Det känns som att jag kan få in mer luft i lungorna. Det är ett slags lugn som har lagt sig. Den senaste tiden har varit så stressig, frustrerande och ångestfylld att det känns lite nu, när den stressen, frustrationen och ångesten har sinat, som att något fattas. Jag har ännu inte fyllt de hålen med något, förutom luft, men lugnet och glädjen börjar allt mer sippra in.
Förra veckan levde jag på hoppet. Hoppet om att kunna skicka in min layout av tidningen till tryckeriet. Egentligen skulle jag ha skickat in på måndagen, men fick aldrig något rakt svar gällande varken tryckeri eller papper. Så jag satt där på Verkstan och led. I timmar. Tills jag inte stod ut längre och gick. Svar om tryckeri och papper kom först dagen efter, runt fyra halv fem. Då hade jag suttit på Verkstan sedan halv elva. Och väntat. Försökt att sysselsätta mig. Försökt att inte titta på klockan. Försökt att inte tänka på vad jag annars skulle ha gjort denna dag som skulle ha varit min lediga dag. Istället satt jag där och blev tröttare och tröttare. Mer och mer irriterad.
Och när det började snackas om att bilderna tog upp för många färgarkssidor och att man borde kunna få ner dem i antal om man stuvade runt lite, då höll jag på att gå över gränsen för hur en civiliserad person uppför sig. Jag förstår att en ideellt driven tidning som lever på bidrag från statens kulturråd måste hålla i pengarna och få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt. Men att komma med en sådan sak, att ens prata om en sådan sak, dagen EFTER det att jag egentligen skulle ha skickat in till tryck...
Men jag var den snälla tysta flicka som jag alltid är och flyttade en bild för att få ner antalet en arksida. Sedan fortsatte jag vänta. En väntan som fortsatte tills torsdagen. Då var jag praktiskt taget ett vrak.
Nu låter det kanske som att jag inte haft roligt alls, att jag vantrivts och aldrig mer vill tillbaka. Men så är det inte. Naturligtvis inte. Jag har haft väldigt roligt och jag har lärt mig massor. Men saker kan definitivt förbättras, rutiner skulle kunna fixas som skulle underlätta mycket.
Men nu. Nu är tidningen inlämnad till tryck. Jag har gjort en annons för releasen. Jag har förberett för uppdatering på hemsidan och för release-utskick. Lugnet har lagt sig.
Stressen, frustrationen och ångesten har dock inte enbart haft att göra med praktikplatsen, det jobb jag gjort för dem och de problem som dykt upp under vägen. Det handlar även om tiden efter. Arbetslösheten. Återbetalningen till CSN. Allt det där som får mig att känna en konstant trötthet. Och nedstämdhet.
Så kom brevet. CSN har beslutat att jag inte behöver betala tillbaka något under 2009. Jag grät av glädje. Kan inte ens komma ihåg när jag gjorde det sist eller om jag någonsin gjort det. Dansade omkring som en galning och fånskrattade. Jag kan inte förklara hur skönt det känns. Att se den där nollan i brevet. Jag kan inte ens börja beskriva känslan. Lättnaden. Den stora ekonomiska tyngden som försvann från mina axlar.
Om jag ser nyktert på det hela så är naturligtvis inte alla mina problem lösta i och med detta, jag behöver fortfarande ett jobb och jag är fortfarande skyldig pengar. Men den där nollan kändes faktiskt som en slags livlina. Och det känns lättare att andas.
Djupa vackra andetag.
