Här kan man ju gå utan att bli dödad...

Borta bra men hemma bäst, brukar det heta. När mitt huvud träffade MIN egen kudde, liggandes under MITT eget täcke i MIN egen säng, kunde jag inte annat än att hålla med. Så jag är alltså hemma igen, åtminstone kroppsligt.
Resan hem kändes oändlig och kan vara bland det tråkigaste jag varit med om. Minuter kändes som timmar. Är ofantligt trött. Tröttare än vanligt märkte jag idag när jag somnade till Meshuggah. Jag hoppas att det rättar till sig snart.

För att göra en sammanfattning så var New York helt underbart, med vissa undantag: en duva (läs: råtta med vingar) använde min keps som toalett (han förtjänar att styckas långsamt) och en geting attackerade min säkerhetszon (och inte en svensk minigeting, utan en amerikansk som ser ut som avkomman efter en kärleksnatt mellan en vanlig geting och en myskoxe).

Men förutom dessa traumatiska inslag blev det en massa promenerande, shoppande, ätande och insupande av allt vad Manhattan hann erbjuda under två dagar. Frukost i Central Park, kvällsutsikt från Rockefeller Center. Och en massa gående. Mina fötter var inte så nöjda, men vem bryr sig? Jag hittade dock inte så mycket att inhandla, i alla fall inte som jag hade råd med. Nåväl, jag åkte faktiskt inte för shoppingen (som vissa andra). Och jag lyckades överleva Manhattan-trafiken också. En slags bedrift i sig.

Idag har jag mest sovit. Och transkriberat inspelade intervjuer. Shit, va lång tid det tar. Kommer aldrig hinna klart med det här projektet till den 20:e. Det är kört.
Just nu tar jag dock en paus och slötittar lite på Dreamcatcher. Det är väl kanske inte en bra film, men jag gillar scenerna i minneslagret. Jag skulle också vilja fungera så. Istället har jag ett stort svart hål i huvudet där massor med värdefull information spårlöst försvunnit. Så ingen fantastisk filmupplevelse att vänta, men Damian Lewis är ju med. Alltid nåt. Dessutom en skäggig Damian Lewis. Det ni.

Beware of pickpockets and loose women

Sitter på Louis Armstrong Airport nu. Det är snart dags för New York (baby!). Det ska tydligen shoppas i massor, meddelar min resekamrat, men jag är mest uppfylld av en massa intryck nu för att kunna tänka på det. Några få dagar i New Orleans räcker inte. Jag skulle både ha velat och behövt stanna här längre. Men så är det när man lever på en budget.

Sedan jag skrev sist har vi varit på en guidad tur som var väldigt lärorik och hemsk på samma gång. Alla dessa spökområden med övergivna hus fastnade på min näthinna. Blir tung i själen när jag tänker på det. Men det var bra att få se det med sina egna ögon och inte enbart på bild. Men tomheten och tystnaden var överväldigande. Det blir ingen bild på det just nu dock, måste gå igenom dem lite mer först.

Har även hunnit med två intervuer till som båda gick rätt bra faktiskt. Men har fortfarande inte fått något skrivet. Det är typ bara två veckor kvar nu och det blir mer och mer tydligt att jag inte kommer att hinna klart. Men man kan faktiskt inte åka till New Orleans och inte ta sig tid att njuta av staden. Så är det bara.

Worst. Interviewer. Ever.

Idag låste det sig helt och hållet. Jag har aldrig påstått att jag är bra på att intervjua. Jag har heller aldrig påstått att det är det jag vill hålla på med, eller att det är anledningen till att jag går den utbildning jag går. Men så här dålig brukar jag faktiskt inte vara. Det var ren tur att de bara fortsatte att prata. I slutet lyckades jag få fram några frågor, men det hela var näst intill tragiskt. Jag ville bara gå hem och dra täcket över huvudet. Vilken tur att regnet öser ner och ger mig en ursäkt för att gömma mig på hotellet.

Vindarna har varit ihärdiga idag, säkert ett förtecken på det regn som kom på eftermiddagen. Men om det blåser så här mycket en vanlig dag så vill jag verkligen inte vara här under stormvindar.

