I vissa serier, där misären tagit sitt fasta grepp om handlingen, dör folk på löpande band. Sjukhusserier ligger högt på listan gällande dödsantal. Speciellt ER verkar ha gjort misär till sin specialitet.
Men död behöver inte vara något negativt. Varje avsnitt av Six Feet Under inleddes med att någon dog. Helt fantastiskt. Skillnaden mellan Six Feet Under och ER, är dock att misären som fanns med i SFU aldrig var det primära.
Följande kommer antagligen att innehålla vissa spoilers för er som inte sett veckans House och CSI.
I House brukar de sjuka oftast räddas i sista stund. Oftast. Men inte denna vecka. Och det berodde inte på att sjukdomen var för svår eller att sjukdomsförloppet gick för snabbt. Det berodde på att de hade fel teori och gav fel behandling som direkt ledde till att patienten dog.
En omväxlande handling som hjälper till att göra karaktärerna mer mänskliga, samtidigt som det ger serien lite mer djup.
Dock brukar det sällan vara nyckelpersoner i serierna som dör. Det är strongt att ta död på någon som varit en del av serien sedan den startade. Men visst kan det vara frustrerande. När Lem dog i The Shield funderade jag ärligt på att sluta titta. Inte bara för att han var min favorit och den enda av dem som hade lite samvete, utan även för att… nej, det var nog endast för att han var min favorit.
Karaktärer kan flytta och på så vis lämna serien, vilket lämnar rum för dem att återkomma, men att avliva dem är ju slutgiltigt (om de inte är med i Dallas förstås).
I veckans CSI gick Warrick sitt öde till mötes. Jag hade önskat att det skulle ha kommit som en överraskning, men scenerna innan skvallrade om att något sådant var på gång. Trist, men ändå schysst. Att det var Warrick som dog gjorde inte mig något då han varit rätt stönig på sistone, och sådant tolererar jag inte mer än ett, kanske två avsnitt. Hans död kommer dock naturligtvis leda till ledsna/arga/jobbiga kollegor, vilket i sin tur kommer leda till en irriterad missTv.
