Let's say goodbye like we said hello, in a friendly kind of way

Ni som är uppmärksamma har nog märkt att jag inte skrivit något här på ett tag. Jag har ingen inspiration, ingen lust, ingen förmåga. Jag blir alltid nere på hösten och detta år är inget undantag. Att gå i ide vore underbart, men tyvärr inte en möjlighet i det verkliga livet. Att göra det här är dock möjligt. Hur länge kan jag inte säga ännu. Jag ber ödmjukast om ert tålamod och er värme.

Så nu lämnar jag er, med denna lilla visa, och hoppas att se er igen när solen ännu en gång hittar in i mitt hjärta.

voracious children and wolves
sharpen their teeth on our bones
carrion feeds the wretched
vacant eyes peer through the hole
beggars and thieves bring down a common enemy
while pawnshop kings and corner queens
all hawk their souls for gold

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for a way out of their skin
writhe in the cruel bloom

trying to find the beauty
in flesh torn from me
trying so hard not to lose you
in cobwebs and empty hearts

lifelong victims pound and claw at the ground
searching for any way out of their skin
writhe in the cruel bloom
witness the ghostlike shades of ourselves
searching for any way out of our skin
writhe in the cruel bloom

Suffer no fools they will not have their day
Your broken wings drag us down into the shadows

Tacksamhet

Jag har försökt att kombinera deltidsstudier och deltidsjobb på sistone. Det har gått rätt bra. Men det och en massa avsnitt av Heroes, gör att det inte blir så mycket tid över till annat. Jag försöker att inte stressa upp mig över att jag inte söker tio jobb om dagen. Jag försöker även att inte bli helt nedslagen över att de jag faktiskt sökt inte har hört av sig. Samtidigt växer listan över vad jag är skyldig min sambo.

Jag tänker på tacksamhet just nu. Jag känner en oerhörd tacksamhet, men jag är dålig på att uttrycka mig.

* jag är tacksam över att ha en snäll sambo, min bästa vän, som generöst låter mig ta del av hans musik, film- och tv-seriesamling, som gav mig en Arvikafestival-biljett i födelsedagspresent, som bjöd med mig på Sonisphere och som då och då bjuder mig på bio och en och annan muffin. Han bjuder även på ofantligt många skratt, trots att många av dem är på hans egen bekostnad.

* jag är tacksam över de personer som jag har den stora äran att kalla mina vänner, de som bjuder på stöd, skratt, förståelse, samtal, sommarens Peace & Love-biljett och mycket mycket annat.

* jag är även tacksam för allt det som jag hybriskt tar för givet. Som möjligheten att använda mina ben, armar och händer. Min hörsel, som gör att jag trots det eviga ringandet fortfarande kan njuta av all musik, att syn och smaksinne är med mig. Jag är tacksam för de stunder då jag inte har ont, de stunder då jag skrattar så att tårarna sprutar, de stunder jag är mätt och belåten och bara njuter av en bra film, ett bra samtal, ett gott sällskap eller en mysig vilostund.

Det finns mycket mer. Men det skulle bli alldeles för långt och för tråkigt för er att läsa. Så jag slutar här. Tack till er, som läst.

Två flugor i en smäll, så att säga

Idag är dagen då min ålder börjar att inledas med en trea. Trettio. 30. XXX. Jag vet inte om jag känner mig som en 30-åring, men samtidigt kan jag inte hitta några fel i att vara 30. En ålder som alla andra, misstänker jag.

Det vore skönt att kunna säga att denna dag som är min födelsedag kommer att spenderas på ett enbart trevligt sätt. Men om några timmar kommer jag vara i skolan för praktikredovisning. Skoj, skoj. Folk som stirrar på en. Som ska bedöma en. Döma en. Och förhoppningsvis ge mig godkänt.
Det är det sista jag kommer att ha att göra med den skolan. Examen. Det är dags nu. Det är på tiden. Och det ska bli så skönt. Att slippa. Den där jävla skolan. För även om jag naturligtvis haft trevliga stunder där, så är det enbart utvalda klasskamraters (och kanske... möjligtvis... vissa lärares... någon gång) förtjänst. Skolan hade INGET med det att göra. Istället erbjöd den stress, icke-fungerande teknik och dålig luft. Och det är jag hjärtligt glad över att slippa.

