Säsongsstarter

Hösten är här och det innebär säsongsstarter:

House
tv4 – 29 sep

Grey's Anatomy
kanal5 – 30 sep

Christine
kanal5 – 6 okt

CSI
kanal5 – 19 okt

Fringe
kanal5 – nov

Jag ser mest fram emot House och Fringe, men jag lär se de andra också. Sedan börjar även andra tv-serier som jag inte direkt följer, men kommer kanske se:

Cold Case
kanal9 – 27 sep

Nip/Tuck (första säsongen)
tv8 – 28 sep

Nurse Jackie
svt1 – 3 okt

Ugly Betty
kanal5 – 6 okt

Desperate Housewives
kanal5 – 6 okt

Southland
tv3 – 7 okt

Efterlysning

Någon som kommer ihåg Stark Raving Mad? En amerikansk komediserie som gick för ett antal år sedan med Tony Shalhoub, Neil Patrick Harris och Eddie McClintock. En säsong blev det om den något otrevlige skräckförfattaren Ian Stark (Tony Shalhoub) och hans editor Henry (Neil Patrick Harris).
Jag kommer speciellt ihåg ett avsnitt, "Four Colds and a Funeral", där Henry tror sig ha dödat sin favoritbarnboksförfattare genom att ha smittat honom med sin förkylning. Stark var då inte sen med att komma på denna lilla ramsa:

You didn't use a gun or knife,
but surely sir, you took his life.
If you hadn't let him get so near'ya,
he wouldn't have died from your bacteria.
No one's denied the man just died.
His death is surely bonafide.
But you must confide, he wouldn't have died,
if you hadn't committed homicide.

En annan serie som jag borde ha spelat in när den gick var My Life in Film med Kris Marshall och Andrew Scott. Denna engelska komediserie på bara sex avsnitt (löjligt lite) handlar om Art (Kris Marshall) som är en aspirerande men något misslyckad filmskapare som i sin vardag hamnar i olika filmiska situationer. En serie för filmnördar med kittlande filmreferenser.

Jag skulle vilja se om dem, men har inte kunnat hitta dem någonstans. Någon som vet? Det finns uppdelade avsnitt på YouTube, men det är ju inte samma sak...

Bottennapp

För er som inte sett Derailed men funderar på det: gör det inte. Håll er borta från den filmen. Det var längesedan jag såg en sådan förutsägbar film. Och dialogen! Hjälp! I en scen höll jag på att slänga fjärrkontrollen på tv'n för jag blev så förbannad på hur dålig dialogen var. Jag ryser jag bara tänker på det. Usch.

Och om man ska fortsätta kloakdykningen... vem godkände Kommissarien och havet? Jag vill verkligen veta så att jag kan fråga denna person vad det är som pågår. Jag har sett fenomenet förut med dubbning av enstaka karaktärer i enstaka filmer. Men i Kommissarien och havet var det nästan var och varannan person! Och deras förklaring:
De svenska rollerna är från början inspelade på svenska och dubbade till tyska för den tyska publiken. De tyska rollerna är i den version som visas i TV4 dubbade till svenska för TV4:s tittare.
Say what? Då är det väl bättre att göra hela filmen på svenska och sedan dubba hela skiten till tyska efter det. Tyskarna verkar ju inte bry sig om dubbning hur som, men för mig förstörde det hela upplevelsen av filmen. Och det var verkligen inte en film som hade råd med det, med tanke på att den inte var speciellt bra i övrigt heller. Sug.

Jag skulle ha tittat på Mannen under trappan istället med Jonas Karlsson. Jag slog över ett ögonblick och hamnade i en scen som fick mitt hjärta att hoppa över ett slag. Jag skojar inte. Det hör inte till vanligheterna, speciellt inte när det gäller svenskproducerat. Om resten är lika bra är en annan fråga, men något jag definitivt tänker ta reda på.
Mannen under trappan är en serie på fyra delar som visas på söndagar, kl 21.15 på svt1. Om ni missade första avsnittet igår så går det ett flertal repriser, bland annat ikväll kl 23.10.

Dagens överanvändning av ordet "avsnitt"

Igår såg jag Criminal Minds. Det var inte säsongsstart utan avsnitt 22 i säsong fyra. Nåväl, avsnittet lade mer fokus på mördaren än vad det brukar vilket gav en lite annan känsla än vanligt. Bra upplägg i ett bra avsnitt. Tre kvar av säsong fyra, efter det får jag väl anta att säsong fem tar vid.