Det blev en promenad till French Quarter för lite Shrimp Creole, Chocolate Suicide och allmän strosning. Men när regndropparna började bli stora som femkronor var det dags att bege sig hemåt igen. Det behövs lite mer sömn i natt med tanke på den tidiga timmen som den guidade turen börjar imorgon. Redan åtta! Hur ska jag kunna ta mig upp så tidigt?

Nej. Jag trampade i mulbajs…

Jag älskar verkligen den här staden. Jag vill bo här. I och för sig i en klimatreglerbar dräkt med tanke på värmen. Men ändå. Det vore värt det.

I dag har ägnats åt slappande och promenerande. Slappandet skedde i hotellrummet när jag egentligen skulle ha pluggat, promenerandet skedde i French Quarter. Området är så charmigt att jag måste hålla i mig för att inte springa omkring och fnittra som en liten skolflicka.
Byggnaderna, gatumusiken, maten och de leende människorna. Alla verkar på bra humör av någon anledning och det är faktiskt stört omöjligt att hålla tillbaka leendet när man ser och hör alla gatumusikanter som står i alla vägskäl (ok, kanske inte alla). Trötta fötter får tillbaka sin spänst och stela ryggar mjuknar.

Jo, just det, höll på att glömma: intervjun idag gick också bra. Trots att jag inte hade några frågor från början. Men har fortfarande inte fått något skrivet och det känns lite skrämmande. Inte så länge tid kvar heller och 30 000 tecken låter oändligt långt…

Nåväl. Med risk att upprepa mig: jag älskar N’Awlins. Förutom mulornas bakdelssekret på Decatur som jag naturligtvis trampade i. Fantastiskt. Att åka muldriven vagn kanske anses som romantiskt av vissa, men min sandal håller inte med.

Got crabs?

Idag har ägnats åt att promenera nedför Camp, Magazine Street och St. Charles Avenue. Ofantligt schyssta hus, oavsett om de var bebodda eller urholkade. Promenaden fortsatte sedan till French Quarter som kanske kan liknas med Gamla Stans charm. Dock har vi bara skrapat på ytan både där och på Magazine Street, som är hur lång som helst. Mer en annan dag.

Alldeles utanför hotellet vi bor på är som sagt en park, där det varje onsdag mellan 17 och 19:30 bjuds på gratis musikunderhållning. Två band spelade cajunmusik medan lokalbefolkningen umgås och pratar, äter och dricker. Affärsstånd med konst, smycken eller keramikmagneter. Matstånd med hamburgare, grillspett, vårrullar, pizza, crepé och pasta.
Hade kunnat spendera en hel del pengar där, måste jag erkänna, men det blev bara ett inköp. Ett fotografi av Joshua Lee Nidenberg föreställande en skylt med texten: Peace, Love & Crabs. Helt underbar.

Förövrigt är första intervjun gjord. Det gick rätt bra, han började prata och snart hade det gått en timma. Hoppas att resten är lika pratglada. På fredag ska jag träffa två från staden. Jag har en känsla av att de inte är lika öppna med sina svar.
Imorgon har jag en intervju och jag har ingen aning vad jag ska fråga henne. Ingen aning! Jag har försökt att förbereda mig och tänka ut en vinkel, men det står verkligen helt still. Skoj, skoj.

Hotellet som Gud glömde…

Ett lapptäcke av grönt, brunt och beige. Så såg vägen ner mot New Orleans ut. Åh, förlåt: N’Awlins. Ganska skakig landning dock. Gillar inte landningar, men är omåttligt fascinerad av utsikten ovanifrån. Små bilar och miniatyrhus. Little boxes, little boxes…

Nu sitter jag på the Lafayette, i ett charmigt hotellrum vars balkong har utsikt mot parken. Det är rent, svalt med morgonrockar i garderoben. Ljusår från det första hotellet vi kom till. I det första rummet fungerade varken telefon eller tv och det var hål i badrumsväggen. I det andra rummet var det inte dammsuget och lampan på toaletten fungerade inte. And the smile turned up side down...
Jag är inte alltför kinkig, ett hotellrum kan vara gammalt och slitet, men det ska fan vara rent och fungerande. Canal Streets hotellrum var sämre än det hotellrum i London jag försökt förtränga i några år. Jag kan inte förklara hur illa detta faktiskt innebär. Allt jag kan säga är: hu.
Men nu är jag nöjd och dessutom mätt. Imorgon blir det avnjutning av staden och lite intervjuer.