Så nu är det arbetslivet som gäller. Eller arbetslösheten. Någon som har ett bra jobb att erbjuda en stackars förläst och skuldbelagd gammal studentska?

Och förresten. Var är tårtan?

It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious!

Jag hatar inte barn. Jag gör faktiskt inte det. Det finns till och med barn som jag tycker är både söta och charmiga (läs: Una, Dante, Lukas eller Leo). Jag hatar när barn skriker, bråkar och är allmänt störiga. Det handlar kanske mest om ljudvolym. Och behov av barnkörkort för vissa föräldrar. Stötte på några sådana i affären idag. Två ungar som skrek och bråkade samt två föräldrar som sade åt och hotade. Det hjälpte naturligtvis inte. De försvann från affären, men väl framme vid busshållplatsen så stod de naturligtvis där. Lika högljudda. Ungarna sprang omkring och skrek.
I ett försök att tona ut dem diskuterade jag och skägget de festivaler som hägrar under sommarmånaderna, och det går inte att prata om sommarens festivaler utan att komma in på Faith No More. Det går heller inte att prata om Faith No More utan att komma in på ett visst textstycke, nämligen: "It's always funny until someone gets hurt and then it's just hilarious". Och just då ramlade en av ungarna och började grina och fick bli tröstad. Och ja, väntan på bussen blev faktiskt lite roligare.

I väntans tider

Jag väntar. Och väntar. Jag försöker att göra annat, peta lite på en text till hemsidan, maila folk om bilder och uppdatering av tidningskungssidan, peta på en text i InDesign. Men det jag egentligen vill göra, kan jag inte göra, för jag väntar på det sista materialet. Jag vill layouta klart tidningen, men det fattas fortfarande två texter, ett antal bilder och en annons, så jag kan inte. Det är frustrerande. Och stress-skapande.

Och för att göra saken värre så är detta tydligen en nys-dag. Har nog aldrig nyst så många gånger på en och samma dag, och dagen är nästan bara barnet än. Jag är snuvig och hostig och allmänt less. Suck.

Intressantare inlägg än så här erbjuds tyvärr inte. Det har dock kommit ut ett nytt nummer av Empire så den ska intas under de närmaste dagarna. Kanske finns det några roliga nyheter i den förutom – förbered er – att Megan Fox är snygg. Tydligen. Tack, det visste jag inte.

Villhavillhavillhavillhavillha

På väg till lägenheten som skulle synas gick jag in på bokhandeln i Jakobsbergs centrum. Och där stod den. Långt ner på en hylla, men jag såg den ändå. Och som jag är, så förälskade jag mig på en gång. Bläddrade med ett bländande leende. Höll den i min famn och kände mig lite nere över att behöva lämna den där på hyllan. Och ja, jag är medveten om att jag är fantastiskt ytlig och materialistisk ut i fingerspetsarna. Take it or leave it.

Villhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillhavillha!

En sammanställning av Joakim Thåströms låttexter, mellan 1977-2007, och bilder. Med fantastisk layout. Vill ha!

Vad gäller lägenheten så vaknade tyvärr inget ha-begär. Det visade sig även att en kille som hade lägre könummer än mig var där och ville ha den. Så det är bara att leta vidare.

Nej, dags för seriemördare.

Bästa draget, någonsin

Jag valde att åka hem istället för att inta fler drinkar. Jag hade nog bara gäspat käken ur led ändå om jag hade stannat. Visserligen var alkoholen intagen i sällskapet av tre ypperligt trevliga herrar, men jag är helt slut. Jag är inte gjort för att stå i sex timmar och vara trevlig på en konstmässa.
Nu är istället morgonrocken på och soffan bäddad. Sömn är vad jag behöver just nu. Egentligen veckovis av det, men jag får väl nöja mig med en hel natts sömn istället. Jag hoppas i alla fall på att få det.
Och grabbarna? Jag har en känsla av att de får det trevligare utan mig ändå.