Gårdagens Skräckministeriet handlade om blod. Eller gjorde det verkligen det? Kanske första halvan, sedan snöade det av någon anledning in på moral gällande våldsfilmer. Inte vad jag såg fram emot att se. Samma känsla av antiklimax kom av första avsnittet där jag naivt utgick från att The Exorcist skulle dyka upp, med tanke på "det inre monstret", eller annan valfri film om demoner som tar över människor. Det närmaste var väl Jekyll & Hyde. Och även om H.P. Lovecraft är en fantastiskt intressant författare i och med vad han inspirerat andra till, så kan man knappast säga att hans monster var av det inre slaget. Om det nu inte var hans egna inre monster som de var ute efter och i så fall måste jag säga att de misslyckades med även det.
Det har bara visats två avsnitt och kanske är det lite för tidigt att klaga på Skräckministeriet som serie redan nu. Men med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa borde det finnas en välgrundad tanke bakom innehållet. Det är mycket som ska få plats. Men ändå fyller de ut med övergångar och stämningsklipp som mannen som tittar på bilder. Då är det kanske inte så konstigt att resten av innehållet känns lite tunt. Ytligt. Och tyvärr ofta felriktat. Det är tråkigt att de, när de nu väl gör en sådan här sak, inte tar hela steget ut och gör det ordentligt. Synd.
Nästa vecka anfaller maskinerna. Jag är inte så hoppfull längre, men H.R. Giger är med och det måste jag se.

Och nu till något helt annat.
Idag har inte varit en produktiv dag. Skulle egentligen iväg på jobb, men mådde kass. Mår fortfarande inte prima liv, så det blir att bädda ner sig i soffan och vila ögonen på något. Det blir INTE Mindhunters eller Pirates of the Caribbean – total waste of films.
Kanske blir det Derailed på svt1 kl.21 som jag inte sett eller Benny & Joon på kanal9 vid samma tid. Jag rekommenderar Benny & Joon som är en fantastiskt söt film. Den kan ses, om inte bara för bra rollprestationer, även för en söt Johnny Depp och sköna flörter med den gamla Buster Keaton-eran.

So much to do, so little time...

Det känns inte riktigt som jag hinner tänka längre. Det är så mycket som måste göras nu och tiden springer iväg. Är mitt uppe i layoutarbetet och har dessutom lovat bort alla mina fredagar fram till jul på volontärarbete. Jag tror att det kommer bli lärorikt, men det kommer äta upp tid som jag kanske egentligen skulle behöva till annat. Men nu har jag tagit uppdraget och det får funka på något sätt.

Förutom jobbstress känner jag lite av en annan slags stress, en mer själslig stress över att bli ensam i tre veckor. Min sambo och bästa vän flyr jobb och allt annat imorgon för att vila upp sig på andra sidan jordklotet. Jag är glad för hans skull, det är absolut en resa jag skulle ha velat göra om jag hade råd, men samtidigt är jag lite ledsen över att bli kvar här, själv. Alldeles ensam, som en vän så snällt påpekade (kram på dig Malin).

Ikväll blir det mys och kanske lite Criminal Minds som har säsongspremiär kl.21 på kanal5. Soffmys är ju det vi gör bäst.

Prövningar

Ikväll börjar säsong tre av Heroes på tv4 (kl 22.40 om nu någon av er skulle vara intresserad). Jag är lite skeptisk till att se serien på tv, det där att vänta en hel vecka på nästa avsnitt är egentligen inte min grej, men jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Det kommer bli en prövning.

Apropå prövning så övervann jag min telefonfobi idag (för en stund) och ringde en person för att prata om ett möjligt framtida uppdrag. Och så svarade han inte! Mäh. Så istället för att ha det gjort, så måste jag genomgå samma prövning imorgon igen. Jag gillar inte att prata i telefon. Sms är en underbar uppfinning. Det må göra mig okontaktbar och tråkig, men what else is new?

What an excellent day for an exorcism

Ikväll är det seriestart för Skräckministeriet kl. 21.30 på svt2.
Skräckministeriet, programserien som dyker ner i det allra mörkaste och kusligaste. Skräck har blivit allt mer populärt och finns idag som element i allt från dramaserier till mode och popvideor. Skräckministeriet kommer att skildra skräck ur ett idéhistoriskt perspektiv, som en del av vår kultur och vår historia.

De första fyra avsnitten av sammanlagt åtta handlar om:
del 1: det inre monstret (3 sep)
del 2: blod (10 sep)
del 3: maskinerna anfaller (17 sep)
del 4: japansk skräck (24 sep)
Och om man missar det på tv visas det även på svt play.