Girls Girls Girls

Hur vill ni ha dem? Flörtiga, dansanta, villiga, nakna och runt en stolpe? Jag har inget emot naken underhållning, men om jag vore er skulle jag begära en sjukdomshistoria innan jag tog i någon av dem. Men jag kanske är fördomsfull.
Det där med ett familjevänligt Vegas vet jag väl inte om jag håller med om. Kanske finns det shower som passar barn, men antalet bilder på lättklädda, nakna och allmänt porriga damer som delas ut, även på dagtid, och som sedan ligger utspridda på gatorna tar väl bort en del av familjeidyllen. Men vad vet jag.

Vad gäller resan hit kan jag väl säga att jag inte var någon happy camper igår. Incheck på Arlanda vid 08:15, flyg till Chicago tog nästan nio timmar, kö för att bli utfrågad och få fingeravtrycken avskannade, väntan och sedan nästan fyra timmar i luften innan landning i stekheta Las Vegas vid 02:30, svensk tid. Trött som fan. Det fick bli roomservice och lite senare en promenad nedför the Strip till Cheesecake Factory för lite efterrätt. Halvblind på grund av alla blinkande ljus föll jag i koma några timmar senare.

Idag var inte mycket piggare. Men det blev allt lite shopping ändå. Jag är en iPod Touch rikare och typ 3000 kronor fattigare... det får bli nudlar fram till sommaren. Men shit vad mycket musik och video jag kommer att få plats med!
Vann lite på en enarmad bandit innan han drog sitt vapen och rånade mig på de stackars små dollarna. Jag förstår fascinationen, även om de flesta ser rätt tragiska ut där de sitter.

Nej, nu måste jag faktiskt sova. Planet går vid 09:56 (Las Vegas-tid) imorgon till New Orleans. Börjar bli nervös nu...

I was born to murder the world...

Men nej, jag har inte varit inblandad i massmord. Om jag ska delta i omoraliska aktiviteter? Den var lite svårare. Jag menar, det står inte Disneyland på min biljett, det står Las Vegas. Visserligen har Vegas blivit mer familjevänligt (är inte riktigt säker på hur, dock), men om man tänker efter så är väl egentligen vuxna människor i muskostym som kramar på barn hela dagarna inte helt koscher heller…

Sedan, finn ett fel i sista meningen på Custom Declaration-lappen:
I have read the impotant information on the reverse side of this form and have made a truthful declaration.
Oh, bravo.

I ett hotellrum på Arlanda kan ingen höra dig skrika...

Jag och Wedgehead (min enögda Ugly Doll) har sträckt ut oss på sängen och myser lite tillsammans. Just nu går det rätt bra att andas bort nervositeten inför flygresan imorgon.
Jag är dock inte helt nöjd. Mina planer att se Tim Burtons Mars Attacks grusades av att hotellet inte har kanal 6. Dålig stil. I deras informationsblad står det att om man inte är helt nöjd och hotellet inte kan fixa det som är fel, så får man pengarna tillbaka. Jag är inte helt nöjd. Jag tycker att detta borde gälla här, men har en känsla av att Radisson SAS inte skulle hålla med. Som sagt, dålig stil.

Jag och Radissons receptionist...

Kom på att jag redan har haft en QOTSA-låt som veckans låt. Jag kanske borde utöka mitt bandomfång lite... Nåväl. Det är en bra låt av ett bra band. Kyuss-puristerna kan ta sig. Och är ni inte nöjda med min musiksmak kan, med all min välmening, även ni ta er. Och inga pengar tillbaka.

You like attention, its proof to you you're alive…

Come Sleep spelar på KGB ikväll, tillsammans med Voldet. Jag rekommenderar er att ta er dit och avnjuta lite skönsjungande melodier. Själv kommer jag dock sitta och slita mitt hår i ett desperat försök att bli klar med alla förberedelser inför avresan på söndag. Jag har massor att läsa och gå igenom och har inte ens börjat packa än. Hu.