Rysk roulett

I går såg jag en välklädd man ta kort på sin bil, med sin mobilkamera, på parkeringen nedanför mitt hus. Jag bor på femte våningen och kunde inte utläsa några ansiktsuttryck, men kan väl tänka mig lite grann hur man skulle reagera om man kom ut på morgonen till en utbränd bil. Knappast några glada känslor.
Den stackars bilen hämtades idag av en orangeklädd man. Han måste vara rätt van att åka och hämta utbrända bilar här. Att parkera på den parkeringen är som att spela rysk roulett.

Grattis J

Idag fyller en av mina äldsta vänner år. Inte äldsta som i att hon är äldst utav mina vänner, utan den jag har känt längst. Vi har känt varandra i 26 år. Idag fyller hon 30.
Vi ses inte så ofta. Vi lever helt olika liv nu, men en gång var vi väldigt lika, både till utseende och sätt. Hon var en smalare version av mig. Vi gick i samma klass, lekte i skolan, lekte efter skolan, ringdes när vi var i våra respektive hem, trots att vi kanske setts fem minuter tidigare. Nu ses vi några gånger per år (om ens det) men det är alltid trevligt.
Vi gick i samma klass från lekis till och med nian. Sedan hamnade vi i olika klasser. Det var väl då vi började att växa isär. Hitta olika intressen, utveckla olika musiksmak, träffa nya vänner och så vidare. Några av de "nya" finns kvar än idag, andra har jag inte en aning om vad jag skulle prata med dem om ifall jag träffade dem igen.
Det är konstigt det där hur vissa människor försvinner helt ur ens liv, en del saknar man kanske men de flesta tänker man inte ens på. Men samtidigt är det konstigt att det fortfarande kan kännas så bekvämt att träffa någon som man inte umgåtts regelbundet med på över tio år, som man träffar några få gånger om året och som lever ett helt annat liv. Men det är väl de där barnåren kanske, då jag, hon och en annan tjej nästan satt ihop, som gör det.
Hursom så ska vi alla tre ses nästa vecka, äta middag och fira J. Jag ser fram emot det.

Så det är alltså i år som jag släpar mig över 30-strecket. Det känns inte riktigt som att jag är 30 snart, men samtidigt har jag svårt att säga vilken ålder jag känner mig som. Häromdagen hade jag ont nästan överallt och kände mig som 100 och idag när jag spelade en ny värld i Lego Indiana Jones satt jag och skrattade och hoppade i soffan som en överlycklig femåring.
Jag är inte så gammal, men jämförelsevis kommer jag ut i arbetslivet rätt sent (för jag räknar inte de horribla sommar- och extrajobb jag har haft). Finns det måntro något hopp för en oerfaren och naiv 30-åring, som vill jobba av sina lån, att ta sig in på den grymma arbets­marknaden? Jag är inte så säker...

Orkar inte komma på någon rubrik, tänk ut en själv

Jag är så trött att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Men när jag sluter ögonen blixtrar det bara i ett kaos av tankar och intryck, så sömn är inte ett alternativ just nu. Sena kvällar/tidiga nätter är så ofantligt tråkiga. För jag har ingen att prata med. Så vad ska man hitta på?