Cry havoc and let slip the dogs of war

Helgen har ägnats åt Heroes och Generation Kill.

I det stora hela var säsong två av Heroes en enda lång gäspning, men de tre sista avsnitten var faktiskt riktigt bra. Det glimmade till och plötsligt var spänningen tillbaka. Varför kunde inte hela säsongen ha varit så?

Generation Kill är en smart och snyggt producerad miniserie på sju avsnitt om en pluton under de första veckorna i det krig i Irak som fortfarande pågår. I soldaternas vardag upplevs krigets fasor, orättvisor och tristess. Inkompetenta befäl, ologiska order och handlingar, rasistiska och sexistiska utspel. Ibland skrattade jag högt med vissa karaktärer och åt vissa andra. Ibland ville jag slå dem på käften. Aldrig var jag uttråkad eller ointresserad. Riktigt bra, riktigt hemsk, riktigt sevärd.

Gäsp

Halvägs in i säsong två av Heroes och jag är lite... uttråkad. Grundplotten är fortfarande intressant och det har varit några schyssta scener där man känt av den skärpa och spänst som gjorde säsong ett svår att lägga ifrån sig. Men för det mesta känns det utdraget och onödigt.
På grund av manusförfattarstrejken består denna säsong endast av elva avsnitt. Min farhåga är därför att de aldrig kommer nå den spänning som jag förväntade mig. Att inledningen som kanske var tänkt som en uppbyggnad är det enda som kommer erbjudas. Men även om inledningen var tänkt till en dubbelt så lång säsong, är den hur som för lång. Och tråkig. Tyvärr.

Hey. What kind of party is this? There's no booze and only one hooker

Någon mer än mig som gillar Futurama? Då är inte väntan alltför lång. Nya avsnitt börjar nämligen visas på Comedy Central i mitten av 2010.
Till en början var det snack om att det kunde bli med andra röstskådespelare då Fox hade svårt att tillmötesgå lönekraven. Men de möttes halvvägs. Annars hade jag behövt åka dit och övertalat dem (läs: kicked some ass).

Och för er som har saknat Bender:

I understood it before the killing, I had a reason –- to take what others didn't deserve. It was natural selection

Jag tittade aldrig klart på säsong ett av Heroes när det gick på tv. Det berodde inte på att serien inte var bra, utan för att så gott som alla avsnitt slutade med to be continued... Tre små ord som är frustrerande nog att slänga ut tv:n från balkongen för. Heroes är gjord för att ses på dvd, flera avsnitt i följd.
Jag har nu tittat klart på säsong ett och trots vissa tveksamheter i sista avsnittet så är det en riktigt bra serie. Hjältar med superkrafter som försöker rädda världen samtidigt som de slåss mot superskurken. Och ja, skurken Sylar, är coolast. Men så är det väl alltid. Hjältar går från Stålmannen, som är så genomgod att jag nästan somnar bara jag tänker på honom, till Batman som inte drar sig för att skada några för att rädda andra. Ju längre bort från Stålmannen hjältetypen kommer desto intressantare blir han/hon. Lite mörker bakom fasaden ger alltid en extra dimension.

Heroes har drag från både det ena och det andra. Karaktärer som kan gå genom väggar, bli osynliga eller flippa bilar enbart med en handrörelse har man sett förut. Det finns en hel del liknelser med X-Men, både när det gäller superkrafter och vanliga människors rädsla inför dessa. Men författarna och regissörerna av Heroes lyckas ändå göra det intressant. Jag hoppas att det fortsätter så även i säsong två och sedan tre, som kommer på dvd i oktober.

My two cents

Det måste vara jobbigt för skådespelare att förbli förknippade med en enda roll, trots att de gjort fler efteråt. Men det är nog lätt hänt när det gäller karaktärer i filmer eller tv-serier som når kultstatus. Speciellt, vågar jag fördomsfullt påstå, bland sci-fi-nördarna.
Men idag, när jag zappade mellan kanalerna och plötsligt såg Matthew Settle i Gossip Girl, så var jag inte ett dugg bättre. Vad gör kapten Speirs i Gossip Girl av alla serier? Han ska ha på sig sina militärkläder, springa igenom fiendeutposter och väcka liv i mina äggstockar.
Enligt imdb.com har Matthew Settle gjort ett antal roller sedan Band of Brothers och jag har nog lyckats missa dem alla. Det kan vara därför som jag fortfarande ser honom som kapten Speirs. Jag har dessutom aldrig sett ett helt avsnitt av Gossip Girl, det kan mycket väl vara en fantastisk (hmmm...) serie, men jag tror ändå att jag hellre ser honom i sin uniform. Har dock en känsla av att detta inte skulle uppskattas av Settle själv.