Man ska inte sitta och försöka att gå igenom saker på datorn samtidigt som man tittar på en tv-serie. Inte egentligen. Och speciellt inte om det är en bra serie. Nu hade jag dock inte något direkt val eftersom jag har massor att göra, men det tog naturligtvis bort en del av upplevelsen av Medium igår. Men jag måste säga att serien definitivt har hämtat sig från förra säsongsavslutningen som jag får anta berodde på allmän förvirring, sjukdom eller strejk. Så, allt är förlåtet.

Vad gäller Dirty Sexy Money så har jag ju inte sett veckans avsnitt eftersom det var igår, samtidigt som Medium (kunde de verkligen inte hitta en annan tid eller dag?). Jag har inte riktigt bestämt mig ännu vad jag tycker. Serien har potential i och med vissa karaktärer och viss dialog, men samtidigt finns det som jag ser det utfyllnadskaraktärer som inte gett mig något alls. Som tvillingarna som mest verkar insatta för att påvisa bortskämdhet (eller kanske Hiltonhet) med allmänt blondintellekt. Historien kring prästen har dock varit rent av ljuvliga. Så jag är kluven.

I’m curious. But since I'm not a cat, that's not dangerous

Det var ett lite ovanligt avsnitt av House igår. Lite lågmält utan det vanliga sjukdomsmysteriet som skulle lösas. Det var mer filosofiskt och samtalsbaserat. Och det var, som vanligt, fantastiskt bra. Det finns ingenting som jag skulle ändra på just nu, förutom att naturligtvis om möjligheten fanns sätta in några fler avsnitt i veckotablån.

Det börjar närma sig dagen D och nerverna gör sig påminda. Inte enbart för att sätta sig på ett flygplan i ett otal timmar, utan även för vad som kommer att krävas av mig på plats. Min engelska är en aning rostig… och min öppenhet mot andra människor är en aning… stängd. Men jag hoppas att det ger sig när jag väl är på plats. Det brukar göra det. Det är ett mysterium.

En massa skoj...

Jag vet att jag har varit lite frånvarande. Jag har varit och är fortfarande sjuk. Äckelsjuk. Jag har varit helt borta och när jag då och då lyckats få fram lite energi så har den till största delen lagts på skolarbete. Men mest har jag legat och skakat och försökt att inte kräkas. Skoj.

Idag var jag till doktorn. Han sade att magsjuka kan sitta i upp till två veckor. Skoj. Jag är inne på nionde dagen. Jag är förbi frustrerad och närmar mig massmord.
Nu sitter jag här i soffan och tycker lite synd om mig själv med blåmärken i båda armvecken. Ja, BÅDA. Tydligen är även mina blodkärl blyga, eller veka som den snälla sköterskan sade medan hon försökte gräva fram lite blod. Till slut fick de byta arm OCH provtagare, medan jag blev allt blekare i ansiktet. Skoj, skoj.

Jag återkommer, förhoppningsvis snart och innan vi drar till USA. Även om jag får sitta med en dropp-påse på flyget, så SKA jag åka. Så är det bara.

Nu ska jag krypa under täcket igen och titta på Medium från igår och fortsätta tycka lite synd om mig själv...

Beyond the PNR…

Nu är det klart. Las Vegas. New Orleans. New York. I slutet av april bär det av. Det känns rätt ofattbart, men resan är bokad och fjärilarna har redan börjat infinna sig i magtrakten.
Vegas först (och nej, det blir inget giftermål, så sluta fråga), två dagar med shopping, roomservice och dollar på svart. En vecka i New Orleans (mitt hjärta smälter), intryck, god mat och intervjuer är inplanerat. Sedan blir det New York (min själ sjunger), tre dagar med shopping, njuterier och allmänt häng.

Förövrigt sitter jag nu som klistrad framför tv:n och So You Think You Can Dance. De måste ha lagt in subliminala meddelanden i reklamen… a Nice. Big. Cock.
Eller så är det killen i keps som ler med hela ansiktet när han gillar något… och sådant gillar ju jag.