Håller på att gå igenom vänförfrågor från olika band på myspace. Jag är inte en automatisk ja-sägare. Deras musik måste tåla ett antal genomlyssningar innan jag kan tänka mig att godkänna vår så kallade vänskap. Och jag måste säga att de flesta inte håller måttet. Två har slunkit igenom hittills, GhostDog och Nimbo Stratus. Båda från Norge om jag inte missminner mig. Trallvänlig snäll musik som fick mig att stanna upp. Något var det, inte direkt förklarbart, som väckte lite mersmak. Faktiskt. Jag är rätt svår att övertala när det gäller ny musik. Jag har mina band och det räcker längre än jag har tid att lyssna till. Speciellt då jag lider av repeat-sjukan. (Många stackars lyssnare har förlorat livet till den sjukdomen. Det finns fonder om ni vill skänka pengar.)
Det skumma som jag märkt under mina lyssningar är att banden på myspace sällan börjar med den bästa låten. Vissa har till och med den sämsta först. Det här beteendet förstår jag inte alls, för man börjar ju lyssna på första. Och om man inte är som mig som måste lyssna igenom alla låtar minst två gånger, så går man kanske vidare och missar något bra. Så var det exempelvis med Nimbo Stratus där jag inte vaknade till förrän vid tredje låten Circles. Nu är det väl antagligen så att de tycker att den första låten är deras bästa, jag håller bara inte med. GhostDog fångade mig faktiskt med första låten. Eller rättare sagt med det första smithereens. Yes, sometimes I'm that easy.

Hursom, nu har mina ögon börjat rinna. Har suttit och stirrat på datorn hela dagen, försökt att få ihop lite förslagsbilder i photoshop gällande ändringar på tidningens hemsida. Det har gått bra, men fan vilken tid det tog. Dryga tio timmar är lite mycket att lägga ner utan att det känns. Men nu är jag klar. Bara att skicka in. Men det får bli imorgon, jag litar inte riktigt på mitt mail-språk just nu. Onödigt att skapa missförstånd. Eller bara skriva fel.

Borde sluta skriva här också. Vet knappt vad jag skriver längre. Så därför avslutar jag detta ofantligt intressanta (håller ni inte med?) inlägg. Nu.

Fyra nyanser av brunt

Världen ter sig mer sepiafärgad idag än tidigare. Bruna toner vart jag än tittar. Till och med parkeringsplatsen, som brukar vara en palett av färger, ser ut att ha ett brunt lager av smuts som täcker det blå, svarta, röda, vita. Allt kunde ha lättats upp med en blå himmel, men istället breder det mjölkvita ut sig som ett duntäcke över min utsikt och för tankarna till en sömnigare tillvaro i sängen. Det kommer bli en gäspig dag idag.

Imorgon börjar min praktik. Jag är inte helt säker på att jag är redo att ge mig ut i världen. Det kan krävas fosterställning och glass när jag kommer hem igen. Men vi får se.
Jag är fortfarande kluven, men av lite andra anledningar. En del av mig vet inte om jag kommer bli en bra praktikant. Just nu känns det nämligen inte som att jag kan någonting. Alls. En apa skulle kunna det jag kan, men säkerligen utföra det med bättre finess. Eller så är jag för hård mot mig själv. För en annan del av mig tror nog att det kommer gå bra. Det är ingen som begär att jag kommer kunna allt på en gång, jag kommer få tid till att komma in i det. Och jag kommer klara det. Den sidan kommer antagligen ligga bound, gagged and chained up in my basement imorgon dock. Och det nervösa illamåendet är det enda som kommer finnas kvar.

Tankar och traumatiska lösningar?

Jag känner mig lite kluven. På ett sätt så kanske jag inte får så mycket att göra. Dessutom verkar det ta en del jobb från en klasskamrat, vilket inte känns rätt. På ett annat sätt så är det en utmaning i att få struktur på något som behöver mer struktur. Och få en stor frihet i vad jag ska göra om dagarna.
Så jag är kluven. Men det är ju inte som att andra står i kö direkt. Jag är inte så lätt att förstå sig på alltid och speciellt inte om de bara träffar mig under en kort intervjutid. Men jag lovar, jag är trevlig. När ni lärt känna mig.

Förövrigt har det kommit en medicinsk studie som menar att personer som upplevt en traumatisk upplevelse kan återhämta sig snabbare genom att spela Tetris. Forskarna menar att spelet kan göra så att personen upplever färre flashbacks. Det låter ju fantastiskt!
Frågan är väl bara om studien kan överföras från försökspersonerna, som bara fick se bilder på traumatiska upplevelser, till att hjälpa personer som faktiskt upplevt något traumatiskt. Inte riktigt samma sak. Men, men. Spela mer Tetris! Det ska i alla fall jag göra.

