Ett lapptäcke av grönt, brunt och beige. Så såg vägen ner mot New Orleans ut. Åh, förlåt: N’Awlins. Ganska skakig landning dock. Gillar inte landningar, men är omåttligt fascinerad av utsikten ovanifrån. Små bilar och miniatyrhus. Little boxes, little boxes…
Nu sitter jag på the Lafayette, i ett charmigt hotellrum vars balkong har utsikt mot parken. Det är rent, svalt med morgonrockar i garderoben. Ljusår från det första hotellet vi kom till. I det första rummet fungerade varken telefon eller tv och det var hål i badrumsväggen. I det andra rummet var det inte dammsuget och lampan på toaletten fungerade inte. And the smile turned up side down...
Jag är inte alltför kinkig, ett hotellrum kan vara gammalt och slitet, men det ska fan vara rent och fungerande. Canal Streets hotellrum var sämre än det hotellrum i London jag försökt förtränga i några år. Jag kan inte förklara hur illa detta faktiskt innebär. Allt jag kan säga är: hu.
Men nu är jag nöjd och dessutom mätt. Imorgon blir det avnjutning av staden och lite intervjuer.
3 kommentarer:
Hur är det i New Orleans? Jättevarmt? Har du provat någon Cajun mat? Framförallt, har du sett några banjospelande ungar utan tänder? :-D
Åh, nu saknar jag Weeds bara för det..
Little boxes on the hillside.. ÅH!
Jag är fortfarande inte ett dugg avis.
Steve: Det är rätt varmt ja, men det fläktar lite och håller man sig i skuggan så är det riktigt skönt faktiskt.
Du är två delstater fel, men vi lär få se en massa musiker i alla fall med tanke på konserten i parken idag och Jazzfest till helgen. Får väl se då om de är tandlösa eller inte...
Hanna: Ja, det är en saknad serie.
Skicka en kommentar