Någon som inte direkt döljt sin frustration över att bli hågkommen enbart för en roll är Alec Guinness. Men många skulle nog säga att Alec Guinnes ÄR Obi-Wan Kenobi. Lika mycket som att Bruce Campbell är Ash. Och om jag säger Harrison Ford, hur många av er tänker på Han Solo eller Indiana Jones? Hur många tänker Jack Stanfield eller Norman Spencer? Det betyder inte att de rollprestationerna inte var bra, kanske bara inte namn man lägger på minnet.
Länge betydde Kyle MacLachlan enbart agent Cooper. Nu också till viss del, men då han varit med i Desperate Housewives ett tag nu så har stämpeln avtagit lite.

Sedan finns det skådespelare som inte känns så. Michael C. Hall till exempel, som så länge var David i Six Feet Under godtog jag ögonblickligen som Dexter. Och när jag sedan såg ett avsnitt Six Feet Under fanns det ändå ingen Dexter i den kostymprydde David. Båda karaktärerna är lika trovärdiga i händerna på Hall.
Gary Oldman har också förmågan att försvinna bakom karaktärerna han spelar och skapa trovärdighet. Och även om många kanske ser honom som Stansfield, eller kanske Dracula eller nu Jim Gordon, så måste de flesta nog ändå medge att dessa karaktärer är rätt långt ifrån varandra på många sätt.

Så naturligtvis ser vi olika karaktärer, beroende på vilka som vi fastnat lite extra för. Men ärligt, vem av dessa skulle ni välja? För mig är valet kristallklart.

The only hope you have is to accept the fact that you're already dead. And the sooner you accept that, the sooner you'll be able to function as a soldier is supposed to function. Without mercy. Without compassion. Without remorse. All war depends on it.

Aww Hell No!

Denna vecka är en sorgens vecka. Tv-sorg. Både Fringe och Pushing Daisies har säsongsavslutning. Och jag må vara ytlig, men det känns tråkigt. Som om två vänner bara drar och lämnar mig kvar här. Ensam.
Fast ensam är jag inte. Jag har ju boxarna. Generation Kill står i hyllan, osedd. Två säsonger av Heroes, varav andra är osedd. Två säsonger Carnivale, andra säsongen osedd. Och jag kan alltid se om Dexter, Studio 60 och Twin Peaks. Så det finns saker att titta på. Bra saker på dvd, när tv'n sviker.
För vad är på gång? Ingen aning. True Blood börjar visserligen visas på svt den 26 augusti kl.22. Annars är det mörkt om när andra saker startar. Eller är det jag som är blind? Upplys mig!

Förövrigt, så erbjuder jag mitt förstfödda (eller valfri annans) barn till den som bygger en bra tv-sida som faktiskt särskiljer serier som går nu och som slutat gå OCH som visar på när nya serier börjar visas. Det är ärligt talat tragiskt hur usla vissa tv-kanalers hemsidor är.

If you die horribly on television, you will not have died in vain. You will have entertained us.

Det blir inte så mycket kvalitativt tv-tittande nu för tiden. Inte för att jag tittat mindre på tv, inte egentligen, utan för att de flesta serier jag följer har tagit paus eller försvunnit. Men det finns några guldkorn kvar:

The Big Bang Theory är en komediserie om fyra nördar och en snygg blondin. Det låter lite kliché och jag missade den nog på grund av just det första gången den gick. Men efter att ha sett ett avsnitt så var jag fast. Nördarna är fantastiskt charmiga på sina egna osociala, överintelligenta och underliga sätt. Sheldon, som är one lab accident from being a super villain, är en given favorit. (gick på kanal 5 vid 18.30, men går tydligen inte längre)

Jag har nog nämnt How I Met Your Mother tidigare, men det är också en rolig serie. Tyvärr visas det bara repriser nu som jag redan sett, men de får mig ändå att skratta. Neil Patrick Harris gör ett ypperligt jobb med karaktären Barney Stinson som på de flesta sätt är så genomusel att man inte kan undgå att roas av honom. Och när han sedan visar de där andra mer mänskliga och snälla men ack så hemliga sidorna, så blir han helt underbar. (Tv3 nästan varje vardag kl.19.)