Does not compute

Så. De värmländska skogarna har välkomnat mig ännu en gång. Mat. Värme. Jul. Jag har dock inte kunnat slappna av riktigt än. Ibland känner jag att det är på gång, men så ser jag ner på mitt högra ben som fortfarande rycker. Total stillhet är vad jag väntar på. Och ett och annat andetag. Då och då. Djupa andetag.

Det kommer nog inte bli så mycket mer livstecken här på ett tag. Vi får se. Inspirationen kanske kommer när dvalan lagt sig. Vi får se.

Dagens kortspel: Philadelphia
Dagens godaste: Grönpepparsås
Dagens bilmusik: Apocalyptica
Dagens namn: Lus-Oskar
Dagens film: The Shadow
Dagens tv-serie: The West Wing
Dagens ord: Drillsnuttan

Filmhelg forts.

Jag har ju som sagt haft mina tankar på Shallow Grave ett tag nu, så den fick bli dagens första. Det är en bra engelsk film, med bland andra Ewan McGregor och Christopher Eccleston, som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är på sätt och vis ett kusligt porträtt på hur någon blir mer och mer galen, superbt ackompanjerat med en pianoslinga utmed filmen. Men det handlar inte bara om en person utan om tre vänner som på många sätt är både sviniga och osympatiska. Men intressanta. Tillsammans genomför de en morbid plan. Girigheten och galenskapen hinner dock snart ikapp dem.
Se den.

Film nummer två borde jag ha sett för flera år sedan, men av någon anledning har det inte blivit av tidigare. Och, ja Anja, jag skäms lite. Men nu har jag i alla fall sett den. Jag tänkte att när jag ändå fått en dos av Ewan McGregor, så kan jag lika gärna fortsätta. Med lite Moulin Rouge. Det är en fin och sorgsen kärlekshistoria i fantastisk bisarr paketering. Bisarra karaktärer och bisarra musiknummer i ett visuellt virrvarr. Det är omöjligt att sitta oberörd.
Och Ewan är övertygande som alltid. Han har ett leende att förlora sig i. Ett leende som får mig att le. Jag har försökt att hitta en statisk bild som visar på det, men det var inte lika lätt som jag trodde. Ni som har sett någon film med honom förstår nog vad jag menar ändå. Men här är ett försök:

Nu ska jag börja packa. Hemfärd imorgon. Jag vill inte egentligen. Jag menar, det ska bli trevligt att träffa (vissa av) de som jag träffar så sällan. Jag ser exempelvis fram emot juldagsfesten. Men jag vet även att det kommer att ställas frågor som jag inte orkar svara på just nu. De vill väl, men jag har ingen lust att berätta samma sak om och om igen. Vet inte vad jag ska svara...
Men små steg. Först packa. Sedan ta itu med hemresan. Ett steg i taget. Små steg.

Ute på äventyr

Äventyr kan vara spännande. Roliga. Livsomvändande. Eller så kan de vara tragiska. Tråkiga. Tidsödande.
Gissa vilket slags äventyr jag var ute på idag?

Jag skulle ut till Upplands Väsby för att träffa en vän, säga hej till hennes lille son och gå husesyn. Stanna en stund och sedan åka tillsammans in till stan för middag med ännu en vän. När pendeltåget nästan var framme i Upplands Väsby meddelade dock föraren att tåget inte skulle stanna vid den stationen på grund av något som involverade polisen. Så jag såg min station susa förbi och fick gå av vid nästa. Där hade inte stationskvinnan någon aning om vad som pågick förrän jag frågade om hur jag nu skulle ta mig till Upplands Väsby. Hon pekade mot pendeltåget. Tack.
Väntdelen av stationen blev snabbt full av folk och det syntes att hon blev mer och mer stressad. Hon hade inga svar. Tills hon plötsligt sade: "Nu stannar tågen där igen". Så jag hoppade på pendeln, vars förare sade att tåget inte skulle stanna i Upplands Väsby. Jag satt kvar och såg min station susa förbi ännu en gång. Gick av i Rotebro, hittade en buss och kom till Upplands Väsby lagom till att min vän mötte upp. Dags att åka in till stan igen. Värt. Nåväl, vid det laget hade i alla fall tågen börjat stanna vid vår station igen.
Och middagen var superb. Både maten och sällskapet.

