tog hem Oscarn för bästa manliga skådespelare och Kate Winslet (The Reader) för bästa kvinnliga. Heath Ledger fick naturligtvis Oscar för sin biroll som Jokern. Hade han fått det om han fortfarande levt tror ni?

Hur som, här är alla vinnarna.

Jaha...

Ja, det blev naturligtvis ingen Benjamin Button för min del igår. Det var andra gången det fick ställas in. Försöker världen säga mig något?

Istället slötittade jag på Beyond the Sea, en rätt tråkig film trots att Kevin Spacey var med i den. Den hade sina stunder och herr Spacey sjunger över förväntan, men jag kan tänka mig att det är en film man måste vara på humör för att se. Och det var inte jag.

Inte blev det någon Damian Lewis heller. Har börjat titta på Band of Brothers igen och tycker att det är trevligare att titta med någon. En delad upplevelse är en roligare upplevelse. Tyvärr innebär dock detta att när ens tittar-partner inte kan titta, så blir även jag utan. Inte lika roligt. En inte helt genomtänkt strategi alltså. Jag får helt enkelt börja titta på en tv-serie som jag följer helt själv. Då slipper jag slötitta på filmer som jag egentligen inte har något intresse att se. Jag kunde ju ha börjat igår visserligen, men igår levde hoppet. Idag kurerar sig hoppet någonstans under soffan. Kanske kan jag locka fram det med lite glass...

Förövrigt finns det recensioner ute för Coraline som påstår att Tim Burton har med den att göra. Här är en av dem. Suck.

Hotellet som Gud glömde…

Ett lapptäcke av grönt, brunt och beige. Så såg vägen ner mot New Orleans ut. Åh, förlåt: N’Awlins. Ganska skakig landning dock. Gillar inte landningar, men är omåttligt fascinerad av utsikten ovanifrån. Små bilar och miniatyrhus. Little boxes, little boxes…

Nu sitter jag på the Lafayette, i ett charmigt hotellrum vars balkong har utsikt mot parken. Det är rent, svalt med morgonrockar i garderoben. Ljusår från det första hotellet vi kom till. I det första rummet fungerade varken telefon eller tv och det var hål i badrumsväggen. I det andra rummet var det inte dammsuget och lampan på toaletten fungerade inte. And the smile turned up side down...
Jag är inte alltför kinkig, ett hotellrum kan vara gammalt och slitet, men det ska fan vara rent och fungerande. Canal Streets hotellrum var sämre än det hotellrum i London jag försökt förtränga i några år. Jag kan inte förklara hur illa detta faktiskt innebär. Allt jag kan säga är: hu.
Men nu är jag nöjd och dessutom mätt. Imorgon blir det avnjutning av staden och lite intervjuer.

Mäh!

Vilket antiklimax. Just nu skulle jag ha suttit i en biosalong och tittat på Sweeney Todd... men det gör jag inte. För Filmstaden Söders kopia var repad. Detta meddelades fem minuter innan de öppnade dörrarna. Informationen gick även från att filmen var "lite repad" till "sönderrepad". Skoj.
Man fick ju se den, till ett lägre pris. Men det var inget alternativ. Ska man se en Tim Burton-film ska det vara bra bild. Jag menar, jag hade kunnat få tag på den och sett den här hemma om jag hade velat. Men jag vill se den på en stor skärm i en mörk biosalong, så att jag klart och tydligt kan se hela dess härlighet – utan repor.
Och då jag kände lite som en bekant sade:
Repan kommer bli ett blödande sår i din filmsjäl... så lämnades biljett in, putläpp åkte ut och missTv hem.