So You Think You Can Dance är fascinerande på ett sätt som jag inte kan förklara. Jag förstår mig inte alltid på danserna och kan tycka att ett nummer är jättetråkigt för att sedan höra juryn säga att det var det mest fantastiska de sett. Kanske inte riktigt, men nästan. Men sedan finns det även nummer som är ofantligt fascinerande och bra. Mer än ofta är de bästa gjorda av Wade Robson. Det har inte varit så många avsnitt hittills så jag har egentligen bara en favorit hittills: Evan. Han är så söt i sina Gene Kelly-kläder och Broadway-stil. Sedan är Phillip med sina Olivia-armar också lite charmig. (Kanal 5 tisdagar och onsdagar kl.21.55.)

Jag tycker verkligen om det mystiska och onaturliga i Fringe. Det påminner om det jag en gång i tiden tyckte var bra med Arkiv X. Och jag har saknat Walter Bishop. Jag har saknat de där lite bisarra, humoristiska mellanspelen som kommer utav den karaktären. För utan dem hade nog inte serien varit lika bra. Fast fallen är visserligen också fascinerande. Jag vill veta mer! (Kanal 5 torsdagar kl.21.55.)

Pushing Daisies fortsätter att vara precis sådär bisarrt söt och charmig i handling och utseende och har med varje avsnitt lyckats få mig på gott humör. Just nu funkar allt; berättarrösten, de klara färgerna, handlingen och den morbida humorn. Hoppas att det fortsätter så. (Tv3 söndagar kl.19.)

Jag har dessutom tittat klart på säsong tre av Dexter. Jag har verkligen saknat Dexter. Den Dexter som jag föll för i säsong ett. Den Dexter som det kändes bleknade och nästan försvann i säsong två. Men nu är han tillbaka. Och mina mungipor leker grannar med mina öron. För det är tecknet på en bra serie. Att jag ler. Att jag är glad och uppspelt när eftertexterna rullar. Och jag vill se mer! Nu! När kommer nästa säsong? En källa viskar om USA-premiär 27 september...

The facts were these...

Såg just första avsnittet av Pushing Daisies och måste säga att det var en lovande start. Redan från första stund fångade den mig med sin morbida humor och sin bisarra sättning. Den bär avtryck av Stranger Than Fictions berättande och uttryck av Tim Burtons färgglada världar. Bisarr charm i söt kostym.

Känslan som jag fick dock var att formatet kanske skulle ha passat bättre som långfilm istället för som serie. Men det är eventuellt för tidigt att säga. Jag kommer i alla fall att fortsätta att titta. Söndagar kl 19 på tv3.

I want to lie down, with my face covered in chocolate and something lovely happening to my lower half

Jag tror inte riktigt jag har hämtat mig än från i måndags. Dylan Moran var ofantligt rolig och krampen i kinderna infann sig snabbt. Och håret var som det skulle. Kan inte riktigt förklara hur charmig jag tycker att hans frisyr är, men jag blev helt varm inombords varje gång hans hand gjorde håret om möjligt ännu rufsigare.
Jag vill se honom igen! Ser verkligen fram emot den nya live-dvd:n.

I övrigt är jag lite putt över att så många serier har slutat nu inför sommaren. Vad är det för sätt? Finns det verkligen folk som tittar mindre på tv för att det är varmt och soligt ute? Det låter konstigt, tycker jag.
Som tur är börjar Fringe igen den 11 juni. Något att trösta mig med. Sedan finns det ett antal boxar här hemma som kan tittas på. Som OZ, Carnivale, Futurama och jag skulle inte ha något emot att se om Twin Peaks. Och tredje säsongen av Dexter börjar den 6 juli.

Sedan kan man ju även roa sig med att spela Lego Star Wars och titta på film. Funderade på en skräckhelg med [Rec] och Mirrors, då jag inte sett någon av dem, men det verkar bli svårt att övertala en viss räddhare. Kanske får lova att ha alla lampor tända. Och sluta retas. Kan bli svårt dock.

Holy Kleenex, Batman!

Jag har i stort tröttnat på Grey's Anatomy, kan inte ens låtsas bry mig om att Meredith och Derek ska gifta sig. Men Owen och Christina... jag kan inte sluta titta, för jag måste få veta hur det går för dem. Jag erkänner, har gjort det många gånger tidigare, att jag är en obotlig romantiker. Och nu, med kvällens avsnitt, är döden nära mina vänner.