Vardagsobservation?

Igår när jag stod och väntade på pendeltåget beslutade sig två andra som väntade att använda perrongen som toalett. Tre meter ifrån mig. Jag är inte pryd direkt. Men jag kan inte låta bli att börja undra ändå vad som försiggår i ens huvud när man bestämmer sig för att dra ner byxorna och huka på en pendeltågsperrong. Speciellt när det tio meter bort fanns en perrongdel som inte var upplyst. Inte de skarpaste verktygen i verktygslådan? Inte alla hästar i stallet? Alla ljus på, men ingen hemma?
Jag har dock en känsla av att den medelålders mannen i tåget som stod bredvid vår perrong inte hade några klagomål. Han såg rätt road ut faktiskt. Jag var inte lika road. Men så har jag ju heller aldrig drömt om gyllene duschar eller att sätta på bohemiska tonårstjejer.

I väntan på nästa tyvärr-mail

Ja, jag är negativ. Född sådan. Men det är svårt att vara positiv när man kommer från en intervju och känner att man inte fick sagt det man ville säga och stakade sig på resten.
Men jag kommer inte behöva sitta och tänka på det. Inte alltför mycket i alla fall. Denna vecka har jag nämligen ovanligt mycket inplanerat, som biobesök i Uppsala imorgon, som middag på onsdag, som middag på fredag och vernissage på lördag. Och kanske ännu en intervju.

Just nu är det dock svårt att sluta tänka. Därför ska jag förlora verkligheten en stund och njuta av första och tyvärr enda säsongen av Studio 60 on the Sunset Strip.

De ger mig gråa hår...

Jag börjar bli gammal. Jag har sett tecknen förut, men samtidigt har jag väl egentligen aldrig känt mig ung. Dock blev det rätt klart nu när jag tittade igenom 2008 års sexigaste män (enligt People) och såg nästan enbart pojkar. Är de ens 20 år? Torra bakom öronen? Vart är alla män?
Hugh Jackman, som vann detta år, är väl visserligen en man. Även Daniel Craig. Annars var det, kanske, fyra eller fem till. Av sammanlagt 16. Så ja, jag börjar nog bli gammal.

För övrigt gillar jag denna bild på Daniel Craig. Inte enbart för att de riktigt blå ögonen syns, utan även för att jag verkligen tycker om när delar av ansiktet vilar i skuggor. Mustigt.

En värmande liten tomte

Lite dammig är han (att dammtorka ligger inte högt upp på min to-do-lista, om ens med på listan). Och visst är det lite tidigt att ha en tomte framme redan. Även om han är ett ljus. Fast, ska jag vara helt ärlig så har han stått framme sedan förra julen. Jag är inte så bra på att ställa undan saker heller.
Nu lyser han fint i fönstret. Hans luva är nästan helt borta nu. Delar av hans hjärnsubstans sitter klistrat på fönstret. Var lite för ivrig i mitt blåsande när jag skulle släcka honom. Någon gång i december 2007.

från när han var rätt ny och inte lika dammig...

Passerat bäst-före-datum

Min nacke lade av igår, så min rörlighet är begränsad, trots varm och skön kudde. Idag har även händerna börjat att krångla. Jag är väldigt medveten om varje led. Jag hoppas att det är något tillfälligt, ett tecken på att jag använt datorn lite för mycket. Då är det bara att ta en paus.
Tristare vore det om det beror på kylan som har letat sig in i lägenheten. Elementen är på för fullt, men det är fortfarande kyligt här inne. Jag är så trött på den här lägenheten. Vill inte behöva ha vantar på mig inomhus. Det kan även vara ett tecken på en kommande förkylning. Jag hoppas nästan det, för annars kommer armbågar och knän att följa och då är vintern verkligen här.