"They're all three words so I can have something to say to you instead of the three words that are killing me. The three words that you know I feel but I can't say because it would be cruel to say them because I am no good for you. I don’t want to torture you, I don’t want to look at you longingly when I know I can’t be with you. So yeah, I’m smiling and I’m saying “take care now”. I’m letting you off the hook. I’m trying so hard to let you off the hook, I am trying to make it right. What I did to you . . . I’m just trying to make it right.”

Men gud! Jag dör! Det är nog tur att verkligheten inte lever upp till mina romantiska drömmar, för jag skulle falla så hårt att alla ben i min kropp skulle krossas.

Nu ska jag gå och snyta mig.

Ikväll...

... har Medium säsongspremiär!

Mat och kärlek till livet

Idag är jag ledig. Av ingen annan anledning än för att vara ledig. Inte göra någonting annat än att bara vara. Och äta. Och njuta. Och titta på tv. Och spela tv-spel. Och titta på film. Och älska. Jag behöver älska livet lite och jag tänkte börja idag. Nu.

Jag började med en äggmacka. Egentligen var jag mätt sedan igår. Var på date med två fantastiska människor och vi åt och pratade och skrattade och åt. Jag skämtar inte. Det var längesedan jag var så mätt. Crepe-mätt. Men det var så gott, både varmrätt och den gigantiska efterrätten. Jag beställde in deras största tydligen (utan att egentligen veta det). Men jag är väl ingen amatör heller, så det mesta gick ner. Men jag var nästan lite andfådd där i slutet. Here come the crepe sweats...
Hur som helst så var det fantastiskt trevligt och jag glömde av att jag jobbat innan. Och jag glömde av det tråkiga vädret. Och jag glömde av att jag någon timme innan blev fast i en folkmassa och fick panik. För det var trevligt att träffa dem igen. Trevligt att bara umgås. Att bara vara. Det händer så sällan.

Till äggmackan intogs Criminal Minds från igår och det var fokus på min favoritkaraktär, Reid. Ett fall från hans barndom som visade sig lite annorlunda än det först verkade. Ett bra avsnitt. En bra början på dagen.

Nästa matintag var en macka från Sandys med tillhörande Trocadero. Efter att ha hämtat ut en paket från BlueBox. Ett lyxpaket. Ett unna-mig-paket. Ett skapa-leenden-paket. Och nu är jag en stolt ägare av inte bara en utan två Plain Lazy-väskor och jag älskar dem. Jag älskade dem redan när jag såg dem på bild och i min famn är de ännu bättre. Och dagen fortsätter i ett leende.

Åh, denna väska är helt enkelt som gjord för mig.

Nu är det dags för film, Illusionisten med Edward Norton, och geisha. Mmmm... Edward... jag menar geisha...
Så njut av livet (eller åtminstone helgen) mina vänner och ovänner, för det ska jag göra.

Are you saying I'm not normal?

Gårdagen var suverän. Nytt House. Det var ett bra öppningsavsnitt som skapade ett leende från öra till öra. Fokuset var mer på förhållandet mellan House och Wilson än på fallet, och jag gillar verkligen deras relation. Avsnittet involverade kidnappning, utpressning, terrorism och mistaken identity. Trevligt, trevligt! Och jag tycker att de borde visa ett nytt avsnitt varje kväll.

The Mentalist intogs idag. Huvudkaraktären verkar vara en aning störd, vilket är en fantastiskt grund för ypperliga karaktärer. Det var en seriemördare, det var lite humor och en lovande start.

Grey's Anatomy säger mig inte så mycket längre. Har egentligen inte gjort det på länge. Och jag förstår mig inte på Daredevil-kamikaze-ST-läkarna. Är det meningen att det ska vara bra? Spännande? Coolt? Jag tycker mer att det är tröttsamt. Så jag förbannar min romantiska sida som vill se mer av dr. Hunt och dr. Yang, för annars skulle jag dumpa denna serie så hårt att dess framtida barn hade blåmärken vid födseln. Eller något sådant...

Nåväl. Nästa vecka kommer Tim Roth ännu en gång in i mitt liv. Jag gillar Tim Roth. Och även om jag inte läst eller sett så mycket av hans nya serie Lie to Me som börjar nästa onsdag på 4:an, så verkar den ha potential att bli riktigt bra. Herr Roth spelar en doktor som är expert på lögner, och han och hans team hjälper olika polisorganisationer med svåra fall. Så nästa onsdag är det inget snack, det blir Lie to Me.
Här hade jag tänkt skriva att Grey's kan ta sig, men så blev det lite sött på slutet. Fan.